Arbetslivsrapport nr 2007:13 - Arbets- och miljömedicin | Uppsala

studie kunde man dock följa rehabiliterade personer under flera år och fann att
rehabiliteringsprogram var kostnadseffektiva om åtgärderna påbörjas efter högst
två månaders sjukskrivning (Jensen et al., 2006).
Det största metodologiska problemet är sannolikt att få noggrann och detaljerad
beskrivning av de rehabiliterande åtgärderna och kontroll över att dessa åtgärder
inte förändras alltför mycket över tid. I verklighetens ”naturliga experiment”
förändras ofta åtgärderna över tid genom influenser från andra verksamheter eller
genom behovet att utveckla metoderna generellt. Det gör det dock svårt att avgöra
vilken metod som är mest framgångsrik. Den enda möjliga lösningen på detta
problem är att utvärderingen följer verksamheten och den process som den
genomgår över tid. Det är alltså nödvändigt att komplettera en före- efter mätning
med någon form av processtudie. Centrala frågor för utvärdering av
rehabiliteringsarbete är: hur bestäms vad som ska göras, vad är målet för
insatserna, vilka är aktörerna och hur arbetar dom, hur är rehabiliteringsprocessen
uppbyggd, hur definieras ett nytt rehabiliteringsärende och hur avslutas ärendet
(Duncan et al., 1997).
På grund av ovan nämnda svårigheter så finns relativt få studier av
rehabilitering som innefattar arbetsplatsåtgärder i litteraturen. Från Canada finns
dock studier med högt rankat vetenskapligt värde av arbetstagare sjukskrivna pga
ryggbesvär. Studierna visar att individ- i kombination med arbetsplats- åtgärder
gav bättre resultat i form av minskat antal sjukdagar och god lönsamhet jämfört
med enbart traditionell sjukvård eller med individ- eller arbetsplats- åtgärder var
för sig (Lemstra et al., 2004; Loisel et al., 1997; Loisel et al., 2002). Totalt sett så
bedöms dock arbetsplatsens roll vid rehabilitering som underskattad och
forskningsmässigt eftersatt (Ekberg, 2004).
Typer av utvärdering
Utvärderingsstudier kan grovt sett vara av två sorter. Antingen kan den beskrivas
som summativ med objektiva utvärderare som inte själva deltar i
rehabiliteringsarbetet, eller som formativ med utvärderare som själv deltar i
processen och påverkar den. Den summativa utvärderingen har ofta ett ”föreefter”
perspektiv med statistisk sammanställning och kvantitativ beskrivning av
resultat, medan den formativa utvärderingen har ett ”under tiden” perspektiv med
problem-identifiering, kvalitativ beskrivning och förändring som resultat
(Menckel et al., 1999). Utifrån denna indelning kan föreliggande studie närmast
beskrivas som ”summativ” när det gäller jämförelse före och efter genomförd
rehabilitering, även om formativa inslag kan ha förekommit.
Studiens lokala förankring
Studien har initierats vid en av Stora Ensos anläggningar i Sverige och
genomfördes av Arbetslivsinstitutet i samarbete med personalavdelning och
företagshälsovård vid två av koncernens anläggningar (Företag A och Företag B).
Projektet förankrades inledningsvis även i Stora Ensos koncernledning i Finland.
5