Ny Kulturguide Geresta - Kulturarv Västernorrland

Fältarbete: N G Olsson
Upphovsrätt: Härnösands OK
Godkänd: LMV 2003-04-04
Kartansvarig: Peter Näsholm
3
5
11
4
2
9
10
1
12
6
8
7
13
15
14
Orientera dig
om Geresta
med omnejd

Vid Specksta. Foto: Viktor Lundgren, troligen 1930-tal.

Kulturguide till
orienteringskartan
Geresta
Vår närmiljö innehåller många spår från svunna
tider. En del är lätta att upptäcka, andra är mer
dolda. I foldern lyfter vi några ”sevärdheter” som
finns i landskapet orienteringskartan över Geresta
och Stenhammar beskriver. Vi beskriver även företeelser
som ligger utanför omslagets kartblad.
Vår förhoppning är att foldern ska fungera som
en enkel guide till vår kulturhistoria. Vi har lyft allt
från järnålderns gravar till 1980-talets bostadsområden.
Vill ni söka mer information, välkommen till
ABM – arkiv- bibliotek och museer i samverkan
- i Härnösand: Landsarkivet i Härnösand vilket
innehåller nära 8 mil norrländskt arkivmaterial,
Sambiblioteket med sin speciella samling av lit-
1
teratur om länet och Länsmuseet Västernorrland
med 700 föremål i föremålsdatabasen, över 4800
foton i fotodatabasen och omkring 40 rapporter i
rapportdatabasen om Härnösand. Till dessa resurser
kan läggas kommunarkivet, föreningsarkivet,
näringslivsarkivet osv.
Härnösand
Kuststaden Härnösand är en av Norrlands äldsta
städer. Staden grundades år 1585 av Johan III
och anlades på fastlandet och på öarna Härnön,
Mellanholmen, Kronholmen och Bockholmen,
de båda senare sedan länge förenade med
Vy från Stenhammar, troligtvis tidigt 1900 tal.

fastlandet. Härnösand är idag residensstad i
Västernorrlands län. Den djupa och skyddade
hamnen i Härnösundet kan nås från både norr och
söder och Härnösundet har sedan förhistorisk tid
fungerat som en central mötes- och handelsplats.
Vattenlederna var de snabbaste kommunikationsstråken
vid tiden för stadens grundande. När sockenborna
på Härnön skulle bege sig på resa längs
landsvägarna på fastlandet fick de åka båt över
Södra sundet där man på fastlandssidan kunde nå
fram till Norrstigen och andra stråk.
Ortnamnen Härnön
och Härnösand
Härnön omtalas första gången 1374 i samband
med en visitationsresa som ärkebiskop Birger
Gregersson gjorde. Han stannade då vid en hamn
kallad Hernösundh i Hernö socken. Namnet på
staden och ön har diskuterats under lång tid och
redan 1915 kom Hjalmar Lindroth med en tolkning
av namnet. Han ansåg att det var höjderna åt havssidan
som skulle vara namngivande och att det i
ortnamnet fanns ord för hjärna eller hjässa. Att det
var höjderna mot havet som gav ön dess namn
var något som Torsten Bucht, vilken forskat på ortnamnen
i Västernorrland ansåg vara en spekulativ
tolkning, men han godtog ändå förklaringen och
föreslog att det var Vårdkasberget som skulle ha
liknats vid en skalle. Att ortnamnet aldrig haft ett
j i sig och att man inte kan likna Vårdkasen vid en
skalle talar dock emot båda tolkningarna.
En tredje tolkning är att ön fått sitt namn efter
gudinnan Härn som är ett binamn på Freja, då i
hennes egenskap av linodlingens beskyddarinna.
Det finns ett antal platser i Mälardalen som heter
Härnevi och liknande som inte kan uteslutas
innehålla gudinnenamnet tillsammans med kultplatsändelsen
– vi, som är de säkraste kultindikerande
ortnamn vi har. Enligt språkforskare är det
dock ovanligt med teofora (ortnamn med gud
2
eller gudinnenamn) namn på öar, men eftersom
vi i det närliggande Jämtland har ett par exempel;
Norderön efter gudinnan Njärd och Frösön efter
guden Frö, är det inte uteslutet med ett gudinnenamn
även här. Ytterligare ett argument för
tolkningen att Härn i Härnön kan föras till ett
gudinnenamn finns även att Härnön har haft ett
Hov, alltså en stor kultplats för en större grupp än
den egna gårdens invånare och att det på Härnön
och i Säbrå finns ortnamn som tycks innehålla beteckningen
gode som är den som enligt isländskt
material sköter om Hovet och kulten.
1
Hovsjorden
Det osammansatta ortnamnet Hov förekommer
på ett antal platser i länet bl.a. på Härnön. De
”äkta” Hov-namnen härstammar från järnåldern
(500 f Kr – 1050 e Kr). De förekommer förutom
på Härnön även i Kungsnäs i Selångers socken
och vid kyrkan i Torsåkers socken. Platserna var
under järnåldern kultplatser för en större grupp
än för den egna gården. Hov brukar översättas
med ”Gudahus” och sätts i samband med stora
hallbyggnader för gästabud och kultiska aktiviteter.
Ledaren för Hoven på Island kallades för
Godar eller Hovgodar. Titeln förekommer som
förleden i ett antal ortnamn på Härnön och i
Säbrå: Godberg, Gånsvik, Gådeå och Godstjärn.
Godarna/ Hovgodarna var ledare för kulten
men även politiska och sociala ledare. Deras
maktområden var över förbund och inte över
territorier. Det stod vem som helst fritt att välja
allianser. Godens/Hovgodens maktområde kallades
goðorð. Vid hoven på Island hölls även ting
och marknad. Hov på Härnön och Hov i Torsåker
är två av tre Hovsplatser i landet där storhögar
legat på jorden som tillhörde Hov, den så kallade
Hovsjorden. Alla ”hovnamn” är inte järnåldersnamn
utan en del har tillkommit under senare tid.
Hov i Häggdånger kom exempelvis till på grund
av att bönderna i byn Hov på Härnön tvingades

att flytta när byn lades under staden. De tog då
med sig namnet till den nya platsen. På samma
sätt tog bönderna i byn Fågelsta med sig namnet
till Bjärtrå, där byn Kungsgården under en tid kallades
Hov. Det finns ytterligare två namn med ”hov”
inom Härnösands kommun, Hovsberget i Säbrå
och Hovsåkern på Hemsön. Hur dessa namn kan
kopplas till Hov på Härnön är inte klarlagt.
Fågelsta
Fågelsta var en by som försvann när byarna
Hov och Fågelsta lades under staden 1602. Då
fanns det en så kallad kungsgård i Fågelsta. En
kungsgård var kungens gård i grannskapet, hans
visthusbod och skattekista på orten. Hit kunde
kungen komma för att inspektera egendomen och
konsumera sina tillgångar. Kungsgården var även
säte för kungens utsände, på gården togs politiska
och praktiska beslut. På kungsgårdarna residerade
3
fogdar och ofta fanns en marknadsplats i närheten
av gården. Marken i Fågelsta tillhörde efter 1602
staden, och kungsgården, fogdens bostad, flyttades
1606 till ”Konungzholmenn”, som senare
fick namnet Kronholmen. På holmen uppfördes
Härnöholm, den nya kungsgården, av trä. Då
det inte fanns utrymme för jordbruk på holmen
gjordes den angränsande byn Bondsjö, med sina
46 1⁄2 seland brukad jord, till ladugård under
Härnöholm. Bönderna i byn Fågelsta fick ny mark i
Kungsgården i Bjärtrå.
Fågelsta är precis som Specksta ett järnåldersnamn
och det skrevs som Ffulghelsstadh 1535.
Förleden innehåller sannolikt ett mansnamn,
Fogel eller Fugle. På Hovsjorden finns gator uppkallad
efter Fågelsta och Hov, Fågelstavägen och
Hovsgatan. Exakt var byn Fågelsta har legat är
oklart. Torsten Bucht som skrivit om ortnamnen i
Västernorrland, trodde att byn låg söder om gamla

Foto: Lars Bergström 1948. Vy från kyrktornet
över Johannesbergsskolan m.m.
4

kyrkogården, medan hans bror Gösta Bucht som
skrivit Härnösands historia del 1 och 2, istället
trodde att den legat öster om byn Hov. Den senare
tolkningen är nog mer trolig då det funnits
ett gravfält vid Gerestabäcken med stora högar.
Det gravfältet kan ha hört till den försvunna byn.
I närheten av det som var byn Fågelsta ligger idag
Kristinaskolan. Byggnaderna uppfördes 1948, och
dövskoleverksamheten flyttade från Södra vägen
till nybygget vid Hovsgatan.
2
Storhögarna på Hov
Redan 1685 omtalas tre stora högar vid Hov på
Härnön. De är de enda gravar som omtalas i
Ångermanland i Rannsakningar efter antiqviteter:
”Här till medh finnes här tree stycken stoora högar,
En nästan ofwan för kyrckian östan till: Och
den andra uthom Håf: men dhen tridie in uthi Håf
hwilcke högar dhe twenne sidste in och uthom
Håf, finnes stoore gropar öfwerst j kullen på dhem
bäggie hwarom man ingen wiss relation man
hafwa och i sanningh något att berätta.”
I samband med fornminneslagens tillkomst år
1666 utsändes Kungl. Maj:ts brev om den nya
lagen till biskopar och landshövdingar med uppdrag
att låta verkställa inventering av fornminnen i
landet. Detta resulterade i Rannsakningarna efter
antikviteter, som därför är den äldsta systematiska
fornminnesinventeringen i Sverige. År 1705 omtalas
de tre högarna i en avhandling om Härnösand
av Erik Mickelsson Ström, som skriver:
”Vid Hernösands stad äro trenne sådana: en ses
i trakten af kyrkan utanför staden, hvilken benämnes
sandhögen; den är uppförd af stenar likasom
med tak och därpå täckt med jord. Den andre är
något längre bort från staden på ett ställe, som
kallas Håf, hvarest före stadens grundläggning
5
några bönder, enligt hvad med visshet är kändt,
haft sina gårdar. När man med fötterna eller något
annat hårdare stöter mot högen, ger den ett
klart ljud ifrån sig, men hvad som döljer sig där
inne, är ovisst. Åter en annan vid namn Lillhögen
ligger alldeles i närheten af den sist nämnde.”
1780 omnämner Abraham Abrahamsson Hülphers
i sin beskrivning över Ångermanland Djäkne- och
Jungfruhögen:
”Såsom ålderdoms minnen förekomma här flera
ättebackar med de mycket namnkunnige Djekne
och Jungfruhögarne, Korsmässoudden, Långsand,
och Hornsunda bro woro ryktbare”.
Till namnen Djäkne- och Jungfruhögarna finns en
sägen om två djäknar som dödat varandra i tvekamp
om en jungfru, varefter hon tog sitt eget liv.
Alla skulle ha blivit begravda i en av högarna.
Mellan 1827 och 1830 gjorde Nils Johan Ekdahl
inventeringar av fornlämningar i Norrland och han
besökte de stora högarna. Ekdahl var utsänd av
Kungliga Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.
Nils Johan Ekdahl levde mellan 1799 och
1870. Han var präst, historiker och norrlandsforskare,
han kallades ibland Kalvskinnsprästen för
att han reste runt i landets församlingar och köpte
upp medeltida pergamentsbrev. Under sina resor i
Norrland samlade han in arkivalier och antecknade
fornlämningar. Ekdahl gjorde även uppteckningar
av sägner och traditioner. Hans pergamentsbrev
finns idag på Riksarkivet i Stockholm.
Den största högen i Hov gjorde stort intryck på
Ekdahl: ”600 al. N.O. från Hernösands domkyrka,
på största höjden, der man föreslagit att anlägga
den nya Domkyrkan, finnas lemningar af en ofantligt
stor, nu förstörd hög. Jorden är bortförd, men
den sten, som ligger qvar och som har bildat dess
inre, utgör ännu en betydlig massa. Den är mellan

60 och 70 al. i diam. och 7 á 8 al. hög. Lemningar
synas äfven af mindre, som legat omkring denna
större Djeknehögen, 900 al. Ö. från domkyrkan,
är 42 al. i diam. 6 dito h. något skadad i kanterna.
Fragmenter af flera större högar ligga Ö. och sunnan
om denne.”
Diametern på Jungfruhögen var mellan 36 och 42
meter, höjden var nära 4,8 meter. Djäknehögen
hade en diameter på 25 meters och höjden var
3,6 meter. Jungfruhögen kunde alltså mäta sig
med de allra största högarna i länet. De finns eller
har funnits i Högom, vid Tingstagärdesbacken
i Nolby, på prästbolet i Kvissle, i Allsta i Nora
socken och i Solum i Styrnäs socken. En karta
från 1792 har Jungfruhögen markerad ungefär
3
Boplats vid nuvarande Sambiblioteket
Där Sambiblioteket nu ligger gjordes 1997 en
arkeologisk undersökning av bland annat länsmuseet.
Då fann man över 60 anläggningar av
olika slag, exempelvis husgrunder och härdar.
Närheten till den före detta byn Hov med de stora
gravhögarna, gör att platsen är av stort intresse.
Vid undersökningen framkom att flera anläggningar
var medeltida. Ett sädeskorn i en av härdarna
daterades till yngre järnålder (år 800 e Kr
– 1050 e Kr). Den korta tid man fick till sitt förfogande
för arkeologiska undersökningar gjorde
att mycket fick prioriteras bort och mycket av den
kunskap man skulle ha kunnat få nu är borta för
alltid.
Sambiblioteket invigdes år 2000.
6
där den gamla sjöbefälsskolan senare placerades.
På kartan syns också kastellet som gett namn åt
Kastellgatan. Detta är den enda högen på kartan,
men på konceptet, d.v.s. den karta som gjordes
direkt på plats, är även Djäknehögen utritad. På en
karta från 1857 kan man se Jungfruhögen, men på
platsen för Djäknehögen står då ett hus, förmodligen
stadens epidemisjukhus. Under 1860-talet
gjordes ytterligare en inventering av fornlämningar
i Norrland, denna gång av Karl Sidenbladh, även
han utsänd av Kungliga Vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien. Han omnämner varken
Djäkne- eller Junfruhögen varför högarna då troligen
var borta liksom de mindre högarna intill. Om
det gjordes några fynd när högarna raserades finns
inga uppgifter om.

4 Sjöbefälsskolan 5 Johannisbergs gård
År 1841 beslutades att en ”lägre navigationsskola”
skulle inrättas i Härnösand. Undervisningen kunde
dock inte påbörjas förrän året efter. Begreppet
”lägre navigationsskola” innebar att undervisningen
var uppdelad i två avdelningar, den ena ledde
till skepparexamen och den andra till styrmansexamen.
1848 inrättades en tredje avdelning, som
ledde till sjökaptensexamen. Detta innebar att
skolans status höjdes till ”högre navigationsskola”.
En ny skolbyggnad uppfördes 1878 (se bilden
nedan) 1901 tillkom även maskinistutbildning
med två nya klasser, övermaskinist- och maskinistklass.
Skolan blev senare utsatt för ett flertal
nedläggningsförsök, bland annat 1925 av 1923års
besparingskommitté och 1947 av 1943-års
sjöbefälssakkunniga. Riksdagen beslutade 1985
att lägga ned sjöbefälsutbildningen vid dåvarande
högskolan i Sundsvall/ Härnösand, vilken bildades
1 juli 1968. Först i juni 1992 gick den 150-åriga
epoken i graven. Den gamla Sjöbefälsskolan revs
1963 och ersattes av en ny byggnad i vilken nu
Mittuniversitetet huserar.
Foto: Sven Heed 1936
Navigationsskolan
7
Bakgrunden till namnet Johannesberg har sin
förklaring i arkivhandlingar. En brännmästare och
juvelerare Johan Littman flyttade från Finland till
Härnösand, där han köpte en tomt öster om den
plats där Johannesbergsskolan senare byggdes.
Tomten utgjordes delvis av en kulle och på den
byggde Littman sitt hus. Littman var alltså brännmästare
vilket betyder att han brände brännvin.
Troligtvis var han verksam vid det kronobränneri
som låg vid Gerestabäckens utlopp, vid sidan av
sitt arbete som juvelerare. Bränneriet lades ner
1787.
Littman dog 1786 och hans hustru 1805. I bouppteckningen
efter hustruns död nämndes namnet
på fastigheten, Johannisberg, för första gången.
Johannisbergs gård revs under 1960-talet för att
lämna plast för en fotbollsplan. År 1999 gjordes
en arkeologisk undersökning i området med
anledning av att den dåvarande fotbollsplanen
skulle göras om till parkeringsplats. Man fann då
husgrunder. Idag är fornlämningarna övertäckta av
parkeringens asfalt.
5
Johannesbergsskolan
Under 1890-talet var behovet av nya skollokaler
stort i Härnösand. Rotudden och Gådeåstaden
hade införlivats med Härnösand och det fanns
cirka 200 skolbarn i staden år 1892. Den befintliga
skolan i före detta Telegrafhuset i hörnet
Telegrafgränd – Hovsgatan var för liten och för
otidsenlig. År 1900 påbörjades en utredning av
skolsituationen och redan 1901 lovade man vid
ett föräldramöte att ” få ett bättre sakernas tillstånd”.
För att lösa skolfrågan inköptes den så
kallade Lindrothska vreten vid stadsträdgården,
nuvarande stadsparken. År 1906 beslutades om
en arkitekttävling för en ny skola på den inköpta
tomten och man anslog ett pris på 2000 kronor.

Källa: Johannesbergsskolan 1912 – 1998 Härnösands kommun 1998.
Tävlingen utlystes 1908 och 51 förslag kom in.
Vann gjorde George Alfred Nilsson med sitt hus
”88” och tvåa kom arkitekten Theodor Kjellgren
med sin skapelse ”Griffelin”. 1909 beslöt kyrkostämman
att bygga enligt Kjellgrens förslag, efter
smärre ändringar.
Den 22 oktober 1912 invigdes skolan som för sin
tid var mycket modern med såväl vattentoaletter,
centralvärme, simbassäng på 5 x 2,5 meter i källa-
8
ren, gymnastiksal och ljusa skolsalar. Fram till 1911
handlades skolfrågorna i Härnösand av den kyrkliga
kommunen, där genom ett skolråd som valdes
av kyrkostämman. Från 1911 övergick skolfrågorna
till den borgerliga kommunen och skolrådet ersattes
av en politiskt vald skolstyrelse. 1998 lades
Johannesbergsskolan ned och verksamheten flyttades
över till Gerestaskolan. Under de 86 år som
skolan var i drift gick över 35 000 barn i den.

Härnösands jubileum 1935
– Härnösand 350 år
1935 var det en folkfest av aldrig skådat slag i
Härnösand. Staden firade 350 år och det gjorde
man med en månadslång ”jubileumsutställning”
(21 juni - 21 juni). Utställningen byggdes upp i
och omkring Johannesbergsskolan. Sammanlagt
besöktes utställningen av 190 000 personer(!).
Utställningen avslutades med en karneval genom
staden, då uppskattningsvis 25 000 personer var
ute på stan. Entrén till mässområdet låg i stadsparken
i höjd med domkyrkan. Mässområdet sträckte
9
sig ner mot Kanaludden (nuvarande simhallen)
och över Hovsgatan uppfördes en gångviadukt.
Under jubileumsmånaden hann fyra kungligheter
besöka Härnösand och utställningarna. På kartan
över området kan man läsa om utställningssalar,
kiosker, utställningar, festplats, nöjesfält, sportstuga,
huvudrestaurang, dansbana, kafé, trädgårdsutställningar,
miniatyrgolfbanor, bilhallar, fontäner,
mjölkbar osv.

Flygfoto över Norrlands Vanföreanstalt m.m.
troligtvis sent 1950 tal
10

6
Nuvarande landsarkivet uppfördes ursprungligen
som kasern för Hemsö kustartilleri 1919, men
byggnaden togs aldrig i bruk för det ändamålet.
Istället kom Norrlands Vanföreanstalt att husera
i byggnaden mellan 1931 – 75. I huset fanns
operationssalar och utbildningslokaler. Många
människor med olika funktionshinder fick sin yrkesutbildning
här. Landsarkivet flyttade in 1983. I
Härnösand ligger numera Sveriges största landsarkiv,
med Västeuropas till ytan största arkivdistrikt.
Distriktet sträcker sig från Dalälven i söder
till Treriksröset i norr och består av Gävleborgs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län. Här förvaras församlingsarkiv och statliga
arkiv från arkivdistriktet. Bland de statliga arkiven
märks exempelvis länsstyrelse, länsmans-, kronofogde-
och häradsskrivararkiven. Idag förvarar och
hanterar Landsarkivet i Härnösand nära 8 mil hyllmeter
handlingar. Innan 1983 fanns landsarkivet i
Arkivhuset på Nybrogatan 17.
Geresta
Landsarkivet
Geresta som skrevs 1544 som Giävesta och 1546
som Geruestad. Namnet har sannolikt ett mansnamn
som förled, Gervidhs eller Gervardhs boplats.
Namnet är som andra ortnamn med ändelsen
– sta bildat under järnåldern. Till byn Geresta
hörde tidigare även Stenhammars gård. Namnet
Stenhammar kommer av stenbunden mark.
Ortnamnet Geresta finns även i Bjärtrå socken,
men trots att namnen idag stavas på samma sätt
innehåller troligen Geresta i Bjärtrå mansnamnet
Hiarrandr precis som Järsta i Säbrå gör. Idag ligger
Gerestaskolan i området. Skolan uppfördes 1960
som specialskola för landstinget, men är sedan
1998 en kommunal skola för barn i 6-årsverksamhet
upp till klass 9.
11
7
Gravhögen vid Gerestaskolan
På skolgården vid Gerestaskolan ligger idag en ensam
gravhög. Den restaurerades under 1990-talet
av personal från länsmuseet tillsammans med
skolans elever. Troligen har här funnits fler gravar.
Öster om gravhögen finns antydan till ytterligare
en förstörd grav i form av en stensamling med likartat
stenmaterial. Enligt Sidenbladhs inventeringar
1865 fanns då nordväst om gården vid bäcken,
några gravhögar och rester av borttagna gravar.

Järestads gård
Ungefära där Geresta skolan ligger låg tidigare
egendomen Järestad. I J W Zetterstedts Resa
genom Umeå Lappmarker i Vesterbottens Län
(1833) finns en kort beskrivning av Järestad, författaren
skriver att fastigheten i äldre material skrivs
Geresta. Följande framkommer: att fastigheten
fungerade som sommarställe åt familjen Berlin,
och att husen ansågs vara gammalmodigt byggda
och ännu antikare inredda. Kring husen fanns två
8
Sommarrestaurangen
Rosenbäck eller Alphyddan
Sommarrestaurangen Rosenbäck byggdes under
1850-talet där Rosenbäcksalléns går över
Gerestabäcken. Restaurangen byggdes av konditor
Rosling, som även hade ett så kallat schweizeri
mitt emot (gamla)kyrkogården. Enligt en annons
i Härnösands Posten den 14 maj 1857 serverades
på Rosenbäck ”Sexor Dryckesvaror, färska
tortor och bakelser; samt i övrigt hvad till en god
Restauration hörer.”
Mellan schweizeriet och sommarrestaurangen
lät Rosling plantera en
lång björkallé – Rosenbäcksallén. Den
ansågs på sin tid vara Sveriges längsta
björkallé! Det så kallade utvärdshuset
härjades dock av en eldsvåda i maj
1879. Som ersättare för värdshuset den
första sommaren, inredde man ett nytt
utvärdshus under namnet Alphyddan.
28 juli 1879 publicerade Härnösands
Posten ett urklipp från en stockholmstidning
med texten:
”Staden Härnösand har ett litet
förtjusande utvärdshus, som heter
Alphyddan. Dess fryntlige värd är källarmästaren
Beckman från Stockholm,
stora trädgårdar där det odlades frukt som äpplen,
plommon, krikon och körsbär. Bland prydnadsväxterna
som trivdes vid Järestad fanns exempelvis
växter som gula törnrosor, neglantyr och hassel.
Geresta låg på landsbygden vid denna tid; så här
skrev Zetterstedt: ”Den 28 augusti kom som en
oväntad sommardag om hösten med sina 21 graders
värme. Detta var en dag som borde egnas åt
landtbygden. Också sedan vi tillbringat en del der
af hos den humane Landshövding Mörner i staden,
gjorde vi en tur inåt Hernön till Järestad.”
och förträffliga äro de varor han serverar sina
gäster”.
Sommarrestaurangen Rosenbäck byggdes upp
igen och under säsongen gick omnibussen Rosina
mellan staden och restaurangen, tur och retur varje
söndagskväll hel timme mellan 18 och 22. Söndag
förmiddagar kördes bussen Rosina tur och retur till
gudstjänsten i Säbrå kyrka. Rosenbäck lades ner
1918 efter att ha eldhärjats ytterligare en gång.
Ur vykortssamling Landsarkiver i Härnösand. Troligtvis Foto från Landsarkivet i
sent 1800-tal.
12
Härnösands vykortssamling

Foto: Arvid Holmstedt 1908
Geresta Herrgård
13

Foto: Aeromaterial. Flygbild av bryggeriet 1932.
14

Ett försvunnet gravfält
vid Gerestabäcken
När Ekdahl inventerade Gerestaområdet 1828
fanns det fortfarande ett gravfält vid Gerestabäcken.
Där fanns högar som var runt 24 meter i diameter.
Så här skrev Ekdahl: ”Mellan Jerresta och
Djekneberget finns en stor mängd sandhögar på
begge sidor om en liten bäck. Af dessa äro somliga
öfver 40 al. I d. och 6 al. h. många af dem äro
till större eller mindre del bortskurna af bäcken.”
Redan 1779 hade lektorn och senare biskopen
Karl Gustav Nordin gjort en undersökning av en
så kallad ättehög på Biskopsägan (Prästjorden) i
anslutning till rådman Hellströms hemman, högen
beskrev han på följande vis:
”I Härnösand på biskops ägan vid staden inemot
Rådman Hellströms hemman lät jag uppgräfva en
ättehög 1779, och där var liket endast brändt och
mullen öfverskottad, så at där voro benbitarna så
stora som elden qvarlämnat dem. Liket tycktes på
15
bålet hafva vändt hufvudet i öster; i den ordning
lågo benen. Lectoren Doctor Åman, som såg benstycken
ville af dem sluta, det varit en qvinna”.
Graven låg troligtvis på västra sidan av
Gerestabäcken, ungefär där Härnöhallen nu ligger.
När Sidenbladh inventerade under 1860-talet fanns
inga stora högar kvar, men nordväst om Geresta
gård, vid bäcken, fanns resterna efter två mindre
gravhögar och spår av flera borttagna högar.
9
Hernö bryggeri vid Gerestabäcken
Vid Gerestabäckens utlopp i Södra sundet låg
tidigare en stor röd tegelbyggnad där Hernö bryggeri
hade sin produktion. Verksamheten startade
i december 1862 i en byggnad som tidigare varit
ångkvarn. Ångkvarnen hade uppförts av ägarna till
Stenhammars gård och den var den första i sitt
slag i Norrland. Ägarna hade även planer på att
etablera en ångsåg i samma byggnad men detta
blev aldrig verklighet. Om allt gått planenligt skulle
Härnösand då ha haft den första ångsågen i lan-
Foto: Arvid Holmstedt, tidigt 1900-tal.

det. I anslutning till ångkvarnen har även ett så kallat
kronobränneri legat samt två kronomagasin.
Under 1860-talet var 6 personer sysselsatta med
tillverkningen vid Hernö bryggeri, men några år senare
hade man 20 anställda. Vid 1900-talets början
sysselsatte verksamheten omkring 45 personer
och tillverkningen var omfattande. Företaget hade
en egen båt, Hernö, som fraktade bryggeriets produkter
längs Ångermanälven. De lokala transporterna
inom staden sköttes av åkare som med hjälp
av kraftiga bryggerihästar körde ut öl och läsk. Det
nedlagda bryggeriets lokaler revs 1982.
Korsmässoudden
På Härnön bodde under medeltiden (ca 1060
– 1520) mest jordbrukare och fiskare. Då var
Härnöns strand en välbesökt marknadsplats av
norrlandshandlande. Vid ett flertal tillfällen förklarades
dock marknaden på Hernösand som olaga
hamn. Enligt uppgift i ett magistratprotokoll den
22 nov 1690 bedrevs byteshandeln ursprungligen
på Korsmässoudden som var en sandig udde strax
intill platsen där Härnö bryggeri senare uppfördes.
Ur magistratprotokollet:
”En viss tid på året, nämligen ”helige korss tijd” (=
korsmässan 14 sept. ), brukade landets inbyggare
bege sig till Härnön för att dels betala sina skulder
till kronans uppbördsmän, dels idka byteshandel
med köpmän från Gävle, Stockholm, Västerås,
Tälje och Strängnäs; platsen där byteshandeln
ägde rum blev därför kallad Korsmässoudden.”
Marknaden vid Korsmässudden hänger troligen
ihop med den goda hamn som omtalas vid ärkebiskopen
Birger Gregersons visitationsresa 1374.
Vid Gerestabäckens utlopp fanns tidigare en vik
och det är troligen där man skall söka hamnen
16
och marknadsplatsen. På kartor från 1600- och
700-talet syns en udde väster om bäckens utlopp
som kanske är Korsmässudden? Detta skulle i så
fall kunna knyta marknaden till Hovsjorden och
om samma förhållanden rådde här som på Island,
kan marknaden kanske ha sina rötter i järnåldern.
Kattastrand
Kattan var namnet på bebyggelsen längs stranden
vid Södra sundet och är nu ett industriområde.
Namnet är dunkelt men tycks innehålla ordet
katt som Torsten Bucht som studerat ortnamnen
i Västernorrland föreslår ska ha använts i nedsättande
använding.
Längs Kattastrand ligger idag många fritidshus.
De första sommarvillorna uppfördes kring Södra
sundeti slutet av 1800-talet. Det var då stadens
borgare som uppförde sommarvillor. Under 1940-
50-talen byggdes många sommarstugor i området,
och en pådrivande faktor till att det byggdes
så många sommarstugor runt om i landet var de
semesterlagstiftningar som genomfördes under
första hälften av 1900-talet.
Det första reningsverket på Kattastrand började
byggas 1967 och togs i drift året efter. I mitten
på 1980-talet gjordes en omfattande om- och tillbyggnad
och det nya verket togs i drift 1986.
10
Stenhammar
På Stenhammarsområdet låg tidigare den stora
egendomen Stenhammars gård. Innan 1674 låg
gården under fastigheten Geresta, som är en av de
äldsta gårdarna på Hernön. Ända sedan 1700-talet
har staden Härnösand varit intresserad av fastigheten
på Stenhammar, men det dröjde nära 250 år
innan staden kunde köpa in marken som idag är
bebyggt med villor och hyreshus.

1674 tillhörde Stenhammar biskop Petrus
Steuchius, som var född 1605. Steuchius var gift
och hade en son, Mattias. Även Mattias blev biskop
i Härnösands stift och så småningom ärkebiskop.
Han övertog Stenhammar efter sina föräldrar.
När kung Carl XI 1686 var på resa i Norrland bodde
han just på Stenhammar.
En anmärkningsvärd sak som drabbade Mattias
familj var att hans hustru Anna anklagades att
tillsammans med sin svärmor ha rest till Blåkulla.
Detta var mitt under de flammande häxprocesserna,
men av någon anledning lyckades de båda
kvinnorna undkomma rättegång och klarade sig
undan med blotta förskräckelsen!
Foto: Arvid Holmstedt, tidigt 1900-tal.
17
Häxprocesserna i Sverige tog fart under Karl XI:s regering
och var som intensivast under 1668 – 1676. Alla hade inte
samma tur som Mattias hustru, utan ett tiotal kvinnor brändes
på bål för häxeri i Härnösand 1674. En av dessa kvinnor
var Elisabet Christoffer Larsson Målares, en välbeställd änka
efter borgaren och målaren Christoffer Larsson, och hennes
syster Brita. Anklagelserna mot kvinnorna varierade,
men en vanlig anklagelse var att de hade en så kallad bära
och Elisabeth anklagades just för att ha använt en bjära.
Bjära var en boll av garn som skickades iväg för att mjölka
andras kor, stjäla grädde, ost etc. Efter uträttat förvärv kom
bjärorna tillbaka med mjölken till häxan. Bjäran var ett
nystan av ullgarn i olika färger som den trollkunnige själv
tillverkat. I mitten fanns det ett hål, där något annat magiskt
medel stoppades in tillsammans med tre droppar blod från
häxans vänstra lillfinger. Sedan invigdes nystanet med en
magisk ramsa innan häxan kastades nystanet bakåt över
vänster axel. Då fick nystanet liv och blev en tjänstvillig bjära
för sin ägare.

Gården Stenhammar bytte ägare flera gånger
under 1700- och 1800-talen. Idag finns bara spår
efter stenmurar och terrasseringar i området. Den
stora tall som står i bostadsområdet omnämns ofta
Stenhammarstallen. Tänk om den kunde dela med
sig av den historia som utspelats kring gården…
Här kommer istället några berättelser hämtade de
etnologiska uppteckningar som finns bevarade på
Länsmuseet Västernorrland:
Långt tillbaka i tiden ägdes Stenhammar av en
patron, som de kallade ”Polka-Pelle”. Han var en,
som levde i sus och dus, och det gick på den tiden
högt till på Stenhammar. En gång hade där varit
församlat ett sällskap och spelade kort. Fick så en
av karlarna känna något konstig med foten under
bordet. Då han såg efter, låg där en stor svart
hund, som såg förfärligt stygg ut. Ingen kände
igen djuret eller kunde räkna ut, huru det kommit
dit. Någon av karlarna hade visst blivit så rädd,
att han svimmat. Emellertid försvann hunden lika
hastigt och oförmärkt, som han kommit dit. I en
11
Gravhög vid Stenhammar
Nedanför området där Stenhammars gård tidigare
låg ligger en ensam gravhög. Den är ca 12 meter i
diameter och den var till för något år sedan nästan
omöjlig att hitta på grund av all växtlighet. Enligt
Ekdahls inventeringar efter fornminnen i Norrland
1827-1830 ska det vid Stenhammars gård då ha
funnits flera gravhögar varav några med kantkedja
(en ring av stenar som avgränsar graven).
Idag finns endast denna hög kvar. Ortnamnet
Stenhammar talar för mycket stenig mark.
18
stor sal på Stenhammar hänger porträtt av bl.a.
den där Polka-Pelle. En gång i senare tid hade de
haft supkalas i den salen. Så var det någon, som
tog sitt glas och gick framför Polka-Pelles porträtt
och skålade mot bilden. Då föll tavlan ned från
väggen, och man kunde inte märka, att det var
något fel varken på snöret eller spiken som höll
tavlan.
Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:II_1915.
Uppteckningsnr: 608
Det var på Stenhammar för en 20 år sedan. I en familj
där hade de ett barn, som led av engelska sjukan. Det
var grinigt och besvärligt värre. Då funderade de ut
att de skulle ”joldra” barnet, men det var vinter, snö
och kallt, så att de inte kunde hålla till ute. Då grävde
de upp jordtorvor och staplade upp ett valv nere i källaren
och drog barnet genom detta hål. De påstod, att
det hjälpte.
Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:
II_1915. Uppteckningsnr: 610

12
Vårdkasberget
Vårdkasberget det högsta berget på Härnön.
Förleden i ortnamnet hänger ihop med det engelska
ordet Ward som betyder avvärja, parera,
avstyra. På platsen där utkikstornet nu står har
det under långa tider stått en vårdkase. Idag finns
inga spår kvar av denna. En vårdkasplats är även
känd från Klubberget på Härnöns östra sida. Det
ska även finnas spår i landskapet av den stig
och de stentrappsteg som tidigare ledde upp till
Vårdkasen.
Foto av Vårdkasen 1900.
19
En vårdkase är en signaleld. De ingick i enkla signalsystem
och bestod av träsdpiror som ved som
placerades på en väl synlig höjd, och sedan antändes
för att varna befolkningen och mobilisera
krigsmakten när fientliga fartyg och andra faror
nalkades. Ett äldre namn i Sverige är Böte och i
Norge kallas de Vite vilket indikerar någon form
av straff: det var straffbart att inte underhålla vårdkasarna.
Vårdkasberg kan ha många olika namn
som indikerar att där funnits en vårdkase. Vanligt
är sammansättningar med Vård-, Vål-, Val- och
Bond- m.m. De äldsta vårdkasarna kan vara från

järnålder och de finns omnämnda redan i Eddan
och i Upplandslagen. Under historisk tid har vårdkasarna
ofta haft en bålvakt som hade som uppgift
att vakta vårdkasen. Ibland kan det finnas spår av
bålvaktens koja i anslutning till vårdkasplatsen.
Kasarna bemannades vanligen först när krigsfara
hotade men var alltid uppbyggda som beredskap
för ofärdstid. Sista gången vårdkasesystemet användes
i Sverige var 1854 under Krimkriget när en
engelsk flotta kryssade utanför Vinga.
Nickebo och gravrösen vid Nickebo
Villan Nickebo vid Södra sundet byggdes 1896 av
grosshandlaren Nicanor Wallin. Huset uppfördes
som sommarvilla för Nicanor och hans familj.
Arkitekt var Isidor Schöning. Villan uppfördes med
tidstypisk snickarglädje och med verandor och
torn. Mellan 1905 och 1940 ägdes Nickebo av köpmannen
Carl ”Kalle Baron” Edelswärd. Fastigheten
skänktes under 1970-talet till Härnösands stift och
sedan 1977 är det Härnösands domkyrkoförsamling
som äger huset. Nickebo fungerar idag som
lägergård och sommarkafé.
Foto: Bo Hellman 1959.
20
Vid Vårdkasmalen cirka 400 meter östsydöst om
utkikstornet finns ett stort antal gropar i klapper,
vilka förekommer på nivåer mellan 10 meter över
havet upp till 145 meter över havet. De har antagligen
använts till att framställa tran eller som
förvaringsgropar. Vanligen är de inte större än 1-3
meter i diameter och djupet överstiger sällan 0,5
meter. Oftast har de en låg vall av sten runt kanterna.
Vid Nickebo finns gravrösen från bronsålder
(1800-500 f Kr). År 1911 undersöktes ett röse av
Eskil Olsson, som även deltog i undersökningarna
av gravar i Tullportsparken 1908. Olsson undersökte
ett flertal rösen efter kusten i Ångermanland.
Vid undersökningen i Nickebo 1911 framkom inga
fynd men väl kol och sot.

13
Specksta
Specksta eller Spijckstadh som det skrevs 1535
tillhör ortnamn som skapats under järnåldern.
Efterledet – sta som betyder ställe eller plats för
och finns i många ortnamn i Sverige. Det finns
över 2000 ortnamn i landet med ändelsen – sta
varav de flesta i Mälarregionen, men namnen förekommer
upp till norra Ångermanland. Ortnamnet
Specksta finns även i Attmar socken i Medelpad.
Förleden är förmodligen ett mansnamn - Spicke
och hänger möjligen ihop med ett dialektord
för småfågel eller sparv. Trots att ortnamnet har
kommit till under järnåldern finns inga kända
gravar från den tiden i anslutning till byn. De
närmaste järnåldersgravarna ligger vid vägen mot
Gånsvikshamn på andra sidan Speckstatjärnen.
Specksta by
Med tiden bosatte sig allt fler i Specksta och det
växte fram en riktig bybildning. En namnkunnig
person som bott på Specksta gård är gymnasielektorn
och industrimannen Per Hellzén, som var
den drivande kraften bakom Härnösands gymnasium
som stod färdigt 1791 (nuvarande rådhuset).
Idag är den äldsta bebyggelsen i byn borta men
21
kullen med sina intressanta husgrunder visar på
en mycket intressant boplats. Nedanför gårdarna
ligger den snart igenvuxna Speckstatjärnen och söder
om gården ligger det branta Speckstaberget.

14
På Speckstabergets nordvästra sida finns ett antal
fornlämningar i form av gropar i klapper. Gropar
i klapper förekommer på nivåer mellan 10 meter
över havet upp till 145 meter över havet. Några
förslag till användning har varit att de använts
till sillolja/tranframställning eller att de varit förvaringsgropar.
Vanligen är de inte större än 1-3
meter i diameter och djupet överstiger sällan 0,5
meter. Oftast har de en låg vall av sten runt kanterna.
Alla gropar på Specksta är inte fornlämningar
utan vissa har tillkommit som provgropar för en
planerad stentäkt.
15
Gropar i klapper på
Speckstaberget
Speckstabacken
Intresset för backhoppning var under 1930-talet
inte speciellt stort inom Brännans IF, men för att
möta intresset från några medlemmar byggde
man 1944 Kapellsbacken. Backen ritades av den
legendariske Sven Selånger. Den 8 mars 1944
invigdes backen och man tävlade i elljusbelysning.
En trio hoppare från Brännan tog de främsta
platserna i resultatlistan. Publiksiffran uppgick till
1 500 personer. Samma år, 1944, köpte Brännans
IF Speckstabacken av Härnö IF för 1000 kronor, så
det hoppades även i Specksta. Tjugo år senare var
intresset för backhoppning nästan obefintligt och i
protokoll förda av Brännans IF kan man mest läsa
om planer på nedläggning av backarna. 1956 revs
såväl Kapellsbacken som Speckstabacken.
Istället bildades en alpin sektion inom Brännans
IF 1956. Från början tränade man i den nybyggda
Vårdkasbacken, men den ansågs av många vara
för alldeles för lätt. Man började därför diskutera
möjligheterna att nyttja den före detta hoppbacken
på Speckstaberget och i början av 1960-talet
22
blev det möjligt att ge liv åt backen igen! År 1962
började man bygga den nya slalombacken och
bland annat genom att sälja julgranar lyckades
man finansiera belysning. Så småningom fanns
även lift och klubbstuga på plats och i mitten av
1960-talet byggdes en väg upp till toppen. Backen
var 300 meter lång och hade en fallhöjd på 100
meter. Från 1985 flyttade den alpina verksamheten
till Vårdkasen och Speckstabacken lämnades
att växa igen.

Örsjön
Namnet på sjön kan hänga ihop med ordet – ör
i betydelsen grusbank och skulle då vara ”sjön
med grusbanken eller grusbankarna”. Slutledet
– ör i denna betydelse finns i ortnamnet Skanör
i Skåne.
Ett försvunnet gravfält vid Örsjön
Vid Örsjön har det funnits ett med mellannorrländska
mått förhållandevis stort gravfält. När Karl
Sidenbladh inventerade på 1860-talet fanns där
11 gravar i form av stensättningar. Stensättningar
är flackare i profil än gravhögar men i övrigt är de
lika. Sidenbladh skrev att de var uppbyggda av
klappersten och att de var utan kista.
”N om Ösjön, O om bäcken, som utfaller däri mellan
torpen, ligga å den från fasta hällar utgående
sluttande ryggen 10 grusiga rösen av mindre stenar.
Dessa rösen äro skilda från varandra 12 – 20
fot.” En av gravarna provundersöktes: ”Uppgrävdes
litet till dess kol och brända benskärvor anträffades”
Ytterligare en grav fanns vid det västra torpet sydsydväst
om gravfältet som också provundersöktes
och det påträffades kol och aska. Sidenbladh kallar
dem rösen, men definitionen på rösen är att det
i fyllningen inte skall finnas jord och torv. Har de
det, kallas de högar eller övertorvade stensättningar.
Vissa högar kan ha mycket sten i ytan medan
andra inte har några stenar synliga. Gravfältet vid
Örsjön kunde inte återfinnas vid fornminnesinventeringarna
när man aktivt letade fornlämningar för
den ekonomiska kartan under 1960- och 1980och
1990-talen. En hög finns dock kvar och den
ligger strax norr om där gravfältet ska ha legat.
23
2004 påträffades två stensättningar som förmodligen
utgör resterna av det försvunna gravfältet.
Från fyndplatsen vid Örsjön har till museet inkommit
en s.k. oval eldslagningssten. Eldslagningsstenar
förekommer under äldre till mellersta delarna av
järnåldern (0-550 e Kr). Namnet eldslagningssten
kan vara missvisande eftersom man trycker fram
gnistor med hjälp av ett eldstål som snarast kan
liknas med en pryl. Högomsmannen i den rika
kammargraven i Selångers socken hade en eldslagningssten
på sitt bälte.
Eldslagningssten från Örsjön

Några lästips!
Gulliou, Jan 2002. Häxornas försvarare – ett historiskt reportage. Falun
Brännans IF 60 år, Föreningen gamla Brännaiter, Härnösand 1990
Härnösand, Härnösandskommittén 1985
Bucht, Gösta 1935. Härnösands historia. Del I & II. Härnösand.
Bucht, Torsten 1955. Ortnamnen i Västernorrlands län, del 1. Lund.
Källdén, Anna, 1982, Kapellsberg: det gamla lektorsbostället som blivit en musikens högborg, Härnösand
Lundkvist, Tyko 1986 [1971]. Boken om Säbrå. Örnsköldsvik.
Näslund, Rolf 1980. Studier i Härnösands bebyggelsehistoria 1585-1800-talets mitt. Del 1. Härnösand.
Olsson, Olof & Wallin, Sven 1984. Härnösand genom seklerna. Del 1 och 2. Härnösand.
Selinge, Klas-Göran 1977. Järnålderns bondekultur i Västernorrland. Västernorrlands forntid. CEWE-Förlaget.
Örnsköldsvik.
Ström, Folke 1997 [1961]. Nordisk hedendom. Tro och sed i förkristen tid. Göteborg.
Wik, Harald 1981. Härnösands historia. Del III. Härnösand
Johannesbergsskolan 1912 – 1998, Härnösands kommun 1998
100 år med Ådalarnas folk, Västernorrlands Allehanda 1973
Byggnader och skulpturer i Härnösand, Härnösands kommun 1986
Portalen Kulturarv Västernorrland drivs av Landsarkivet i Härnösand, Länsbiblioteket Västernorrland och
Länsmuseet Västernorrland. Vi vill att portalen ska vara en levande samlingsplats för länkar, fakta och information
samt råd rörande västernorrländskt kulturarv. Materialet i foldern är sammanställt av Peter Persson
och Märta Molin vid Länsmuseet Västernorrland. De äldre bilderna är hämtade ur länsmuseets fotodatabas
och de nyare är fotograferade av Peter Persson där inte annat anges. Foldern är producerad med stöd av
Länsstyrelsen i Västernorrland.
www.kulturarvvasternorrland.se
ABM Resurs 2008
ISBN 978-91-85222-16-2
Hemströms Tryckeri Härnösand
Landsarkivet
i Härnösand