Läs uppsatsen här - SCC

EXAMENSARBETE VID JURIDISKA FAKULTETEN, STOCKHOLMS UNIVERSITET
Åberopandet av rättsfakta i
Emilia Hempel, 801127
skiljeförfaranden
Av: Emilia Hempel
Stockholm höstterminen 2009

Innehåll
1 INLEDNING ........................................................................................................................................... 5
1.1 Metod och material ................................................................................................................................. 5
1.2 Avgränsningar ........................................................................................................................................ 5
1.3 Disposition ............................................................................................................................................... 6
2 KLANDERGRUNDEN UPPDRAGSÖVERSKRIDANDE ................................................................ 6
2.1 Yrkanden ................................................................................................................................................. 6
2.2 Rättsfakta ................................................................................................................................................ 7
2.2.1 Tvister som lämnas att prövas fritt efter skälighet .............................................................................. 7
2.3 Rättslig argumentation ........................................................................................................................... 7
2.3.1 Anvisningar om tillämpliga rättsregler ................................................................................................ 7
2.4 Kompletteringar av parternas avtal ..................................................................................................... 8
3 SKILLNADER OCH BERÖRINGSPUNKTER MELLAN DOMSTOLSPROCESSEN OCH
SKILJEFÖRFARANDET ..................................................................................................................... 8
3.1 Principer som styr de olika processerna ............................................................................................... 8
3.2 Processuella begrepp .............................................................................................................................. 9
4 ÅBEROPANDE AV RÄTTSFAKTUM ENLIGT SVENSK RÄTT .................................................. 9
4.1 Principer som har motiverat reglerna om åberopande ....................................................................... 9
4.2 Vad menas med åberopande? .............................................................................................................. 10
4.3 Vad är ett rättsfaktum ......................................................................................................................... 11
4.3.1 Måste en omständighet vara rättsligt relevant för att betraktas som rättsfakta? .......................... 11
4.3.2 Måste en omständighet vara rättsligt relevant för det yrkade domslutet? ...................................... 12
4.3.3 Måste en omständighet vara vederbörligt åberopad för att benämnas rättsfakta? ....................... 13
4.3.4 Rättslig kvalifikation ............................................................................................................................ 13
4.3.5 Rättstillämpningsfakta ......................................................................................................................... 13
4.3.6 Sammansatta rättsfakta ....................................................................................................................... 14
4.3.7 Bevisfakta .............................................................................................................................................. 14
4.3.8 Hjälpfakta ............................................................................................................................................. 16
4.3.9 Komplexa rättsfakta ............................................................................................................................. 16
4.3.10 Motfakta, förnekanden och rättsinvändningar .................................................................................. 17
4.3.11 Grund .................................................................................................................................................... 17
4.4 Är individualisering ett krav för att ett rättsfakta skall anses åberopat? ....................................... 19
4.5 Åberopsbördans betydelse för när ett rättsfaktum anses åberopat i en rättegång ......................... 20
4.6 Åberopsbördan och den successiva relevansens princip ................................................................... 20
2

5 TILLÄMPLIGA REGLER FÖR ÅBEROPANDE ........................................................................... 21
5.1 Allmänt om analog tillämpning av RB:s handlingsdirigerande regler ............................................ 21
5.1.1 Förberedelsen ........................................................................................................................................ 23
5.1.2 Processens inledande skrifter .............................................................................................................. 23
5.1.3 Formell och materiell processledning ................................................................................................. 24
5.2 På vilket sätt kan RB 42 kap. tillämpas analogt i skiljeförfarandet? ............................................... 27
5.2.1 Processledning i skiljeförfarandet ....................................................................................................... 27
5.2.2 Inlagornas utformning ......................................................................................................................... 28
5.2.3 Analog tillämpning av reglerna i RB 42 kap. utan partsöverenskommelse .................................... 29
5.3 Rättsfall ................................................................................................................................................. 30
5.3.1 NJA 1980 s. 352 ..................................................................................................................................... 30
5.3.2 NJA 1985 s. 365 ..................................................................................................................................... 32
5.3.3 NJA 1996 s. 52 ....................................................................................................................................... 32
5.3.4 NJA 1997 s. 825 ..................................................................................................................................... 33
5.3.5 NJA 1999 s. 629 ..................................................................................................................................... 33
5.3.6 NJA 2003 s. 58 ....................................................................................................................................... 34
6 TOLKNING AV PARTSINLAGOR .................................................................................................. 36
6.1 Tolkningslinjer ...................................................................................................................................... 36
6.2 Tydlighet och precisering ..................................................................................................................... 37
6.3 Objektiv tolkning .................................................................................................................................. 38
6.4 Vad beaktas vid tolkning av partsinlagor då syftet är att fastställa vilka rättsfakta som
åberopats? ............................................................................................................................................. 38
6.4.1 Omständighet till grund för parts talan ............................................................................................. 38
6.4.2 När krävs ett yrkande? ........................................................................................................................ 39
6.4.3 Flera yrkanden ...................................................................................................................................... 40
6.4.4 Yrkandet i skiljeförfarandet ................................................................................................................ 40
6.4.5 Yrkandets betydelse för vad som anses åberopat .............................................................................. 41
6.4.6 Måste ett rättsfakta omnämnas i ett rättsligt sammanhang för att anses åberopat? ..................... 41
6.4.7 Åberopandet skall vara ett stöd för partens talan ............................................................................. 42
6.4.8 Åberopsbördan och den successiva relevansens princip som tolkningsverktyg.............................. 43
6.4.9 Sammanfattning av vad som skall beaktas vid tolkning av partsinlagor i syfte att fastställa
vilka rättsfakta som åberopats ............................................................................................................ 43
7 AVTALSRÄTTLIGA TVISTER ........................................................................................................ 44
7.1 Avtalstolkning och utfyllnad av avtal ................................................................................................. 44
7.1.1 Avtalstolkning ....................................................................................................................................... 44
7.1.2 Utfyllnad ................................................................................................................................................ 45
3

7.1.3 Vilket rättsfaktum skall åberopas vid avtalstolkning? ...................................................................... 46
7.1.4 I vilken utsträckning är skiljenämnden bunden vid parternas åberopanden? ............................... 47
7.1.5 Avtalstolkning som egen rättsfigur ..................................................................................................... 47
8 SLUTSATS ............................................................................................................................................ 48
8.1 Utgör de processuella reglerna för åberopande av rättsfakta i skiljeförfaranden en
tillfredsställande reglering? ................................................................................................................. 48
8.2 Bidrar reglerna om åberopande av rättsfakta i skiljeförfarandet på ett negativt sätt till en
ökad mängd klanderprocesser? ........................................................................................................... 49
4

1 INLEDNING
Skiljeförfarandet är ett eninstansförfarande. 1 Det är emellertid inte utan viss irritation som det
ofta konstateras att alltfler skiljedomar klandras. Klanderprocessen medför förutom ovisshet
om målets utgång en rad negativa konsekvenser för parterna, exempelvis ökade
ombudskostnader, tvisten blir offentlig och förfarandet drar ut på tiden. En klandergrund som
ofta åberopas till stöd för den klandrandes talan är att skiljenämnden skulle ha överskridit sitt
uppdrag (lagen (1999:116) om skiljeförfarande [cit. LSF] 34 § st. 1 p. 2) genom att grunda
sin dom på rättsfakta som inte har åberopats av motparten. 2 Det är därför befogat att ställa sig
frågan om de processuella reglerna för åberopande av rättsfakta i skiljeförfaranden utgör en
tillfredsställande reglering, eller om de på ett negativt sätt bidrar till en ökad mängd
klanderprocesser. Detta utgör ämnet för denna examensuppsats.
1.1 Metod och material
Avsikten med detta examensarbete har dels varit att utröna rättsläget avseende åberopande av
rättsfaktum i skiljeförfaranden, dels att bedöma om gällande reglering är tillfredställande. Den
rättsdogmatiska metoden har använts som metod för att utröna innehållet i gällande rätt,
varvid fokus har lagts på studier och tolkning av lagstiftning, förarbeten, rättspraxis och
juridisk doktrin. I den rättspolitiska ansatsen värderas gällande rätt utifrån hur väl de
ändamålshänsyn som motiverat regleringen har uppnåtts.
1.2 Avgränsningar
Den här uppsatsen behandlar skiljeförfaranden som regleras av lagen (1999:116) om
skiljeförfaranden. LSF tillämpas på såväl svenska som internationella tvister. 3 I förarbeten och
doktrin framhålls att det i internationella tvister dvs. tvister där minst en part har sitt hemvist
utanför Sverige, 4 inte kan förutsättas att parterna har utgått från att de processuella begrepp
som används i rättegångsbalken (1942:740) [cit. RB] skall tillämpas. 5 Parterna i en
internationell tvist kan ha haft för avsikt att dra upp gränserna för skiljemännens prövning på
annat sätt än genom åberopanden av rättsfakta. 6 I det här examensarbetet kommer inte dessa
1 Heuman, Skiljemannarätt, s. 17.
2 Brohmé, Ogiltighet och klander av skiljedomar år 1999-2007. Examensarbete med praktik vid Stockholms
universitet. s. 6.
3 Prop. 1998/99:35 s. 46.
4 Heuman, Skiljemannarätt, s. 675.
5 Prop. 1998/99:35 s. 145.
6 Prop. 1998/99:35 s. 145.
5

andra sätt att hantera processmaterialet undersökas utan utredningen avgränsas till svenska
tvister.
1.3 Disposition
Inledningsvis i punkt 2 redogörs för klandergrunden uppdragsöverskridande. I efterföljande
punkt 3 behandlas skillnader och beröringspunkter mellan domstolsprocessen och
skiljeförandet. Sedan, i punkt 4, redogörs för begreppen åberopande och rättsfaktum, varefter
förefintligheten av tillämpbara regler för åberopande undersöks i punkt 5. Vidare behandlas, i
punkt 6, tolkning av partsinlagor i fråga om åberopanden av rättsfaktum och spörsmål som
aktualiseras vid avtalsrättsliga tvister belyses i punkt 7. Avslutningsvis följer en slutats i
punkt 8.
2 KLANDERGRUNDEN UPPDRAGSÖVERSKRIDANDE
En skiljedom kan enbart klandras på processuell grund. 7 Stöd för att en skiljedom, helt eller
delvis, skall upphävas om skiljenämnden grundat sin dom på rättsfakta som inte åberopats av
parterna återfinns i 34 § st. 1 p. 2 LSF. Enligt stadgandet kan en skiljedom angripas om
skiljemännen har överskridit sitt uppdrag, vilket tar sikte på den inre ramen för
skiljeförfarandet. Den yttre ramen för skiljeförfarandet bestäms av skiljeavtalet. Om
skiljenämnden har dömt över en fråga som inte omfattas av ett giltigt skiljeavtal utgör det
också en klandergrund men angrips i sådant fall med stöd av LSF 34 § p. 1. Den inre ramen
tar i stället sikte på de begränsningar som följer av parternas processhandlingar. Att det är
parterna och inte skiljenämnden som styr över processmaterialet är naturligt då
skiljeförfarandet enbart är aktuellt vid dispositiva tvister och grunden för skiljeförfarandet är
parternas överenskommelse. 8 För att ge en bakgrund till den fortsatta framställningen om
åberopande av rättsfakta följer närmast en genomgång av vad som utgör processens inre ram.
2.1 Yrkanden
Skiljemännen är bundna av parternas yrkanden. 9 Avgörande är inte vilka yrkanden som
framställts i påkallandeskriften då parterna (enligt LSF 23 §) har stora möjligheter att under
förfarandets gång ändra yrkanden och åberopa nya omständigheter. Gränsdragningsproblem
mot den materiella rätten kan uppstå om skiljenämnden exempelvis dömer ut en lägre
ersättning än vad som har yrkats och medgivits av motparten. Ett sådant fel har emellertid en
7
Prop. 1998/99:35 s. 139.
8
LSF 1 §.
9
Prop 1998/99:35 s. 145, Lindskog, Skiljeförfarande, En kommentar, s. 931.
6

så pass tydlig koppling till yrkandet att det troligen kan angripas som ett
uppdragsöverskridande. 10
2.2 Rättsfakta
I fråga om nämndens bundenhet till åberopade rättsfakta framhålls i förarbeten och doktrin att
det är naturligt att parterna följer de svenska processuella reglerna i rättegångsbalken. 11 Vid
en klandertalan föreligger således en presumtion för att parterna avsett att processen på sätt
som uttrycks i RB 17 kap. 3 § inte skall omfatta annat än åberopade rättsfakta. En
omständighet som kan tänkas bryta presumtionen är om en eller flera skiljemän saknar
juridisk skolning. 12 Noterbart är att parterna liksom ifråga om yrkanden under processens
gång kan åberopa nya omständigheter.
2.2.1 Tvister som lämnas att prövas fritt efter skälighet
I ett skiljeförfarande är det möjligt att lämna åt skiljenämnden att avgöra tvisten fritt efter
skälighet. Enligt förarbetena torde skiljemännen i sådana skiljeförfaranden ha större frihet att
beakta omständigheter som inte åberopats av parterna än vad som följer av rättegångsbalkens
regler. 13
2.3 Rättslig argumentation
I avsaknad av instruktioner från parterna antas den i svensk rättegång tillämpade principen
jura novit curia vara tillämplig i skiljeförfaranden mellan svenska parter. 14 Skiljenämnden är
således fri att tillämpa rättsregler som inte uttryckligen har åberopats av parterna.
Gränsdragningen mellan vad som utgör rättsfakta och fakta om förefintligheten av rättsregler
kan bli svår när det rör sig om stadgar eller regler vilka har antagits av privata organ såsom
samfälligheter eller föreningar. 15
2.3.1 Anvisningar om tillämpliga rättsregler
I de fall parterna har kommit överens om att tvisten skall lösas med tillämpning av angivna
rättsregler är skiljenämnden bunden härav. Parterna kan exempelvis ange att en viss
10
Heuman, Skiljemannarätt, s. 618, Lindskog, Skiljeförfarande, En kommentar, s. 931, not 50.
11
SOU 1994:81 s. 176, prop. 1998/99:35 s. 145. Kvart & Olsson, Tvistelösning genom skiljeförfarande, s. 124,
Heuman, Skiljemannarätt, s. 337, Bolding, Skiljedom, s. 159. Jfr. dock Cars, Lagen om skiljeförfarande, En
kommentar, s. 154 f.
12
Den omständighet att en icke-jurist skall kunna döma i ett skiljeförfarandet medför en generell restriktivitet i
fråga om analog tillämpning av RB:s regler, se punkt 5.1.
13
Prop. 1998/99:35 s. 145.
14
Prop. 1998/99:35 s. 145.
15
Fitger, Kommentaren till 17 kap. 3 § RB, NJA 1957 s. 688. Jfr. även Lindell, Partsautonomins gränser, s.
80 f.
7

ättsordning skall tillämpas eller att en rättsregel skall bortses från. 16
2.4 Kompletteringar av parternas avtal
För att skiljenämnden skall ha behörighet att komplettera parternas avtal krävs en
partsöverenskommelse. Överenskommelsen kan göras separat eller framgå av skiljeavtalet.
Komplettering kan vara svår att skilja från utfyllnad och tolkning av avtal men hänför sig, till
skillnad från de senare och i avsaknad av en överenskommelse, till de processuella felen. 17
3 SKILLNADER OCH BERÖRINGSPUNKTER MELLAN
DOMSTOLSPROCESSEN OCH SKILJEFÖRFARANDET
3.1 Principer som styr de olika processerna
Det finns inom processrätten ett flertal allmänna rättsprinciper vars betydelse har skiftat
genom tiderna. 18 En del av dessa är gemensamma för domstolsprocessen och
skiljeförfarandet, men i väsentliga avseenden skiljer sig processerna åt. Regler i RB som ger
uttryck för gemensamma principer, exempelvis bestämmelserna om åberopande av rättsfakta,
tillämpas ofta i skiljeförfaranden. För att förstå vilka sådana regler som har betydelse för
skiljeförfarandet är det av vikt att känna till de övergripande principer som styr
skiljeprocessen. Att regler av principiell karaktär får betydelse i skiljeförfarandet bör inte
sammanblandas med frågan huruvida handlingsdirigerande bestämmelser i RB skall tillämpas
analogt i skiljeförfarandet, vilket utvecklas nedan i punkt 5.1.
Ett utmärkande drag för skiljeförfarandet är att partsautonomin är mycket starkare än i
domstolsprocessen. 19 Parterna skall i så stor utsträckning som möjligt kunna komma överens
om hur tvisten skall lösas. Reglerna harmoniserar på så sätt med avtalsfriheten, vilket är
logiskt då skiljemännens beslutanderätt inte, såsom i domstolarna, vilar på institutionell
grund, utan baseras på avtal.
Dispositionsprincipen, det vill säga att rätten får företa en viss processhandling enbart efter
yrkande eller åberopande av parten gäller i fråga om yrkanden och grunder i skiljeförfarandet
16 Lindskog, Skiljeförfarande, En Kommentar, s. 933.
17 Lindskog, Skiljeförfarande, En Kommentar, s. 933, SOU 1994:81 s. 89 och prop. 1998/99:35 s. 63.
18 Se Ekelöf, Rättegång I, s. 56.
19 Heuman, Skiljemannarätt, s. 266.
8

liksom i domstolsprocessen. 20 I skiljeförfarandet kan principen dock avtalas bort eller utökas
till att även avse rättsregler.
Den kontradiktoriska principen, i den betydelse att parterna måste ges möjlighet att bemöta
vad motparten anfört, gäller i båda processerna. 21 Principerna om omedelbarhet, muntlighet
och koncentration gäller däremot endast i domstolsprocessen, 22 vilket i fråga om åberopanden
är särskilt viktigt då skiljenämnden skall ta hänsyn till allt processmaterial som parterna
ingett. Inte heller offentlighetsprincipen gäller i skiljeförfarandet. 23
3.2 Processuella begrepp
Det är inte självklart att man inom skiljemannarätten bör uppfatta det processuella materialet
på samma sätt som vid tillämpning av rättegångsbalken varför en delvis annan terminologi
kan vara befogad. Att använda samma termer som i rättegångsbalken men med en annan
innebörd är däremot inte lämpligt då risken för missförstånd är uppenbar. I det här arbetet
kommer därför de processuella begrepp som utvecklats i det svenska domstolsprocessen
användas med samma innebörd.
4 ÅBEROPANDE AV RÄTTSFAKTUM ENLIGT SVENSK RÄTT
4.1 Principer som har motiverat reglerna om åberopande
Regeln om krav på åberopande i RB 17 kap. 3 § men. 2. ger uttryck för
dispositionsprincipen; 24 men som Lindskog framhåller är kravet på åberopande också en fråga
om rättssäkerhet - motparten måste ges möjlighet att bemöta partens processmaterial. 25 Med
andra ord ger stadgandet även uttryck för den kontradiktoriska principen. 26 Som ytterligare
ändamålsskäl bakom bestämmelsen har angetts att: 27
20
Heuman, Skiljemannarätt, s. 280.
21
LSF 24 § st. 1, Heuman, Skiljemannarätt, s. 402, Ekelöf, Rättegång I s. 70, undantag gäller vid vissa
interimistiska åtgärder då ”fara i dröjsmål föreligger”.
22
SOU 1994:81 s. 68 och prop. 1998/99:35 s. 41.
23
Heuman, Skiljemannarätt, s. 32.
24
Fitger, Rättegångsbalken, Lagkommentaren, avseende RB 17 kap. 3 §. Lindell, Civilprocess, s. 582, Lindskog,
Skiljeförfarande, En kommentar s. 771.
25
Lindskog, Skiljeförfarande, En kommentar, s. 771.
26
Heuman, Skiljemannarätt, s. 606.
27
Sammanställning av Lindell, Civilprocess, s. 582, Boman, Åberopsbördan, s. 18 ff.
9

1. Ett system med fördelad åberopsbörda underlättar för parternas bedömning av vilka
rättsfakta som kommer att få relevans i målet.
2. Domaren kan utsättas för misstanke om partiskhet om han ex officio tar hänsyn till
fakta som enbart är till förmån för ena parten.
3. Utan begränsningen till åberopade rättsfakta skulle parten behöva ta ställning till alla
omständigheter som införts 28 i processen och processen skulle bli onödigt omfångsrik,
komplicerad och dyr.
4. Reglerna bidrar till att processen begränsas till vad som verkligen är tvistigt.
5. Placeringen av åberopsbördan kan bidra till att realisera ändamålet bakom de
materiella reglerna.
4.2 Vad menas med åberopande?
Alla fakta som förekommer i ett mål anses inte åberopade. Det är skillnad på att införa och
åberopa en omständighet. 29 Ekelöf förklarar åberopandet som anförande av fakta, erfarenhets-
satser och rättsregler till stöd för ett yrkande. 30 Endast parterna kan åberopa något i den
mening som avses i RB 17 kap. 3 § 2 men., dvs. vittnen eller domstolen kan inte på ett giltigt
sätt åberopa omständigheten. 31 Alla omständigheter som parterna omnämner anses därmed
inte åberopade i målet. Avgörande är inte om parten använder uttrycket åberopa, exempelvis
anses ”påstå” och ”göra gällande” vara synonyma uttryck, 32 men framförallt har det
sammanhang i vilket omständigheten omnämns stor betydelse. Ett omnämnande godtas ofta
som ett åberopande om omständigheterna i övrigt klart tyder på att parten avsett att åberopa
rättsfaktumet. 33 Vad domstolen i sådant fall gör är att den tolkar rättshandlingen, vilket
behandlas närmare i punkt 6.
Sammanhanget har också betydelse då ett rättsfaktum, för att anses åberopat, måste ha någon
betydelse för domstolens avgörande. 34 Om de processuella reglerna förhindrar att ett
rättsfaktum beaktas anses rättsfaktumet följaktligen inte heller åberopat. 35 Exempelvis medför
muntlighetsprincipen att om huvudförhandling har hållits måste ett rättsfaktum åberopas
muntligen vid huvudförhandlingen. Om rättsfaktumet enbart har omnämnts i skrift eller
28 Ang. begreppet införa se punkt 4.2.
29 Boman, Åberopsbördan, s. 11.
30 Ekelöf, Rättegång I s. 31.
31 Boman, Åberopsbördan, s. 11.
32 Boman, Åberopsbördan, s. 14.
33 Boman, Åberopsbördan, s. 15. Jfr. NJA 1980 s. 352.
34 Boman, Åberopsbördan, s. 12.
35 Ekelöf, Rättegång I s. 38.
10

muntligen under förberedelsen anses det inte åberopat, RB 17 kap. 2 §. En annan processuell
begränsning är att en part i hovrätt och i Högsta domstolen, för att få åberopa nya
omständigheter, måste göra sannolikt att denne saknade möjlighet, alternativt hade en giltig
ursäkt för, att inte åberopa omständigheten i lägre rätt, (RB 50 kap. 25 § 2 s. och RB 55 kap.
13 §). 36
4.3 Vad är ett rättsfaktum
I RB 17 kap. 3 § används inte begreppet rättsfaktum utan omständighet som åberopats till
grund 37 för parts talan. Vad som här avses är rättsfakta 38 dvs. omständigheter som enligt en
rättsregel, ensamt eller i förening, är av omedelbar betydelse för rättsföljden. 39 Det är således
endast de omständigheter som åberopas för att de motsvaras av en rättsregels rekvisit som
avses. Ibland används en terminologi där rättsregelns rekvisit kallas för abstrakta rättsfakta
medan de faktiska omständigheter som svarar mot rekvisiten kallas konkreta rättsfakta. 40
4.3.1 Måste en omständighet vara rättsligt relevant för att betraktas som rättsfakta?
Enligt ett synsätt som förespråkas av Lindell och Ekelöf är begreppet rättsfakta en processuell
term som enbart tar sikte på konkreta omständigheter som parten åberopar till grund för sin
talan, oaktat om dessa omständigheter faktiskt har rättslig relevans. 41 Begreppet ges enligt
denna definiton enbart en processuell betydelse skild från den materiella rätten. Strömberg å
andra sidan definierar rättsfakta som en omständighet som, ensam eller i förening med andra,
motsvarar rekvisiten i en rättsregel och gör regeln tillämplig. 42 Ser man till själva ordets
sammansättning av begreppen ”rätt” och ”fakta” torde en naturlig tolkning vara att det skall
röra sig om fakta som faktiskt har rättslig relevans. För såväl parterna som för en skiljenämnd
eller en domstol kan det te sig logiskt att det finns en koppling mellan de processuella
36
Se rättsfallet NJA 1996 s. 52 som refereras i punkt 5.3.3.
37
Ang. begreppet ”grund” se punkt 4.3.11.
38
Fitger, Kommentaren till RB 17 kap. 3 §.
39
Heuman, Bevisbörda och beviskrav, s. 95, Lindskog, Skiljeförfarande, En kommentar, s. 932. NJA II 1943 s.
194.
40
Heuman, Bevisbörda och beviskrav, s. 95.
41
Ekelöf SvJT 1988 s. 37, Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 28.
42
Enligt referat av Lindell. Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 28. Märk dock att termen ”tillämplig” här
betyder att regeln kan tillämpas eller användas, dvs. en annan innebörd än det näraliggande begreppet
rättstillämpning se punkt 4.3.2. Även Heuman tycks vara av samma åsikt, då han identifierar konkreta rättsfakta
utifrån förefintliga rättsregler (Bevisbörda och beviskrav, s 96.) Även i förarbetena till rättegångsbalken knyts
rättsfakta till de materiella reglerna och beskrivs som ”civilrättsligt relevanta omständigheter”, se prop. 1986/87
s. 189.
11

egreppen och den materiella rätten. 43 Parterna åberopar en mängd omständigheter,
rättsregler, bevisfakta, bakgrundsfakta, hjälpfakta mm. och torde själva identifiera de
omständigheter som åberopas som rättsfakta efter dess faktiska betydelse för att en rättsföljd
skall aktualiseras. Eftersom den viktigaste bestämmelsen om rättsfakta (RB 17 kap. 3 §)
återfinns i ett kapitel i rättegångsbalken som innehåller handlingsregler för domstolen bör
domstolsperspektivet vara den naturliga utgångspunkten för hur begreppet rättsfakta skall
förstås. Den aktuella bestämmelsen tar sikte på vilka omständigheter varpå domstolen får
grunda sin dom. Således torde det endast röra sig om rättsligt relevanta omständigheter. Vägs
skälen för de olika tolkningarna mot varandra talar övervägande skäl för att rättsfaktum bör
användas för omständigheter som de facto motsvaras av en rättsregels rekvisit. Således
kommer begreppet, i det här arbetet, användas i nämnda betydelse.
4.3.2 Måste en omständighet vara rättsligt relevant för det yrkade domslutet?
Är en åberopad omständighet att betrakta som rättsfakta om omständigheten motsvarar
rekvisitet i en rättsregel vars rättsföljd inte kan läggas till grund för det yrkade domslutet?
Lindells hävdar (och får medhåll av Ekelöf) att ”[e]tt rättsfaktum är ett sådant faktum som
domstolen jämför med ett rekvisit i en rättsregel, vare sig rättsföljden sedan inträder eller
ej.” 44 Enligt det här synsättet blir svaret jakande. Använder man begreppet i den betydelsen
som jag har valt i det här arbetet och utgår från ett domstolsperspektiv, kan hävdas att
domstolen först genom så kallad subsumtion identifierar åberopade rättsfakta och sedan i ett
andra steg gör en rättslig bedömning av om dessa sammantaget kan ligga till grund för den
yrkade rättsföljden. Det andra steget skulle i så fall vara att hänföra till rättstillämpande
verksamhet, 45 vilket kan resultera i såväl att käromålet bifalls som att det ogillas. Då det har
en pedagogisk fördel att skilja mellan den rättstillämpande verksamheten och åberopande av
rättsfakta kommer jag i det här arbetet inte inskränka begreppet rättsfakta till sådana
omständigheter som enligt gällande rätt också kan leda till att domstolen bifaller yrkad
rättsföljd.
43
Som kommer att utvecklas närmare i punkt 6 hävdar jag att kännedom om den materiella rätten är väsentlig för
att kunna avgöra om ett rättsfaktum är åberopat.
44
Citatet Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 28. Kommentar av Ekelöf, SvJT 1988 s. 37.
45
Jfr Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 30 f.
12

4.3.3 Måste en omständighet vara vederbörligt åberopad för att benämnas rättsfakta?
Eftersom rätten i dispositiva tvistemål och in dubio även en skiljenämnd endast får beakta
åberopade konkreta omständigheter kan hävdas att enbart sådana omständigheter utgör
rättsfakta i processen. Vad rätten skulle se som rättsfakta skulle i sådant fall variera utifrån om
det rörde sig om ett dispositivt tvistemål eller inte. 46 Synsättet strider emellertid mot hur
begreppet ofta används i litteratur och praxis där åberopsbördan ofta motiveras som ett sätt att
begränsa antalet ”rättsfakta” som domstolen eller skiljenämnden skall beakta i tvisten. 47 I det
här arbetet kommer följaktligen rättsfakta användas som beteckning på konkreta
omständigheter som motsvarar en rättsregels rekvisit, oaktat om dessa får beaktas av nämnden
eller inte.
4.3.4 Rättslig kvalifikation
Användandet av termerna abstrakta och konkreta rättsfakta kan förvirra när man talar om
åberopande av rättsfaktum eftersom åberopsbördan inte omfattar rättsliga kvalifikationer. 48
För att en part skall anses ha åberopat ett rättsfaktum är det tillräckligt att ett moment i ett
faktiskt händelseförlopp åberopas, dvs. momentet behöver inte ges en rättslig etikett. Det
abstrakta rättsfaktum som det konkreta rättsfaktumet svarar mot behöver således inte anges
av parten för att rättsfaktumet skall anses åberopat. Det torde dock vara vanligt att parten
knyter den konkreta omständigheten till en rättsregel, dels för att markera att parten anser att
omständigheten har en direkt rättslig betydelse, dels för att övertyga rätten om hållbarheten i
sitt juridiska resonemang. Ett exempel på när en part hittar ett sätt att visa att omständigheten
har rättslig betydelse utan att ange en rättslig kvalifikation eller rättsregel är när svaranden
åberopar att en fordran är för gammal, utan att ange den rättsliga kvalifikationen
preskription. 49
4.3.5 Rättstillämpningsfakta
Inte heller rättstillämpningsfakta måste åberopas för att de skall beaktas av rätten. 50 Med
rättstillämpningsfakta avses fakta som stödjer att en rättsregel gäller och har en viss innebörd,
t.ex. att ett prejudikat föreligger som inte har motsagts av senare prejudikat och att en viss
rättslig slutsats kan dras utifrån prejudikatet. Vid användningen av begreppet abstrakta
rättsfakta rör det sig om fakta om existensen av dessa abstrakta rättsfakta och den slutledning
46
RB 17 kap. 3 §. I indispositiva tvistemål och brottmål är domstolen inte bunden av parternas åberopanden.
47
NJA 2003 s. 89, Lindell, Civilprocess, s. 582.
48
Boman, Åberopsbördan, s. 46, Lindell, Civilprocess, s. 582.
49
Lindell, Civilprocess, s. 582.
50
Boman & Ekelöf, Rättegång IV s. 239.
13

som kan dras därur. Begrepp som inom doktrinen har använts synonymt med
rättstillämpningsfakta är rättskällefakta och tolkningsfakta. 51
4.3.6 Sammansatta rättsfakta
Rättsfakta kan vara sammansatta av olika delar som var för sig kan betraktas som rättsfakta.
Exempelvis utgör de konkreta omständigheter, anbud och accept, vilka medför att ett avtal ett
slutits mellan två parter, rättsfakta. Eventuellt kan anbud och accept anses flyta ihop till ett
enda rättsfakta, avtal. 52 De olika klausulerna i avtalet kan också åberopas enskilt som
omständigheter vilka medför rättsföljder. 53
4.3.7 Bevisfakta
Bevisfakta är sådana fakta som utgör stöd för att ett konkret rättsfaktum föreligger, vilket
också brukar uttryckas som att bevisfakta är konkreta omständigheter av indirekt betydelse
för rättsföljden. 54 Bevisfakta omfattas inte av åberopsbördan i den betydelse att endast
åberopade bevisfakta skulle få beaktas av rätten. 55 Det är tillräckligt att faktumet har införts i
processen. 56 En annan sak är att det kan föreligga processuella begränsningar om hur och när
bevis får föras in i processen. Parterna sätter med sina åberopanden under föreberedelsen i
domstolsprocessen ramar för vilka bevis som rätten måste godkänna under
huvudförhandlingen. 57 I skiljeförfarandet kan skiljenämnden avvisa bevisning som bedöms
vara irrelevant eller försent åberopad (LSF 25 § st. 2). På så sätt kan sägas att en ”processuell
åberopsbörda” åvilar parterna men då begreppet åberopsbörda inte bör användas i olika
betydelser föreslås ett alternativt begrepp, ”uppgiftsbörda”. 58 Uppgiftsbördan tar i
domstolsprocessen sikte på bevismedel och bevistema dvs. vad som utgör beviset och vad
som skall styrkas med det (RB 42 kap. 2 § st. 1 p. 3). 59
51
Bolding använder termen rättskällefakta, Bevisbördan s. 41. Lindell använder termen tolkningsfakta,
Sakfrågor och rättsfrågor s. 26.
52
Boman, Festskrift till Welamson, s. 86.
53
Boman, Festskrift till Welamson, s. 86 och 88, se även Ekelöf, Rättegång III, 4 u., s. 54.
54
Heuman, Bevisbörda och beviskrav, s. 95.
55
Ekelöf, Rättegång II, s. 126, Ekelöf, Rättegång V, s. 35 f.
56
RB 35 kap. 1 §, Boman, Åberopsbördan s. 11.
57
Åberopas nya bevis under huvudförhandlingen kan rätten lämna dessa utan avseende om det kan antas att
parten genom detta förfarande försöker förhala rättegången eller överrumpla motparten, eller att parten annars
handlar i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet, se RB 43 kap. 10 §. Bestämmelsen omfattar även rättsfakta.
58
Jfr. Lindell, Processuell preklusion, s. 245 om att väsentliga bevisfakta bör anges i stämningsansökan men att
detta knappast innebär att preklusion är möjlig.
59 Lindell, Civilprocessen, s. 249 f.
14

Ibland kan det vara svårt att avgöra vad som är rättsfakta och vad som är bevisfakta. Som
huvudregel framgår av relevanta rättsregler huruvida konkreta omständigheter har direkt
betydelse för rättsföljden. Bedömningen kompliceras dock om de fakta som anses stödja att
ett rättsfakta föreligger i sig har en rättslig betydelse. Boman talar här om preexistenta
rättsfakta. 60 Som exempel kan anges att parterna i en tvist har ingått flera avtal och käranden
grundar en skadeståndstalan på att motparten begått ett kontraktsbrott i förhållande till ett av
dessa avtal, ”Avtal X”. Svaranden invänder att denne agerat i enlighet med ett annat avtal,
”Avtal Y”, vilket till skillnad från Avtal X ger svaranden rätt att handla som den gjort. Mot
detta invänder käranden att denne inte är bunden av Avtal Y och anför därvid en rad
omständigheter som enligt käranden bevisar att Avtal Y aldrig slutits mellan parterna.
Svaranden å sin sida åberopar motbevisning.
De faktiska omständigheter som enligt en rättsregel innebär att ett avtal är bindande mellan
parterna kan anses vara rättsfakta. Enligt Bomans synsätt skulle dessa fakta åtminstone i fråga
om domstolens omröstningsregler och i fråga om mellandom behandlas på samma sätt som
rättsfakta. Emellertid är rättsföljden som är knutet till dessa rättsfakta avtalsbundenhet. Ser
man till svarandens talan, yrkar denne som rättsföljd i målet att kärandens talan skall
ogillas, 61 inte att domstolen eller nämnden skall fastslå att parterna är bundna av Avtal Y. De
omständigheter som leder till avtalsbindning är därför på sätt och vis enbart av indirekt
betydelse för rättsföljden, vilket talar för att de skall betraktas som bevisfakta. Med ett sådant
synsätt kan problem uppstå om ena parten uppfattar dessa omständigheterna som rättsfakta.
Parten skulle i sådant fall kunna anse att omständigheterna bara kan beaktas av domstol eller
skiljenämnd om de har åberopats av motparten. Om domstolen sedan grundar sin dom på
införda omständigheter riskerar parten en rättsförlust eftersom denne inte räknat med att
omständigheterna kunde få betydelse i målet.
I mål där prejudiciella frågor har stor betydelse kan det därför tjäna dispositions- och
kontradiktionsprincipen bättre om de fakta som enligt en rättsregel har omedelbar betydelse
för den prejudiciella frågan behandlas som rättsfakta. Även i det här fallet kan dock en part
drabbas av rättsförlust om den inte har uppfattat att omständigheterna skulle omfattas av
åberopsbördan. Domstolen eller skiljenämnden bör därför vara tydlig med hur den ser på
preexistenta rättsfakta och hur den avser att handlägga frågan.
60 Boman, Feskskrift till Welamson, s. 87.
61 Svarandens yrkande kallas i processen inställning. Inställningen innebär dock ett yrkande se punkt 6.4.1.
15

4.3.8 Hjälpfakta
Hjälpfakta är fakta som påverkar bedömningen av ett bevisfaktas bevisvärde. Hjälpfakta säger
i sig ingenting om huruvida ett rättsfaktum föreligger men de påverkar bevisfaktumets
betydelse. Som exempel kan anges att en part som bevisfaktum till styrkande av att motparten
förfarit vårdslöst genom att köra för fort, åberopar att bilens bromssträcka uppmättes till x
antal meter. Vad bromsträckan säger om en bils hastighet värderas utifrån erfarenhetssatser,
men konkreta omständigheter som väderförhållanden, väglag och bildäckens ålder påverkar
värderingen. Dessa konkreta omständigheter benämns hjälpfakta. 62
Hjälpfakta omfattas inte av åberopsbördan men, liksom för bevisfakta, kan en ”uppgiftsbörda”
sägas föreligga. 63
4.3.9 Komplexa rättsfakta
Ibland är det oklart vilka konkreta fakta som motsvarar rekvisit i en rättsregel. Ett flertal
odefinierade faktiska omständigheter i förening kan stundom uppfylla mer obestämda
rekvisit. Sådana rekvisit ger ofta uttryck för värderingar, exempelvis ”vårdslöshet”,
”arbetstagarförhållande” och ”oskäligt”. 64 Den här typen av obestämda rekvisit benämns
också som komplexa rättsfaktum. Ett möjligt synsätt är att det allmänna påståendet om till
exempel vårdslöshet utgör ett rättsfaktum medan de enskilda händelser som åberopas till stöd
för denna ståndpunkt betraktas som bevisfakta. Synsättet stöds av Linblom som exempelvis
menar att det inte är omöjligt att ett begrepp som ”skäligt” i 45 § köplagen är ett rättsfakta i
sig och att sådana omständigheter som stöder skäligheten är bevisfakta. 65 I motiven till
konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen uttalas att säljaren har bevisbördan för prisets
skälighet. 66 Då bevisbördan tar sikte på existensen av rättsfakta måste uttalandet tolkas som
att skäligheten skall vara styrkt efter en helhetsbedömning, vilket har bekräftats av ett
opublicerat hovrättsfall. 67 Synsättet stämmer emellertid mindre bra överens med syftet med
åberopsbördan, dvs. att motparten skall veta vad han behöver bemöta och motbevisa. Ett
62 Ang, detta stycke, Ekelöf Rättegång IV, s. 13 f.
63 Jfr. Lindell, Civilprocess, s. 249 f.
64 Lindell, Sakfrågor & rättsfrågor s. 27.
65 Lindblom, Miljöprocess II, s. 373 not 91.
66 Prop. 1984/85:110 S. 93 och Prop. 1989/90:89 s. 145.
67 Hovrätten för nedre Norrland, dom 2004 02 25, mål T 58-01, rotel 9.
16

iktigare synsätt, vilket också har förespråkats i doktrinen, torde vara att de omständigheter
som parten anför såsom utgörandes skälighet anses vara konkreta rättsfakta. 68
4.3.10 Motfakta, förnekanden och rättsinvändningar
Då en part bemöter motpartens talan gäller samma principer som då denne själv initierat
processen, men terminologin skiftar. Ett rättsfakta som en part åberopar i syfte att förta den
rättsliga betydelsen av ett rättsfakta som motparten åberopat brukar benämnas motfakta. Ett
bemötande av motpartens talan kan också ske genom ett förnekande av de åberopade
rättsfaktumens existens eller genom en sk. rättsinvändning. 69 Motfakta måste åberopas för att
beaktas medan rättsinvändningar kan beaktas ex officio av domstolen eller skiljenämnden då
den inte är bunden av vad parterna påstår om gällande rätt. Det faktum att motpartens talan
bestrids föranleder att en domstol eller skiljenämnd måste pröva om talan bör ogillas av
rättsliga skäl Vad gäller förnekanden betraktar inte svensk rätt frånvaron av ett förnekande
som ett erkännande, varför det har setts som ett av syftena med RB:s förberedelse att utreda
just vilka rättsfakta som är ostridiga. 70 Eftersom det inte finns någon förberedelse på samma
sätt i skiljeförfaranden kan det antas att en skiljenämnd är något friare i sin bedömning om ett
rättsfaktum anses förnekat eller inte.
4.3.11 Grund
Det förekommer att begreppet grund använd synonymt med begreppet rättsfakta. 71 I RB
används uttrycket ”omständighet till grund för parts talan” 72 när rättsfakta avses. Begreppet
”grund” är dock inte ett rättsligt klart definierat begrepp. I doktrinen används begreppet grund
på ett antal olika sätt. Westberg anger följande:
a) ”Med grund åsyftas de rättsfakta, tagna i deras egentliga juridiska bemärkelse, som
part åberopar till stöd för sitt yrkande; faktiska omständigheter av omedelbar
68
Heuman, Bevisbörda och beviskrav, s. 98. Se även Linblom som tycks säga emot sig själv Lindblom,
Miljöprocess II s. 374.
69
Ekelöf, Rättegång V, s. 26 f.
70
Ekelöf, Rättegång V, s. 27.
71
NJA II 1943 s. 194, Ekelöf & Edelstam, Rättegång I s. 41.
72
RB 17 kap. 3 § 2 men., RB 42 kap. 2 § 1 st. 2 p.
17

etydelse för målets utgång vilka klart och distinkt individualiseras i förhållande till
bestämda rekvisit i en viss rättsregel.” 73
Med andra ord angivande av konkreta rättsfakta i relation till de abstrakta rättsfakta i en viss
rättsregel varmed de anses korrespondera. Lindell hävdar emellertid att termen grund har en
mer specifik innebörd, och förklarar begreppet som:
b) ”[E]tt helt rättsfaktum, som kan leda till en viss rättsföljd. Ett sådant helt rättsfaktum
består i regel av flera moment, det vill säga flera konkreta rättsfakta som tillsammans
bildar grunden.” 74
Westberg anser dock att begreppet också kan uppfattas utifrån ett praktiskt betraktelsesätt:
c) ”Grunden utformas som en sammanhängande berättelse om innebörden i och bak-
grunden till uppkommen tvist. Häri ingår dels rättsfakta av ovan [i punkt a)] angivet
slag – dock utan att de individualiseras på samma, noggranna och komprimerade sätt,
dels överflödiga fakta.” 75
Dessutom förekommer inom doktrinen att:
d) Begreppet ”stöd” används synonymt med begreppet grund. 76
Uppfattas grunden enligt a) måste den rättsregel som parten stöder sig på anges, vilket strider
mot principen jura novit curia. En sådan definition är därför mindre användbar.
Lindells förklaring av grund i punkt b) är inte helt olik definitionen i punkt a) men uttrycker
inget krav på angivande av rättsregeln. Däremot är det möjligt att tolka Lindells definition
som att den rättsföljd som parten anser är en konsekvens av det hela rättsfaktumets existens
skall anges. 77 Mot detta talar att hur parten kopplar ihop rättsfakta med de rättsföljder som
därav följer är att hänföra till rättslig argumentering. Trots att ett angivande av rättsföljden
skulle underlätta partens resonemang och mer tydligt knyta detta till vad som yrkas kan ett
73 Westberg, Domstols officialprövning, s. 206.
74 Lindell, Civilprocess, s. 583.
75 Westberg, Domstols officialprövning, s. 206.
76 Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, s. 41, Lindell, Civilprocess, s. 583. Heuman, Skiljemannarätt, s. 337.
77 Ang huruvida ett rättsfaktum bör sättas i relation till den rättsföljd som yrkas se punkt 6.4.6 och 6.4.7.
18

sådant krav inte ställas därför att ett krav på rättslig argumentation strider mot jura novit
curia.
Lindell inför ett nytt begrepp då han talar om hela rättsfakta, vilka skulle bestå av en samling
konkreta rättsfakta som tillsammans motsvarar alla rekvisit eller abstrakta rättsfakta som
enligt rättsreglerna medför en viss rättsföljd. Lindells förklaring är tillfredsställande ur en
systematisk synvinkel då grunden ges en mer specifik innebörd än bara angivande av
rättsfakta. Mot detta kan anföras att om en part inte skulle ange ett ”helt rättsfaktum” utan
bara ange två av tre rekvisit vilka enligt en viss regel krävs för att en viss rättsföljd skall följa,
torde inte följden bli att parten inte åberopat någon grund utan snarare att grunden inte kunde
läggas till grund för det yrkade domslutet, dvs. en brist i den rättsliga slutsatsen som parten
dragit. I det här arbetet kommer därför inte grund användas i den betydelse som Lindell
förespråkar.
Definitionen i c) har egentligen samma betydelse som d) men tar sikte på partsinlagor. Har en
part som grund blandat olika typer av fakta kan denne möjligen bli ombedd att klargöra sin
talan men det finns inget hinder för denne att utforma sina grunder på detta sätt (se punkt
5.1.2). I det här arbetet kommer grund inte användas i någon mer specifik betydelse än som
synonymt med stöd.
4.4 Är individualisering ett krav för att ett rättsfakta skall anses åberopat?
Ofta anförs att åberopandet av konkreta rättsfakta måste individualiseras. 78 Ekelöf skriver till
exempel att om käranden i en fullgörelsetalan som grund vill åberopa att han eller hon lämnat
en försträckning till svaranden bör denne ange vid vilken tidpunkt, mellan vilka parter och till
vilket belopp försträckningen skett. Kravet på individualisering grundar Ekelöf på RB:s
regler om stämningsansökan och syftar främst till att förberedelsen inte onödigt skall
fördröjas för att svaranden inte förstår vad denne skall försvara sig emot. 79 Motiveringen är
praktisk och utgör inte tillräckligt stöd för en sådan generell regel. Emellertid följer att
motparten måste förstå vad denne skall försvara sig mot också av den kontradiktoriska
principen, varför ett sådant krav torde gälla generellt, en uppfattning som stöds av
Lindskog. 80
78 Se exempelvis Ekelöf, Rättegång V, s. 32 f., Lindell, Civilprocess, s. 247.
79 Ekelöf, Rättegång V, s. 32 f., prop. 1986/87:89 s. 189.
80 Lindskog, Skiljeförfarande, En kommentar, s. 687.
19

4.5 Åberopsbördans betydelse för när ett rättsfaktum anses åberopat i en
rättegång
För att ett rättsfaktum skall få ligga till grund för kärandens talan krävs inte bara att det har
åberopats under rättegången utan också att det har åberopats av den part som har
åberopsbördan för rättsfaktumet i fråga. 81 Åberopsbördans betydelse för vilka rättsfaktum
som får beaktas i processen är ett utflöde av dispositionsprincipen och åberopsbördan åläggs i
princip den part vars talan skulle stödjas av åberopat rättsfaktum. 82 Då samma grundprincip
styr bevisbördans placering följer åberopsbördan oftast bevisbördan. 83 Som exempel kan ges
att käranden yrkar att svaranden skall förpliktas utge en summa till denne och som grund för
sin talan åberopar käranden en tjugo år gammal fordran. När käranden utvecklar sin talan står
det klart att denne inte företagit någon preskriptionsbrytande åtgärd. Svaranden åberopar
dock aldrig någon faktisk omständighet som korresponderar med regler om fordringars
preskription till grund för sitt bestridande. I ett sådant fall kan domstolen på grund av
åberopsbördan inte ogilla kärandens talan med motiveringen att fordran var preskriberad.
4.6 Åberopsbördan och den successiva relevansens princip
En av åberopsbördans viktigaste funktioner är att begränsa processmaterialet. En säljare skall
inte behöva åberopa att en försåld vara är felfri utan att köparen har åberopat att varan skulle
vara behäftad med fel. Att nytt processmaterial skapar ett behov av att ytterligare berika
processmaterialet kan bli en process i flera steg vilket har benämnts som den successiva
relevansens princip. 84 Typexemplet är tvisten mellan köpare och säljare där säljaren först då
köparen har åberopat fel i vara, har anledning att åberopa att reklamation har skett för sent. 85
Principen medför att parterna har utrymme att förstå den andra partens talan och möjlighet att
bemöta den på ett genomtänkt sätt.
81 Fitger Kommentar till 17 kap. 3 § RB. Ekelöf , Rättegång II, s. 128.
82 Ekelöf, Rättegång V, s. 30. Boman, Åberopsbördan, s. 18 f. HD konstaterade i NJA 2003 s. 89 att ”[d]en s.k.
åberopsbördan ... bör i en tvist av ifrågavarande slag fördelas utifrån processens ändamålsenliga anordnande.
Utifrån detta bör åberopsbördan så fördelas, att processmaterialet inte onödigtvis utvidgas utan så vitt möjligt
begränsas till det som verkligen är tvistigt mellan parterna”.
83 Fitger, Kommentaren till 17 kap. 3 § RB. Ekelöf, Rättegång V, s. 30.
84 Ekelöf, Rättegång V, s. 29.
85 Ekelöf, Rättegång V, s. 29.
20

5 TILLÄMPLIGA REGLER FÖR ÅBEROPANDE
I punkt 4.2 framhålls att det inte krävs att parten använder sig av termen ”åberopa” för att ett
rättsfaktum skall anses åberopat. Under den här punkten skall undersökas om det finns några
handlingsdirigerande regler som sätter ramar för åberopandet.
LSF anger endast att rättsfakta skall åberopas, inte hur. 23 § LSF lyder:
”Den part som begär skiljedom skall inom den tid som skiljemännen bestämmer ange sina
yrkanden i den fråga som har uppgetts i begäran om skiljedom och de omständigheter som parten
åberopar till stöd för dem. Motparten skall därefter inom den tid som skiljemännen bestämmer
ange sin inställning till yrkandena och de omständigheter som motparten åberopar till stöd för
den.”
Stadgandet ger ingen närmare ledning om skrifternas utformning. Inget hindrar således
parterna från att blanda bakgrundsinformation, rättslig argumentation, rättsfakta och
bevisfakta. Trots detta, liksom partsautonomin, har emellertid svenska jurister en tendens att
utforma sina handlingar efter samma mönster som i domstolsprocessen. 86 Om partsombuden
har utfört sin talan på det sätt som föreskrivs i RB 42 kap. kan handlandet tyda på att det före-
ligger en partsöverenskommelse om att följa flera av kapitlets regler. 87 Även en konkludent
partsöverenskommelse binder skiljenämnden. 88 För att en sådan partsöverenskommelse skall
anses sluten måste det emellertid finnas en sådan vilja hos partsombuden. För att undvika
missförstånd torde det vara lämpligt att skiljenämnden frågar om partsombudens uppfattning i
frågan. Om skiljenämnden uppfattar att parterna överenskommit att flera regler i 42 kap. RB
skall tillämpas analogt måste skiljenämnden avgöra i vilken utsträckning en analog tillämp-
ning är möjlig.
5.1 Allmänt om analog tillämpning av RB:s handlingsdirigerande regler
Lagen om skiljeförfaranden är avsedd att kunna tillämpas fristående, varför en analog
tillämpning av RB:s regler är långt ifrån självklar. Ett stort antal frågor har lämnats olösta för
att förfarandet skall kunna anpassas efter sakens beskaffenhet och parternas önskemål. 89 Att
den lämpligaste lösningen på en enskild fråga vore att hitta i RB är inte säkert då förfarandena
86 Heuman, Skiljemannarätt, s. 285.
87 Heuman, Skiljemannarätt s. 307.
88 Prop. 1998/99:35 s. 146.
89 Prop. 1998/99:35 s. 41.
21

skiljer sig åt i väsentliga avseenden. 90 Mot att den lämpligaste lösningen skulle vara en analog
tillämpning av RB talar bl.a. att lagstiftaren har öppnat upp för att skiljetvister skall kunna
avgöras av icke-jurister. 91 Processen i ett mål där en icke-jurist dömer bör rimligen inte skifta
betydligt från en process där en jurist prövar tvisten. Således bör skiljemännen generellt
undvika att tillämpa regler i RB som kan misstänkas vara okända eller svårförståeliga för
icke-juristen.
Vidare är domstolsprocessen långt mer formaliserad och RB innehåller en rad handlings-
dirigerande regler. De handlingsdirigerande reglerna utgör ett komplext system, där en del av
balken har getts en funktion vilken sedan balanseras av att en annan del behandlar en annan
funktion. Både ändamålshänsyn och praktiska orsaker har legat bakom utvecklingen av
reglernas innehåll och struktur. En analog tillämpning av RB kräver således en djupare
kunskap om balkens regler. I värsta fall kan feltillämpade regler leda till att parterna riskerar
en rättsförlust, jfr punk 5.2.3.
Inledningsvis har de principiella skillnaderna mellan processerna berörts (punkt 3.1). En
analog tillämpning av regler i RB som ger uttryck för principer som inte gäller i
skiljeförfarandet, skall undvikas. Exempelvis är det felaktigt att tillämpa RB 17 kap 2 § som
ger uttryck för den sk. muntlighetsprincipen, dvs. som inskränker prövningen till det
processmaterial som muntligen lagts fram under huvudförhandlingen.
Det har också ifrågasatts om det ens är möjligt att juridiskt tekniskt tala om en analog
tillämpning av RB:s regler i skiljeförfarandet. 92 Vad som däremot skulle bli aktuellt är att
använda RB som inspirationskälla. 93 För enkelhetens skull kommer också en lösligare form av
analog tillämpning av reglerna i RB i det här arbetet benämnas som ett analogiförfarande.
För en analog tillämpning av RB:s regler talar att parterna och skiljemännen kanske är väl
förtrogna med dem. Lösningarna som presenteras i balken kan många gånger te sig praktiska
och välgrundade. Finns det en partsöverenskommelse om analog tillämpning av RB 42 kap.
skall dessa bestämmelser naturligtvis följas i den mån det är möjligt. Detsamma torde
90 Se Solerud, 412 ff.
91 SOU 1994:81 s. 264, prop. 1998/99:35 s. 217.
92 Solerud, Festskrift till Nordenson, s. 414.
93 Solerud, Festskrift till Nordenson, s. 414.
22

dessutom i praktiken bli fallet även utan en särskild bestämmelse. Dessa reglers innehåll och
sammanhang kommer därför i det följande närmare utredas.
5.1.1 Förberedelsen
Förberedelsen har enligt RB 42 kap. 6 § till syfte att klarlägga:
1. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som parterna åberopar till grund för sin
talan,
2. i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden,
3. vilka bevis som skall läggas fram och vad som skall styrkas med varje bevis,
4. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets avgörande och
5. om det finns förutsättningar för förlikning eller annan samförståndslösning.
Att förberedelsen klarlägger parternas ståndpunkter möjliggör att huvudförhandlingen i
enlighet med koncentrationsprincipen hålls utan onödiga uppehåll. 94 Här skiljer sig
domstolsprocessen och skiljeförfarandet åt eftersom huvudförhandlingen, i avsaknad av en
partsöverenskommelse därom, inte har samma avgörande funktion i den senare som i den
förra. Skiljenämnden får lägga även inlagor och anföranden som parterna gjort innan
slutförhandlingen till grund för sin dom. 95 Någon egentlig skillnad mellan förberedelsestadiet
och senare stadier, på sätt som stadgas i rättegångsbalken, existerar därför inte i
skiljeförfaranden, varför viss försiktighet bör iakttas när tillämpligheten av reglerna i RB 42
kap., vilka reglerar förberedelsen, undersöks.
5.1.2 Processens inledande skrifter
I stämningsansökan skall käranden enligt RB 42 kap. 2 § st. 1 p. 2 lämna en ”utförlig
redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet”. Svaranden skall i
motsvarande mån (enligt RB 42 kap. 7 § st. 1 p. 3), för det fall denne bestrider kärandens
talan, ange ”grunden för detta med yttrande rörande de omständigheter, som käranden
grundar sin talan på, och med angivande av de omständigheter som svaranden vill anföra”.
I förarbetena till RB har man utgått ifrån att olika typer av fakta skall anges under punkt 2. 96
Det har angetts att i syfte att underlätta avgivande av svaromål bör omständigheterna om
94 Jfr. Ekelöf V, s. 46.
95 Heuman, Skiljemannarätt, s. 306.
96 SOU 1938:43 s. 428, NJA II 1943 s. 194.
23

möjligt tas upp i numrerad punktform. 97 Något krav på att rättsfakta listas eller anges under
särskild rubrik föreligger således inte. 98
Däremot anger förarbetena att inte bara omständigheter med omedelbar betydelse för målets
utgång skall anges utan även en fylligare bakgrundbeskrivning. 99 Fitger menar att käranden
under en egen rubrik bör ange de rättsfakta som han eller hon åberopar till stöd för sin
talan. 100 Det torde också vara praxis att dela upp sin stämningsansökan i rubriker som
”yrkande”, ”grund” och ”bakgrund”, alternativt ”sakomständigheter” eller dylikt.
Som nämnts i punkt 4.4 används begreppet grund i olika betydelser. Delar man upp grund
och sakomständigheter bör det emellertid kunna tolkas som att de omständigheter som
åberopas under grund är att betrakta som åberopade rättsfakta. Den fråga som då uppkommer
är hur omständigheter vilka enbart nämns under rubriken ”sakomständigheter” skall
behandlas. Tänkbart är att parten avsett att närmare precisera de under rubriken ”grund”
angivna omständigheterna under ”sakomständigheter”. Är det tydligt att även
omständigheterna under ”sakomständigheter” anses ha en rättslig betydelse har inte
motparten något problem att bemöta dem varför de bör anses åberopade. 101
En restriktiv tolkning av vilka rättsfakta som åberopas skulle i och för sig kunna motiveras
om syftet är att hjälpa parterna att förtydliga sina ståndpunkter. Den restriktiva tolkningen
måste i sådant fall kompletteras av materiell processledning. 102 På så sätt uppnås tydlighet
gentemot motparten samtidigt som risken för att parterna drabbas av rättsförlust till följd av
att rätten inte förstått att en viss omständighet skulle ha åberopats såsom rättsfakta, är liten.
5.1.3 Formell och materiell processledning
I domstolsprocessen har domaren både en formell och en materiell processledande
funktion. 103 Med formell processledning menas åtgärder som tar sikte på processens yttre
97
SOU 1938:43 s. 428, NJA II 1943 s. 194.
98
Fitger anser dock att käranden måste utmärka vilka av i stämningsansökan angivna fakta som han eller hon
åberopar i egenskap av rättsfakta. Se textens nästkommande stycke. Fitger, Lagkommentar till RB 42 kap. 2 §.
99
Prop. 1986/87:89 s. 189.
100
Fitger, Lagkommentar till RB 42 kap. 2 §.
101
Omnämnanden av omständigheter skall tolkas efter innehåll och sammanhang, NJA 1980 s. 352, se punkt
5.3.1.
102 Se RB 42 kap. 8 § st. 2 och punkt 5.1.3.
103 Ekelöf, Rättegång V, s. 45.
24

förlopp medan materiell processledning tar sikte på processmaterialet. Åtgärder som räknas
till den förra är bland annat domarens utfärdande av kallelser, förelägganden och beslut om
uppskov och uppdelningen av handläggningen i olika frågor. 104 Domarens processledning i
dessa avseenden är okontroversiell men det finns även lagstöd för att domaren har ansvar för
att processmaterialet utreds. RB 42 kap. 8 § st. 2 lyder:
”Rätten skall, allt efter målets beskaffenhet, vid förberedelsen verka för att tvistefrågorna blir
klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Rätten skall genom frågor och
påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar.”
Även vid huvudförhandlingen har domaren ett ansvar för processmaterialet, RB 43 kap.
4 § lyder:
”Rätten skall [också] se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget
onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden skall rätten försöka avhjälpa otydligheter
och ofullständigheter i de uttalanden som görs:”
I propositionen till RB 42 kap. 8 § st. 2 anges att det i speciella situationer kan bli fråga om
att domaren påverkar parterna att föra in nytt material i processen, såsom nya yrkanden, nya
grunder och ny bevisning. 105 Den materiella processledningen under förberedelsen har ansetts
syfta till att skydda parten från rättsförlust på grund av förbiseende eller okunnighet, 106 men
också till att säkerställa koncentrationen vid huvudförhandlingen. 107 I dispositiva mål innebär
processledningen att domstolen ger parterna incitament att ändra yrkanden och åberopanden
som är bindande för parterna, ofta genom att domaren ställer en direkt fråga till parten. 108
Som exempel har anförts att parten vid komplexa rättsfakta ombeds förtydliga sin talan. 109
Har parten åberopat motpartens vårdslöshet kan denne ombedjas förtydliga på vilket sätt
parten menar att motparten varit vårdslös (jfr 4.3.9). Även då parten utelämnat något rekvisit
skall denne göras uppmärksam därpå vilket framgår av stadgandets ordalydelse ”[r]ätten skall
genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas
framställningar” [kursivering tillagd]. I det senare fallet hjälper domstolen på ett tydligt sätt
104 Ekelöf, Rättegång V, s. 45.
105 Prop. 1986/87:89 s. 106.
106 Westberg, Officialprövning, s. 647.
107 Ekelöf, Rättegång V, s. 46.
108 Ekelöf, Rättegång V, s. 47.
109 Ekelöf, Rättegång V, s. 47.
25

parten i dess processföring. Ekelöf ger som exempel att käranden i en tvist om bättre rätt till
visst gods gjort gällande att svarandens fångesman inte varit rätt ägare till godset men
däremot inte uttalat sig om svarandens onda tro. 110 Även då en part misstagit sig om gällande
rätt, exempelvis då denne utelämnar uppgifter om motpartens vårdslöshet i en
skadeståndstvist i tron om att skadeståndsansvaret är strikt, bör en domare som anser att
vårdslöshet krävs, enligt Ekelöf, försöka reda ut situationen. 111 Visserligen skulle domaren i
ett sådant fall behöva iaktta viss försiktighet, då det inte kan uteslutas att domarens
uppfattning ändras när denne satt sig in i målet, men domaren bör ange vad problemet består
av och fråga hur parten resonerat i rättsfrågan. 112 Med ett sådant förfaringssätt föreligger en
ganska stor risk för att motparten uppfattar domaren som partisk då denne tydligt hjälper den
andra parten i dennes processföring.
I fall då parten omnämnt en omständighet i en bakgrundsbeskrivning menar Ekelöf att
domaren bör ställa en fråga till parten och ger exemplet: ”Om jag förstått er rätt, åberopar ni
som grund för ert bestridande endast att köpet skett på prov och inte dessutom att varans
egenskaper inte stämmer med vad säljaren uppgav före köpet?” 113
En ytterligare omdebatterad fråga är hur domarens roll i fråga om att verka för att parterna
”anger allt som de vill åberopa i målet”, RB 42 kap. 8 § st. 2, skall tolkas. Skall domaren
efterforska huruvida en omständigheter föreligger som inte åberopats, till exempel om det rör
sig om en alternativ grund? Här förespråkar Ekelöf att om en omständighet brukar föreligga
kan en fråga från domaren vara motiverad. 114
Förekomsten av materiell processledning under förberedelsen i domstolsprocesser medför
således att risken för att ett rättsfaktum som en part önskat åberopa inte beaktas av rätten
minskar, vilket troligen är en av anledningarna till att begreppet ”grund” såsom diskuteras
ovan i punkt 4.3.11 har tolkats på olika sätt. Materiell processledning förekommer även under
huvudförhandlingen och i högre instans men har då mindre betydelse för åberopanden av
rättsfaktum då möjligheten att åberopa nya omständigheter begränsas (av RB 50 kap. 25 § 2
st. och RB 55 kap. 14 § 1 st. 1 p).
110 Ekelöf, Rättegång V, s. 49.
111 Ekelöf, Rättegång V, s. 49.
112 Ekelöf, Rättegång V, s. 49.
113 Ekelöf Rättegång V, s. 50 f.
114 Ekelöf Rättegång V, s. 50.
26

Något som även brukar hänföras till materiell processledning och som kan aktualiseras i alla
instanser är när rätten i enlighet med principen jura novit curia finner andra rättsregler
tillämpliga än dem som föreslagits av parterna. I sådana fall har uttalats i praxis att rätten ofta
bör fästa parternas uppmärksamhet härpå. 115 I vissa fall kan behovet av en materiell
processledning av det här slaget ha så står betydelse för målets utredning att domstolens
underlåtenheten att kommunicera med parterna i frågan inneburit ett rättegångsfel som gett
anledning till att domen undanröjts. 116
5.2 På vilket sätt kan RB 42 kap. tillämpas analogt i skiljeförfarandet?
Reglerna i rättegångsbalken måste bl.a. tolkas utifrån domarens skyldighet att processleda
parterna i materiellt hänseende. I vilken utsträckning RB:s regler kan tillämpas analogt på
skiljeförfarandet beror därför på i vilken mån skiljemännen bör utöva en sådan process-
ledning.
5.2.1 Processledning i skiljeförfarandet
I förarbetena till LSF anges endast att aktivitet från skiljemännens sida bör variera med
hänsyn till bl.a. parterna och sakens beskaffenhet. 117 För en aktiv processledning talar att
skiljenämnden skall ge parterna tillfälle att i all behövlig omfattning utföra sin talan skriftligt
eller muntligt (LSF 24 §), samtidigt som den skall verka för att tvisten handläggs snabbt (LSF
21 §). Det förhållande att prövningen i skiljeförfaranden är begränsad till en instans kan
också sägas medföra att det är angeläget att respektive part ges möjlighet att fullständigt
underbygga sin talan. I förarbena anges dessutom att om parterna menar att nämnden endast
får stödja sitt avgörande på åberopade rättsfakta skall processledningen anpassas härefter,
vilket innebär att nämnden bör inta en lika processledande roll som domarna i en
domstolsprocess. 118
Som argument mot att skiljemännen är aktiva i sin processledning har framhållits att det ställs
krav på att skiljemännen är opartiska i sin handläggning av tvisten (LSF 21 §). 119 Det kan
115 Fitger, Lagkommentaren till 42 kap. 2 § samt rättsfallen NJA 1993 s .13 och 1996 s. 52.
116 Se NJA 1976 s. 289 och NJA 1978 s. 674. Det senare rättsfallet rörde ett sk. småmål men bör numer äga
tillämpning i vanliga tvistemål, se prop. 1986/87:89 s. 107.
117 SOU 1994:81 s. 150 och prop. 1998/99:35 s. 120.
118 Prop. 1998/99:35 s. 120, se även Nordenson/1993-94 s. 214.
119 Se Heuman, Skiljemannarätt,s. 384 f.
27

visserligen vara en svår balansgång för skiljenämnden att leda processen utan att framstå som
partisk men det är inget argument för att processledningen skulle vara mindre omfattande än i
domstolsprocessen. Domaren står ju inför samma dilemma. 120
Heuman framhåller att skiljemännen inte får ge parterna anvisningar om hur grunderna bör
preciseras eller kompletteras. 121 Härvid framhåller Heuman att inte heller en vag sådan
rådgivning bör godtas. 122 Nordenson går ännu längre och menar att skiljemännen inte bör
uppmuntra eller bjuda in en part att komplettera sina grunder, 123 vilket står i direkt strid med
förarbetena till RB. 124 Uppfattningarna ger uttryck för en klart mer restriktiv processledning
än den som Ekelöf förespråkar i fråga om rättegångsförfarandet. 125
En avgörande skillnad mellan de båda processformerna är att skiljeförfarandet baseras på en
avtalsmässig grund medan domstolsförfarandet vilar på en institutionell grund. 126 Då parterna
har stora möjligheter att själva sätta ramar för förfarandet har de själva ett större ansvar för att
målet blir ordentligt utrett. Det kan därför uppfattas som störande om skiljenämnden aktivt
verkar för att parterna kompletterar sina framställningar i visst avseende. Parterna bör i och
för sig också stå risken för den inställning de skiljemän de utsett har till aktiv materiell
processledning. 127 De har också möjlighet att ge instruktioner till skiljenämnden. Generellt
bör emellertid skiljenämndens materiella processledning inskränka sig till att klarlägga
parternas ståndpunkter. 128
5.2.2 Inlagornas utformning
Som anges i punkt 5.1.2 finns det två sätt att tolka RB 42 kap. 2 § och RB 42 kap. 7 § i fråga
om åberopanden av rättsfakta. Om mindre vikt läggs vid skrifternas rubricering finns inget
som talar emot en analog tillämpning av reglerna. RB:s regler skulle i sådant fall fungera som
ett hjälpmedel för att förstå inlagorna. Om större vikt läggs vid de rubriker som parterna
använder dvs. om en rubrik som ”grunder” skall relevans, har skiljenämnden ett större ansvar
120
Ekelöf, Rättegång V, s. 53. Om att domaren psykoligiska handlag spelar stor roll vid materiell processledning,
jfr. Lind, JT 1993/94 s. 595 och Westberg, Domstols officialprövning, s. 662 f.
121
Heuman, Skiljemannarätt s. 385, Heuman kallar detta för materiell rådgivning, se också Westberg, Domstols
officialprövning, s. 664 f.
122
Heuman, Skiljemannarätt, s. 385, Heuman, JT 1992/93 s. 924.
123
Nordenson, JT 1993/94 s. 213.
124
Se punkt 5.1.3.
125
Se punkt 5.1.3.
126
Heuman, Skiljemannarätt, s. 46 och 266.
127
SOU 1994:81 s. 58 och prop. 1998/99:35 s. 35.
128
En åsikt som delas av Nordenson i JT 1993/94 s. 215.
28

för att parternas åberopanden klarläggs. En sådan klarläggande processledning ligger inom
ramen för vad som bör kunna accepteras i ett skiljeförfarande. 129 Om det föreligger en
partsöverenskommelse om att RB 42 kap. skall tillämpas föreligger inget hinder mot att
kapitlet tillämpas analogt i nämnda avseende.
5.2.3 Analog tillämpning av reglerna i RB 42 kap. utan partsöverenskommelse
Det kan tänkas att skiljenämnden överväger att tillämpa RB 42 kap. 2 § och 42 kap. 7 §
analogt på parternas inlagor utan att överväga huruvida en partsöverenskommelse föreligger
eller inte. Har parterna inte uppdelat inlagorna i rubriker torde en sådan tillämpning endast
innebära att skiljenämnden använder sig av den begreppsbildning som utbildats kring RB 42
kap., vilket svårligen kan undvikas. För att kunna kommunicera det juridiska materialet
behövs en gemensam begreppsbildning. Att använda begrepp som etablerats inom den övriga
processrätten torde vara en naturlig lösning (jfr punkt 3.2). 130 Däremot vore det olämpligt om
skiljenämnden skulle förelägga parterna att ändra skrifterna så att de följer RB:s mönster.
Om båda parter har använt sig av rubriker och skiljenämnden överväger att för tydlighets
skull tolka skrifterna strikt efter dessa rubriker uppstår däremot en skevhet i analogin. Med ett
sådant förhållningssätt har skiljemännen ett större ansvar att processleda parterna i materiellt
avseende. Skulle skiljemännen då misslyckas i sin materiella processledning och inte pröva
rättsfakta som parten ansett sig ha åberopat, är det oklart om parten kan klandra
skiljedomen 131 medan det i rättegångsprocessen kan utgöra ett grovt rättegångsfel om
domaren misslyckas i sin processledning. 132 Skulle skiljemännen i motsvarande situation i
stället ha gjort en för extensiv tolkning av anförda omständigheter och därigenom ha grundat
domen på rättsfakta som inte åberopats, har motparten möjlighet att klandra domen (LSF 34 §
st. 1 p. 2). Skillnaderna i processerna medför här att en analog tillämpning av RB 42 kap.,
vilken förutsätter en omfattande materiell processledning, ökar risken för att en part lider
rättsförlust och är därför inte lämplig.
129 Jfr. Nordenson, JT 1993/94 s. 215.
130 Prop. 1998/99:35 s. 145.
131 NJA 1973 s. 740 HD konstaterade att ”det är en öppen fråga, i vad mån bristande processledning från
skiljemäns sida kan utgöra klanderbart fel.”.I Arbitration in Sweden, 1984 s. 152, Heuman, Current issues in
Swedish Arbitration, 1990, s. 172, har HD:s uttalande tolkats som en bekräftelse på att bristande processledning
kan utgöra ett fel som bör föranleda hävande av skiljedomen.
132 NJA 1978 s. 674, NJA 1976 s. 289.
29

5.3 Rättsfall
Frågan huruvida rättsfaktum vederbörligt åberopats i ett skiljeförfarande har aldrig prövats av
Högsta domstolen. En bidragande orsak till bristen av prejudikat kan vara att det är hov-
rätterna själva som avgör om deras dom i en klanderprocess får överklagas till Högsta dom-
stolen (LSF 43 § st. 2). Emellertid har Högsta domstolen i ett antal rättsfall behandlat åbe-
ropande av rättsfaktum i domstolsprocessen vilket direkt påverkar hur åberopandet bör be-
handlas i skiljeförfarandet, eftersom begreppet anses ha samma betydelse i båda
processformerna. 133 I de fall då rättsfallens utgång berott på förhållanden som inte gör sig
gällande i skiljeförfarandet kan avgörandena ha betydelse som motsatsslut. Nedan skall
därför centrala och exemplifierande rättsfall refereras och dessas betydelse i skiljeförfaranden
kommenteras.
5.3.1 NJA 1980 s. 352
Kärandena, makarna B och Z hade köpt egnahemshus av svaranden, en kommun. När kärandena hade
valt tomterna hade de av kommunen fått uppgifter om att, enligt gällande stadsplan, skulle inga hus
byggas söder om de aktuella tomterna. Stadsplanerna var dock redan vid uppgiftslämnandet under
omarbetning och sedermera kom tomterna söder om kärandenas tomter att bebyggas.
Kärandena förde till en början fullgörelsetalan och yrkade att svaranden skulle förpliktas utge en summa
till dem som avdrag på erlagd köpeskilling. Kärandena anförde som grund för sin talan att husen var
behäftade med fel. Efter att ha hört svarandens inställning yrkade kärandena att domstolen skulle
fastställa att kärandena var berättigade till avdrag på köpeskillingen.
Tingsrätten biföll kärandenas talan. Domen överklagades av kommunen till hovrätten som upphävde
tingsrättens domslut och ogillade makarna B:s och Z:s talan. Hovrätten uttalade i domskälen att
kärandena med hänsyn till den låga prissättningen fick tåla sådana förändringar som det var fråga om i
målet.
Hovrättens dom överklagades av makarna B och Z varvid dessa bland annat gjorde gällande att hovrätten
grundat sin dom på den omständigheten att husen var lågt prissatta, en omständighet som inte åberopats
av motparten. I ett yttrande till Högsta domstolen anförde hovrätten att kärandena enligt tingsrättens dom
hade anfört: "Då försäljningen sker till priser som bestämmes på grundval av produktionskostnaderna och
icke till de betydligt högre priser, som kan uppnås på den öppna marknaden, är förvärv av egnahem från
småhusavdelningen ekonomiskt fördelaktigt för köparna och ger dem möjlighet att vid en senare
försäljning av husen på öppna marknaden göra avsevärda vinster." Hovrätten hade därför förstått
kärandenas talan så att de underställt rätten frågan huruvida de var berättigade till skadestånd för fel i
133 Prop. 1998/99:35 s. 145.
30

godset när föremålet för köpet – trots det påstådda felet - haft ett högre saluvärde än den erlagda
köpeskillingen.
Högsta domstolen framhöll att makarna B och Z hade yrkat att domstolen skulle fastställa att de var
berättigade till prisavdrag. Domstolen påpekade vidare att parterna som grund för sin talan åberopat att
”de av dem köpta husen med hänsyn till stadsplaneändringarna i fråga om grönområde söder om deras
hus var behäftade med fel, som berättigar dem till avdrag på köpeskillingarna”. Det omnämnande som
hovrätten refererade till gjorde makarna B och Z i tingsrätten vid sin utveckling av talan i samband med
att de beskrev kommunens försäljning av hus. Högsta domstolen konstaterade att omnämnandet i
parternas utveckling av talan med hänsyn till uttalandets innehåll och det sammanhang i vilket det gjordes
inte kunde innebära att de därmed underställt domstolen frågan vilken betydelse köpeskillingens storlek
hade för målets avgörande. Slutligen framhöll Högsta domstolen att inte heller kommunen i någon instans
hade åberopat omständigheten att husen var lågt prissatta till grund för sitt bestridande. Följaktligen hade
hovrätten i strid med RB 17 kap. 3 § 2 men. grundat sin dom på omständigheter som inte åberopats av
part till grund för dennes talan.
Rättsfallet har ansetts innebära att Högsta domstolen ställer höga krav på omnämnanden för
att de skall anses utgöra åberopanden. 134 Det har jag svårt att se. Högsta domstolens domskäl
refererar till omnämnandets innehåll och sammanhang, dvs. Högsta domstolen gör en
lexikalisk och kontextuell tolkning för att bedöma om omständigheterna åberopades till grund
för partens talan. Att tolkningen skulle ha varit restriktiv kan jag inte heller se. Den låga
prissättningen var ingen fråga som bestreds av motparten, inte heller framgår att
omständigheten diskuterades eller på annat sätt tillmättes rättslig betydelse av parterna. För
mig framstår det som att hovrätten helt missförstått vad målet handlade om. Jag menar att
rättsfallet tvärtom innebär att rättsfakta kan åberopas genom att omnämnas i en utveckling av
talan eller liknande, om det av omnämnandets innehåll och det sammanhang i vilket det görs,
framgår att parten anser att omständigheten tillmäts rättslig betydelse. En sådan
tolkningsinriktad syn på partens talan torde ha än större betydelse i de mer formlösa
skiljeförfarandena.
Målet är också intressant då hovrätten troligen misslyckats i sin tolkning av vad parterna
åberopat genom att bortse från åberopsbördan. 135 Flera skäl talar för att åberopsbördan för
den låga prissättningen i fallet borde åläggas säljaren, dels talar den låga prissättningen mot
ett prisavdrag, dels kan låg prissättning som ett argument för att köparen får tåla sämre
134 Lindell, Civilprocess, s. 248.
135 Ang. åberopsbördan se punkt 4.5.
31

kvalitet upplevas som en omoralisk grund som säljaren kanske inte vill skall läggas till grund
för domen, 136 men framförallt anordnas processen mest ändamålsenligt om åberopsbördan
åläggs säljaren. Det sistnämnda skälet framstår tydligt om man föreställer sig förberedelsen i
tingsrätten i det förevarande målet. Om rätten skulle undra om någon part ville åberopa
omständigheten torde det naturliga vara att fråga säljaren. Att beakta åberopsbördan torde
således kunna hjälpa rätten att förstå hur var part byggt upp sin talan, en funktion som är lika
viktig i skiljeförfarandet. 137
5.3.2 NJA 1985 s. 365
Rättsfallet handlade om huruvida en silo ansågs utgöra fastighetstillbehör enligt JB 2 kap. 1 §. Högsta
domstolen påpekade att ”handlingarna” visade att silon enbart tillförts fastigheten av en, utav två, av
fastighetens lagfarna ägare. Emellertid hade denna omständighet inte åberopats till stöd för ett påstående
att anläggningen tillförts fastigheten av annan än fastighetsägaren. Följaktligen konstaterade Högsta
domstolen att den var förhindrad att lägga omständigheten till grund för sin dom.
I fallet fanns inget omnämnande att tolka, endast inlämnade handlingar. Högsta domstolens
uttalande i fråga om åberopandet utgör ett obiter dictum. Vad som motiverat uttalandet är inte
helt klart. Uttalandet verkar överflödigt då det torde stå klart att ett åberopande i vart fall
kräver ett omnämnande. Avgörandets ratio decidendi klargjorde rättsläget i fråga om
fastighetstillbehör och troligen avsåg Högsta domstolen att flagga för att det faktum att inte
alla fastighetsägare deltagit i tillförandet av silon kunde ha en betydelse för huruvida silon
utgjorde fastighetstillbehör eller inte.
Utan partsöverenskommelse finns det inget utrymme för att i skiljeförfarandet anse att allt
material som införts i skiljeförfarandet skulle anses åberopat. Motparten skulle i sådant fall
svårligen kunna bemöta allt processmaterial. 138
5.3.3 NJA 1996 s. 52
I NJA 1996 s. 52 hade käranden i en skrift till Högsta domstolen under rubriken ”Ytterligare om den
rättsliga argumenteringen” funnit skäl att ”peka på” en viss bestämmelse i ett avtal. Högsta domstolen
136 Att en part kan uppleva att det är omoraliskt att hävda vissa omständigheter till stöd för sin talan och inte
heller vill att en dom till dennes fördel grundas på sådana omständigheter har framförts som skäl till att
åberopsbördan för preskription skall åläggas gäldenären (Boman, Åberopsbördan, s. 18).
137 Mer om åberopsbördan och den successiva relevansens princip som tolkningsverktyg, se punkt 6.4.8.
138 Ang. åberopandets funktion se punkt 4.1.
32

konstaterade att omnämnandet inte kunde anses innebära att parten åberopat bestämmelsen till grund för
sin talan då parten inte hade gjort sannolikt att den saknat möjlighet att åberopa omständigheten vid lägre
rätt eller att den annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Vad parten anfört om den nämnda
bestämmelsen kunde därför inte i strid med RB 55 kap. 13 § komma under Högsta domstolens prövning.
Rättsfallet utgör ett exempel på hur de processuella ramarna sätter gränser för vad som utgör
ett åberopande, jfr punkt 4.2. RB:s 55 kap. ingår i balkens sjätte avdelning vilken behandlar
rättegång i Högsta domstolen. Eftersom skiljeförfarandet är ett eninstansförfarande äger
reglerna i 55 kap. inte någon analog tillämplighet. Endast om den yttre ramen för
skiljeförfarandet, genom partsöverenskommelse eller genom beslut av skiljenämnden,
begränsar de situationer då parterna kan åberopa rättsfakta, sätter den processuella ramen
gränser för vad parterna kan åberopa på sätt som illustreras av rättsfallet.
5.3.4 NJA 1997 s. 825
I rättsfallet konstaterade Högsta domstolen att indispositiva moment, sk. officialfakta, i tvistemål måste
beaktas av domstolen varför begränsningen i RB 17 kap. 3 § inte är tillämplig på sådana moment. För det
fall en domstol anser att omständigheter som den överväger att lägga till grund för sin dom utgör
officialfakta bör domstolen uppmärksamma parterna på frågan och bereda dem tillfälle att framföra sina
synpunkter. Domstolen tog inte ställning till om det i fallet rörde sig om indispositiva moment.
En skiljenämnd får endast pröva frågor varom parterna kan träffa förlikning (LSF 1 §).
Frågor som med hänsyn till tredje man eller allmänheten är indispositiva är således inte
skiljedomsmässiga. Förekomsten av officialfakta bör därför beaktas ex officio av
skiljemännen när dessa prövar om de är behöriga att slita tvisten, inte under förfarandets
gång (LSF 2 §). Tvister som endast innehåller indispositiva moment men i övrigt är
dispositiva kan enbart avgöras av skiljenämnd om det går att döma särskilt i den
dispositiva delen. 139
5.3.5 NJA 1999 s. 629
I målet prövades en klagan över domvilla beträffande ett mål som Högsta domstolen tidigare hade
avgjort, NJA 1998 s. 448.
Den klagande parten hävdade att Högsta domstolen i NJA 1998 s. 448 hade begått grova rättegångsfel i
flera avseenden. Bland annat anförde den klagande parten att domstolen grundat sin dom på en icke
åberopad omständighet i strid med RB 17 kap. 3 §. Högsta domstolen konstaterade att de ifrågavarande
139 Ang. detta stycke, Heuman, Skiljemannarätt, s. 163.
33

omständigheterna hade införts av parten i målet som bevisning till stöd för deras tolkning av det i målet
omtvistade avtalet. Domstolen anmärkte inledningsvis att ”principen angående bevisfakta är att rätten kan
ta hänsyn till all bevisning som införts i målet, således även till nackdel för den part som förebringat
bevisningen.” Vidare framhöll domstolen att kravet på åberopande endast hänför sig till rättsfakta.
Högsta domstolen påpekade sedan att det här inte var fråga om handelsbruk utan om allmänt använda
avtalsvillkor och uttalade vidare att det låg närmast till hands att tolka domskälen i NJA 1998 s. 448 som
att försöket att tolka parternas avtal varit resultatlöst och att domstolen därför haft att fylla ut avtalet.
”Utfyllning, som innebär att ofullständiga viljeförklaringar kompletteras enligt allmänna normer, vanligen
genom användandet av dispositiva rättsregler, såsom för avtalstypen naturliga avtalsvillkor (naturalia
negotii) eller allmänna rättsprinciper, är ett förfarande av rent rättslig natur”. De ifrågavarande
omständigheterna var alltså rättstillämpningsfakta som inte behövdes åberopas.
Domstolens inledande kommentar om att omständigheterna hade införts såsom bevisfakta
till stöd för en viss tolkning i målet och att bevisfakta inte omfattas av åberopsbördan har
ett begränsat prejudikatvärde. Dels utgör uttalandet ett obiter dictum, dels är det oklart om
rätten kommenterade att parten endast infört omständigheterna eller om den här typen av
fakta skall betraktas som bevisfakta.
Frågan hur avtalstolkning och avtalsutfyllnad rättsligt skall kategoriseras har stor betydelse
i skiljeförfaranden. Ämnet kommer därför behandlas mer utförligt i punkt 7.1.
5.3.6 NJA 2003 s. 58
I rättsfallet yrkade käranden, RM att svaranden P & K skulle förpliktas erlägga en summa som
motsvarade en förmedlingsprovision. P & K invände mot RM:s krav på förmedlingsprovision att de ställt
en annan lokal till kärandens förmedling och därmed fullgjort sin betalning. Käranden genmälde å sin
sida att den godtagit den andra lokalen som betalning på det villkor att övernattningsrätt förelåg och att
avstående från besittningsskydd inte hade skett. Då dessa villkor inte var uppfyllda hade betalningen
automatiskt förfallit. Svaranden P & K anförde vid utvecklande av svaromålet att såvitt svaranden kände
till hade besittningsrätten inte avtalats bort och många hyresgäster ordnat med övernattning. P & K
upplevde att det var passivitet från RM:s sida som lett till att lokalen inte förmedlades.
Hovrätten bedömde att RM inte kunde anses ha blivit kompenserad genom att P & K ställa en annan lokal
till dess förmedling då någon förmedling aldrig kom till stånd och RM därför aldrig tillgodogjorde sig
någon provision därav. Hovrätten biföll RM:s talan. P & K överklagade domen på den grunden att
hovrätten grundat sin dom på omständigheter som inte åberopats.
34

I ett yttrande till Högsta domstolen framhöll Hovrätten att i RM:s inställning, att betalningen var villkorad
och att den automatiskt förfallit eftersom villkoren inte var uppfyllda, låg att RM hävdade att erlagd
betalning krävde att lokalen gick att sälja. 140
Högsta domstolen konstaterade att RM inte åberopat att lokalen skulle utgöra ersättning endast under
förutsättning att förmedling kommit till stånd, utan åberopat att överenskommelsen förfallit på grund av
att villkoren avseende besittningsskydd och övernattningsrätt inte var uppfyllda. Vidare noterade Högsta
domstolen att hovrätten inte hade funnit sig ha anledning att pröva de sistnämnda omständigheterna.
Hovrätten hade därmed grundat sin dom på icke åberopade omständigheter i strid med 17 kap. 3 §.
Högsta domstolen undanröjde domen.
Rättsfallet kan vid första anblick förbrylla. Det ligger nära till hands att tolka rättsfallet som
att Hovrätten, enligt Högsta domstolen, skulle ha förfarit felaktigt då de gjort en annan
rättslig bedömning än käranden i fråga om avtalets betydelse. Ställer man upp åberopade
rättsfaktum mot de rättsfakta som hovrätten uppfattat blir det dock tydligt att vad hovrätten
gjorde var att de tillämpat en avtalsklausul som inte åberopats av parterna.
I målet rörde det sig dels om åberopade avtalsklausuler, låt vara att avtalet var muntligt, dels
om åberopade händelser:
RM:s åberopanden
De delar av det muntliga avtalet som åberopades av RM var bestämmelser om att:
Och
RM hade villkorat ett godkännande av förmedling av hyreskontraktet som betalning med att
hyreskontraktet skulle vara behäftad med:
o en rätt till övernattning och
o att besittningsrätten inte hade avtalats bort
Om villkoren inte var uppfyllda skulle uppdraget att förmedla lokalen förfalla.
De händelser som åberopades av RM var:
Villkoren var inte uppfyllda
Förmedlingsuppdraget av hyreskontraktet hade därmed förfallit
P & K:s åberopanden
P & K å sin sida bestred inte att det muntliga avtalet hade haft det innehåll som RM påstod. Däremot
140 Yttrande från HovR:n till HD , aktbilaga 18 i målnr. T 1621-02.
35

invände P & K att:
Villkoren var uppfyllda, och
Att anledningen till att RM inte kunde förmedla hyreskontraktet var passivitet från dennes
sida.
Hovrättens tolkning
Hovrätten uppfattade att det muntliga avtalet som RM åberopat innebar att:
Betalningen genom förmedlingsuppdraget var villkorad av att förmedling kom till stånd.
De händelser hovrätten ansåg åberopade av RM var att:
Förmedling kom inte till stånd.
Således hade inte betalning skett enligt avtalet.
I målet hade hovrätten inkommit med ett yttrande i Högsta domstolen och förklarat att de
hade förstått partens talan på ett visst sätt. Utgången hade kunnat bli annorlunda om hovrätten
framhållit att den hade fyllt ut avtalet i aktuellt avseende. 141
Rättsfallet illustrerar att rätten inte kan tolka parternas åberopanden så extensivt att de skulle
avse helt nya rättsfakta. Avgränsningen mot vad som utgör en icke åberopad viljeförklaring
och tolkning av den åberopade viljeförklaringen är densamma i skiljeförfaranden. 142
6 TOLKNING AV PARTSINLAGOR
Ovan har konstaterats att det inte föreligger något strikt formkrav för åberopanden av
rättsfaktum i skiljeförfarandet. Skiljemännen och parterna måste därför urskilja åberopade
rättsfakta genom att tolka partsinlagorna. Tolkning av parts processhandling kan generellt
sägas gå ut på att fastställa innebörden av partshandlingen. 143
6.1 Tolkningslinjer
Vid tolkning av parternas processhandlingar finns inte, som vid avtalstolkning, någon
utbildad tolkningslära. 144 I fråga om parternas yrkande har Westberg angett tre
bakomliggande utgångspunkter för tolkningen, sk. tolkningslinjer. Tolkningslinjerna är
141
NJA 1999 s. 629, Ekelöf & Boman, Rättegång IV, s. 239 f.
142
Prop.1998/99:35 s. 145.
143
Wetsberg, Domstols officialprövning, s.108.
144
Westberg, Domstols officialprövning, s.110.
36

hämtade från avtalstolkningsläran, de är generella i sin karaktär och bör kunna användas som
utgångspunkter även i fråga om åberopande av rättsfakta.
Tolkningen kan gå ut på att bestämma:
a) vad parten avsett -viljeprincipen
b) vad motparten (och nämnden) på ett befogat sätt kan förvänta sig att processhand-
lingen innebär – tillitsprincipen
c) vad processhandlingen i dess yttre manifestation innebär – förklaringsprincipen. 145
Tillits- och förklaringsprincipen är objektiva tolkningsprinciper då de fokuserar på vad
omvärlden typiskt sett uppfattar, till skillnad från den subjektiva viljeprincipen som utgår från
vad parten avsett. 146 För att motparten skall ha möjlighet att bemöta partens talan bör tillits-
och förklaringsprincipen tillmätas störst betydelse vid tolkning av processhandlingar. 147 En
oklar talan bör därför inte tolkas på ett sätt som motparten inte med fog haft rätt att förvänta
sig. Har parten utfört sin talan på ett vilseledande sätt kan därför domstolen tolka handlingen
till dennes nackdel.
6.2 Tydlighet och precisering
Lindskog har framhållit att det är parterna själva som är ansvariga för sina grunder. 148 Parten
står således risken för att utformandet av talan är så otydlig att motparten med fog kan
utesluta att omständigheten åberopats eller att den yttre manifestationen inte ger uttryck för
vad parten velat åberopa. En part bör inte kunna gå runt kravet på tydlighet genom att hävda
att den åberopar allt som anförts till stöd för sin talan. I ett sådant fall måste skiljenämnden
och motparten ändå tolka partens tala, varvid den måste kunna bortse från omständigheter
som den inte uppfattar som åberopade. Likaledes bör en part som ombeds att klargöra sin
talan söka tillmötesgå detta för att inte riskera att nämnden missar ett avsett åberopande.
I komplexa skiljeförfaranden kan det förekomma att en part i processens början åberopar
rättsfakta som sedan inte berörs under processens gång. I ett sådant fall bör parten innan
denne avslutat sitt slutanförande eller liknande på nytt åberopa dessa rättsfakta. Visserligen
145 Westberg, Domstols officialprövning, s.109.
146 Westberg, Domstols officialprövning, s.109.
147 Kallenberg framhåller att viljeprincipen inte spelar samma roll i processrätten som i civilrätten, Kallenberg,
Svensk processrätt I, s. 1202 se även Westberg, Domstols officialprövning, s.111 ff., jfr. Lindell, Civilprocess, s.
583.
148 Lindskog, Skiljeförfarande, En kommentar, s. 687. Med grund menas här åberopande av rättsfakta.
37

skall skiljemännen beakta allt som ingetts till dem, 149 men är materialet hundratals sidor långt
är risken stor att de missar åberopandet. En sådan miss från skiljemännens sida behöver inte
innebära att skiljedomen upphävs genom klander. Det är möjligt att skiljemännen tolkat
partens passivitet som att denne genom konkludent handlande ändrat sin talan. Parten kan i
ett sådant fall anses ha brustit i sin tydlighet i sådan mån att parten själv bör bära
konsekvenserna.
6.3 Objektiv tolkning
Tolkningen skall utgå från vad parten objektivt sett har gett uttryck för och vad motparten,
objektivt sett, borde ha uppfattat. Följaktligen får motparten bära konsekvenserna av att den
inte förstått att ett rättsfakta åberopats om den borde ha gjort det. Vad parten borde ha
uppfattat bör bestämmas utifrån vad en person med erforderlig kunskap om såväl materiell
som processuell rätt borde ha uppfattat. 150
6.4 Vad beaktas vid tolkning av partsinlagor då syftet är att fastställa vilka
rättsfakta som åberopats?
I rättsfallet NJA 1980 s. 352 (fallet refereras och kommenteras i punkt 5.3) konstaterar Högsta
domstolen att en parts omnämnande av en omständighet skall förstås utifrån sitt innehåll och
det sammanhang i vilket omnämnandet görs. Vad som krävs för att en omständighet skall
kunna utgöra ett rättsfaktum framgår av punkt 4.3. Nedan skall redogöras för det sammanhang
i vilket åberopandet av rättsfaktum sker.
6.4.1 Omständighet till grund för parts talan
Enligt RB 17 kap. 3 § får inte en dom ”grundas å omständighet, som icke av part åberopats
till grund för hans talan”. Talan används i olika betydelser i olika bestämmelser i RB 151 men
avser här partens yrkande. 152 Då svaranden bestrider käromålet innebär bestridandet samtidigt
ett yrkande om att rätten ogillar kärandes yrkande. 153 För att identifiera vad parterna åberopat
för rättsfaktum bör alltså först fastställas vad parten yrkat.
149
Heuman, Skiljemannarätt, s. 307.
150
För att parterna skall kunna ansvara för sina grunder (se 6.2) måste de likväl kunna förstå motpartens talan.
En sådan förståelse förutsätter kunskaper om materiell och processuell rätt. Påståendet stöds vidare av att
parterna ansvarar för att utse kunniga skiljemän ( se prop. 1998/99:35 s. 41) och i stor utsträckning har möjlighet
att styra över förfarandets utformning (se prop. 1998/99:35 s. 110), varför de också bör ansvara för den egna
sidans kompetens.
151
Ekelöf, Rättegång I, s. 45.
152
Ekelöf, Rättegång II, s. 105.
153
Ekelöf, Rättegång I, s. 39. Att svarandens inställning anses utgöra ett yrkande är en förändring mot vad som
tidigare ansågs gälla, Lindell, Civilprocess, s. 50.
38

6.4.2 När krävs ett yrkande?
Att käranden i skiljeförfarandet måste framställa yrkanden om det domslut som käranden
begär, liksom att svaranden skall ange sin inställning, är klart (LSF 23 §). Om det i andra fall
krävs ett yrkande för att skiljenämnden skall pröva en viss fråga, påverkar det vilka
rättfaktum som kan anses åberopade. Krävs ett yrkande av en part för att skiljenämnden skall
pröva en fråga och något yrkande aldrig framställts finns det ingen anledning för motparten
eller skiljenämnden att söka fastställa vilka åberopanden som har gjorts. Av den anledningen
skall här situationer som kan föranleda ett särskilt yrkande behandlas.
Jämkning av skadestånd
Högsta domstolen har i NJA 1994 s. 543 konstaterat att då ett skadeståndsanspråk riktats mot
en part måste parten yrka att jämkning av ett skadestånd skall ske, för att rätten skall kunna
pröva om skäl för sådan jämkning föreligger. Att ett yrkande krävs kan motiveras av att
svaranden på så sätt tvingas ange ramen för domstolens jämkningsprövning. 154
Jämkning enligt 36 § avtalslagen
En annan fråga, som dock inte har prövats av Högsta domstolen, är huruvida jämkning enligt
36 § avtalslagen (1915:218) [cit. AvtL] kräver ett särskilt yrkande, eller om ett yrkande om
att en avtalsklausul skall förklaras ogiltig enligt paragrafen kan anses innefatta ett yrkande
om partiell ogiltighet. Mot bakgrund av att syftet med bestämmelsen var att anpassa
regelsystemet till behovet av kompromisslösningar på förmögenhetsrättens område 155 och att
käranden i regel kan antas i vart fall vilja ha en dom på partiell ogiltighet, anser Westberg att
ett yrkande om ogiltighet också innefattar ett yrkande om partiell ogiltighet. 156 Svarandens
möjligheter att ta till vara sina intressen i processen skulle i sådant fall tillgodoses genom
kravet på åberopande av rättsfakta. För skiljeförfarandenas del medför oklarheten i fråga om
jämkning enligt 36 § AvtL att ett yrkande om ogiltighetsförklaring av en klausul som stöds av
ett skälighetsresonemang öppnar upp för att nämnden skall kunna jämka klausulen och därvid
beakta de rättsfakta som anförts i fråga om ogiltighetsförklaringen.
Avtalstolkning
Fastställande av ett avtals innebörd genom tolkning i en fullgörelsetalan kräver inte ett
154 Ekelöf, Rättegång V, s. 26.
155 Prop. 1975/76:81 s. 173.
156 Westberg, Officialprövning, s. 457.
39

yrkande om att rätten skall tolka avtalet. Däremot hävdas inom doktrinen att den
viljeförklaring som en part påstår föreligger är ett rättsfakta som måste åberopas.
Avtalstolkning behandlas mer utförligt i punkt 7.1.
6.4.3 Flera yrkanden
Om en part har angivt flera yrkanden måste parten knyta vart och ett av de åberopade
rättsfaktumen till det yrkande som parten anser att de stöder. Ordningen motiveras av att en
motpart för att kunna avgöra vad den vill åberopa måste veta vilken rättsföljd som den
riskerar att drabbas av. 157
6.4.4 Yrkandet i skiljeförfarandet
Då rättsfakta skall åberopas som grund för partens yrkande skall här kort anges vad som
särskiljer yrkandet i skiljeförfarandet. Yrkandet behöver inte vara bestämt på sätt som anges i
RB 42 kap. 2 §. I domstolsprocessen måste ett ersättningsyrkande avse ett bestämt belopp
medan det i skiljeförfarandet torde vara möjligt att få ett yrkande om skälig och full ersättning
prövat. 158 Ett obestämt yrkande kan få till följd att parterna är mindre tydliga i sin utformning
av talan. Skiljemännens tolkning av parternas processhandlingar torde också bli mindre
förutsebar eftersom det inte lika tydligt framgår vilka tolkningsdata som skiljemännen skall
beakta. 159
Ytterligare bör tilläggas att parterna kan underställa nämnden en prövning av om en konkret
händelse har inträffat eller om en viss omständighet föreligger. 160 Prövningen behöver inte
avse rättsfakta. 161 Vidare kan parterna yrka att skiljenämnden rättsligt kvalificerar en
omständighet i domslutet . 162 Härvid må anmärkas att de fakta som stöder att en omständighet
rättsligt skall kvalificeras på ett visst sätt är att hänföra till rättstillämpningsfakta och således
inte omfattas av åberopsbördan, såvida parterna inte särskilt kommit överens om det (punkt
4.3.5). Inte heller fakta som stöder att någon händelse har inträffat eller att en omständighet
föreligger utgör normalt rättsfakta, utan bevisfakta, vilka in dubio endast måste ha införts i
processen för att få beaktas (se punkt 4.3.7). Att en part framställer ett yrkande av det här
157
Jfr. punkt 4.1.
158
Heuman, Skiljemannarätt, s. 335.
159
I fall då parterna lämnat åt skiljenämnden att avgöra tvisten fritt efter skälighet förutsätts i förarbetena att
skiljenämnden har större frihet att beakta omständigheter som inte åberopats, prop. 1998/99:35 s. 145. Se även
punkt 2.2.1.
160
Heuman, Skiljemannarätt, s. 170.
161
Heuman, Skiljemannarätt, s. 170.
162
Heuman, Skiljemannarätt, s 171 och prop. 1998/99:35 s. 62.
40

slaget tyder på att parten tillmätt omständigheten stor betydelse, varför en
partsöverenskommelse om att utvidga åberopsbördan kan vara lämplig.
6.4.5 Yrkandets betydelse för vad som anses åberopat
Vilken betydelse har yrkandet för förståelsen av vad parten åberopat för rättsfakta? Yrkandet
riktar sig till skiljenämnden och innefattar en begäran om hur skiljenämnden skall handla i ett
visst avseende. Det föreligger en skillnad mellan det processuella yrkandet, exempelvis
yrkande om uppskov, och yrkandet som innebär en begäran om hur parten vill att domstolens
eller skiljenämndens domslut skall se ut, till exempel X yrkar att Y skall förpliktas utge
100 000 kronor till X. 163 Det är det sistnämnda yrkandet som används synonymt med talan
och som kommer att avses i det följande. Yrkandet sätter ramen för den rättsföljd som
domslutet kan innefatta. De konkreta rättsfakta som käranden åberopar måste därför
korrespondera med abstrakta rättsfakta i rättsregler vars rättsföljd föranleder ett sådant
domslut. Den rättsföljd som kommer till uttryck i rättsregeln är dock inte utformad på det
precisa sätt som domslutet. X kan ovan ha motiverat sitt yrkande med att X hade köpt en vara
av Y och att denna vara var felaktig. Utan att närmare gå in på de köprättsliga reglerna om
skadestånd kan konstateras att 40 § i köplagen (1990:931) [cit. KöpL] inte innehåller termer
som ”förpliktas” eller ”utge”. I stället börjar paragrafen ”Köparen har rätt till ersättning för
den skada han lider genom att varan är felaktig…” Vi ser att den processuella rättsföljden
beskrivs annorlunda än den materiella rättsföljden. Yrkandet i sig ger således en begränsad
vägledning för vad käranden anses åberopa till stöd för sin talan. Beaktas yrkandet
tillsammans med de anförda omständigheterna i tvisten bör emellertid de materiella
rättsregler vilka kan komma att få betydelse i målet kunna urskiljas. Dessa materiella
rättsregler utgör tolkningsdata för vilka konkreta omständigheter som har direkt betydelse för
rättsföljden.
6.4.6 Måste ett rättsfakta omnämnas i ett rättsligt sammanhang för att anses
åberopat?
Lindell hävdar att en omständighet måste sättas in i ett rättsligt sammanhang för att ett
åberopande skall anses ha skett. 164 Benämningen kan kritiseras då vad som skulle utgöra ett
”rättsligt sammanhang” är tämligen oklart; en rättslig process är ju i sig själv ett rättsligt
sammanhang. För att förklara innebörden av ett ”rättsligt sammanhang” ger Lindell ett
exempel och hävdar att en part som åberopar en viss tidpunkt, utan att ange tidpunkten i
163 Ekelöf, Rättegång I, s. 39. Ekelöf, Rättegång II, s. 105.
164 Lindell, Civilprocess, 582 och Lindell, Processuell preklusion, s. 230.
41

samband med sen reklamation, inte kan anses ha åberopat sen reklamation. 165 Synsättet kan
svårligen förstås på något annat sätt än att Lindell menar att parten rättligt skall kvalificera
åberopade omständigheter, ett krav som strider mot principen jura novit curia och således
inte är förenligt med gällande rätt. Slutligen framhåller Lindell att omständigheten måste
sättas i relation till den yrkade rättsföljden. 166 Vad Lindell menar med att sätta något i relation
till den yrkade rättsföljden framgår inte. En möjlig tolkning av uttalandet föreslås nedan.
6.4.7 Åberopandet skall vara ett stöd för partens talan
Ovan (i punkt 4.3.11) framhålls att olika definitioner av begreppet ”grund” har förespråkats i
doktrinen men att det är svårt att hitta belägg för att begreppet generellt kan anses ha en
annan innebörd än ”stöd”. För att åberopa en omständighet måste parten således ge uttryck
för att omständigheten utgör stöd för partens yrkande. I exempelvis NJA 1980 s. 352 (fallet
refereras i punkt 5.3.1) verkade parten inte på något sätt ha gett uttryck för att
omständigheten stödde dennes talan. Använder sig parten av rättsliga kvalifikationer blir det i
och för sig tydligt att parten anser att omständigheten har en rättslig relevans men det finns
andra sätt. I Lindells exempel ovan (punkt 6.4.6) kan den sena tidpunkten också anföras till
stöd för partens talan, om parten belyser tidpunkten som argument genom att säga att
motpartens invändning inte kan beaktas då reklamationen gjordes först ett visst angivet
datum. Parten har då visat att denne anser att tidpunkten för reklamationen har betydelse för
dennes yrkande. Möjligen är det också såsom argument eller stöd som Lindell menar att
omständigheten måste sättas i relation till det yrkade domslutet.
Det finns otaliga sätt att visa att en omständighet utgör stöd för yrkandet. Parten kan till
exempel inleda ett anförande eller ett parti i en inlaga med ”av nedanstående följer att
skiljenämnden skall bifalla yrkandet” eller avsluta med ”av ovanstående följer att...”. En
sådan ”flaggning” är emellertid inte nödvändig, det kan framgå av textens utformning att
omständigheten används som argument för partens talan. På motsvarande sätt kan följa av
textens utformning att parten inte avser att åberopa omständigheten till grund för sin talan
utan endast anför den för att ge en bakgrund till tvisten (jfr. NJA 1980 s.352).
165 Lindell Processuell preklusion, s. 230.
166 Lindell, Processuell preklusion, s. 230.
42

6.4.8 Åberopsbördan och den successiva relevansens princip som tolkningsverktyg
En part kan bara med giltig verkan åberopa rättsfakta för vilka parten har åberopsbördan. 167
Således bör åberopsbördan kunna fungera som utgångspunkt då parternas inlagor tolkas. Om
en viss omständighet inte stöder partens talan, bör normalt sett inte parten heller åläggas
åberopsbördan för ifrågavarande omständighet. I ett sådant fall är det heller inte troligt att
omständigheten åberopas av parten (jfr punkt 5.3.1). Omvänt kan parternas processhandlingar
studeras utifrån den materiella rätt som kan äga tillämpning i tvisten. Genom att utreda vilka
rättsfakta som en part, för det fall dessa skulle föreligga, skulle ha åberopsbördan för, kan
förståelsen av partsinlagorna öka. Härvid är det av vikt att beakta att åberopsbördan skiftar
under processens gång enligt den successiva relevansens princip. 168 Att tolka inlagorna efter
åberopsbördan och den successiva relevansens princip bör endast komplettera ett mer
förutsättningslöst studerande av partens inlagor och helst ske på ett senare stadium i
processen, eftersom det föreligger en risk för att läsningen av inlagorna annars låses sig en
rättslig lösning.
6.4.9 Sammanfattning av vad som skall beaktas vid tolkning av partsinlagor i syfte att
fastställa vilka rättsfakta som åberopats
För att bedöma om ett omnämnande av en omständighet utgör ett åberopande av rättsfakta
måste hänsyn tas till omnämnandets innehåll och det sammanhang i vilket omnämnandet görs.
Till sitt innehåll skall omständigheten enligt en (materiell) rättsregel, ensamt eller i förening,
vara av omedelbar betydelse för rättsföljden. 169 Utifrån yrkandet sett tillsammans med de
sakomständigheter som har anförts, kan de materiella rättsregler som härvid bör beaktas som
tolkningsdata identifieras.
Av det sammanhang, i vilket parten framför omnämnandet, skall framgå att omnämnandet
framförs som argument eller stöd för yrkandet. Åberopsbördans fördelning och den
successiva relevansens princip styr vilka omständigheter som parten kan åberopa och
påverkar hur parterna utformar respektive talan. Åberopsbördan bör därför beaktas vid
tolkning av partsinlagor.
167 Se punkt 4.5.
168 Begreppet “den successiva relevansens princip” som förklarar hur åberopsbördan skiftar mellan parterna (se
4.6) lanserades från början av Olivecrona. Olivecrona använde sig av en motsvarande princip, ”den successiva
verifikationens princip” för att förklara hur domstolarna skall förfara för att rättsligt förstå parternas inlagor och
anföranden (Olivecrona, Rätt och dom, s. 208 f.).
169 Se punkt 4.3.
43

7 AVTALSRÄTTLIGA TVISTER
Skiljeavtal kan slutas efter det att en avtalsrättslig eller utomobligatorisk tvist uppkommit
men vanligast är att skiljeklausuler förekommer i kommersiella avtal och avser framtida
tvister i anledning av det avtalet. 170 Troligen är även majoriteten av de tvister som slits genom
skiljeförfarande avtalsrättsliga, vilket motiverar en genomgång av spörsmål som kan
aktualiseras i avtalsrättsliga tvister. På avtalsrättens område har okodifierade rättsregler och
principer stor betydelse. Då det kan råda osäkerhet om okodifierade rättsreglers närmare
innehåll kan det vara svårt att avgöra vad som utgör relevanta rättsfakta. 171 För parterna är det
av vikt att i varje enskilt fall identifiera vilken typ av fakta ett visst avtal eller en avtalsklausul
har i en tvist och vad det föranleder för processuella åtgärder. Förefintligheten av en
överenskommelse kan utgöra rättsfakta som behöver åberopas. Vidare kan avtal i sin fysiska
form utgöra bevisfakta för att en överenskommelse har slutits och bör då följaktligen införas
som bevisfakta. Ett avtal kan också komma att beaktas av skiljenämnden såsom
rättstillämpningsfakta vid utfyllnad (se punkt 5.3.4).
Det är inte ovanligt att parter tvistar om betydelsen av en avtalsklausul. 172 Nedan följer därför
en redogörelse för vad som i sådant fall omfattas av åberopsbördan och hur fria skiljemännen
är i sin avtalstolkning.
7.1 Avtalstolkning och utfyllnad av avtal
7.1.1 Avtalstolkning
Avtalstolkning är enligt doktrinen en speciell typ av bevisvärdering. 173 Avtalstolkning utgör
emellertid ofta ett rättsligt resonemang 174 medan bevisvärdering generellt sker genom
tillämpning av erfarenhetssatser. 175 Sådana konkreta omständigheter som skiljenämnden
beaktar vid tolkningen av ett avtals innebörd benämns som tolkningsdata. Ekelöf menar att
avtalshandlingen i sig är ett bevisfaktum medan tolkningsdata, såsom exempelvis kontexten
vari en tvistig klausul förekommer är att betrakta som hjälpfakta. 176 Således behöver parterna
inte åberopa tolkningsdatum. 177 Ordningen medför att tolkningen kan grundas på sådana
170
Heuman, Skiljemannarätt s. 47.
171
Jfr. Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 96.
172
Ekelöf,& Boman, Rättegång IV, s. 212.
173
Ekelöf & Boman, Rättegång IV, s. 212. Även rättsfallet NJA 1999 s. 629 kan anses ge stöd för denna
hållning, punkt 5.3.5.
174
Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 216.
175
Ekelöf & Boman, Rättegång IV, s. 14.
176
Ekelöf & Boman, Rättegång IV, s. 212.
177
Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 217 not 639.
44

väsentliga tolkningsdata som inte uppmärksammats av parterna. 178 Följaktligen får såväl den
kontradiktoriska principen som dispositionsprincipen stå tillbaka. 179
7.1.2 Utfyllnad
Medan avtalstolkning har hänförts till bevisvärdering anses utfyllnad av avtalet utgöra en ren
rättstillämpning. Fakta som stödjer att ett avtal fylls ut med ett visst innehåll kategoriseras
som rättstillämpningsfakta. 180 Det kan ifrågasättas om denna uppdelning är lämplig. Gränsen
mellan vad som anses utgöra avtalstolkning och vad som anses vara att hänföra till utfyllnad
är inte helt skarp. 181 Om en skiljenämnd skulle anse att ett avtal behövde fyllas ut i visst
avseende, och därvid tog stor hänsyn till en avtalspraxis som inte berörts av parterna, har
dispositionsprincipen fått stå tillbaka på ett sätt som svårligen motiveras av att avtalet fylls ut
istället för att avtalsinnehållet bestäms genom tolkning. I vart fall bör skiljenämnden, då den
överväger att fylla ut ett avtal genom att se till annat material än som parterna har infört i
målet, upplysa parterna om detta. En sådan processledning är särskilt motiverad då parterna
kan tänkas ha god kännedom om branschpraxis och därför har goda möjligheter att
komplettera rättsutredningen.
Det kan i och för sig ifrågasättas om Högsta domstolen i praktiken behandlar
”utfyllnadsfakta” på annat sätt än tolkningsdata. I rättsfallet NJA 1999 s. 629 (refererat i
punkt 5.3.5) konstaterar Högsta domstolen att domstolen i NJA 1998 s. 448 fyllt ut avtalet
genom att ta hänsyn till allmänna principer för en viss typ av försäkring, vilka kom till
uttryck i allmänt tillämpade standardvillkor. I rättsfallet var de standardvillkor som gav
uttryck för dessa principer införda i processen av en av parterna. Det synes som att domstolen
inte företog några undersökningar för att utreda huruvida andra rättskällor gav uttryck för
någon annan princip. Hur långt domstolen eller skiljenämnden går och/eller borde gå i sin
rättsutredande verksamhet är en diskussion som ligger utanför ämnet för det här arbetet.
Parterna bör dock vinlägga sig om att föra in relevanta ”utfyllnadsfakta” i processen trots att
principen jura novit curia anses vara tillämplig.
178 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 217, Heuman tycks dock säga emot sig själv då han i JT
2002/03, s. 538 (se också not 30 a.a. a. st.) hävdar att parten måste göra ett formligt åberopande av de
omständigheter som denne anser stöder en av parten hävdad avtalstolkning.
179 Lindell rekommenderar att domstolen om denne överväger att lägga en omständighet som inte
uppmärksammats av parterna till grund för sin tolkning bör kommunicera detta med parterna, Partsautonomins
gränser, s. 82.
180 Ekelöf & Boman, Rättegång IV, s. 240, NJA 1999 s. 629.
181 Heuman förklarar i JT 2002/03 s. 542 att avtalstolkning också kan uttryckas i termer av
riskfördelningsargumentation, ”i vart fall sådan intellektuell verksamhet som syftar till att fastställa
avtalsinnehållet genom utfyllnad” [kursivering tillagd], se även Ekelöf, Rättegång IV, s. 213.
45

7.1.3 Vilket rättsfaktum skall åberopas vid avtalstolkning?
Synen på avtalstolkning är av stor betydelse för parterna eftersom de inte kan styra processen
på det sätt som fallet vore om tolkningsdatan i stället skulle anses utgöra rättsfakta. Frågan är
om domstolen i alla lägen är fria att tolka en avtalsklausul utan åberopande av parterna eller
är den av parten föreslagna tolkningen, dvs. den påstådda viljeförklaringen, att betrakta som
rättsfaktum? För det förra synsättet talar att en tolkning alltid företas på en mer eller mindre
medveten nivå och är en oundviklig del av den process som gör att vi förstår ett material. 182
En sådan oundviklig tolkning bör emellertid inte vara kontroversiell; om den alltid görs torde
den inte gå utöver vad vi förutsätter vid all typ av kommunikation. Det senare synsättet har
förespråkats i doktrinen 183 och motiveras av att den dispositionsprincip som ligger bakom
åberopsbördan uppnås. Synsättet är också förenligt med hur avtal betraktas civilrättsligt, det
är förefintligheten av en gemensam partsvilja eller ett viljeuttryck som till följd av den
allmänna rättsprincipen pacta sunt servanda binder parterna. Den abstrakta regel som den
konkreta omständigheten motsvarar är således innebörden av partsviljan eller viljeuttrycket i
kombination med pacta sunt servanda. Den rättsföljd som rättsregeln stadgar följer således
av den tolkning som parten förespråkar. Problemet är att parter i sin processföring ofta torde
framhålla den rättsföljd som följer av den tolkning, vilken parten hävdar är den riktiga, i
stället för att uttryckligen ange en lydelse som ger uttryck för det påstådda avtalsinnehållet.
Som exempel kan anges att käranden för en skadeståndstalan mot svaranden, vilken grundas
på att svaranden påstås ha begått ett avtalsbrott. Avtalsbrottet skulle bestå i att svaranden inte
skulle ha levererat IT-tjänster på sätt som denne, enligt käranden, är förpliktad till enligt
mellan dem bindande avtalsklausuler. Svaranden invänder att dessa avtalsklausuler endast
ålägger denne att leverera IT-tjänster i sådan mindre omfattning som svaranden redan gjort.
Ingen av parterna har formulerat den viljeförklaring som enligt dem skulle uttrycka gällande
avtalsinnehåll. Däremot är det tydligt att parterna har tolkat avtalet olika och deras respektive
tolkning framgår med tillfredställande tydlighet. Att i det här läget påstå att skiljenämnden är
förhindrad att tolka avtalet på grund av bristande åberopanden bör inte komma i fråga. Det
åberopade avtalsinnehållet framgår indirekt av parternas processföring.
Det torde vara vanligt att parterna på liknande vis indirekt åberopar det viljeuttryck som
parten anser framgå genom tolkning. Tillräckligt för att ett avtalsinnehåll skall få fastställas
182 Jfr. Lind, JT 1993/94 s. 595.
183 Heuman, Bevisbörda och beviskrav, s. 217, Ekelöf, Rättegång I, s. 127, Ekelöf & Boman, Rättegång IV, s.
212 not 6b.
46

genom tolkning av en domstol eller skiljenämnden är troligen att en part tydligt gett uttryck
för att den stöder sin talan på ett annat avtalsinnehåll än motparten och därvid anger
konsekvenserna av att rättsföljderna i de olika tolkningarna skiljer sig åt.
7.1.4 I vilken utsträckning är skiljenämnden bunden vid parternas åberopanden?
En annan fråga är om skiljenämnden är bunden av det avtalsinnehåll som parterna åberopat
eller om de kan fastställa ett avtalsinnehåll vilket ligger någonstans i mittemellan vad
parterna gett uttryck för. Eftersom tolkningen bör söka fastställa vad parterna avsett eller gett
uttryck för vid avtalets ingående, 184 inte vad parterna senare hävdar att avtalet innebär, bör
skiljenämnden vara fri i sin tolkning. Utan en sådan frihet blir också situationen då båda
parters åberopade viljeuttryck saknar logisk grund tämligen svårlöst. För exemplet ovan
skulle en tolkningsfrihet innebära att skiljenämnden skulle kunna fastställa avtalsinnehållet på
ett sätt som förpliktar svaranden att leverera fler IT-tjänster än denne redan gjort, men mindre
än vad käranden hävdat. För parternas del bör en sådan lösning vara att föredra framför att
deras talan helt ogillas. Det kan antas att käranden i vart fall anser att svaranden har haft mer
omfattande skyldigheter enligt avtalet än vad svaranden hävdat. 185 Likaså kan antas att
svaranden i vart fall tycker sig vara förpliktad att leverera färre IT-tjänster än vad käranden
hävdat.
7.1.5 Avtalstolkning som egen rättsfigur
Av ovanstående framgår att åberopsbördan vid avtalstolkning ter sig något annorlunda än vad
som övrigt är fallet i dispositiva tvistemål; indirekta åberopanden tillåts i större utsträckning
och skiljenämnden bör vara mindre bunden av de åberopanden som parterna gjort.
Avtalstolkningens särdrag medför att den bör behandlas som en egen rättsfigur vilken
befinner sig någonstans mittemellan bevisvärdering och rättstillämpning. Ett sådant
betraktelsesätt är också logiskt av den anledningen att avtalstolkning till skillnad från
bevisvärdering utgörs av rättsliga resonemang. 186
184
Avtalsrättliga tolkningsprinciper redogörs för i punkt 6.1. Se även Lehrberg, Avtalstolkning, s. 25. Ang. den
relevanta tidpunkten se Lehrberg, Avtalstolkning, s. 28.
185
Jfr. punkt 6.4.2 vari Westbergs synpunkt att ett yrkande om ogiltighet enligt 36 § AvtL kan anses innefatta ett
yrkande om partiell ogiltighet.
186
Ekelöf & Boman, Rättegång IV, s. 14 och Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 216.
47

8 SLUTSATS
8.1 Utgör de processuella reglerna för åberopande av rättsfakta i
skiljeförfaranden en tillfredsställande reglering?
Avsaknaden av en närmare reglering av hur rättsfakta skall åberopas i skiljeförfaranden
medför att parterna får bära risken för att de genom otydliga åberopanden lider en rättsförlust.
Likaså får de bära risken för att de inte förstått att motparten åberopat ett rättsfakta när de,
objektivt sett, borde ha förstått det. Partens möjlighet att förstå motpartens inlagor och
anföranden beror bland annat av graden av dennes språkliga färdighet, dennes kännedom om
den materiella rätten liksom dennes förståelse för den successiva relevansens princip. 187
En ordning där parterna själva bär risken för att de med erforderlig tydlighet åberopat allt de
vill, samt förstått motpartens talan är tillfredställande då partsautonomin är grundläggande för
skiljeförfarandet Förfarandet vilar på en överenskommelse och tvisterna rör alltid spörsmål
där parterna är fria att träffa bindande avtal. Det kan till och med sägas att parterna som
genom sitt val av skiljemän i slutändan ansvarar för att skiljedomen får en materiellt riktigt
utfall. 188
Alternativet är att formalisera åberopandet, till exempel genom att parterna tydligt måste lista
sina åberopanden. Ett sådant formkrav skulle troligtvis leda till rättsförluster som torde
framstå som oskäliga om det på annat sätt framgått att parten velat åberopa en viss
omständighet till grund för sin talan. I den mer formbundna domstolsprocessen undviks
dylika rättsförluster genom en ibland omfattande materiell processledning. 189 Både strikta
formkrav och en omfattande materiell processledning strider emellertid mot den uttalade
avsikten att skiljeförfarandet skall vara ett lite friare förfarande som skall kunna anpassas
efter omständigheterna i det enskilda fallet. 190 Dessutom är det ovisst om bristande materiell
processledning kan utgöra en klandergrund varpå en skiljedom kan undanröjas. 191 Att de lege
feranda införa strikta formkrav för åberopande av rättsfakta är således inte ändamålsenligt.
187 Ang. stycket se punkt 6.
188 Prop.1998/99:35 s. 35.
189 Se punkt 5.1.3.
190 Se punkt 5.2.1 och prop. 1998/99:35 s. 35, Solerud, Festskrift till Nordenson, s. 413.
191 Se punkt 5.2.3.
48

8.2 Bidrar reglerna om åberopande av rättsfakta i skiljeförfarandet på ett
negativt sätt till en ökad mängd klanderprocesser?
För att vinna framgång med en klandertalan, vilken grundas på ett påstående om att
skiljenämnden grundat sin dom på rättsfakta som inte vederbörligt åberopats av motparten,
måste den klandrande parten visa att motparten inte omnämnt ifrågavarande rättsfaktum i ett
sådant sammanhang att det framgått att omnämnandet utgjorde ett stöd för motpartens
yrkande. Har motparten omnämnt en omständighet i mer än en ren bakgrundsbeskrivning
torde det vara svårt att få skiljedomen undanröjd, eftersom en stor mängd omständigheter kan
framföras på ett sådant sätt att de kan anses, med erforderlig tydlighet, omnämnda till stöd för
partens yrkande. Praxis visar också att skiljedomar sällan undanröjs till följd av att
skiljenämnden grundat sin dom på icke åberopade omständigheter. 192 Förklaringen till ett
ökat antal klanderprocesser, grundade på att skiljenämnden påstås ha dömt över icke
åberopade omständigheter, är således varken att den klandrande parten ofta vinner framgång,
eller att den klandrande parten, enligt gällande rätt, borde ha lätt att vinna framgång. Orsaken
till den påstådda ökningen får således sökas i andra faktorer än i en brist i den processuella
regleringen av åberopande av rättsfaktum i skiljeförfaranden.
192 Brohmé, Ogiltighet och klander av skiljedomar år 1999-2007. Examensarbete med praktik vid Stockholm
universitet. s. 41.
49

Källförteckning
Litteratur
Bolding, Skiljedom, Studier i rättspraxis beträffande svensk skiljedoms giltighet och verkställbarhet,
Norstedt & Söners förlag, Stockholm, 1962.
Boman, Robert, Om mellandom och omröstning om omständigheter, Festskrift till Lars Welamson,
Norstedts förlag, Stockholm, 1987, s. 79 [cit. Boman, Festskrift till Lars Welamson].
Boman, Robert, Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, P.A. Norstedts & Söners
förlag, Stockholm, 1964 [cit. Boman, Åberopsbördan].
Brohmé, Christin, Ogiltighet och klander av skiljedomar år 1999-2007. Examensarbete med praktik
vid Stockholm universitet.
Cars, Torsten, Lagen om skiljeförfarande, En kommentar, Fakta Info Direkt Sweden AB, Tierp, 1999.
Heuman, Lars, Current Issues in Swedish Arbitration, Juristförlaget, Stockholm, 1990.
Heuman, Lars, Skiljemannarätt, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1999.
Kallenberg, E., Svensk civilprocessrätt, del I, 2 u., Lund, Håkan Ohlssons Boktryckeri, 1923.
Kvart, Johan & Olsson, Bengt, Tvistelösning genom skiljeförfarande: en handledning till lagen om
skiljeförfarande, 2 u., Norstedt juridik AB, Stockholm, 2007 [cit. Kvart & Olsson, Tvistelösning
genom skiljeförfarande].
Lehrberg, Bert, Avtalstolkning, Tolkning av avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område, 4 u., I.B.A. Institutet för Bank- och Affärsjuridik AB, Warsava, 2006 [cit. Lehrberg,
Avtalstolkning].
Linblom, Per Henrik, Miljöprocess Del II, Iustus Förlag, Uppsala, 2003.
Lindell, Bengt, Partsautonomins gränser, Iustus Förlag, Uppsala, 1988.
Lindell, Bengt, Processuell preklusion, av omständigheter eller bevis rörande saken, Norstedts
Juridik ingåendes i Fritzes Förlag AB, Göteborg,1993 [cit. Lindell, Processuell preklusion].
Lindell, Bengt, Sakfrågor och rättsfrågor, En studie av gränser, skillnader och förhållanden mellan
faktum och rätt, Iustus Förlag, Uppsala, 1978 [cit. Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor].
Lindskog, Stefan, Skiljeförfarande, En kommentar, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2005.
Ekelöf, Per Olof & Edelstam, Henrik, Rättegång, Första häftet, 8 u., Norstedts Juridik AB,
Stockholm, 2002 [cit. Ekelöf & Edelstam, Rättegång I].
Ekelöf, Per Olof, Rättegång, Andra häftet, 8 u., Norstedts Juridik AB, Smedjebacken, 1996 [cit.
Ekelöf, Rättegång II].
Ekelöf, Per Olof, Rättegång, Tredje häftet, 4 u., P.A. Norstedts & Söners förlag, Lund, 1980 [cit.
Ekelöf, Rättegång III, 4 u.].
Ekelöf, Per Olof & Robert Boman, Rättegång, Fjärde häftet, 6 u., Norstedts Juridik ingåendes i Fritzes
Förlag AB, Göteborg, 1995 [cit. Ekelöf, Boman, Rättegång IV].
50

Ekelöf, Per Olof & Edelstam, Henrik & Boman, Robert, Rättegång, Femte häftet, 7 u., Norstedts
Juridik AB, Göteborg, 2004.
Fitger, Peter, Rättegångsbalken, Lagkommentaren, nätutgåva Zeteo, adress:
http://zeteo.nj.se/ppd/template.htm;jsessionid=0F490E895CA11568E86B8807DC3EC62E?view=main,
uppdaterad 2009-05-01.
Olivecrona, Karl, Rätt och dom, P.A Norstedts & Söners förlag, Lund, 1960.
Solerud, Hans-Gunnar, Har skiljemannalagen och rättegångsbalken ett förhållande?, Festskrift till
Ulf K. Nordenson, Stockholm, 1999, s. 411 [cit. Solerud, Festskrift till Nordenson].
Westberg, Peter, Domstols officialprövning, En civilprocessuell studie i anslutning till RB 17:3 p 1,
Juristförlaget i Lund, Lund, 1988 [cit. Westberg, Domstols officialprövning].
Offentligt tryck
Prop. 1986/87:89 om ett reformerat tingsrättsförfarande.
Prop. 1998/99:35. Lag om skiljeförfarande.
SOU 1938:43 Processberedningens förslag till rättegångsbalk i lagtext.
SOU 1994:81 Ny lag om skiljeförfarande.
NJA II 1943
Artiklar
Ekelöf, Per Olof, Anm. Av Bengt Lindell: Sakfrågor och rättsfrågor, SvJT, 1988, s. 23.
Heuman, Lars, Bör rätten bedriva processledning innan den tillämpar en icke åberopad rättsregel, JT
1992/93, s. 919.
Heuman, Lars, Fördjupning och vidsyn, En avtalsrättslig studie, av några kreativitetsinstrument och
argumentationsformer, JT 2002/03, s. 522.
Lind, Johan, Lars Heuman och Peter Westberg: Argumentationsformer inom processrätten, JT
1993/94, s. 592.
Nordenson, Ulf K., Materiell processledning i skiljeförfarande, JT 1993/94, s. 211.
51