Läs uppsatsen här - SCC

konstaterade att omnämnandet inte kunde anses innebära att parten åberopat bestämmelsen till grund för
sin talan då parten inte hade gjort sannolikt att den saknat möjlighet att åberopa omständigheten vid lägre
rätt eller att den annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Vad parten anfört om den nämnda
bestämmelsen kunde därför inte i strid med RB 55 kap. 13 § komma under Högsta domstolens prövning.
Rättsfallet utgör ett exempel på hur de processuella ramarna sätter gränser för vad som utgör
ett åberopande, jfr punkt 4.2. RB:s 55 kap. ingår i balkens sjätte avdelning vilken behandlar
rättegång i Högsta domstolen. Eftersom skiljeförfarandet är ett eninstansförfarande äger
reglerna i 55 kap. inte någon analog tillämplighet. Endast om den yttre ramen för
skiljeförfarandet, genom partsöverenskommelse eller genom beslut av skiljenämnden,
begränsar de situationer då parterna kan åberopa rättsfakta, sätter den processuella ramen
gränser för vad parterna kan åberopa på sätt som illustreras av rättsfallet.
5.3.4 NJA 1997 s. 825
I rättsfallet konstaterade Högsta domstolen att indispositiva moment, sk. officialfakta, i tvistemål måste
beaktas av domstolen varför begränsningen i RB 17 kap. 3 § inte är tillämplig på sådana moment. För det
fall en domstol anser att omständigheter som den överväger att lägga till grund för sin dom utgör
officialfakta bör domstolen uppmärksamma parterna på frågan och bereda dem tillfälle att framföra sina
synpunkter. Domstolen tog inte ställning till om det i fallet rörde sig om indispositiva moment.
En skiljenämnd får endast pröva frågor varom parterna kan träffa förlikning (LSF 1 §).
Frågor som med hänsyn till tredje man eller allmänheten är indispositiva är således inte
skiljedomsmässiga. Förekomsten av officialfakta bör därför beaktas ex officio av
skiljemännen när dessa prövar om de är behöriga att slita tvisten, inte under förfarandets
gång (LSF 2 §). Tvister som endast innehåller indispositiva moment men i övrigt är
dispositiva kan enbart avgöras av skiljenämnd om det går att döma särskilt i den
dispositiva delen. 139
5.3.5 NJA 1999 s. 629
I målet prövades en klagan över domvilla beträffande ett mål som Högsta domstolen tidigare hade
avgjort, NJA 1998 s. 448.
Den klagande parten hävdade att Högsta domstolen i NJA 1998 s. 448 hade begått grova rättegångsfel i
flera avseenden. Bland annat anförde den klagande parten att domstolen grundat sin dom på en icke
åberopad omständighet i strid med RB 17 kap. 3 §. Högsta domstolen konstaterade att de ifrågavarande
139 Ang. detta stycke, Heuman, Skiljemannarätt, s. 163.
33