Individuell lön - lönar det sig?

hålla sig på samma nivå som exportindustrin. På så sätt skulle vinstrika
företag få pengar över till nyinvesteringar som gav nya jobb när de företag
tvingades slå igen som inte klarade den lönenivå som den solidariska
lönepolitiken krävde. Man brukar säga att denna modell fungerade som
bäst från början av 1950-talet fram till slutet av 1960-talet.
på 1970- och 80-talet drabbades dock den svenska modellen av diverse
problem. Höga nominella löneökningar bidrog till att inflationen kom att
bli högre än i många andra länder. Samtidigt gav det växande välståndet
utrymme för en kraftig expansion av den offentliga sektorn. De fackliga
organisationerna krävde samma löneutveckling som den löneledande
exportindustrin. Detta skapade en lönekarusell, som drastiskt uttryckt,
kom att innebära att taket på slutna löneavtal på ett område kom att betraktas
som golvet vid efterföljande avtalsförhandlingar. Till detta uppstod
en flora av olika krav på både löneutvecklings- och prisgarantier.
Utvecklingen med höga nominella löner och hög inflation resulterade i
en period av praktiskt taget noll reallöneökning för de flesta anställda under
1980-talet och en kostnadskris i företagen som kulminerade i början på 1990talet.
Staten och regeringen försökte hålla inflationsspöket stången genom ett
antal devalveringar av den svenska kronan. 1992 var dock devalveringsvapnet
definitivt överspelat och riksbanken tvingades till slut släppa kravet på ett fast
pris på den svenska kronan och lät den flyta fritt i förhållande till andra valutor.
Detta ledde till att värdet på den svenska kronan sjönk och arbetslösheten
steg ytterligare. Från denna tid kom den ekonomiska politikens fokus inte
längre att främst ligga på full sysselsättning utan på låg inflation.
… och fall
I och med denna oroväckande utveckling för den svenska ekonomin kom
den svenska modellen att förlora sin legitimitet. I stället höjdes krav på en
mer decentraliserad lönebildning, bättre anpassad till ekonomiska realiteter
ute i företagen och med högre krav på återhållsamhet när det gällde
både den offentliga sektorns expansion och dess lönekrav. De främsta förespråkarna
för denna decentraliseringslinje var de större arbetsgivarorganisationerna
i SAF, med Verkstadsföreningen (idag Teknikföretagen) i
spetsen. De ville att löneförhandlingarna skulle ske ute på företagen och
med större hänsyn till de anställdas prestationer och duglighet. Genombrottet
för övergången till en mer decentraliserad modell kom redan i
början på 1980-talet då Metall spräckte den fackliga fronten och slöt ett
separat avtal med Verkstadsföreningen. Därefter blev SAFs medlemsorganisationer
allt mindre benägna att sluta centrala avtal över branschnivå.
En gemensam strävan från både arbetsgivare och fack var att värna om
sina självständiga roller som avtalsslutande parter på svensk arbetsmarknad
och förhindra statlig inblandning i form av lagstiftning.
Sifferlösa avtal
Sedan dess har decentraliseringsprocessen utvecklats vidare. Allt färre
avtal innehåller några centrala löneutvecklingsgarantier för den enskilde.
Förhandling och fördelning ska ske lokalt, ute på arbetsplatserna.
Längst i utvecklingen har de parter gått som tecknat så kallade sifferlösa
avtal. I dessa finns, som framgår av namnet, inga som helst garantier
varken i krontal eller procent för den enskildes löneutveckling. Sådana
avtal förekommer idag framför allt på tjänstemannasidan inom offentlig
sektor. På LO-området har hittills inga sådana avtal träffats.
Med sifferlösa avtal har den solidariska lönepolitiken definitivt gått i
graven. Om lönebildningen sker lokalt öppnas möjligheter till ökade löneskillnader
mellan branscher och företag beroende på vinstutveckling,
marknadskrafter etc. Skillnaden mellan privat och offentlig sektor (som
ju inte genererar några vinster överhuvudtaget) kan också öka. Ur den
32 33