Läs uppsatsen här - SCC

väsentliga tolkningsdata som inte uppmärksammats av parterna. 178 Följaktligen får såväl den
kontradiktoriska principen som dispositionsprincipen stå tillbaka. 179
7.1.2 Utfyllnad
Medan avtalstolkning har hänförts till bevisvärdering anses utfyllnad av avtalet utgöra en ren
rättstillämpning. Fakta som stödjer att ett avtal fylls ut med ett visst innehåll kategoriseras
som rättstillämpningsfakta. 180 Det kan ifrågasättas om denna uppdelning är lämplig. Gränsen
mellan vad som anses utgöra avtalstolkning och vad som anses vara att hänföra till utfyllnad
är inte helt skarp. 181 Om en skiljenämnd skulle anse att ett avtal behövde fyllas ut i visst
avseende, och därvid tog stor hänsyn till en avtalspraxis som inte berörts av parterna, har
dispositionsprincipen fått stå tillbaka på ett sätt som svårligen motiveras av att avtalet fylls ut
istället för att avtalsinnehållet bestäms genom tolkning. I vart fall bör skiljenämnden, då den
överväger att fylla ut ett avtal genom att se till annat material än som parterna har infört i
målet, upplysa parterna om detta. En sådan processledning är särskilt motiverad då parterna
kan tänkas ha god kännedom om branschpraxis och därför har goda möjligheter att
komplettera rättsutredningen.
Det kan i och för sig ifrågasättas om Högsta domstolen i praktiken behandlar
”utfyllnadsfakta” på annat sätt än tolkningsdata. I rättsfallet NJA 1999 s. 629 (refererat i
punkt 5.3.5) konstaterar Högsta domstolen att domstolen i NJA 1998 s. 448 fyllt ut avtalet
genom att ta hänsyn till allmänna principer för en viss typ av försäkring, vilka kom till
uttryck i allmänt tillämpade standardvillkor. I rättsfallet var de standardvillkor som gav
uttryck för dessa principer införda i processen av en av parterna. Det synes som att domstolen
inte företog några undersökningar för att utreda huruvida andra rättskällor gav uttryck för
någon annan princip. Hur långt domstolen eller skiljenämnden går och/eller borde gå i sin
rättsutredande verksamhet är en diskussion som ligger utanför ämnet för det här arbetet.
Parterna bör dock vinlägga sig om att föra in relevanta ”utfyllnadsfakta” i processen trots att
principen jura novit curia anses vara tillämplig.
178 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 217, Heuman tycks dock säga emot sig själv då han i JT
2002/03, s. 538 (se också not 30 a.a. a. st.) hävdar att parten måste göra ett formligt åberopande av de
omständigheter som denne anser stöder en av parten hävdad avtalstolkning.
179 Lindell rekommenderar att domstolen om denne överväger att lägga en omständighet som inte
uppmärksammats av parterna till grund för sin tolkning bör kommunicera detta med parterna, Partsautonomins
gränser, s. 82.
180 Ekelöf & Boman, Rättegång IV, s. 240, NJA 1999 s. 629.
181 Heuman förklarar i JT 2002/03 s. 542 att avtalstolkning också kan uttryckas i termer av
riskfördelningsargumentation, ”i vart fall sådan intellektuell verksamhet som syftar till att fastställa
avtalsinnehållet genom utfyllnad” [kursivering tillagd], se även Ekelöf, Rättegång IV, s. 213.
45