Hovby smedja - Regionmuseet Kristianstad

Hovby smedja – Elvings värld
Antingen såg man på honom som en lurendrejare som söp eller som en kunnig
karl som förstod sig på det mesta.
Det är också vanligt att smeden betraktades som en man med många färdigheter.
De allra flesta smederna var bra på att lära sig saker. Under sin lärlingstid
fick man i allmänhet inte någon regelrätt undervisning utan fick utföra enklare
sysslor och iaktta gesällen och mästaren för att lära sig något. Smeden var därför
ofta flexibel och villig att själv lära sig exempelvis hur nya maskiner fungerade.
Eftersom smeden skodde hästar och oxar i stor utsträckning hade han i allmänhet
god vana av och god hand med djur. Det var därför inte ovanligt att man
kallade på smeden när ett djur uppförde sig konstigt eller blev sjukt.
En annan ganska vanlig syssla som föll på smedens lott i äldre tid var utdragning
av tänder.
Ytterligare en egenskap som smeder verkat ha haft och som till och med
berättas av smederna själva är en viss begivenhet åt starka drycker. Det var tydligen
inte ovanligt att de firade måndag både en och flera dagar i veckan, om de var
tillräckligt etablerade.
Det faktum att smeden inte delade jordbrukarnas arbetsschema har bidragit
till hans särställning.
Smedjor
Troligen jobbade smederna på landsbygden på ungefär samma vis från vikingatiden
fram till den begynnande industrialismens dagar i mitten av 1800-talet och i
stort sett samma verktyg användes. Det var först runt 1850 det blev vanligt med
heltidssysselsatta yrkessmeder som tog emot beställningar i sina egna smedjor.
Tidigare hade i stort sett varje svenskt gård en friliggande smedja där bonden
själv kunde smida enklare ting. I Skåne och Danmark var det dock ganska vanligt
att man även tidigare hade gemensamt avlönade by- eller sockensmeder.
Vid större byggföretag, exempelvis slotts- eller kyrkobyggen anlades smedjor
med anställda smeder redan under medeltiden.
Gårdsmedjan var i princip likadant utformad över hela landet. Den var ett litet
hus, på behörigt avstånd från övrig bebyggelse på grund av brandrisken. Av
samma anledning hade den jordgolv. I högra hörnet mitt emot ingången var ofta
ässjan med den höga skorstenen placerad. Den skrymmande bälgen fanns i det
vänstra inre hörnet. Till vänster framför ässjan stod städet. Den här placeringen
gjorde att smeden bara behövde vrida sig ett kvarts varv när han flyttade arbetsstycket
från ässjan till städet och tillbaka. Mellan städet och ässjan stod vanligen
vattenhon för kylning och härdning. Smedjan skulle vara så mörk som möjlig och
hade därför små och få fönster. Mörkret var nödvändigt för att smeden skulle
kunna bedöma smidbarheten. Vid härdningen täcktes till och med eventuella
fönster över.
15