Läs uppsatsen här - SCC

muntligen under förberedelsen anses det inte åberopat, RB 17 kap. 2 §. En annan processuell
begränsning är att en part i hovrätt och i Högsta domstolen, för att få åberopa nya
omständigheter, måste göra sannolikt att denne saknade möjlighet, alternativt hade en giltig
ursäkt för, att inte åberopa omständigheten i lägre rätt, (RB 50 kap. 25 § 2 s. och RB 55 kap.
13 §). 36
4.3 Vad är ett rättsfaktum
I RB 17 kap. 3 § används inte begreppet rättsfaktum utan omständighet som åberopats till
grund 37 för parts talan. Vad som här avses är rättsfakta 38 dvs. omständigheter som enligt en
rättsregel, ensamt eller i förening, är av omedelbar betydelse för rättsföljden. 39 Det är således
endast de omständigheter som åberopas för att de motsvaras av en rättsregels rekvisit som
avses. Ibland används en terminologi där rättsregelns rekvisit kallas för abstrakta rättsfakta
medan de faktiska omständigheter som svarar mot rekvisiten kallas konkreta rättsfakta. 40
4.3.1 Måste en omständighet vara rättsligt relevant för att betraktas som rättsfakta?
Enligt ett synsätt som förespråkas av Lindell och Ekelöf är begreppet rättsfakta en processuell
term som enbart tar sikte på konkreta omständigheter som parten åberopar till grund för sin
talan, oaktat om dessa omständigheter faktiskt har rättslig relevans. 41 Begreppet ges enligt
denna definiton enbart en processuell betydelse skild från den materiella rätten. Strömberg å
andra sidan definierar rättsfakta som en omständighet som, ensam eller i förening med andra,
motsvarar rekvisiten i en rättsregel och gör regeln tillämplig. 42 Ser man till själva ordets
sammansättning av begreppen ”rätt” och ”fakta” torde en naturlig tolkning vara att det skall
röra sig om fakta som faktiskt har rättslig relevans. För såväl parterna som för en skiljenämnd
eller en domstol kan det te sig logiskt att det finns en koppling mellan de processuella
36
Se rättsfallet NJA 1996 s. 52 som refereras i punkt 5.3.3.
37
Ang. begreppet ”grund” se punkt 4.3.11.
38
Fitger, Kommentaren till RB 17 kap. 3 §.
39
Heuman, Bevisbörda och beviskrav, s. 95, Lindskog, Skiljeförfarande, En kommentar, s. 932. NJA II 1943 s.
194.
40
Heuman, Bevisbörda och beviskrav, s. 95.
41
Ekelöf SvJT 1988 s. 37, Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 28.
42
Enligt referat av Lindell. Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 28. Märk dock att termen ”tillämplig” här
betyder att regeln kan tillämpas eller användas, dvs. en annan innebörd än det näraliggande begreppet
rättstillämpning se punkt 4.3.2. Även Heuman tycks vara av samma åsikt, då han identifierar konkreta rättsfakta
utifrån förefintliga rättsregler (Bevisbörda och beviskrav, s 96.) Även i förarbetena till rättegångsbalken knyts
rättsfakta till de materiella reglerna och beskrivs som ”civilrättsligt relevanta omständigheter”, se prop. 1986/87
s. 189.
11