Hovby smedja - Regionmuseet Kristianstad

Hovby smedja – Elvings värld
På 1200-1300-talet började man konstruera stenklädda ugnar som låg ovan jord,
så kallade masugnar. Resultatet blev att järnet blev kolrikare och därför behövde
”färskas”, det vill säga förädlas genom att kolhalten reducerades, innan det blev
smidbart. Detta gjorde man genom att hetta upp det ytterligare en gång och bearbeta
det med ett järnspett.
Denna senare variant kallas osmundjärn och detta användes bland annat som
betalningsmedel. Man arbetade då ut klumparna som bildades till plattare former
som man sedan delade upp i exakt lika tunga delar; en bit = ett osmund.
Vid samma tid började man framställa järn av bergsmalm. När man i samband
med det började bygga masugnar och dessutom införde trampbälgen som var
mycket mer effektiv än handbälgen uppnådde man allt högre temperaturer. Detta
skapade ett ökat behov för färskning eftersom hög temperatur ger ett mer kolrikt
järn. I masugnarna smältes järnet för att kunna stöpas i tackor.
1540 hade en ny form av smedjor etablerat sig. Man smidde stångjärn i de
så kallad hammarsmedjorna. Stångjärnet var både enklare att framställa och av
högre kvalitet än osmundjärnet. Tillverkningen var dessutom mindre tidskrävande
då man kunde framställa mycket mer på en gång. Järnexporten ökade avsevärt
under den här tiden och olika makthavare försökte kontinuerligt att minska
exporten av osmundjärn till förmån för det dyrare stångjärnet, men det var inte
förrän på 1630-talet som stångjärnet dominerade exporten helt. Vid ungefär
samma tid infördes en ny färskningsmetod i Sverige, nämligen tysksmidet. Det gick
till så att 130 kilo tackjärnstycken smältes tillsammans med träkol i en murad, ofta
rektangulär ugn med kraftig bläster. Under tiden det smälte, rörde smeden runt i
det, lät det sedan svalna något och lade sedan nytt träkol under och värmde upp
det på nytt. Den färdiga klumpen som blev resultatet, den s.k. smältan, skulle sedan
skäras i mindre bitar som återigen värmdes upp och drogs ut till fyra-fem
stänger.
Nästa nymodighet var vallonsmidet, till vilket man behövde två härdar och
tio man som arbetade i skift. Produkten blev ett järn av hög smideskvalitet men
produktionen uppgick trots det aldrig till mer än 14 % av den samlade i landet.
Smeder
Smeden i mytologin
Smeden har sedan mycket lång tid tillbaka haft sin fasta plats i mytologin. I den
grekiska mytologin var det av guden Hefaistos som smidde smycken åt gudinnorna.
I den romerska kom han att heta Vulcanus. I den nordiska mytologin
hade Volund, alfernas konung, denna roll. En annan mycket känd smed är Sankt
Egilius, ursprungligen en guldsmed som blev biskop och sedermera guldsmedernas
skyddshelgon.
9