Vården av gamla byggnader.1

Kakelugnar
Till bondgårdarna kom kakelugnen i allmänhet
först under 1800-talet. Vanligtvis
har kaklen varit glaserade i gråvitt eller
oglaserade och målade med oljefärg.
Kakelugnarna sattes tidigare på en fotställning
av trä eller smidesjärn. Senare ersattes
denna ställning med sockelkakeL sotluckorna
tillkom först sent på 1800-talet. De
bör alltså inte sättas in i äldre ugnar, utan
håltagningarna för dem bör fyllas igen med
bruk eller gips. Framför eldöppningen var
det i regel bara ett par luckor av smidd
järnplåt eller mässing.
Defekta kakel lappas i med gips som sedan
patineras. Eventuell dekor kompletteras
genom att man målar i med oljefärg.
Felande kakel ersätts antingen med avgjutningar
i gips eller med använda kakel från
annat håll. När ugnen är uppsatt kopieras
dekoren från de övriga kaklen; sedan patineras
den och förses eventuellt med ett
skyddslager av god fernissa.
I Tottieska malmgården på Skansen har
försök gjort med en specialkonstruerad värmeanläggning,
fig 19. Det gällde att skydda
värdefulla väggpaneler av ädelträ mot temperaturväxlingar.
Därför monterades radiatorer
in i kakelugnarnas överdel på ett sådant
sätt att kakelugnarna utan att ställas
om kunde eldas på vanligt sätt. Bilden återger
principritningen för detta system, som
har fungerat fullt tillfredsställande och hållit
den önskade temperaturen av cirka 12°.
Tack vare att byggnaden är av tegel har
ledningarna kunnat dras inne i väggarna
och därför blivit helt osynliga.
Ä ven andra ugnstyper har förekommit i
bondgårdarna. I södra och västra Sverige
var sättugnen vanlig. Den byggdes av järnhällar
och ställdes som ett skåp på olika
slags underreden. Den eldades i allmänhet
från ett annat rum genom ett hål i brandmuren.
På ugnens ovansida ställdes ofta ett
litet värmeskåp, som var murat av tegel el-
Fig 18. På denna ritning kan man se Hazeliushuset från 1803 i längdsnitt med sina kakelugnar och
skorstensstockar.
76