Vad gör vi när vi ”upplever”? På bordet framför mig står en ...

Vad gör vi när vi ”upplever”?
På bordet framför mig står en datorskärm. Jag har också en visuell
upplevelse av denna skärm och av bokstäverna som den just håller på
att fyllas med.
Men hur vet jag det står en datorskärm framför mig? Och
hur vet jag att jag har en visuell upplevelse av detta?
Jag ställer inte dessa frågor i något skeptiskt ärende. Jag
ifrågasätter inte att det står en datorskärm framför mig, eller att jag vet
detta. Ännu mindre ifrågasätter jag att jag känner till mina
upplevelser. Jag är bara intresserad av hur jag vet allt detta.
Det är rätt vanligt att tänka sig att jag i första hand känner
till mina inre upplevelser, mitt medvetandeliv. Att det står en
datorskärm framför mig känner jag till på basis av min mer direkta
kännedom om min upplevelse. Vi kan kalla detta för det Inre
Synsättet.
Enligt det Inre Synsättet är min kunskap om mina
upplevelser förhållandevis okomplicerad. Den bygger på ett
omedelbart "inre skådande". Min kunskap om yttre föremål är mer
svårförståelig. För hur kan jag egentligen veta att det finns en verklig
datorskärm framför mig om det enda jag har direkt tillgång till är mina
inre upplevelser?
Det Inre Synsättet gör rentav en del av vår kunskap om oss
själva svårförklarlig. Jag vet att mina ben just nu är korsade. Men
enligt det Inre Synsättet har jag bara direkt tillgång till en inre
upplevelse av detta. Hur kan jag veta att mina bens position motsvarar
min upplevelse? Hur vet jag att jag har en fysisk kropp
överhuvudtaget?
Många filosofer genom historien har fastnat för det Inre
Synsättet, och sökt förklara hur kunskap om våra upplevelser kan ge
oss kunskap om en yttervärld. På senare år har dock ett intressant
alternativ växt fram, som delvis vänder på frågeställningen.
Enligt vad jag tänker kalla det Yttre Synsättet upplever jag
mest omedelbart yttre objekt i min omgivning (som datorskärmar) och
förhållanden i min egen kropp (som mina bens position). Däremot har
jag ingen direkt upplevelse av mina upplevelser.
Det Yttre Synsättet verkar (för mig) ganska rimligt om jag
naivt reflekterar över mina perceptioner. Min visuella upplevelse av

datorskärmen framför mig verkar t.ex. presentera mig med – just – en
datorskärm. Inte en upplevelse, utan en datorskärm. Själva
upplevelsen är inte så lätt att introspektivt få tag på. Den förefaller
vara på något sätt "genomskinlig". Om jag försöker rikta
uppmärksamheten mot upplevelsen, så verkar jag se rakt "igenom"
den och hittar bara datorskärmen, det fysiska objektet.
Det Yttre Synsättet är också rimligt, tror jag, ur ett
biologiskt perspektiv. Mina visuella upplevelser uppstår ur en
komplicerad informationsbehandling som syftar till att registrera det
som sker i min omgivning. Registreringen äger rum i min hjärna, men
det som registreras – och som jag informeras om – är rörelser, former,
färger etc. i omgivningen. Det är inte alls uppenbart att mitt visuella
system, utöver att registrera ett fyrkantigt föremål framför mig, också
registrerar att detta föremål upplevs.
Man kunde förstås tänka sig – och en del har gjort det – att
vi har ett speciellt "inre öga" med vilket vi upplever våra upplevelser
på samma sätt som vi med våra yttre ögon upplever yttre objekt. Men
det är långt ifrån klart att vi är utrustade med något sådant organ. Det
är som sagt inte så lätt – inte för mig i alla fall – att få någon
introspektiv upplevelse av mina egna upplevelser.
Inte heller finns det något tydligt biologiskt stöd för att tala
om ett inre öga. Vi känner ganska väl till de organ och mekanismer
som gör det möjligt för oss att uppfatta datorskärmar, äpplen, och
vackra medmänniskor på distans. Men vilka är de eventuella organ
och mekanismer som skulle göra det möjligt för mig att uppfatta mina
upplevelser av dessa ting?
Enligt det Yttre Synsättet, som jag har slagit ett försiktigt
slag för här, är det förhållandevis lätt att förklara hur jag vet att det
finns en datorskärm framför mig. Jag vet detta på basis av att jag ser
att det förhåller sig så. Och jag kan se detta tack vare att jag har ett
visuellt system som detekterar de former och färger som krävs för att
identifiera en datorskärm.
Det är mer problematiskt, utifrån detta synsätt, att förklara
hur jag vet att jag har en visuell upplevelse av dessa färger och former.
Att jag känner till mina upplevelser är, som sagt, inte ifråga. Men hur
lär jag känna dem, om det enda mina upplevelser talar om för mig är
hur min omgivning och min kropp är beskaffade?

Pär Sundström
(Västerbottens-Kuriren 11/8 2007)