Angerman nr 5 2008

Angerman 

Ångermanlands & Medelpads Hembygdsförbunds tidning 

Från starten nr. 77 • Årgång 21 • nr. 5 2008 

Tema: Jul 

Ett julklappstips: Ge bort 

Angerman i 1 år. Endast 100 kr. 

God Jul!

Ledaren Innehåll 

Det var med viss tvekan vi i redaktionskommittén bestämde 

oss för temat jul för det här numret av Angerman. Skulle 

det gå att fylla en hel tidning med ett så pass smalt ämne? 

Vi hade inte behövt vara oroliga. Tack vare Er kära läsare 

så strömmade bidragen in. Vi fick till och med in så många 

varianter på ämnet, att vi var tvungna att gallra. 

Det visade sig att spännvidden i materialet var stort, från 

illistiga tomtar på Island till festlig julmat hos familjen 

Berwald. Här finns Länsmuseets redovisning över julfirande 

och traditioner. Här finns glada skildringar av jular i 

barndomen med snö och gran. Här finns sorgliga berättelser 

om eldsvåda och förstörelse. Här finns skildringar om 

spännande julottefärder. Här finns de gamla julkorten och 

matrecepten och mycket, mycket mer. 

Att julen spelade en stor roll då som nu går som en röd 

tråd genom alla berättelserna. Julen var en tid för gemenskap 

och fest och ingen fick lämnas utanför i nöd och elände. 

Man delade med sig av det lilla man hade och brydde 

sig om sin nästa, något som manar till eftertanke i dagens 

kommersiella överflöd. 

Tack alla Ni som bidraget till det här numret. Angermans 

första nummer 2009 kommer att som tema ha Skogen. Som 

vanligt är vi glada för bidrag från er. Till dess vill vi i redaktionen 

önska Er alla ”En riktigt God Jul”. 

2 Angerman 

Angerman 

Redaktör och ansvarig utgivare: 

Anders Sällvin 

Tel 070-66 21 500 / 060-421 08 

anders.sallvin@hotmail.com 

Angerman utges av Medelpads och Ångermanlands 

Hembygdsförbund i 4-5 

nummer årligen. Distribueras gratis i 10 

exemplar till samtliga Hembygdsföreningar/motsvarande 

anslutna till förbundet. 

Prenumeration för utomstående 

100:-/ år, insättes på BG 5491-5806. Ange 

”Prenumeration Angerman” 

Lösnummer: 30:- 

Ann Renström, Margareta Johansson 

Laila Söderström och Anders Sällvin 

Redaktionskommitté 

Ann Renström 

ann.renstrom@telia.com 

Tel. 0612-214 16 

Sunnanåker 301, 873 92 Bollstabruk 

Margareta Johansson 

margareta@vaxtfoto.se 

Tel. 060-931 11 

Östloning 1612, 860 40 Indal 

Laila Söderström 

laila.soderstrom@telia.com 

Tel. 0613-331 15 

Skallsta 504, 872 98 Noraström 

Ledaren ......................................................................... 2 

O, forna tiders jular ..............................................3 

Staffan var en stalledräng ................................4 

Julf irande i förändring ...................................... 5 

Lördagsundervisning för hembygdsfolk ..... 7 

Nyland i juletid ........................................................8 

Ljusstöpning ..............................................................9 

Så minns jag min barndoms jul .....................10 

Julslakt ....................................................................... 12 

Hågkomster från jular i Östloning ............ 13 

Tragedi i juletid ...................................................... 14 

Julmat och annat i Edsele ..................................15 

En juldag med Jämtskrinda till Sillresåg... 16 

Tomas-dagen – en viktig dag ............................ 16 

En julottehistoria ..................................................17 

Arnäs Hembygdsgård .......................................... 18 

Ett julminne för hela familjen ......................19 

Kring Holm och Stöndar .................................. 20 

Jul f irande på Mosjölund ................................. 21 

Mat som serverades till jul .............................. 21 

Det stora julbadet ................................................22 

Två ljus .......................................................................23 

Greta och granen ..................................................23 

Jultomtar på Island ..............................................24 

Anders Sällvin 

anders.sallvin@hotmail.com 

Tel. 060-421 08 

Åstön 765, 860 35 Söråker 

ISSN 1100-0554 

Framsidan: Luciatåg, teckning Margareta 

Grafström 

Form & tryck: Prinfo Accidenstryckeriet, 

Sundsvall. 

Besök våra hemsidor 

www.hembygd.se/medelpad 

www.hembygd.se/angermanland

O, forna tiders jular... 

Nicke Sjödin 

”Ett ensamt skidspår långt åt skogen, 

en snörrät linje över vida fält. 

En målmedveten fot sin kosa drogen 

har rest sitt monument horisontellt.” 

Riktiga skidspår 

Nej jag menar riktiga skidspår, tillverkade 

av ett par småpojkar iförda 

skidmössor med öronskydd, riktiga 

träskidor och stavar med kringlor på. 

De där skidspåren som gick från lagårn, 

bort över lägdorna och försvann 

under snötyngda granar. Några såna 

skidspår finns inte längre och det 

tycker jag är synd, eftersom de var så 

outsäglig vackra. 

Jag var barn på den tiden när julen 

ännu firades till minne av Jesu födelse. 

Det var alltså innan Kalle Anka blev 

julens huvudperson. (I det klassiska 

uppsatsämnet ”Mitt julfirande” får jag 

ofta raden ”På eftermiddagen samlas 

hela familjen traditionsenligt för att 

titta på Kalle Anka på TV”.) 

Inte ens tomte 

Vi hade inte ens tomte, tvingas jag med 

rodnande kinder erkänna. Tomten hörde 

man talas om året runt, han bodde 

väl i halmlidret eller något i den stilen 

och såg till att gården icke föll i vanhävd. 

Han fick väl fira sin jul, så firade 

vi vår. Det var inget märkvärdigt med 

det. Någon distribution av julklappar 

anförtroddes han i vart fall inte. 

Nej, vi ”kastade” våra julklappar. 

Själva ordet ”kasta” har för mig än i 

dag denna speciella sidobetydelse. 

– Vilken tid tycker du vi ska kasta i 

år? hette det och alla förstod. 

– Vilken otur att man skulle få mässlingen, 

vem ska nu kasta till Helge? 

Lätta på foten 

Det hela gick till så att man tog sin 

väl inslagna julklapp – en karamell, 

julboken ”Trisse” eller vad det kunde 

vara, och så tog man på sig lappskorna. 

Ägde man inga lappskor, fick 

raggsockorna duga. Huvudsaken var 

att man så att säga var lätt på foten, 

för det skulle springas fort. 

Och så begav man sig av i julaftonskvällen 

till grannen, smög försiktigt 

in i farstun, gläntade på köksdörren – 

och slängde in sitt lilla paket. 

Fort igen med dörren sen och med 

språng mot hemmet. Till ceremonin 

hörde nämligen att man skulle förföljas, 

fasttagas och identifieras av den 

”drabbade” gårdens folk. Jakten gick 

under julstjärnornas glitter över den 

frusna marken. Tanken var givetvis 

att man skulle rädda sig in i hemmets 

Landsväg vid Stormon, Ådals-Lidens socken, 1947. 

Handkolorerat foto, Paul Lundin. Bilddatabasen Sollefteå Museum 

lugna vrå. 

Väl hemma kunde man känna sig 

trygg, för in i hemmet följde ingen 

kastarjagare, det var en oskriven regel. 

Frivilligt fasttagen 

Men – och det är ett viktigt men – 

egentligen ville man inte klara sig. 

Man ville bli fasttagen. Detta erkändes 

givetvis inte av någon, men kan 

nu avslöjas. 

Det var nämligen på det viset att om 

man blev fasttagen fick man vackert 

lov att följa med hem till fasttagaren 

och där erkänna att man var kastare 

samt trakteras med fikon, nötter, marsipangrisdelar, 

annat godis och hallonbrus. 

Jag minns hur jag själv, trots att jag 

inte var någon bjässe i löpning, mer 

än en gång höll på att närma mig hemmet, 

och därvid fullt frivilligt slängde 

mig omkull i en snödriva, och när jag 

då infångades urskuldade mig med 

orden; 

– Jämarns, jag ramlä, annars hade du 

aldrig fått tag i mig. 

Man både ville och ville inte. Vår syn 

på fasttagandet var ungefär som politikernas 

på kärnkraftsavvecklingen. 

Doppa överallt 

Julen minns jag för övrigt som den tid 

på året då det överallt bjöds på doppa 

till kaffet. Vid andra tider fick man en 

slurk ur den ständigt på spisen stående 

kaffepannan – vid högtidliga tillfällen 

med orden: 

– Jag har sköljt pannan. 

Därmed menades att då hade man 

lagt på nytt och det var inte avkoket 

på den vanligen veckogamla kaffesumpen 

som vankades. 

Men vid jul fick man vräka i sig 

mandelkubb och finska pinnar till 

övermått. 

En dimension i julfirandet tog slut när 

det blev vardagsmat med kaffebröd. 

Pyntat för jul 

Julgran och nystädat och ny vaxduk 

och nyfernissad korkmatta i köket och 

julbonader med hästar på. Girlanger i 

kammaren och nya hyllremsor. Doft 

av knäck och pepparkakor och mamma 

i nytt förkläde och pappa i rödrutig 

Angerman 3

flanellskjorta. Skinka och lutfisk och 

lilla snapsen (flaskan ställdes alltid 

ner på golvet under bordet, minns jag 

– troligen för att eventuella förbipasserande 

inte skulle se vilken racklarfamilj 

som satt därinne och vräkte sig) 

– ja allt det där hör till allmängodset 

för min generation. 

Möjligen har någon missat julaftonens 

offer på lekfullhetens och speldjävulens 

altare. Det kanske finns någon 

som inte spelat det gamla fina: 

Lutfiskbenspele’ 

På julen feck man stompern 

å vanta ti paketa. 

Nan ficklap 

å nan morakniv, 

om man hadd tur. 

Men på julkväll’n 

då man hadd etä 

så man va stinn, 

skull man ju ha nan förströels. 

Sen katta hadd fott sitt 

tå lutfiskrester, 

hadd a spard rôggbene 

vä ä dänn kotern. 


Dom trädd man opp 

på e langt e snöre 

emella säg. 

Tri lutfiskbena vär 

hadd man inni hanna 

å såt å knövel vä. 

Sen sköt man hännern 

emot värann 

å så komme svåreste 

tå alltihop. 

Man skull gisse 

hur mang e lutfiskbena 

som fanns ållt som ållt 

inne hännern. 

Ållt mella noll 

å sex 

könne ne bli. 

Å han som hadd rätt 

feck lämn ifrån säg 

bena sine 

åt’n anner’n. 

Vann gjorl han 

som vart fri 

åll e bena. 

Höll gjorle ä dänn spele 

tell trettandan 

minst. 

Staffan var en stalledräng… 

På tredje dag jul i slutet av 20-talet 

belv det särskilt spännande och festligt 

i mitt föräldrahem i Kiruna. Stjärngossarna 

kom. Det var mörkt och kallt, 

kanske 40 grader ibland. Himlen var 

stor och svart, gatlyktorna gav inte 

mycket ljus, men däremot norrskenet, 

som bländande sprakade över himlavalvet, 

sagolikt! Då brukade gruvarbetarpojkarna 

klä ut sig till stjärngossar 

och kom i tjocka vadmalsbyxor 

och stöddiga pjäxor och klädda i vita 

skjortor. Vi var nog lite rädda för dem. 

Först sjöng de: ”Goder afton, goder 

afton gäde herr och fru, vi önska eder 

alla en fröjdefull jul…” 

Sedan snurrade han som gick först 

på en stor hemgjord stjärna med ett 

ljus i och alla ställde upp sig. Kung 

Herodes var grym och hemsk, han 

hade krona och svärd och en vacker 

mantel och hans mäng vita skjortor 

och höga spetsiga hattar. 

Alla var ganska tjocka, de hade ju så 

mycket kläder inunder för att inte frysa. 

Herodes befallde sina män att gå 

ut och döda alla nyfödda gossebarn! 

Hemskt! Judas var insotad i ansikten 

som synden själv och klädd i en gammal 

fårskinnspäls. Han hade hand om 

börsen och vi barn vågade oss knappt 

fram för att lägga några slantar i hans 

pung. Alla sjöng Staffansången först, 

men sist sjöng de: 

”Här är Judas med pungen och pungen 

är tom, kära goda vänner giv Judas 

en slant:” 

Sedan sjöng alla frusna killar i målbrottet: 

”Haven tack, haven tack för denna 

hederliga skänk, vi önska eder alla en 

fröjdefull jul!” 

Det fanns en praktisk ungdomsskola 

i Kiruna där pojkarna kunde lära sig 

Å va jugläjjen beträff, 

så bräcka ne 

bå kålvsylta 

å julotta. 

Lycka till med lutfisken på alla sätt 

och en särdeles god jul med många 

skidspår! 

Nicke Sjödin 

Här är Judas med pungen, men pungen 

är tom… 

snickeri, en smedja fanns också. De 

kunde även lära sig bli elektriker eller 

målare. Det kan hända att någon lärare 

tränade pojkarna med Staffanssångerna 

och skådespelet. Undrar just om 

man ännu kan få se det i Kiruna? 

Margareta Grafström

Julfirande i förändring 

För etnologer har studier av fester 

varit viktigt eftersom fester utgör ett 

brott från vardagen. Då framträder 

traditionella uttryck i till exempel 

mat, dryck tydligt. Samtidigt rör det 

sig inte om något helt annat än vardagen 

utan firandet kan också ses som 

en intensifiering av vardagen. I vår tid 

syns det särskilt tydligt hur kommersialismen 

verkar som en starkt pådrivande 

faktor i julfirandet. Ändå söker 

många fortfarande efter julens rötter, 

och museerna blir viktiga källor för 

att hitta det ”äkta” gamla julfirandet. 

Bondesamhället framställs ibland 

som en förebild för ett ickekommersiellt 

tänkande. Inom ramen för dessa 

förenklingar blir Nils Arvid Bringeus 

tankar kring festens trauma intressanta. 

Han menar att festen kan förstärka 

vanliga problem i samhället, 

men också avslöja och förstora dem. 

Ett bra exempel är hur tydligt de sociala 

skillnaderna framträder under 

denna tid. 

Julen pekas ofta ut som den största 

folkfesten under året. Men festen har 

förändrats i takt med samhällsförändringarna. 

Kvar har vi en blandning av 

fornnordisk kultur och kontinental europeisk 

kultur. 

Den kristna högtiden firas den 25 

december till minne av Kristi födelse. 

Eftersom hela idén med födelsedagsfirande 

betraktades som hednisk var 

det efter ett visst motstånd som firandet 

startade på 300-talet i det kristna 

Rom. Troligen valdes den 25 december 

för att skapa en motvikt till det 

romerska firandet av solguden som 

skedde just den dagen. 

Samtidigt finns det också en koppling 

till äldre sed att fira midvintersolståndet. 

I östra medelhavsområdet 

infaller vintersolståndet enligt gamla 

beräkningar till den 6 januari, vår trettondedagjul. 

Det är möjligt att kyrkan 

valde att låta julhelgen omfatta tiden 

fram till Knut-dagen för att ge julfesten 

en spridning som kunde innefatta 

den tidpunkt när de hedniska nordborna 

firade ”midvinterblot” och på 

så sätt utplåna spåren av asatron. 

Etymologiskt har ordet jul inte fått 

någon tillfredställande förklaring. 

Första gången ordet jól dyker upp 

i skriftliga källor är i ett hyllningskväde 

till Harald Hårfager i formen 

”dricka jul”. Det är inte helt säkert att 

det handlar om den tidpunkt som vi i 

dag firar jul på, utan det kan med stor 

sannolikhet handla om en fruktbarhetsfest 

på senhösten för ”god årsväxt 

och fred”, inte den midvinterblot som 

återfinns i Snorre Sturlassons kungasagor. 

Julfirandet består av mycket mer än 

enbart julaftonen. Flera av informanterna 

poängterar hur viktigt det är att 

alla sysslor som räknades till höstarbeten 

skulle vara avslutade. Uppteckningarna 

innehåller också utförliga 

beskrivningar av de förberedelser 

som krävdes för att genomföra själva 

firandet. 

Det handlar om ljusstöpning, bakning, 

slakt och andra praktiska bestyr. 

En viktig hållpunkt är Anna-dagen, 

En ”jultuppa” avbildad av Olof Rudbeck 1685. Ur ”Atland”. 

den 9 december, då lutfisken skulle 

läggas i blöt och julölet skulle vara 

färdigt för avsmakning. 

Tiden kring jul präglades av givmildhet. 

Var man snål kunde den som 

kom på besök ta ”jullyckan” med sig 

när han gick. Från Nora beskrivs denna 

sedvänja som tiggeri: 

Jultiggeri var även vanligt förr i 

tiden, själva prästen i socknen brukade 

fara omkring och tigga sig mat. 

Då skulle var och en giva smör, kött, 

bullar o. dyl. Till kyrkan skulle varje 

bonde lämna 2 st. julljus, samt varje 

torpare 1 ljus. Så fanns det också gott 

om andra kringvandrande bettlare. 

En intressant figur som försvunnit 

helt i samband med julstädning och 

julbad är julskräcka eller julföla. Från 

Sörflärke i Anundsjö berättas om julföla: 

I min barndom var det den ordningen, 

att man på förejulsvintern skulle 

begagna endast de allra sämsta kläderna 

man hade. Man skulle nöta ut 

allt gammalt för att till julen kunna få 

så mycket nytt som möjligt. Dagen före 

julaftonen kallades då som nu ”skrapdan” 

eller ”tvättardan”. Då skurades 

hela huset. Då detta var klart, fick 

man på kvällen tvätta sig över hela 

kroppen. Barnen höll därmed till inne 

i stugan, de äldre i ladugården. Sedan 

tog man på sina nya kläder och buntade 

ihop de gamla trasorna. Så fick 

man ute i förstugan höra någonting 

bullra och gnägga. Det var ”julfôla”. 

Klädesbyltena kastades ut och ”julfôla” 

tog och for bort med dem, så 

att man aldrig mera behövde se dem. 

Dock sades det, att ”julfôla” inte ville 

ha ylle. De kläderna kom efter jul tillbaka 

tvättade och lappade. Hos oss 

var det morfar, som spelade ”julfôla” 

men det fick vi inte veta, förrän vi var 

vuxna. Vi trodde till dess, att det var 

någon sorts ande. 

Julskräcka är en förändring av en tradition 

som förekommit i norra Ångermanlands 

kustland, nämligen julpiskningen. 

Seden har troligen kommit 

från Finland. Där har piskningsseder 

förekommit i jultid. I övriga Sverige 

har piskningsseder varit förlagda till 

långfredagen, ibland påskdagen. 

Advent fick ett uppsving under 


1900-talets början. Det är svårt att med 

bestämdhet säga om det var avsaknaden 

av alla förberedelser, som gjorde 

att inköp i handelsbodar och butiker 

växte i betydelse. Adventsgranar och 

adventsljus spreds från 1870-talet och 

framåt via prästgårdar, församlingshem 

och kyrkor. Den första elektriska 

ljusstaken tillverkades av företaget 

Philips i Göteborg 1937. De blev 

snabbt en succé. Den elektriska ljusstaken 

anknyter till en gammal svensk 

tradition att låta ljus brinna i fönstren 

för att lysa upp julottebesökarnas väg 

till kyrkan. 

En annan nykomling är adventskalendern. 

Den första konstruerades 

1920 av Gerhard Lang i Tyskland, utifrån 

en idé som hans mamma fick på 

grund av barnens ständiga frågor hur 

långt det var kvar till julen. 

Några år tidigare hade luciafirandet 

blivit ett begrepp i Sverige. I den folkliga 

traditionen förekommer den bara 

i Västsverige och var väl etablerad 

där redan på 1700-talet. En liten rest 

av det folkliga julfirandet finns med i 

dagens luciaföljen i form av de stjärngossar 

som brukar gå med i slutet på 

luciatåget. De förekommer också i seden 

att gå med stjärnan. 

Även adventsstjärnan har sitt ursprung 

i seden att gå med stjärnan. 

Kvällen före trettondagen gick ungdomar 

omkring med en stjärna och sjöng 

för gengåvor precis som de stjärngosseföljen 

som gick omkring i samband 

med annandagens ”Staffanskalas”. 

Seden är känd sedan 1600-talet och 

har sitt ursprung i medeltida kyrkospel 

som framfördes i Europa. Efter 

en lysande stjärna tågade ett utklätt 

följe från gård till gård för att framföra 

sång och skådespel om hur Betlehemsstjärnan 

förutspår Jesu födelse. 

Dessa två seder blandas ihop alltmer 

under 1800-talet. 

Oftast var det julbocken eller Judas 

med pungen som i en säck samlade in 

det som skänktes. Julbocken torde ha 

sitt ursprung i den djävulsfigur som 

skulle följa med S:t Nicolaus då han 

delade ut gåvor till barnen den 6 december, 

men kan också höra samman 

med förhistoriska riter. Flera uppteckningar 

berättar också om en annan 


Jul i sjökapten Wallins hem i Härnösand. Foto: Knut Wallin, Länsmuseets arkiv 

bock, skråbocken. Från Själevad berättas: 

Julbock gjorde man också ibland 

(skråbock). Man satte fast en ny kvast 

på en potatisgräv, delade kvasten mitt 

itu och virade ”kjolsko” (bandet som 

man skor kjolen med) eller kängsnören 

runt omkring så att horn bildades. 

En pojke tog en svart fäll över ryggen 

drog ner ett hörn mellan hornen medan 

han gick framåtlutad och låtsades 

stånga med hornen. Han såg riktigt 

ful ut, och alla, särskilt barnen, blev 

förskräckligt rädda. 

Julbock eller jultuppa kallas också 

en lek som finns avbildad redan i Olof 

Rudbecks Atlantica 1658. Det gick 

till så att man liggande på rygg skulle 

fatta knippet av halm, jultuppan eller 

julbocken, och kasta den framåt. Den 

som kastade längst blev lekens vinnare. 

Leken hör nära samman med seden 

att täcka golvet med halm under 

julen. 

Bocken har även varit julklappsutdelare 

innan den julklappsutdelande 

tomten tog över helt. Denna tomte har 

mycket lite gemensamt med folktrons 

tomte, som kunde vara både farlig och 

lättstött. Innan bocken och tomten 

började dela ut julgåvor var ”kasta in” 

en av höjdpunkterna under julkvällen. 

Man smög sig fram till någon grannes 

gård, bultade på dörren och kastade 

in en julgåva. Sedan gällde det att 

springa för att inte bli fasttagen. Om 

man inte hann undan bestod straffet i 

att bli bjuden på kaffe med dopp. 

Leken levde kvar länge på landsbygden, 

långt efter det att julgranen 

och andra nykomlingar tagit plats i 

julfirandet. 

I dag handlar firandet i hög grad 

om att äta tillsammans. Men dagens 

julbord skiljer sig från det gamla julbordet, 

där det bland annat ingick skådebröd. 

Det brödet åt man inte förrän 

efter julen, ibland sparades det ända 

till våren. Då kunde det delas i bitar 

och ätas av alla, både människor och 

djur för att sådden skulle ge en bra 

skörd. 

Julbordet beskrivs i uppteckningen 

från Nora: 

Julbordet var rikt på smörgåsmat, 

bl. a. smör, ost, korv, sylta och 2 slags 

bullar, samt tunnbröd. Bullarna voro 

uppstaplade på bordet i en s. k. ”storhög”, 

vilken ingen fick röra under 

hela helgen. Runt omkring på bordet 

lågo mindre högar, för var och en av 

husets medlemmar att gästa på. I en 

sådan hög fanns det en större och en 

mindre bulle, samt flera olika figurer 

av julkuser. 

Lutfisk och gröt räknas även med 

till julmaten. Men någon mandel eller 

böna i gröten brukades ej på den 

tiden. Det lär vara en ej så gammal 

uppfinning.

Den för många obligatoriska julskinkan 

omnämns inte speciellt i några 

uppteckningar från länet. Tvärtom 

finns det berättelser som tar upp att 

den inte hade en särställning. 

Samhällsförändringen gör att många 

slits mellan sökandet efter den perfekta 

julen och gemenskapen, samtidigt 

som det i många fall är i det närmaste 

omöjligt att med nutidens spridda boende 

vistas på rätt plats och med alla 

de personer som ska innefattas i gemenskapen. 

Dagens förvärvsarbetande 

vuxna har också svårt att hitta den 

tid som krävs för att hinna med alla 

de bestyr i form av bakning, städning 

och annat som ingick på ett naturligt 

sätt i det gamla bondesamhällets julfirande. 

Föräldrar får dåligt samvete för 

att de har svårt att hinna uppfylla alla 

förväntningar kring julstämning och 

gemenskap och delta i skolornas olika 

aktiviteter. Det är inte bara traditionerna 

som ska upprätthållas, perioden 

blir också en tid att bevisa det goda 

föräldraskapet. 

Därför blir önskan om en fridfull jul 

allt viktigare… 

Måna Nilsson 

antikvarie vid Länsmuseet Murberget 

Källor: 

Norrländs folktradition, Uppteckningar 

ui urval och med kommentarer 

av Bengt af Klintberg.Uppsala 2004. 

N.E 

Nilsson Måna, Jultraditioner i Ångermanland, 

en samhällsstudie. Rapport 

nr 11 Länsmuseet Murberget 1991. 

Nordlander. J Ångermanländska folkminnen 

från 1800-talets förra hälft. 

Sthlm 1947. 

Ohlsson Ella ”Julskröcka” en isolerad 

tradition i upplösning. Lund 1933. 

Julbocken i folktro och tradition. Karin 

Schlager. Kristianstad 1989. 

Folk i fest, traditioner i Norden. Jan- 

Öjvind Swan. Årsbok föreningen 

Norden 2000. 

Otryckta källor: 

Murbergets etnologiska uppteckningar. 

(finns tillgängliga via museets 

hemsida). 

Nordiska museets hemsida, ”Årets 

högtider”. 

Lördagsundervisning för ”hembygdsfolk” 

Trots att det var lördag och ett strålande 

vinterväder hade ett 10-tal personer 

samlats vid Textilarkivet i Sollefteå 

den 22 november. Anledningen till det 

var en dagskurs i föremålsregistrering 

i databasprogrammet Theodor. 

De två handledarna var Olle Burlin 

från Murberget Härnösand och Olof 

Ulander från Ljustorps Hembygdsförening. 

Länsmuseet har tagit fram registreringsprogrammet 

Theodor, som 

alla nu skulle få en introduktion till. 

De som hade hörsammat inbjudan 

var alla knutna till hembygdsföreningar 

i Sollefteåområdet. Hembygdsföreningarna 

har ju som alla förstår svårt 

att ”hålla ordning” på alla inlämnade 

föremål, ett bra sätt är då att registrera 

dem i en databas. 

Registreringsprogrammet Theodor är 

gratis för föreningarna och man kan sitta 

hemma och arbeta med registreringen. 

Programmet används för att lagra 

information om både fotografier och 

föremål vilket är bra då uppgifter om 

personer och platser kan delas mellan 

dessa. Den största användaren av systemet 

är Medelpads Fornminnesförening 

som hittills lagrat uppgifter om 

drygt 10 000 föremål i sin databas. 

Olof Ulander har tillsammans med 

Länsmuseet registrerat foton för Ljustorps 

Hembygdsförening. Bilddatabasen 

är på ca 2000 bilder och via 

Ljustorps Hembygdsförenings hemsida 

gratis sökbar på många parame- 

trar som namn, plats, tid, sakord och 

mycket mer. 

I januari kommer det att bli ytterligare 

en studiedag, då en fördjupning 

i ämnet. 

Ell-Marie Wagnborg 

och Olof Ulander 


Nyland i juletid 

Ända från 1920-talet minns jag så väl 

min barndoms julskyltnings söndagar 

i Nyland. Det var en mycket stor 

upplevelse då när det fanns så många 

affärer. Jag tror att jag kan räkna upp 

ungefär tjugo stycken. Då som nu, 

ljuskedjor över affärsgatorna, julgran 

framför Tingshuset osv. Affärsmännen 

tävlade om att ha den bästa julskyltningen. 

De sparade inte på besväret 

att ta bort affärsdiskarna och möblera 

om hela butiken. Särskilt minns jag 

lotsen Bolunds hus, där hans hustru, 

modisten Elin Bolin hade sin affär. 

Som en liten parentes: Hon frågade 

min mamma om hon fick låna 

mig på skyltsöndagen. Jag tror att det 

var 1929, jag var då sju år. Iklädd röd 

sammetsklänning med guldskärp och 

svarta lackskor stod jag i den helt ombyggda 

lokalen, och med handarbeten 

och kuddar dekorerade affären. Det 

verkade nästan orientaliskt. In och ut 

kom en jämnårig livréklädd piccolo 

(Jerker Åsén) med en stor hattask 

innehållande diverse saker som jag 

skulle prova framför en jättestor spegel. 

Ibland var det damhattar, ibland 

smycken och sidenblommor. Det kunde 

också vara en stor skinnboa som 

jag svassade runt med. Då kunde jag 

höra publiken skratta. Fullsmockat 

med folk utanför fönsterna och riktigt 

pirrigt blev det när jag upptäckte pap- 


pas och mammas huvuden i folkhopen. 

Som tack för besväret fick jag en 

silverbörs med en tvåkrona. Det blev 

en minnesrik upplevelse för mig. 

Parentesen blev lång. Men i minnet 

vill jag vandra vidare på affärsgatan. 

Ett år hade Wedins skor en ovanlig 

skyltning. Ett draperi på övre delen 

av fönstret, där vi såg mannekängerna 

från knä och ner. Det var ett par damer 

som fick gå fram och tillbaka hela 

kvällen och visa vackra skor. Så vill 

jag berätta om Hammarlinds pampiga 

möbelaffär som vid juletid utrymde ett 

stort rum från möbler och ställde in 

långa bord med alla möjliga leksaker. 

En ständig ström, mest barn, fick röra 

på alla saker och skruva upp bilarna 

som man gjorde på den tiden. En dröm 

som man såg fram emot år från år. 

Jag har nämnt endast några affärer. 

Men jag minns många flera. Mitt 

emot Tingshuset fanns G. A. Johanssons 

Speceri- och Garnaffär samt Tyra 

Häggdals Pappershandel. Där fanns 

även grammofonskivor att köpa, stenkakor 

med senaste nytt. Mitt emot låg 

järnhandeln med Heurlin som ägare. 

Den gamla butiken var liten och eftersom 

det var lågt i tak så hängde många 

saker på krokar därifrån. Det fanns 

minst tre affärer med både herr och 

damkläder. Engbloms, Linds och Landals. 

Det har berättats för mig att folk 

åkte med älvbåtarna från Sollefteå till 

Nyland för att köpa fina kläder. 

Det fanns ännu en affär för hattar 

och sorgkläder, Norlins, och där var 

även en begravningsbyrå. Jag minns 

när en högt uppsatt man i Nyland hade 

avlidit. Hans hustru och två vuxna 

döttrar kom upp till min mamma, som 

var sömmerska, och ville ha svarta 

klänningar uppsydda. Aldrig har jag 

sett så långa sorgslöjor och vilket imponerande 

begravningståg vi såg genom 

Nyland. Likvagnen och två vagnar 

med vackra kransar, allt draget av 

hästar samt bilar i en lång rad. 

Vi återgår till affärerna. Det fanns 

två mataffärer till och ”Koppra” som 

vi sa. Och så fanns det guldsmed, 

uraffär, blomsterhandel och brödaffär, 

alla med mycket fin skyltning. 

För att nämna några som inte deltog i 

skyltningen på söndagen kan nämnas 

Posten, Telegraf- och telefonstationen 

samt polisen eller ”kurran”. Vi hade 

också doktor, veterinär och apotek 

och ett par banker förstås, så Nylandsborna 

behövde aldrig åka någon annanstans 

för att uträtta sina ärenden. 

Ja, det finns många minnen från min 

barndoms Nyland. 

Wärna Gradin, född Bodén, 

Forsed, Ytterlännäs 

Köpmangatan i Nyland vid 

juletid, troligen 1978. På 

vänster sida syns ”Hammarlinds”, 

Salanders uraffär och 

Wedins skoaffär. Närmast t h 

ligger Lastbilscentralen (f d 

Konsum) och Nylands Hotell. 

Kramfors kommuns arkiv.

Ljusstöpning 

Om kvinnor skrivit julens historia 

tror jag att ett kapitel om ljusstöpning 

skulle varit obligatorisk. Nyligen 

läste jag länsmännens rapporter om 

kvinnor och mäns arbeten under året, 

påbjudet av landshövding Örnskiöld, 

och jag funderade, har de glömt något? 

Alla länsmän i Jämtland, Medelpad 

och Ångermanland skulle skriva 

en rapport 1764. 

Mestadels är det männens arbete 

som beskrives, vad gäller kvinnorna 

spinner de, väver, syr kläder, stickar, 

kardar ull, gör korv till julen m. m., 

men tvättar de aldrig sina kläder, jo. i 

en socken, i Arnäs och Brunflo sköter 

de sina barn också. Men trots att man 

är tvungen att lämna ljus till kyrkan 

så stöper de aldrig några ljus. Det har 

man glömt. Att stöpa julljusen var ett 

oerhört viktigt statusbetonat arbete, 

som en husmor inte gärna överlåt åt 

någon annan. Alla skulle ju skänka 

ett ljus till kyrkan förr och där kunde 

man se om även andra hade vita fina 

ljus som inte osade eller droppade. 

En god vän har berättat: ”Farmor 

skötte alltid ljusstöpningen, men så 

blev hon sjuk ett år och unga sonhus- 

trun skulle stöpa. Hon trodde att hon 

gjorde allt rätt och riktigt precis som 

farmor, men när hon hällde över det 

smälta stearinet i ljuskärnan, blev det 

ett oherrans fräsande, en explosion! 

Stearin stänkte ut över hela det nystädade 

och skurade köket, överallt. Vad 

hade hon gjort för fel. Jo, stearinet ska 

flyta på varmt vatten, 45-50 grader, inte 

kallt. Det blev till att skrapa och helst 

innan farmor hann upptäcka eländet. 

Förr använde man talgdankar. Det 

var inte lätt att stöpa ljus. Man brukade 

passa på efter slakten, när man fått 

talg. Den bästa talgen gav fåren, men 

den genomgår en omfattande procedur 

med upphettning och silning. 

Fårens talg innehåller mer stearin än 

andra husdjurs. Stearinljus använde 

man till högtider. Utom talgdankar 

gjorde man pörtstickor till vardagsarbete, 

ute i ladugården t. ex. Man höll 

stickan i munnen om man behövde 

båda armarna. 

Doppade talgljus fanns redan på 

1100-talet. I de medeltida kyrkorna 

fanns det vaxljus. Ett vaxljus av en 

viss tjocklek kunde man använda till 

tidmätare, precis som timglasen. De 

smörjiga talgljusen och de dyra vaxstaplarna 

bibehölls ända in på 1870talet 

här i Sverige och de utträngdes 

så småningom av stearinljus, som 

med förbättrade tillverkningsmetoder 

blev billiga. Det allra billigaste var 

förstås att sitta framför öppna spisen i 

brasskenet och karda ull eller spinna. 

Elden var ljuskällan framför andra. 

1841 startade vår stora fabrikant av 

ljus, Liljeholmens stearinfabrik. Och i 

Härnösand var det vanligt till jularna, 

att företagarna på tobaksbolaget och på 

bryggeriet och vid polisen skänkte ett 

paket Liljeholmens ljus till sina anställda 

och då skickades julkusar med till 

barnen därhemma. Stearinet blev billigare 

och talgen blev dyrare, talg skulle 

nämligen användas i margarintillverkning, 

när margarin började bli vanligt. 

Hur brinner ett ljus egentligen? Innan 

man kom på att tvinna bomullsgarnet 

till vekarna, stod veken rakt upp 

och osade och rykte, men de tvinnade 

vekarna gör att veken böjer sig åt sidan 

och yttersta spetsen kommer bort från 

lågan och torkar bort utan att ryka. Det 

är mycket man inte vet och då ska man 

titta i Nordisk familjebok! 

Signe Eriksson i Kragom, som växte 

upp i Gryttjom, berättade för mig 

om hur oerhört festligt man tyckte att 

det var att tända hemstöpta ljus i alla 

fönster i bondgården just för att folk 

som skulle till julottan skulle få se hur 

vackert det var; ljus i mörkret! Det här 

var en sed även i de andra nordiska 

länderna. Och nu i vintermörkret år 

det helt underbart att ha mycket ljus 

brinnande, men visst måste man passa 

dem och inte glömma att släcka. 

Margareta Grafström 

Man stöpte ljus för hela året. Ett viktigt 

arbete, som man inte lärde sig i 

en hast. Från alla hem skulle ett ljus 

lämnas till julen. 


Så minns jag min barndomsjul 

Annagreta Eriksson.H bor nu i Holafors 

i Ådals-Lidens socken, men växte 

upp i Bysjön, Junsele socken. Hon har 

givit ut tre självbiografiska böcker, 

”Skolhemsongen”, ”Ett nytt liv” och 

”Miraklet”. Novellen ”Så minns jag 

min barndoms jul” är specialskriven 

för Angerman. 

Vi närmar oss advent en högtid med 

ljus, värme och förväntan. Mina tankar 

går då som så många gånger förr till 

min barndoms jul hemma i Bysjön. En 

annorlunda jul för ett litet torparbarn i 

ett väglöst land, långtifrån vad dagens 

jular har att erbjuda, men där tryggheten, 

värmen och gemenskapen var den 

sammanhållande länken bland de tio 

gårdarna och dess innevånare i byn. 

Året är 1943, jag är sex år, min lillebror 

Jan-Ola är 4 år. Jag vaknar av att 

jag fryser. Elden i kaminen som värmde 

så skönt i gårkväll, har för längesedan 

slocknat. Det är iskallt och mörkt i 

rummet. Jag delar säng med min lillebror. 

Pappa och mamma är vakna, jag 

hör deras röster från köket. Nu vaknar 

även Jan-Ola. 

– Jag fryser, säger han. Vi kryper båda 

ner under fällen börjar prata om julen. 

– Hur länge är det till julafton? undrar 

han. 

– Jag vet inte, svarar jag. 

– Men både grisen och Pricken är slaktade, 

vi ska ju äta dom till jul, säger 

mamma. 

– Pricken som var ett fint litet lamm, 

som vi lekt med hela sommarn, jag 

tänker inte äta någonting av honom! 

– Inte jag heller, säger Jan-Ola. Vad 

tror du vi får för julklapp i år? Jag önskar 

mig en liten lastbil, en sådan som 

Håkan fick i fjol. 

– Jag önskar mig en riktig docka, en 

fin med blundögon och riktigt hår, som 

jag sett i en priskurant. Men nu tycker 

jag vi springer ner till köket, det är varmare 

där. 

– Är ni redan vakna, sätt er vid spisen 

och värm er det är 20 grader kallt ute, 

vi får nog en fin jul i år, säger mamma. 

Dagarna är nu korta, vi leker mest 

ute i snön fast kylan är svår. En morgon 

när vi kom ner till köket sa mamma, i 

dag är det 40o kallt, i dag får ni vara 


inne. Det är 14 dagar till julafton, vi 

måste börja med julförberedelserna. 

– Har ni sett balsaminerna? Dom måste 

få egna burkar att stå i. Ni ska få sätta 

rött crêpepapper runt burkarna, det blir 

fint i fönstren till jul. Vi måste också 

vika nya girlanger, papperet räcker säkert 

till det också. Och så måste vi hitta 

på vad vi ska göra för julklappar i år. 

Alla i byn ger varandra små julklappar. 

Jag har sparat papper från i fjol som 

vi kan slå in dem i. Så måste jag lägga 

skinkan i saltlake, köttet från Pricken 

har jag saltat ner, och lutfisken är snart 

klar. 

Hon pratar bara mat, mat. Pappa syns 

inte till, men bössan ovanför soffan är 

borta, så han är nog ute och jagar. Innan 

jag hinner fråga säger hon, pappa 

gick ut med bössan i morse, kanske 

kommer han hem med en jultjäder. 

– Fryser aldrig pappa, frågar jag. 

– Det gör han säkert, men han tycker 

om att jaga och då glömmer han kylan. 

Ta på er kläderna nu så ni inte fryser. 

Efter att vi ätit frukostgröten börjar 

vi vika girlanger. Vi klipper röda och 

gröna långa remsor som sedan ska vikas. 

Vi klipper och viker. 

– Mamma hur läge ska vi hålla på? 

– Tills ni är klara, svarar hon. 

Det tar ju hela dan suckar vi. Äntligen 

är vi färdiga, jag ska aldrig vika 

girlanger mer i hela mitt liv, tänker jag. 

Plåtburkarna med rött papper, blev så 

fina. Nu ska mamma sätta blommor i 

dem och ställa i fönstren. 

Pappa har kommit hem, han har 

skjutit en hare och en tjäder som nu 

hänger ute på stuguväggen. Jag går ut 

och tittar, tycker synd om dem. Haren 

har en granruska i magen. Men det är 

mat, mat som vi ska äta till jul. 

– Mamma varför måste vi äta så 

mycket när det är jul, frågar jag när jag 

kommer in. Jag tänker på Grisen och 

Pricken som också är döda. 

– För att jul är en högtid, svarar hon. 

– Vad är en högtid? 

– Jesu födelse firas då, precis som när 

du fyller år 

– Men mamma, inte äter vi så mycket 

då, protesterar jag 

– Fråga inte så mycket, allt det där får 

du veta på juldagsmorgon när vi åker 

till julottan, prästen berättar det då. 

Kylan håller i sig, vi får vara inne 

och hjälpa till, vi har bakat stora tjocka 

pepparkakor, gubbar och gummor, 

som vi sedan garnerar med glasyr. Alla 

kvinnor i byn får en gubbe och alla 

karlar får en gumma. Men alla barnen 

då, vad ska dom få, undrar vi. 

– Jag vet, säger jag, vi kan koka godis, 

ge alla en strut var. 

– Ja det kan ni göra, säger mamma, 

men var försiktiga så att ni inte bränner 

er. 

Idag har pappa cyklat till Krånge. 

Det kom en avi från Åhlén och Holm 

med postväskan i går. 

Det finns ett paket på posten. Vad 

nyfikna vi blir! 

– Är det julklappar? frågar vi. 

– Det får ni se på julafton, svarar pappa. 

När han kommer hem har han cykeln 

fullpackad med varor som han packar 

upp. En röd vaxduk till köksbordet. Ett 

förklädestyg till mamma. Mjöl, jäst 

och en del andra saker till julbaket. 

Paketet från Åhlén och Holm gömmer 

mamma i en garderob. Hoppas, hoppas 

att det är en docka i paketet. Och en 

lastbil till mig, säger Jan-Ola. Men det 

är nog bara kläder tror vi, för det brukar 

vi få på jul. En påse praliner till oss 

har pappa köpt, som han ställer högst 

uppe i ett skåp. 

– På julafton ska ni få smaka. 

Vi vet, för så är det varje jul. 

– Att inte kylan ger med sig, två dagar 

till julafton och lika kallt idag. Ni 

får sova i köket i natt, jag stannar uppe 

och eldar, har mycket kvar att göra, säger 

mamma. 

Allt är så spännande två dagar kvar. 

Vi kan inte sova.

– Vad tror du vi får av lärarinna och 

tant Jenny? frågar jag Jan-Ola. 

Vi brukar alltid få köpesaker av dem. 

Men vad gör mamma? Hon sitter och 

syr. Hon gråter. Törs inte fråga. Somnar 

ifrån alltihop, drömmer om den 

fina dockan. 

I dag ska julklappssäcken till alla i 

byn vara klar. Tomtarna ska hämta den 

i kväll. Undra vilka som ska vara tomtar 

i år. Kanske Julia och Märta-Greta 

för de är äldst av barnen i byn. Vi står i 

fönstret och tittar, det är fullmåne och 

vackert med den vita snön på träden 

som ger spöklika skuggor på marken, 

men inga tomtar syns. 

– Nu måste ni lägga er, i morgon är det 

julafton, då ska vi upp tidigt och göra 

allting klart, säger mamma. 

Hon värmer grytlock och lägger i 

sängen mot kylan. Vi somnar gott. 

– I dag ska ni få ta på er finkläderna, 

och ni ska få kaffe med dopp, riktigt 

kaffe inget surrogat. 

Mamma har sparat kaffebönor i en 

burk för att ha till jul. Det är ransonering 

på allt nu under kriget. Nu mal 

hon kaffebönorna, det luktar så gott. 

Den röda vaxduken ligger på bordet 

och vetebröd, pepparkakor, drömmar 

och pinnar är uppdukade. Julljusstaken 

med tända ljus, står som den brukar 

mitt på bordet. Vi doppar andäktigt 

i kaffet. Det är äntligen julafton, i kväll 

kommer tomtarna med julklappar. 

– Jag ska springa på Lappåsen, säger 

mamma. 

Vi vet, det gör hon alltid på julafton. 

Av tant Beda får hon mjölk, hemsmör, 

grädde, hembakat bröd och gotta. 

Pappa ska gå ut och hämta en gran. 

Storebror Hans-Ingvar ska vittja gäddkrokarna. 

– Ni får ansvara för eldningen i spisen. 

Tänk på att vara försiktig med elden, 

säger mamma innan hon går. 

Vi är ensamma hemma, öppnar och 

stänger spisluckan, stoppar in ett vedträ 

då och då, känner oss stora och 

duktiga. 

– Nu kommer pappa med granen, ropar 

Jan-Ola, som stått i fönstret och 

väntat. 

Pappa kommer in med granen som 

är full av snö och rimfrost, ställer den 

på några tidningar vid spisen. Det fräser 

när snön droppar på spisen, det luktar 

gott av granen. Hans-Ingvar kommer 

med två fina isgäddor, men vad 

mamma blir borta länge! Vi börjar bli 

hungriga. Nu hör vi steg på farstubron. 

Mamma kommer in, bär godsaker i 

stora kassar från tant Beda. Nu ser hon 

granen. 

– Vilken fin gran vi får i år, säger hon. 

– Får vi klä granen nu? 

– Nej, först ska vi äta dopp i grytan. 

Hon dukar fram det vi fått av tant 

Beda, vi äter oss mätta. Sedan hämtar 

hon ”julgranslådan”. Pappa bär in granen 

till kammaren. Där är det kallt, så 

den barrar inte första veckan. 

Det finns inte mycket möbler i kammaren, 

en säng ett bord och några stolar. 

Kammardörren får stå öppen på 

dagen så värmen går dit. Granen blev 

så fin med alla kulor, karameller, glitter 

och stearinljus. 

– Kan vi inte få gå ner i byn och se om 

dom har klätt sina granar? 

– Nää, på julafton ska man stanna 

hemma och vänta på tomten. Ni kan 

gå ut och leka en stund, vi har ju fått 

töväder. 

När vi kommer in har mamma börjat 

duka fram julmaten. Det luktar så 

gott. 

– När kommer tomten, undrar vi? 

– Det blir nog sent, han har många gårdar 

att gå till. 

Vi suckar. Julafton är årets längsta 

dag. Man går bara och väntar och väntar. 

Nu är det klart att äta, mamma och 

pappa, storebror är finklädda, julgranen 

är tänd och står så vi ser den. Mamma 

vill hålla ögonen på de levande ljusen, 

är rädd för elden sedan vårt första hem 

brann ner till grunden. Åh, så mycket 

mat jag orkar inte äta av allt! Äter inget 

av Pricken. Ute är det mörkt. Jan-Ola 

springer ut och in, spejar efter lyktor 

och lyssnar efter pinglor. 

– Tänk om tomtarna inte kommer! 

– Klart att dom gör, svarar jag, vad 

skulle dom göra med alla julklappar 

annars? 

De andra sitter kvar och äter, att dom 

bara orkar. 

– Ni måste äta risgrynsgröt så vi får 

ställa ut det som blir över till tomten, 

Stackars tomten, han måste äta gröt 

i alla gårdar, det är nog därför han inte 

kommer. Det bultar på dörren, in kommer 

tomtarna med en stor säck på ryggen. 

– Finns här några snälla barn? 

– Joo, svarar vi och hjärtat bultar hårt 

av spänning. 

När alla fått sina paket och tomtarna 

gått får vi öppna paketen. Jag fick en 

docka, men inte den jag sett i priskuranten, 

utan en som mamma sytt av 

vita näsdukar, med en fin röd klänning. 

Sedan fick jag halsband, dockservis, 

målarbok och kritor, kläder. Jag leker 

med dockan och dockservisen, målar 

lite grann, sedan lägger vi alla våra julklappar 

på bordet i kammaren. Så gör 

alla barnen i byn med sina julklappar 

och när julen är över går vi runt och 

tittar på vad alla har fått. Klockan har 

blivit mycket. 

– Nu måste vi gå och sova säger mamma. 

I morron bitti ska vi upp tidigt och 

åka med droska till julottan i Junsele. 

Mamma börjar spara ett-, två-, fem- 

och tioöringar i ett tomt bitsockerpaket 

redan efter jul för att vi ska få åka till 

jullottan nästa jul. Det har hon gjort i 

år också. Jag och Jan-Ola har varit till 

byns enda telefon hos Vestbergs och 

ringt till Folke och tingat kyrkskjuts, 

Julottan är viktig för mamma. Klockan 

fyra på juldagsmorgon väcker hon oss. 

Vi tar snabbt på oss kläderna. 

I köket väntar risgrynsvälling och 

smörgås. Sedan sitter vi alla fem med 

ytterkläderna på och väntar. Det blir 

varmt och jag blir sömnig. Nu kommer 

bilen. Mamma lämnar Folke sockerpaketet 

med småpengarna. Han räknar 

dem inte, tackar bara och tar emot. 

Det är kolsvart ute, tur att Folke vet 

vägen. Snart är vi framme vid kyrkan. 

Det känns högtidligt med alla facklorna. 

Jan-Ola och jag håller mamma 

i handen, när vi går uppför kyrkbacken. 

Klockorna ringer så det går inte 

att prata. Mamma nickar till alla hon 

känner. Alla är allvarliga. Jag undrar 

varför, törs inte fråga. Kanske alla är 

trötta. 

Nu går vi in genom kyrkporten. Åh, 

så vackert det är med alla ljusen tända, 

så mycket folk och ändå är det alldeles 

tyst. Vi sätter oss i en bänk nästan mitt 

i kyrkan. Nu dånar orgelmusiken, alla 

sjunger ”Var hälsad sköna morgonstund”. 

Jag måste hålla för öronen. Så 


pratar prästen. Alla sjunger igen. Jag 

tittar runt om i kyrkan. Så stor den är, 

så mycket bräder och spik det måste ha 

gått åt att bygga den! Så dånar kyrkorgeln 

igen, alla reser sig, nu ska vi gå 

ut, viskar mamma. När vi går ut är alla 

glada, hälsar och pratar med varandra. 

Det är inte kallt ute, det är bra för vi 

ska gå ända bort till mormor väst i byn. 

Det gör vi varje jul. 

– Mamma, prästen sa ingenting om att 

vi ska äta så mycket till jul! 

Pappa och mamma skrattar, men 

jag får inget svar. Hos mormor är det 

varm och skönt, maten står på bordet. 

Mostrar, morbröder, kusiner kommer 

och alla skrattar och är glada.. Dagen 

går fort, det är dags att åka hem, det 

är lika mörkt som i morse. Hemma är 

det kallt. Vi får sitta med ytterkläderna 

på tills värmen kommer. Jag somnar 

nästan på kökssoffan, orkar inte titta 

Julslakt 

När det blivit riktigt kallt i november 

då ägde julslakten rum. Den skulle 

ske i nymåne, då räckte allt längre 

som med grisen Särimner som varje 

morgon blev hel och ny igen. 

Ordet barnpsykologi fanns kanske 

inte förr, men förvissa ändå! Det var 

ofta barnens bästa vänner som drogs 

till slaktbänken, därför lurade man 

iväg ungar ”Kan du inte gå å låne 

rumpdrage hos ’n Larssons!” Där visste 

man vad som var på gång och sa 

till parveln, ”att det har Svenssons, gå 

dit!” eller också blev det ögonmåttet 

eller lungsänke som nödvändigt behövdes. 

Kanske någon mamma kunde köpa 

en liten sak som tröst. När min man 

var liten, hade de en gris och i skolan 

skvallrade en flicka: ”Fröken, Stig 

grina för dom har slakta grisen!” 

Slaktdagen blev en glad dag för den 

som inte hade så gott om’ne. En knepig 

gumma visste precis hur hon skulle 

göra för att få ’moltom’. När någon 

bondmora kom med ett stycke kött sa 

hon: ”Å, kära fru Jansson kom me mej 

in i kallkammar’n, så få hon se, va ja 

ha fått för ett stort å fint’et stycke fläsk 

tå ’a Linnbergskan!” 

Så inte var det lönt att vara för snål. 

Ja, det hackades å maldes å kokades 


på mina julklappar. Men i morgon ska 

jag rita, spela spel, leka med dockan. 

Sedan ska Jan-Ola och jag gå ner i byn 

och se vad de andra barnen fått i julklapp. 

å stektes och ett ordstäv blev ”att ge 

bort en pölsa mer eller mindre i slaktetider 

spelade inte nå’n roll”. Det var 

fest, men kunde få gå runt å smaka. 

Hemma hos mej har jag följt traditionen 

från mitt föräldrahem, för jag 

fick hjälpa mamma att dra kvarnen och 

stoppa i korvsmeten och godare korv 

än hemlagad finns inte! Fast det är ett 

Önskedockan 

Jag minns min barndomsjul. 

Längtan. Förväntan. 

Låtsassovande i kökssoffan. 

Mor handarbetade, 

satt vid köksspisen, 

sydde på något. 

Hon grät, 

torkade sina tårar. 

Jag var sju år. 

Den bilden är så stark. 

Den följer mig, år från år i juletid. 

Det finaste jag fått. 

Som vuxen jag nu förstått. 

Vad var det mamma sydde? 

Jo, en docka av vita gamla näsdukar. 

Hon ville uppfylla min önskan. 

Det blev min älsklingsdocka. 

Annagreta Eriksson. H 

Holafors, Ådalsliden. 

himmelens göra att skölja fjälster. Jag 

höll på att få översvämning i köket en 

gång. Fjälstrerna pöste i diskbänken 

som i ormgropen i bibeln. 

Få’nt ja en korv så hoppe ja i 

älva…! 


Hågkomster från jular i Östloning 

”Mamma Dagny berättade, att hon en 

julafton fick följa sin mamma Karin 

upp till ett torp uppi jala med en korg 

julmat. Där bodde en gammal tant och 

farbror som hade det småttomt. Paret 

var i färd med att äta. De två strömmingarna 

som fanns på bordet lade 

kvinnan upp till mannen, medan hon 

själv nöjde sig med att doppa en potatis 

i spadet”. 

Kerstin Jonsson berättar om sin 

mamma Dagny född 1905. Händelsen 

torde ha inträffat omkring 1910, året 

efter Storstrejken. 

Barndomens jular, som Kerstin född 

1938 minns dem, var en lång räcka 

festligheter. Till första advent bakades 

storrån över öppen eld i bryggstugan. 

Det speciella mönstrade och långskaftade 

järnet hade mammas, (Dagnys) 

farmor köpt i mitten av 1800-talet. 

”Det här ska följa gården” sa hon. Järnet 

hänger alltfort på sin spik när dagens 

generation med biträde av morgonsdagens 

fullföljer den inledande 

julbakstraditionen. 

Till Lucia samlades man i Vita 

Bandets hägn på Hallstalogen. Alla 

var välkomna. Ledande var prästfrun 

Märta Nordmark. Behållningen från 

”Fattigfesten”, som den kallades, gick 

till behövande i socknen. 

Julgranen togs in och kläddes på 

julaftons förmiddag. Den stod i köket 

och alla deltog i arbetet med att pynta 

den. Mitt på granens framsida skulle 

mamma Dagnys pappersstjärna fästas. 

Den hade hon någon gång i 7 - 10 

års åldern bytt till sig i skolan mot en 

smörgås. 

Under julkvällen gick jultomtar omkring 

i byn och delade ut julklappar. 

Dessa hade dessförinnan lämnats in 

till handlare Edström på Lonings handel. 

En gång, minns Kerstin, kom det 

inga jultomtar på julafton, utan först 

på juldagen eller annandagen blev det 

julklappsutdelning. Handlare Edström 

kom själv med en ursäktande present 

till småflickorna Gunnel och Kerstin. 

Det var sedermera klassikern ”Bland 

tomtar och troll”. 

Alltnog, snart var det juldagsmorgon. 

Julottan i kyrkan började klockan 

sex och det var säkert många sömniga 

barn som bäddades ner i varma kläder 

Julafton hos Holmströms med barnbarnen, 1974. Jultomtar från ”Getberget”. 

under skinnpläden i släden. 

Färden till kyrkan gick väl nog så 

lungt till. Väl framme ställdes hästen 

in i kyrkstallet, där var och en till en 

början hade varsin plats. Så småningom 

kunde det bli svårt att finna härbärge. 

Kerstins far Hugo fick en gång 

söka sig kilometervis bort till Bjällsta 

innan plats fanns och han missade hela 

julottan. 

När gudstjänsten omsider var slut 

och alla skulle hem, gällde det att 

komma fort iväg. Iskokorna ven snart 

om dem i släden. Det gällde att komma 

fortast hem. ”Pappa vann jämt”, påstod 

Kerstin men sex år äldre brodern 

Lars, som stundom blev trängd till bak 

på kuskbocken med pappa, vill tona 

ner den biten. Hur som helst, att ha en 

bra häst och kunna prestera en snabb 

hemfärd från kyrkan, ansågs allmänt 

ha betydelse för årets skördeutfall. 

Den som vann fick bästa skörden. Lars 

minns än sin fars häst Bamselina. 

Väl hemma blev det julfrukost, som 

i det Holmströmska hemmet alltid 

bestod av mammas hemkokta blodpudding 

med färskt, stekt fläsk och 

lingonsylt. Puddingen anrättades av 

grisblod, kornmjöl och svagdricka och 

smakade himmelskt enligt min sageskvinna. 

Julen avslutades vid trettondagen 

med fest på Hallstalogen i regi av 

CKF, (Centerns kvinnoförbund). Enligt 

Kerstin var alla med och utklädda 

till tomtar och änglar. Kerstin minns 

en trettondagsafton i början av 1940talet, 

när hoppbacken i Hallstaberget 

skulle invigas. Då ordnade Alma och 

Nicke Westberg på båtsmanstorpet 

uppe i jala julgransplundring för traktens 

småbarn, så att de vuxna kunde gå 

på backinvigningen. 

Berättat av 

Kerstin Jonsson, 

född Holmström, 

för Ove Johansson 

En varm jul, eller i Loning är det sommar 

jämt. 

En av mina grannar i Loning berättade 

för mig i början på 1970-talet, 

apropå den då gröna vintern om en 

episod, som kanske förtjänar att begrundas, 

nu när dagens växthuseffekt 

diskuteras. 

Min sagesman träffade en granne 

någon gång på 1930-talet, som var på 

väg ut för att plöja. Inte så märkligt 

kanske i en trakt, där förutom laxfiske, 

åkerbruk och boskapsskötsel byggt 

bygden. Det märkvärdiga var att detta 

inträffade på julafton. 

”Jo” sa grannen, ”jag ville ut och 

plöja idag bara för att ha plöjt på julafton. 

Det får jag aldrig mer uppleva”. 

Ove Johansson 


Tragedi i juletid 

Många gånger har jag suttit trollbunden 

och lyssnat på min mormor, då 

hon återberättade vad som hände den 

dagen, då familjens torp brann dagarna 

innan jul. Min mormor var ännu 

inte född, men hon fanns i min gammelmormors 

mage, så på så vis var 

hon ju ändå med. Jag har min mormors 

berättelse inspelad på band. 


Sara Östman, 

Tuna hembygdsförening 

Även om min mormor fortfarande låg 

i sin mammas mage, har hon många 

gånger berättat om en tragisk händelse, 

då torpet brann ner till grunden. 

Min mormor sa, att även om hon inte 

ens var född, tyckte hon sig nästan 

minnas ljuden av sprakande eld och 

känna den stickande, tunga lukten av 

rök. 

Året var 1919 och det var dagarna 

strax före julafton som tragedin en eftermiddag 

utspelade sig för familjen 

Sundholm i byn Kväcklingen i Holm. 

Det var en riktig vargavinter och 

man hade varit tvungen att elda extra 

mycket inne i bostugan för att hålla 

värmen uppe. Min gammelmormor 

Hilda, som var gravid i femte månaden 

med min mormor, befann sig vid 

den stora trämangeln, som stod ute på 

logen. Förmodligen var hon glad över, 

att det bara var manglingen av alla 

textilier kvar. Julstädningen var avklarad, 

julriset intaget, julmaten förberedd 

och kanske hade man skramlat 

ihop till att köpa en liten julklapp att 

lägga i skorna, som min mormors syskon 

alltid placerade under granen. Det 

som återstod var att mangla efter jultvätten. 

Kanske skulle nya sängkläder 

bäddas i eller julduken göras redo att 

pryda bordet. 

Medan Hulda var i full färd med 

manglingen var barnen Ivar 3 år och 

Nancy, strax över 1 år, inne i stugan 

med hundvalpen som tillhörde föderåsgubben. 

Pappa Robert var ute i den 

lilla stugan, som man huserade föderåsgubben 

i. Hur elden startade kunde 

man inte helt svara på, men förmodligen 

hade det uppstått en spricka i 

murstocken och elden spred sig där. 

Robert hade ute i den lilla stugan känt 

röklukten och sprungit mot torpet, 

som då nästan var helt rökfyllt. Han 

visste ju, att både Nancy och Ivar 

fanns där inne och hade inte tvekat en 

sekund, innan han tog sig in i stugan. 

Utan att kunna se, hade han känt sig 

fram i mörkret och funnit dem båda. 

Nancy hade blivit rädd och gömt sig 

under sängen. Ivar hade trott att det 

blivit natt eftersom det hade blivit så 

mörkt, så han hade lagt sig på sängen 

för att sova. 

Samtidigt som Robert hade sprungit 

in i stugan, hade Hilda kommit 

springande från logen och kom fram 

samtidigt, som Robert kom ut med 

barnen. Föderåsgubben och Robert 

hann med att rädda ett dragskåp innan 

elden började få rejält fäste, men ändå 

ville föderåsgubben ta sig in igen, för 

att hämta en fäll, som var hans och 

som fanns uppe på kallvinden. Robert 

hade fått kämpa för att hindra honom. 

Slutligen hade han fått dra ut honom 

och sätta ned honom i en snödriva, för 

att kyla ner honom. 

När Hilda insett att barnen klarat 

sig, men att torpet skulle gå förlorat, 

hade hon slagit sig om benen i sin 

vånda. Hon kunde inte gömma ansiktet 

i sina händer eller slå sig för ansiktet. 

Hon hade nämligen sinnesnärvaro 

att tänka på lilla Edith i magen. 

Hilda berättade för min mormor, att 

hon slog sig för benen istället för att 

ta sig för ansiktet, eftersom hon inte 

ville överföra eldmärken eller andra 

åkommer på Edith! 

Nu stod så familjen inför julen 

helt utblottade och hemlösa och det 

är här, som denna trakiska berättelse 

ändå vänder och blir ett bevis på medmänsklig 

godhet. 

Hilda härstammade från byn 

Järkvissle och det var i denna by samt 

från Västanå med omnejd, som man 

samlade in pengar för att hjälpa familjen 

Sundholm. Alla gav vad de kunde 

för att stötta. Det var handelsman i 

byn, som hade hand om insamlingen 

och det var han som kontrollerade och 

undertecknade dokumentet. Efter att 

pengarna var insamlade hade byn bestämt 

att man skulle köpa en ko ”till 

Sundholmsbarna”. De pengar som 

blev över fick Hilda och Robert köpa 

Edith 

det nödvändigaste för. Föderåsgubben 

flyttade vidare till en annan familj och 

familjen Sundholm blev själva inackorderade 

i en kall liten bagarstuga. I 

april 1920 föddes så min mormor och 

senare det året flyttade man till ett avsides 

torp, som man fick hyra för att 

återuppbygga sitt liv. 

Under alla år hade Hilda alltid aga 

för elden. Hon kunde aldrig riktigt 

slappna av omkring levande brasor. 

Den här historien har min mormor 

berättat många gånger och alltid kring 

juletid, då vi firade jul i Järkvissle, dit 

familjen flyttade 1947. För min gammelmormor 

Hilda var julen en tid att 

vårda det man hade, för man visste 

aldrig, när man kunde förlora allt. 

Än idag, även nu när min mormor är 

borta och inte längre kan berätta denna 

historia, kommer vi alltid minnas 

den, men också den godhet folk kan 

visa, när den behövs som mest. Listan 

med namnen över alla som skänkte 

pengar finns kvar än idag och har och 

kommer alltid att ha en given plats i 

gårdskistan. För min gammelmormor, 

min mormor, min mamma och även 

för mig är detta dokument, ett av det 

käraste vi har kvar som påminnelse. 

Det och textilierna, som Hilda manglade 

den eftermiddagen.

Julmat och annat i Edsele för hundra år sedan 

Ur Frans Bergvalls uppteckningar, 

Edsele 30706 

Landsmåls- och Folkminnesarkivet 

Uppsala 

Karin Sehlstedt, bonddotter från By 

född 1/5 1884, berättar om julfirandet 

i slutet av 1800-talet för Frans Bergvall. 

Jag minns inte att vi fick julklappar i 

min barndom. Men nyårsgåvor fick vi. 

Nyttiga saker, strumpor, vantar, olika 

klädespersedlar. Trettondagsklubbarna 

var mera skämtsamma. Man band fast 

en småsak vid en klubb, ett litet vedträ 

och kastade in den. Mest bara skoj. 

Tredjedag jul fick tjänarna vara lediga. 

Den dan var det också fattigstämma 

då fattighjonen auktionerades bort till 

den lägstbjudande. Föräldralösa barns 

och orkeslösas jul var fylld av oror för 

vem som skulle ropa in dem. 

Julafton åt man dopp i grytan. Man 

doppade brödbitar i den gryta, som man 

kokade tvätt i. ett enkelt sätt att komma 

undan matlagningen i julbrådskan. På 

julkvällen satte man sig vid julbordet. 

Där hade var och en sin julhög som 

bestod av olika slags bröd. Man åt palt 

(!), lutfisk och risgrynsgröt. Där man 

hade öppenspis eldade man med ved 

av torrfuror, som det fanns gott om 

då. Brasan lyste upp rummet klarare 

än vad vi nu kan få med elljus. Man 

lade sig rätt tidigt för att vakna i tid för 

att fara till julottan. Dit begav sig alla 

som hade någon möjlighet att komma 

iväg. Alla som hade häst körde, men 

många gick långa vägar. Det fanns hål 

borrade framför varje plats i bänken, 

och man hade ljus med sig, som man 

tände. Man hade inte bloss, när man 

körde till kyrkan. På vägen hem körde 

många i kapp och hästarna drevs hårt 

många gånger. Det var särskilt några 

som ”va fale och dänge o slå”, jag vill 

inte nämna dem, men de räknades inte 

som hästkarlar, även om de kom först. 

Vid hemkomsten drack man kyrkkaffe. 

Sedan skulle man vara i stillhet 

resten av dagen. På annandagen började 

julbjudningarna. Då var det rikligt 

med mat och dryck, mest sådant som 

gården alstrat; skinka, syltor, fläsk, 

korv, kött och potatis, vitkål, havregryns- 

eller sagogrynssoppa med rus- 

sin, risgrynspudding, köttsoppa med 

vetemjölsklimp och mycket annat. 

På annandagen körde man julhäst. 

Man hade inge särskilt mål, utan de 

som hade bra hästar ville visa vad de 

hade i skaklarna. Det var mycket tokkörning. 

Julgranen kommer till Edsele 

Frans Bergvall berättar vidare. Den 

första som hade julgran här i trakterna 

var Maria Gyllander född Lodin 1837 i 

Kyrkås, Jämtland. Hon var sameflicka 

och hade tjänat hos herrskap ”ne i lanna” 

i Ådalen och där hade man julgranar. 

Omkring 1860 tog hon in en gran 

och prydde med pappersblommor och 

girlander. Hon var mycket skicklig 

att klippa sådant och något finns kvar 

ännu hos hennes barnbarn. Byborna 

fick mot fem öres inträde komma in 

och titta på härligheten. Vice pastor 

Henrik Bergström i Edsele åren 1872- 

1879 och inspektor Hedberg i Utanede 

sägs vara de första som haft ”riktig” 

julgran. 

Fel vedträ 

Nyårsaftonen skulle man springa till 

vedboden och ta det första vedträ man 

fick tag på med sig in. Av vedträets 

form skulle man få vetskap om hur 

den tillkommande skulle se ut och man 

kunde och läsa ut vederbörandes sinnesbeskaffenhet. 

Var vedträet rättkluvet 

bådade det om vacker äkta hälft, 

var det dessutom kvistfritt vittnade det 

om gott humör. Var det däremot krokigt, 

vresig och kvistig skulle man få 

det svårt i äktenskapet. Inspektor Bjälke 

i Gideåberg hade två drängar som 

under mellandagarna var sysselsatt 

med att hugga ved. Den ena drängen 

märkte, att den andre smusslade undan 

ett vedträ. På nyårsaftonen gick han dit 

och bytte vedträet, som var välformat, 

mot det krokigaste, vresigaste och 

mest kvistiga han kunde hitta. Kvällen 

kom, och man rusade efter sitt vedträ. 

När den fuskande drängen kom och 

stolt räckte fram sitt, som han trodde 

fulländade trä, blev det stort jubel. 

Tecken 

Morgonrodnad på nyårsmorgonen anses 

förebåda nödår. Det finns en härmels 

efter Ko-Pell Persson, en vida 

känd kuckelgubbe och viskarl. ”Då jag 

steg upp på nyårsmorgonen 1867 var 

himlen alldeles röd. Och då grät jag.” 

Man säger i i Gideåberg: nu bli ’e 

tö, för stensjölansjänten ha teje på sä 

röschala. Stensjö ligger sydväst om 

Gideåberg. 

Teckning: Margareta Grafström 


En juldag med Jämtskrinda till Sillresåg 

Min morfar var född på Sillresåg och 

där bodde nu min mammas farbror 

Valentin Sellin med sin familj. Vi var 

ganska nyinflyttade i Dacke och hade 

3 - 4 kilometer ner till sågen. Att ta sig 

dit vintertid, tillhörde inte det lättaste, 

i varje fall inte i helgdagskläder. 

Vi var ditbjudna på så kallat Julkalas. 

Min pappa spände för nordsvenska 

Maja, hängde på bjällerkransen 

och pinglan och stuvade ner familjen 

i det vi kallade Jämtskrindan. Vi var 

fem och jag var yngst, nyss fyllda fem 

år. Pappa satt på kusksitsen, så det 

fanns plats för oss andra. 

För mig blev det här inledningen 

till en epok, som skulle vara i femton 

år. En femåring har ingen framförhållning. 

När vi passerade Rödladan 

och for den branta vägen genom svart 

storskog ner till inspektorsgården, 

visste jag inte att ladan i framtiden 

skulle bli den byggnad, som jag fram 

till vuxen ålder, skulle ha den största 

respekten för. 

I min mammas släkt var de flesta 

vidskepliga. Det berättades ofta om 

oförklariga och övernaturliga händelser. 

Högborgen var just Sillresåg. 

Sillresåg, mytomspunnen och knuten 

till mycken dramatik, gränsande till 

Sillreforsen, Kvarnån och Brättfallet. 

Sillresåg låg i en gryta på alla sidor 

omgiven av höga och branta berg. 

Det här fodrar en förklaring. Här 

kom jag att i framtiden tillbringa 


många nätter tillsammans med mina 

jämnåriga släktingar. Vi läste, spelade 

kort och det berättades spökhistorier. 

Vi låg minst två i varje säng. Ändå 

var jag rädd för allt som inte syntes. 

Inspektorsbyggnaden var gammal 

och ständigt omgiven av oförklarliga 

ljud. Vid besöken dröjde jag mig alltid 

kvar i det längsta. Jag gick sakta, 

sakta fram tills jag passerat Rödladan. 

När ingenting hände, kändes det som 

en befrielse och jag utnyttjade min 

förmåga att springa fort och länge. 

På den här resan hände dock inte 

något, som gjorde mig rädd. Vid ankomsten 

bjöds vi till salen, i mina 

ögon stor och pampig. Valentin var i 

högform och berättade och sjöng. Han 

talade om att han vid en resa till Östersund 

besökt en raksalong, där han 

berättade och sjöng så att både klippningen 

och rakningen blev gratis. 

”Jämtland är ett härligt land, fyllt av 

rikedomar. Koppar, silver, guld, blir 

den ej utan, som kan riva ner Oviksfjällen 

eller Åreskutan” 

För första gången såg jag och fick 

dricka svagdricka. Eftersom Bodackeligan 

var i full verksamhet, ställde jag 

frågan: ”Har ni hembränt här också? 

Jag trodde vi var bjudna på hembränt. 

Förmodligen somnade jag på resan 

hem. Den gav i alla fall inte något bestående 

minne. 

Tomas-dagen – en viktig dag 

Den roligaste dagen på julen var, när 

jag fick följa med min pappa till hygget 

för att hämta hem den ved som 

behövdes över julen och det var på 

Tomas-dagen. Det skulle ju eldas i 

spisen och i kakelugnarna och i murpannan 

i lagården också. Korna skulle 

inte heller frysa. På Tomas-dagen den 

21 december skulle allt tungt arbete 

göras undan. 

Pappa jobba på sågen, berättar en 

gammal ångermanlänning, men han 

hade ett skogshygge, som var vårat 

och där hade pappa huggit veden förut. 

Så vi tog oss dit för att hämta. Jag 

fick en liten gran också. Sen bruka’ 

pappa söka och ta ”ämnen” också. Om 

han såg nå’n krogig gren, som kunde 

passa till handtag eller så, tog han den. 

Ha sa’ alltid, att man ska ta kroken där 

den väx å int när den behövs! För då 

kan man få söka länge. 


Epilog 

Jag är åttiotvå år, men skulle trots att 

jag inte tror på spöken, inte kunna 

tillbringa en natt ensam på Sillrsåg. 

Barndomsminnerna sitter för djupt. 

1782 drunknade två av arbetarnas 

fruar när Kvarnån översvämmade. 

1785 på Midsommardagen drunknade 

elva kvinnor i Sillreforsen på 

väg till gudtjänst i Liden. En av kvinnorna 

var sågverksinspektören Norsteins 

fru. Hon hade ett sex veckor 

gammalt barn, som inte klarade sig 

utan sin mamma. 

Den svartklädda person med vitt 

skjortbröst, som brukade synas i ett av 

fönstren, var enligt folkmun sista inspektorn 

Orstadius. Nog borde det var 

Nordstein, som man kan gissa hade 

ett ansvar för att olyckan kunde ske. 

Detta är skribentens fundering. 

Sven Söderqvist, 

Lidens hembygdsförening

En julottehistoria 

från Högsjö i början av 1800 talet 

(Nedtecknad av Erik Johan Dahlberg 

i By, Högsjö socken född 1882 död 

1962) 

Det fina slädföret på juldagsmorgonen 

hade lockat mycket folk till kyrkan. 

Det var bitande kallt så man hade 

pälsat på sig ordentligt, allrahelst de 

som var långväga ifrån. Tidigt på 

morgonen, eller man kan säga på natten, 

hade man åkt från Sela den gamla 

vintervägen över skogen förbi Näs fäbodar 

och Flattom för att hinna i tid. 

Man skulle ha tid på sig att hälsa på 

bekanta och för att få sig en styrketår 

innan ottan började. En del gubbar 

hade liksom av ren anständighet inte 

tagit mer av det medhavda julbrännvinet 

än att de var smått trevliga, andra 

som inte ville vara med om någon 

ransonering, det var ju jul, blev med 

tiden rätt så överförfriskade. 

Då prästen anlände blev det bråttom 

för allmänheten att samla sina anleten 

för att kunna hälsa värdigt ifall man 

kom i vägen för honom. Kyrkan blev 

fullsatt, julpsalmerna sjöngs, julevangeliet 

lästes och det hela var som 

det var brukligt en dåtida julotta. Men 

rätt som det var inträffade ett pinsamt 

intermezzo, prästen gjorde en paus i 

sin predikan och sade: ”Två man leder 

ut Ol Mickelsen ur guds hus!” En uppmaning 

som ingen tycktes hågad att 

åtaga sig. Skälet till utvisningen var 

att julbrännvinet började göra verkan 

och Ol Mickelsen från Sela pratade 

och gormade så att andakten stördes. 

Erik Eriksson, Ol Mickelsens granne 

tillika sexman som hört uppmaningen 

från predikstolen visste att om fyra 

man skulle hjälpas åt, skulle de inte 

lyckas få ut honom, ty Ol Mickelsen 

var utrustad med jättekrafter. Erik Eriksson 

fann på råd. Han stegade ut i 

kyrkgången och till den plats där hans 

granne satt och sade i förbindligaste 

ton: ”Hör ji grannars far, ska vi gå ut 

och få oss en sup?” Anbudet antogs 

och två man marscherade i ganska god 

otakt ut ur kyrkan. Erik Eriksson som 

väckt förslaget om supen fick förståss 

upp pluntan och det smakades under 

ömsesidig belåtenhet. 

Det ransonerades inte på brännvinet under julottefärden. 

”Tack ska du ha” sa Ol Mickelsen, 

”men hörde du va prästen sa från predikstolen?” 

Erik Eriksson (en av de 

största spjuvrarna som funnits i Högsjö) 

sa:”Jo han ville du skulle in på 

middag i prästgården i Hundsjö” ”Å 

jäsiken, nu ska du fo si att han tänk 

betala mäg för smöre som han ä skyldig 

för” sa Ol Mickelsen. 

Julottan var i det närmaste slut så 

det var lite mening att gå in i kyrkan 

igen, hästarna skulle efterses och kosan 

ställdes till stallet. För Ol Mickelsen 

blev det ingen kappkörning på 

Mörtsjön den julen, han tövade så 

länge som möjligt att spänna för. Han 

ville nämligen att prästen skulle komma 

hem lite i förväg så att mottagandet 

i prästgården på det sättet skulle få 

en värdigare prägel. Hustrun envisades 

och ville hem lyckligt okunnig om 

vad som avhandlats utanför kyrkan. 

Omsider bar det i väg och kommen 

till vägskälet i Hundsjö vek han trots 

protester från hustrun, som anade argan 

list, av mot prästgården. Snart 

stod ekipaget utanför ingången till 

prästgården den smällkalla juldagen. 

Ol Mickelsen väntade ivrigt att vederbörligen 

bli mottagen till gästabudet. 

Väntan blev lång, ett ljus började så 

småningom gå upp för Ol Mickelsen 

att han var skojad av sin alla tiders 

granne Erik Eriksson. 

Om hur saken utvecklade sig för de 

väntande utanför prästgården blev en 

noga bevarad hemlighet, men det lär 

ha grämt honom mycket att han inte 

fick betalt för smöret. Raskt gick färden 

över skogen till Sela och snart var 

man hemma. Erik Eriksson passade 

på då han såg Ol Mickelsen hemma 

och gjorde sig ärende så de möttes på 

stallbacken. ”Ä ji redan här?” sporde 

han. ”Jo vi hörde nog toket både du å 

jäg ” blev svaret. 

Sven-Erik Landin 

Sista lördagen i februari är 

det sedan många år en träff 

för alla hembygdsvänner 

på Länsmuseet Murberget, 

så även 2009. 

Närmare information 

följer längre fram, 

men vik redan nu 

28 februari för 

”Hembygdens dag” 

på Murberget! 


Arnäs hembygdsgård 

Fem kilometer norr om Örnsköldsviks centrum, i Arnäsvall, 

ligger Arnäs Hembygdsgård, centralt belägen i nära 

anslutning till E 4. 

Hembygdsföreningen bildades 1930 när ett antal hembygdsentusiaster 

beslutade sig för att bilda en förening. De 

första åren var verksamheten inhyst i en liten stuga på ”Vallen”. 

Senare skänktes ett markområde till föreningen från 

Överöns ägor och 1934 sattes den första byggnaden upp 

på hembygdsområdet. Den stod ursprungligen i Sörbrynge, 

som ligger efter gamla riksvägen, ett stenkast söder om den 

gamla stenbron från 1700-talet över Bryngeån. Bryngegården, 

som den kom att kallas, är från tidigt 1800-tal och 

nyttjas idag som museibyggnad där rummen är inredda i 

tidstypisk stil från olika perioder. 

Dagens Hembygdsgård var ursprungligen en mangårdsbyggnad 

som stod på en jordbruksfastighet i Övervike. Gården 

förvärvades av Fornminnesföreningen i Örnsköldsvik 

och uppfördes 1918 intill Fornhemmet, det som idag kallas 

Ödbergska gården. Huset kom inte till användning utan 

blev stående och började förfalla. 

När Örnsköldsviks museum övertog Fornhemmets 

samlingar blev gården över och kommunen erbjöd Arnäs 

Hembygdsförening att överta den. Sedan 1983 står den på 

hembygdsområdet och är, efter en grundlig upprustning, 

ett naturligt centrum för föreningens verksamhet. En bagarstuga, 

hitflyttad från Ravesta, finns tillgänglig för tunnbrödsbak. 

Vidare finns uppfört och bevarat ett av de 50- 

talet kyrkstallar som förr stod i närheten av kyrkan. Både 

Hembygdsgården och bagarstugan är året om tillgängliga 

för uthyrning. 

En liten timrad bod med nävertak, den s.k. brännvinsboden, 

uppfördes ursprungligen i Övervike där den användes 

för utminutering av spritdrycker sedan staten, eller som 

man sa då, Kronan år 1860 avskaffat rätten till husbehovsbränning 

och övertagit försäljningen. 

Nätterlundsboden, med dess samlingar, testamenterades 

till hembygdsföreningen av den store hembygdsentusias- 

Svanskota från den strandade valen. Den mäter 39x54 cm 

och är 30 cm hög. 


Arnäs hembygdsgård. Byggnaden är från tidigt 1800-tal. 

ten N. J. Nätterlund. Efter hans bortgång kom boden i föreningens 

ägo 1943. Den är byggd i förenklad nationalromantisk 

stil och har således inget samband med norrländsk 

byggtradition. Det mest intressanta med boden anses vara 

smidesbeslagen på dörren som tros komma från någon kyrka 

eller något kapell i trakten. En kornhässja är också ett 

inslag i bilden av området. 

Stybbersmarks kvarn med tillhörande kvarnbastu ägs och 

vårdas av föreningen. Kvarnen är, att döma av det stora antalet 

utslitna kvarnstenar som funnits på platsen, av mycket 

hög ålder. Kvarnplatsen är flitigt besökt både av bilburna 

besökare och av vandrare på Arnäsleden, en mer än 7 mil 

lång vandringsled som följer gamla stigar och byvägar i en 

slinga runt hela socknen. Arnäs hembygdsförening ansvarar 

även för skötseln av vandringsleden. 

Bland föremålen i samlingarna kan nämnas en samling risslor 

– ”helgdagsslädar” – som fram till början av 1960-talet 

användes vid föreningens årliga slädfärder under senvintern. 

På grund av de snöfattiga vintrarna under senare år och brist 

på ”skackelvana” hästar har utfärderna numera upphört. 

Ett antal valben som förvaras på hembygdsgården har på 

senare tid väckt intresse från Uppsala universitet, där forskning 

bedrivs kring blåval. Benen härrör från en val som 

strandade vid Nätrakusten 1658 (se artikel i Johan Nordlander-sällskapets 

tidskrift Oknytt nr 3-4 2008). En ansenlig 

samling stenåldersföremål illustrerar socknens förhistoria. 

De är dokumenterade i bild och skrift samt sparade på CD- 

ROM skiva. Milstenen från 1660 med texten ”61 MYHL” 

inhugget i kalkstenen kan också nämnas. Bland de mer 

spektakulära föremålen är en ”människoätande” haj och en 

säl, båda lyckligtvis uppstoppade, de tillhörde en gång ett 

kringresande sällskap som mot betalning förevisade dem. 

Medlemsantalet är omkring 300. Bland aktiviteter kan 

nämnas midsommarfirande, Hembygdsgårdarnas dag, gudstjänster, 

hantverksmässa och julgröt. Den just nu aktuella 

1700-tals-veckan med olika inslag som anknyter till detta sekel 

avses få en fortsättning med nya teman i samma anda. 

Seth Häggqvist, ordförande 

i Arnäs hembygdsförening 

Foton: C-H Jonsson

Ett julminne för hela familjen 

Någon kanske minns julen - nyåret 

1966-67. När storm och blötsnö drabbade 

kustsocknarna i Ångermanland 

och skogen bröts ned som tändstickor 

och bygderna mörklades. 

Eländet började vid 4:e advent och 

under en treveckorsperiod var vår by 

strömlös i fjorton dagar. En katastrof 

med tanke på bl.a. mjölkmaskiner, frysar 

m.m. Med värmen inomhus var det 

mindre problem. Då de flesta hade vedspisar 

och vedeldade värmeledningspannor. 

Det som följer är vår familjs 

egen upplevelse under dessa dagar. 

Söndagen 4:e advent hade jag och 

min kusin stämt möte i Härnösand, då 

hon skulle komma från Stockholm och 

medverka i ett juloratorium i domkyrkan. 

Jag ville så gärna åka dit och lyssna 

men det fanns lite komplikationer. 

Vi hade en 6 månaders baby i familjen 

och som fortfarande delvis ammade. 

Så fanns en storebror på 6 år. Nog 

skulle jag väl kunna lämna hemmet 

några timmar på kvällen! Väglaget var 

väl inte det bästa med ganska mycket 

blaskig blötsnö, men min kära folkvagn 

hade nog gått i värre före. Så händer det 

som inte får hända! Strömmen går när 

lillebror ligger på skötbordet! 

I skenet av stearinljus blir han ändå 

en ren och fin liten baby redo för 

kvällsmys med pappa och storebror. 

Pappa som var i ladugården för att göra 

kvällssysslorna lite tidigare och ställa 

upp för sin äkta hälft kommer inrusande. 

Stopp mitt i mjölkningen, byte till 

handmjölkning men man måste ju kun- 

na se! Var finns våra gamla fotogenlampor 

och visst har vi en lykta, vrålar 

han. Vi famlar runt ned stearinljus i 

händerna. Ficklampan var livlös! Hittar 

lyktan och en skvätt fotogen. Tittar på 

klockan. Måste nog fara snart om jag 

skulle hinna tillkyrkan i tid. Storebror 

får hålla den lille i sällskap på golvet 

tills pappa är klar med djuren. Och jag 

sticker i väg i ungdomlig sorglöshet!! 

Hade det varit idag 40 år senare hade 

mitt handlande givetvis varit ett annat. 

Stannat hemma och hjälpt till och rett 

ut eländet tillsammans med den övriga 

familjen. Hur gick då resan till stan? 

Lyckligt men jag minns att det kändes 

lite domedagsstämning att se hela Norabygden 

försänkt i mörker. Tror inte 

jag mötte en enda bil. På andra sidan 

älven var det fullt ljus! 

Julafton! Fortfarande strömlöst! På 

natten hade ytterligare blötsnö fallit. 

Byns gubbar samlas vid mjölkbordet 

för att vänta på mjölkbilen. Ingen 

plogbil! Skulle något fordon över huvud 

taget ta sig fram? Någon hade talat 

med elbolaget och fått besked att ingen 

ström var att räkna om man inte fick 

hjälp med att rensa ledningarna. 

På den tiden hade ledningsgatorna 

minsta möjliga bredd och träden hängde 

nu kors och tvärs över och kring 

ledningarna. Man bestämde: Alle man 

ut! Telefon till elbolaget: Bryt strömmen 

till byn så går vi ut! 

Ett farligt uppdrag att kava fram i 

djupsnön i ledningsgatan utrustade 

med yxor, sågar båtshakar, rep och di- 

verseandra finurliga redskap allt medan 

träden svajade och small av här och 

där på grund av snötyngden. 

O – la – la! Vid två-tretiden på dagen 

var det värsta bortrensat och man 

kunde slå på strömmen. 

Kl. 15.00! Ett magiskt klockslag! 

Kalle Anka! 6-åringen jublade! Men så 

nästa katastrof! Bara grus i TV-rutan! 

Stormen hade slitit av antennkabeln, 

som hängde ner från taket.” Det går å 

laga mamma,” tjöt han. Rustad med 

ficklampa, isoleringstape samt en tång 

skred jag till verket på utsidan väggen 

– och givetvis var det mitt i blåshålet. 

Men hur skulle jag veta när det 

blev kontakt? Pojken fick stå innanför 

fönstret och skrika ”Nu”! Det gällde 

att hålla kabeländarna mot varann och 

snabbt vira tape. Med ficklampan i 

munnen. Lättare sagt än gjort, då stormen 

slet och drog åt alla håll. Efter 

flera misslyckade attacker kom vi så i 

sändning. 

Mamma, när blir det julafton? Vi får 

väl se när pappa kommer hem. 

Han kom hem blöt och hungrig vid 

8-tiden på kvällen. Då åt vi gröt och 

skinka och 6-åringen fick ett paket och 

gick till sängs med löfte att det skulle 

bli mera julafton nästa dag. Och det 

blev det och då kunde vi hämta min 

pappa, som bodde i grannbyn och suttit 

insnöad hela julafton. 

Så förflöt dagarna fram till årsskiftet. 

Man skulle ha kunnat ha vadslagning 

om ström eller inte ström. 

Nyårsafton 1966! Ingen ström! 

Goda vänner kom på besök med försenade 

julklappar till barnen. Vi hade en 

härlig kväll med levande ljus i granen. 

Sedan dess har aldrig ljushållarna tagits 

fram! 

Fram på nya året började vi förstå 

stormskadorna i skogen. På vissa ställen 

var det rent omöjligt att ta sig fram. 

Stammarna låg som plockepinnspel. 

Det tog flera år att reda upp och städa i 

skogen för vår del. 

6-åringen? Ja, han blev elektriker!!! 

God jul och Gott Nytt År 

utan strömavbrott! 

önskar Astrid Westin 

Nora hembygdsförening 


Kring Holm och Stöndar 

Förbundets höstmöte var i år förlagt till 

Bettans konferenscenter på f.d. Stöndars 

lanthushållsskola. Dagens tema 

hade lockat ett 50 tal ombud från de 

ångermanländska hembygdsföreningarna. 

Förbundsordförande Ann Renström 

hälsade välkommen varefter följde en 

parentation över den under många år 

inom förbundsstyrelsen verksamme hedersmannen 

Sigfrid Fahlén Sollefteå. 

Vackert draperad i sin moders ungmorsklänning 

med mönster från Ångermanlands 

hemslöjd inledde förra rektorn 

Britt Gustawson sin historik kring 

Stöndar. Fängslande och inlevelsefullt 

berättade hon om skolans historia liksom 

om sin rektorstid mellan 1964-81. 

Född i Småland kom hon som barn 

med föräldrarna via Hampnäs till Tvillingsta 

lantmannaskola där föräldrarna 

var verksamma. Hon kom senare att gå 

i sin moders fotspår med utbildning vid 

Fredrika förbundets lanthushållsskola i 

Rimforsa. Stöndars mangårdsbyggnad 

som under 1800 talet byggts av Johan 

Nordenfalk på Holm inköptes av Boteå 

kommun till ålderdomshem. År 1920 

började ladugårdsskötarkurser i samarbete 

med Hushållningssällskapets 

försöksgård i Offer. 1925 tillträdde skolans 

första rektor Ellen Persson en tjänst 

hon innehade i 39 år. Vid den tiden fick 

skolan ofta besök av den legendariska 

länsmejerskan Anna Kron från Härnösand. 

Lantmanna utbildningar fanns 

vintertid och 3,5 mån lanthushållsutbildning 

sommartid. Utbildningen vid 

skolan gav allehanda praktiska och teoretiska 

kunskaper i ett lanthushåll, som 

matlagning, textilier, väv- och syteori 

med egna alster skötsel, av trädgård och 

fjäderfän mm. Några händelser i korthet: 

År 1935 brinner huvudbyggnaden. 

Ny byggnad invigs 1937. Landstinget 

övertar verksamheten 1946. Skolan får 

besök av kung Gustaf VI Adolf 1952. 

Huvudbyggnaden brinner 1960 och 

flygelbyggnaden 1961. När den nya 

skolbyggnaden tas i bruk 1964 får man 

tillgång till moderna lokaler för köksutbildningen. 

Kurser tillkom i hälsolära, 

barnskötsel och familjekunskap Gymnasieskolan 

införs 1971. Skolan som 

fungerade som internat ordnade ibland 

fester och även kurser i folkdans. Den 

här dagen fanns flera före detta elever 

närvarande varför ömsesidiga min- 


nen och hågkomster ventilerades. Inte 

minst intresserade de fotoalbum från 

gångna verksamhetsår som Britt lade 

ut till beskådande. Britt berättade även 

om det märkliga ointresset från skolans 

huvudmän vid kursintagningarna under 

skolans senaste år. Den nya gymnasieskolan 

infördes 1971 och utbildningen 

vid Stöndar var måhända väl könsinriktad. 

Lanthushållsskolan läggs ner 1982. 

Att utbildningen vid skolan var allsidig 

råder däremot inget tvivel om. 

Efter en mättande och god lunch följde 

en uppskattad underhållning av Peter 

Osslund (barnbarn till Helmer) med 

berättelser och anekdoter samt sång 

till gitarr. Därefter var det dags för Pia 

Hedberg att berätta om gravfältet vid 

Holm. Fältet innehåller 20 olika gravar 

eller fornlämningar från 300-600 e.kr. 

varav nio är vetenskapligt undersökta. 

Den största med 20 meters diameter 

innehöll förutom den dödes brända 

ben, pilspetsar av ben, björnklor samt 

en glasbägare med pålagda trådbågar, 

den nordligast funna i Sverige och tillverkad 

i Västeuropa. Fynd av arabiska 

mynt visar även på kontakter med främmande 

kulturer. Därefter övergick Pia 

till att berätta om Holm, Sveriges nordligaste 

säteri. Den förste som nämns är 

underlagmannen Evert Hindersson som 

på 1500 talet sammanfört de fyra byarna 

Harleken, Oppom, Holm och Staberg. 

Hindersson avled 1624, efter hans 

arvingar övertog friherre Carl Larsson 

Sparre, Holm 1660. Egendomen omfattade 

vid den tiden cirka 150 seland. 

År1674 fick Holm status av säteri vilket 

innebar skattefrihet men i gengäld skyldighet 

att rekrytera soldater när kungen 

behövde. Sparre anlade även Graninge 

bruk 1673. Efter Sparre följde en lång 

kedja av släkter som bott på Holm. 

Dessa har på olika sätt ägt eller påverkat 

bruks och industriutvecklingen i 

södra Ångermanland. Släktnamn som 

Polack, Classon, Noreen(adlad Nordenfalck), 

Rinnman, Gjörud, Norberg 

och Hedberg. Släkter som påverkat 

utvecklingen vid bruk och industrier i 

Graninge, Gålsjö, Bollstabruk, Forsse, 

Utansjö, Björkå, Lungvik och Hallstanäs. 

Byggnaderna vid Gålsjö skänks 

1951 till Härnösands stift. På Gålsjö har 

Ångermanlands hembygdsförbund under 

många år haft sitt årliga höstmöte. 

Ombud vid höstmötet 

Holms skogar tas över av SCA 1974. 

Holm säljs 1985 och drivs som ekologiskt 

lantbruk. Byggnaderna som nu är 

kulturmärkta består av huvudbyggnaden 

från slutet av 1700 talet, med övervåning 

bevarad intakt och som använts 

för representation, en flygelbyggnad i 

samma stil som huvudbyggnaden i en 

våning, ett timrat magasin från 1879 i 

två våningar som flyttats från Sånga Mo 

där det fungerat som militärförråd. 

Förbundsordförande Ann Renström 

informerade och rapporterade om Hembygdsrörelsens 

grundsyn, Tidningen 

Angerman, om förlagsverksamhet, 

Kulturutmärkelsen, föreningen Hamnmagasinets 

vänner i Nyland hade sökt 

och fått medlemskap, accesstjänster 

mm., rapporter från resor, Riksstämman 

i Kiruna, Registreringskommittén, 

Byggnadsvårdkommittén, försäkringskonferenser, 

Hembygdens dag 28 februari 

2009 och inbjudningar till övriga 

möten och konferenser. Solveig Nordin- 

Zamano återflyttad ångermanländska 

med guideutbildning informerade om 

sig själv och sitt specialområde Linnés 

resor och lärjungen Peter Löfving. 

Den välkomponerade dagen avslutades 

med en diskussion kring hur vi kan 

väcka politikerna inom kommunerna, 

länsstyrelse och landsting för kommande 

stora underhållskostnader på våra 

hembygdsgårdar, och vårt ideella kulturarbete 

som omräknat i arbetstimmar 

blir mångmiljonbelopp. Mötets mentor, 

Tommy Lindh såg till att tidsschemat 

hölls, tackade föredrags-och underhållare, 

kom med sammanhållande kommentarer, 

liksom förslag till ekonomisk 

förstärkning inom rörelsen. Ångermanlandssången 

med Albert Vikstens text 

satte punkt för ett givande höstmöte. 

Sven-Erik Landin

Julfirande på Mosjölund 

Mosjölund är ett hemman beläget 

mellan Indalsälvens dalgång och 

Bredsjön i Ljustorp. Närmaste grannen 

är Gudmundstjärn. Här växte Anne-Marie 

Löfstedt, född Andersson, 

upp på 30- och 40-talet. Det här är 

hennes berättelse om julfirandet, som 

hon minns det. 

Jul 

När tomten skulle komma så försvann 

pappa Oskar med hästen. Tomten 

hämtades i Loning. Efter två timmars 

väntan var barnen Ernst, Anne-Marie 

och Majbritt trötta och somnade ifrån 

tomten, men vaknade när pappa Oskar 

kom tillbaka. 

I julgranen brann det levande ljus. 

En gång brann julgranen upp, när någon 

tände ett tomtebloss, som i sin tur 

antände en franskaramell. 

Drycken som var populär på den tiden 

och som dracks till julen var Tomtebrus. 

Det var ett slags pulver, som 

bubblade när det blandades med vatten 

och som fanns i olika smaker. 

På julafton fick alltid djuren något 

extra gott på kvällen, bland annat 

bröd. 

Radion med sina kristaller räckte 

inte så många timmar, så det var en- 

dast nyheterna och något speciellt 

program, som fick avlyssnas. Tiden 

fördrevs inomhus med kortspel. Utomhus 

var det skidorna som gällde. 

På juldagen, liksom på långfredagen 

var inga lekar eller skidåkning 

tillåtet. 

Till jul slaktades en gris, en kalv 

och ett får. Köttet saltades och förvarades 

i uthuset. Från slutet av 40-talet 

konserverades köttet. 

Jag minns en slaktare, som var 

vindögd. Han missade grisen och då 

sa medhjälparen: ”Slår du dit du tittar, 

så vill jag byta med grisen”. 

Lutfisken lades i blöt på Annadagen. 

Fisken lades först i blöt i vatten några 

dagar, därefter tillsattes släkt kalk och 

soda. Efter 5 - 7 dagar lades fisken 

åter i vatten som byttes varje dag. 

Minnen från en julottefärd 

På Gudmundstjärn bodde Axel Smedberg. 

Han tyckte att vi skulle göra 

sällskap till julottan i Lidens kyrka 

och på kvällen kom han körandes med 

sin häst hem till oss. Jag tyckte synd 

om hästen, som fick stå hela natten i 

stallsvalen, där det var kallt, för det 

fanns ingen plats i stallet, för där stod 

våra två hästar. 

Mat som serverades till Jul 

Pank med sälge-tjuga 

(recept från Haverö) 

6 liter mjölk 

1-2 matskedar ostlöpe 

En liten bit sälge-tjuga 

Till redning: grädde, vetemjöl, sirap 

eller socker. 

Värm mjölken fingervarm (35 grader). 

Tillsätt ostlöpen och dra kastrullen 

åt sidan tills mjölken stelnt till en 

fast massa. Rör försiktigt om ostmassan 

från bottnen, ställ kastrullen på 

svag värme och låt den sakta koka i 5 

-6 timmar. Låt sälge-tjukan koka med 

en stund. Rör i massan emellanåt, så 

den ej bränns. Avred med grädde och 

mjölk och smaksätt med lite sirap eller 

socker. 

I stället för sälge-tjuga kan man tillsätta 

lite russin efter behag. 

Vill man ha större osklumpar i panken, 

kan ostmassan lyftas upp under 

kokningen och ihällas före redningen. 

Osten blir då ljusare än panken. 

Ur ”Mat man åt i Haverö när seklet 

var ungt” Haverö hembygdsförening 

Tidigt på juldagsmorgonen åkte vi, 

Axel, Majbritt, Ernst och jag med häst 

och släde mot Liden. Som tur var, så 

var det lite månsken, så vi såg vart vi 

åkte. 

De hade på sommaren huggit bort 

skog där kraftledningen skulle dras 

fram, den som idag går över Mosjölund 

(Vennbergstorpet) till Myrådalen. 

Den vägen åkte vi och kom fram 

till vägen mellan Liden och Slättmon. 

På ett ställe efter Slättmovägen körde 

en bil före oss och den hade inte något 

lyse. Kanske hade den fått något fel. 

Axel körde om bilen och den glädje 

och stothet han kände, går ej att beskriva. 

Hans häst sprang fortare än 

bilen. 

När vi kom fram i Liden, fick vi 

stallplats hos en bonde, under tiden vi 

var i julottan. Därefter var det samma 

väg tillbaka till Mosjölund och Gudmundstjärn, 

men nu var det ljust. 

Detta äe ett minne, som mina barnbarn, 

när jag berättar för dem också 

skulle vilja uppleva. Åkturen gjorde 

vi mycket för att Axel ville det, han 

bodde ju ensam på Gudmundstjärn. 

Berättat för Karin Jonsson, 

Indals hembygdsförening 


Det stora julbadet… 

Ja, till jul ”måste man bada, antingen 

det behövdes eller inte”, som en gammal 

gubbe en gång sa. Men gissa om 

det behövdes! Man slösade inte med 

vatten på den tiden. Det var tungt att 

bära vatten i hinkar från brunnen. 

Många drog hem vatten från åar och 

sjöar till att bada i, det var mjukt vatten, 

så i ”onödan” slösade man inte. 

Finnfolket, som hade riktiga finnbastur 

upp i någon backe, badade varje 

lördag och det luktade så gott från 

björkvedsbrasorna, men för alla andra 

kunde skjutsen lagras. 

Till julen bars det in vatten i stugan 

och mor lade fram rena vita skjortor 

och särkar. Kalsonger och ”underbraller” 

är en ganska ny uppfinning, som 

man klarade sig utan om man inte hörde 

till de som hade bättre ställt. 


Vattnet värmdes i en stor kittel på 

vedspisen, det var varmt i köket, elden 

knastrade i spisen och lyste röd, 

när mamma slängde in ett nytt vedträ. 

Det var många som skulle bada, kanske 

tio barn eller mer, vem vet, och 

mamma och pappa förstås och kanske 

en piga eller dräng och gamla moster 

Sofia. 

Så började det stora julbadet, småbarnen 

först och sedan eftersom. Vattnet 

var inte så rent när det blev mammas 

tur. ”Ho sku ha’n bra snäll ’n 

gubbe, om han sku hämta mer vatt’n 

åt’a, nä, de fick no räckä dä som va”. 

Att bli ren och vit och lukta gott måste 

ha varit en underbart skön känsla och 

säkert sov man extra gott i julveckan, 

även om man då trodde, att spöken 

och skrömta var särskilt i farten. Det 

var därför man tände så mycket ljus, 

för alla troll avskyr ljus. 

Många gånger blev det också eldsvådor 

under julhelgen och man förlorade 

sina ägodelar. Ett gott råd i juletid; 

När man lämnar hemmet ska man 

alltid tänka som mormor ”Ingenting 

som rinner, ingenting som brinner!” 

och kolla noga! 


Två ljus 

Rektor Algot Hellbom från Njurunda har upptecknat en 

julberättelse om två ljus. Den är från Attmar och härrör sig 

från en torpare n’ Jon Svänssa, född 1799. Den är skriven 

på dialekt, men för att göra den mer begriplig för alla har 

jag översatt den och förkortat den något. 

Gammalt tillbaka var det vanligt att man i alla gårdar 

stöpte ljus till kyrkan och varje bonde skulle lämna ett ljus. 

”N’ Jon Svänssa i Attmar, en morbror ti mormora mi” han 

ville inte vara sämre än bönderna han, så han gav ett ljus 

han också och väntade väl att någon skulle säga nånting 

om det där, men han hörde ingenting och eftersom han böjrat 

”gatt’n ju fortsätta”. Ett år flög det i han att han skulle 

lämna två ljus och vara ”kärig” då förstås. Nu skulle han 

väl i alla fall bli omtalad! 

Ja, så skulle han fara till julottan och se på de där ljusen, 

se hur dom brann. Innan öhan for tog han och smaka nå lite 

på julbrännvine, så att han inte skulle bli frusen mens han 

satt där i kyrka. 

Han kom in och satte sig och det var så ljust och grant där 

och han undrade för sig själv ”unras om hä ä nagen som vet 

att n’ Jon Svänssa ha gett två ljus ti körka i år?” Ja, julottan 

började och dom spelade och sjöng och prästen började 

predika, men ni vet kyrkan var full i folk hon och varmt 

var av alla ljusen och hr det var så lura n’ Jon Svänssa till. 

Men innan det var riktigt slut så kvickna han till igen och 

”fick opp ygan” och då får ha se hur kyrkväktaren går där 

och släcker ljusen. 

N’ Jon Svänssa hade inte hört mycket av predikan och nu 

föll det honom in, att han skulle säga nånting innan folket 

hann gå ut, så han ’högg till’ så att det hörde över hela kyrkan: 

”Lätt ljusa brinne! Då bönnren ger ett, så ger n’ Jon 

Svänssa två!” 

Och det där blev just som ett ordstäv i hela socknen och 

det händer nog än i dag, hundra år efteråt att någon kan 

Greta och granen 

Man brukar dekorera granen med kristyrkarameller eller 

”kritgötta” som man sa. På kristyren klämmer man fast bokmärken, 

änglar eller Jesusbarn. Prosten Georg Bergfors, som 

alla äldre Sollefteåbor känner till, växte upp med sex systrar. 

Han berättade för mig, att en jul, när granen var klädd och 

barnen strängeligen förbjudits att röra det som hängde i den, 

sprang en av de äldre systrarna och skvallrade: 

– Mamma, mamma, ’a Greta klämmä Frälsar’n!” 

Det var förstås Jesusbarnet, som fick sig ett nyp. 

Margreta Grafström 

säga – om det är någon som vill släcka något ljus – ”lätt 

ljusa brinne, sa n’ Jon Svänssa däri körka om julmåran”. 

Den här historien fick Algot Hellbom av E. P. Sjölund i 

Skön, född 1896, som hört den berättas i bygden. De här 

och många andra trevliga bygdehistorier ingår i Hellboms 

två böcker ”Medelpad berättar – sant och diktat på dialekt”, 

utgivna 1980 och 1981. 



Avs. Medelpad & Ångermanlands Hembygdsförbund 

Åstön 765, 860 35 Söråker 

Jultomtar på Island 

Jultomtar nämns under 1600- och 

1700-talet i en del isländska skrifter. 

Från början nämns inte något om deras 

antal. Under 1800-talet finns uppgifter 

om detta. Två tal nämns 9 eller 

13 stycken. 

Deras föräldrar är två troll Gryla 

och Leppalúdi, som använts till att 

skrämma små barn med. Tomtarna 

var också onda skrämselväsen från 

början. De kom ner till bygden från 

sitt hem i fjällen med början den 12 

december och for tillbaka efter julen 

fram till den 6 januari. Deras utseende 

och klädsel har påverkats av europeiska 

tomtetraditioner idag och de har 

blivit snällare med åren. 

Här kommer en liten redogörelse 

för de olika tomtarna: 

12 december kommer Stekkjastaur 

och han är ute efter att stjäla mjölk i 

fårhuset. Han far tillbaka till fjällen 25 

december. 

Korvtjuv 


13 december kommer Giljagaur 

som vill ta skummet från mjölkhinken. 

Han försvinner 26 december. 

14 december kommer Stúfur och 

försöker få tag i stekpannan med matrester. 


15 december kommer Tvörusleikir 

som vill få tag i tvaran, (slev som man 

rör i grytan med), för att slicka av den. 


16 december är det dags för Pottasleikir 

som vill skrapa rester ur grytan. 

Han försvinner29 december. 

17 december kommer Askasleikir 

som vill slicka i sig matrester från 

matskålen. Han försvinner 30 december. 

18 december kommer Hurdaskellir 

som smäller igen dörren för att skrämmas. 

En påminnelse om att man skall 

stänga väl om sig. Han far tillbaka till 

fjällen den 31 december. 

19 december kommer Skýrgamur 

och försöker stjäla skýr (isländsk 

yougurt) ur skýrtunnan och lyckas 

föräta sig på den. Han försvinner 1 

januari. 

20 december kommer Bjugnakraekir 

och stjäl bjugur (korv) från 

stänger de hängs på. Han försvinner 

2 januari. 

B 

Föreningsbrev 

Bockhoppare Skålslickare Ostsmakare Fönstertittare 

21 december är det dags för Gluggagaegir 

som skrämmer barnen genom 

att titta in genom fönstren (gluggar). 

Han försvinner 3 januari. 

22 december kommer Gáttatefur 

som luktar till sig var det finns mat. 

Han avbildas med en stor näsa. Han 

försvinner 4 januari. 

23 december dyker Ketkrókur upp. 

Med sin långa krok fiskar han upp fårköttet 

som hänger till rökning i skorstenen. 

Han far tillbaka 5 januari. 

24 december kommer den sista 

tomten Kertasníkir som vill sno åt sig 

av julljusen (kerti) som barnen fått. 

Han försvinner 6 januari och därmed 

är julen slut. 

Man finner inte några liknande 

tomtar i andra länder och islänningarna 

har genom dem även en slgs adventskalender. 

På julfester på Island 

får barnen höra om alla dessa tomtar. 

Skådespelare utklädda som modern 

europeisk jultomte uppträder och 

underhåller med berättelser om alla 

dessa figurer. Numera har tomtarna 

även med sig julgåvor till barnen och 

det ordnas många julfester runt om i 

landet. 

Lars-Erik Larsson 

Torps hembygdsförening

Angerman nr 5 2008

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?