Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Gårdar läggs ner, stadsbor<br />
flyttar in i de <strong>gamla</strong><br />
byggnaderna och kommer<br />
med nya kr<strong>av</strong> på utrymme<br />
och komfort.<br />
Men en gammal torpstuga<br />
eller mangårdsbyggnad<br />
utgör en del <strong>av</strong><br />
Sveriges kulturmiljö.<br />
Den nye ägaren måste<br />
vara medveten om det<br />
arv han förvaltar. Här<br />
ges praktiska och sakkunniga<br />
råd om hur man<br />
vårdar och bevarar både<br />
husets exteriör och interiör.<br />
Vilka hus skall bevaras<br />
Skydd mot trägnagare<br />
Rötskydd<br />
Timmerväggar<br />
Korsvirkes- och<br />
skiftesverksväggar<br />
Vedtak, torvtak,<br />
halmtak<br />
Rödfärgning<br />
Eldstäder<br />
Målade snickerier<br />
Flyttning och återuppförande<br />
<strong>av</strong> byggnader.<br />
Illustrerad med ca 50<br />
klart lättfattliga och instruktiva<br />
teckningar .<br />
samt över 90 färgfotografier.<br />
Register med ordförklaringar.
Gottbard Gustafsson - Arne Biörnstad<br />
Skansens handbok<br />
i vården <strong>av</strong> gatnla<br />
byggnader<br />
Forum
© Arne Biörnstad och Gotthard Gustafsson 19 l<br />
Omslagstypografi: Paul Eklund<br />
Teckningar: Gotthard Gustafsson<br />
Fotografier: Arne Biörnstad, där ej annat anges<br />
ISBN 91 -37-07365-6<br />
Tryckt 1981 hos<br />
Centraltryckeriet AB, Borås
Förord<br />
Innehåll<br />
Hembygdsgårdarnas uppgift och utformning<br />
Vilka hus skall bevaras? 10. Måste huset flyttas? 10.<br />
Vad skall gården visa? 11 . Vilket tillstånd bör återställas?<br />
12. Anlita fackmännens bistånd 14. Bevara fritidshus<br />
också 15 .<br />
Sanering<br />
Trägnagande insekter 18. Skydd mot trägnagare 19 .<br />
Rötsvampar 21. Rötskydd genom bestrykning 23. Bolidenmetoden<br />
23 .<br />
Iståndsättning<br />
STOMME OCH EXTERIÖR<br />
Grunder 26 . Lagningsvirke 27. Patinering 29 . Timmerväggar<br />
30. Korsvirkes- och skiftesverksväggar 37. Vedtak<br />
40. Torvtak 44. Tegeltak 48 . Halmtak 50. Spåntak<br />
54. Dörr- och fönsterfoder samt förstukvistar 55 . Takrännor<br />
och vindskidor 58. Ytterpanel 59. Revetering<br />
62. Rödfärgning 65.<br />
INREDNING OCH ELDSTÄDER<br />
Väggmålningar och tapeter 72 . Målade snickerier 72.<br />
Patinering 72. Golv 72. Kakelugnar 76.<br />
Flyttning<br />
BYGGNADsPROTOKOLL<br />
Beskrivning 80. Fotografering 80. Uppmätning <strong>av</strong><br />
stommen 83. Detaljmätning 91.<br />
;...,1ÄRKNING OCHNEDTAGNING<br />
Inredning 92. Ytterpanel 97 . Stengolv 97 . Timmertomme<br />
98. Skiftesverk 107. Korsvirke 108. Eldstäder<br />
109 . Lagring 110.<br />
7<br />
9<br />
18<br />
26<br />
26<br />
68<br />
80<br />
80<br />
92
•<br />
Å TERUPPFÖRANDET<br />
Grund 111. Källare 112. Stomme 112. Eldstäder 115.<br />
Litteratur<br />
Register och ordförklaringar<br />
111<br />
118<br />
121
Första upplagan <strong>av</strong> denna bok kom ut 1953.<br />
_.1anuskriptet utarbetades i sina väsentliga<br />
delar <strong>av</strong> intendenten Gotthard Gustafsson,<br />
o m då var föreståndare för Skansens kulturhistoriska<br />
<strong>av</strong>delning. Efter hans död<br />
1950 färdigställdes boken vid Nordiska mueets<br />
undervisnings<strong>av</strong>delning under överineende<br />
<strong>av</strong> författarens efterträdare, förste<br />
:.ntendenten Erik Andren.<br />
Avsikten med utgivningen 1953 var i förhand<br />
att nå dem som arbetade vid frifismuseer<br />
och hembygdsgårdar. Tillblielsen<br />
<strong>av</strong> Skansen 1891 som världens första<br />
inspirerade många till efter<br />
.d och Nordiska museet och Skansen ansig<br />
böra sprida sina erfarenheter <strong>av</strong><br />
ttning och vård <strong>av</strong> <strong>gamla</strong> hus.<br />
Trots att så stor del <strong>av</strong> boken handlade<br />
m fl yttning <strong>av</strong> byggnader betonades det att<br />
sättet att bevara ett hus är att underdet<br />
på dess <strong>gamla</strong> plats.<br />
Andra upplagan kom ut 1972 med ofört<br />
bildmaterial, men med texten bear<strong>av</strong><br />
mig i samarbete med Skansens<br />
Bo Kumerius. Vi redovisade<br />
erfarenheter som gjorts på Skansen seden<br />
första upplagans utgivning. Vi ville<br />
nå de många som köper manbyggnaoch<br />
uthus på nedlagda jordbruksfastigr<br />
fö r att använda dem för fritidsboende.<br />
r som flyttar in i de <strong>gamla</strong> husen har<br />
Förord<br />
ofta andra behov och större ekonomiska<br />
resurser att förändra husen än de förra innevånarna.<br />
Om vi skall kunna behålla de stora trivselvärden<br />
som ligger i att ha en differentierad<br />
och ortspräglad bebyggelse i vårt land,<br />
så krävs det att alla hjälper till att vårda sina<br />
hus på ett sätt som överensstämmer med<br />
ortens traditioner.<br />
Denna tredje upplaga överensstämmer i<br />
stort med den förra, men texten är återigen<br />
översedd och kompletterad <strong>av</strong> mig i takt<br />
med nya erfarenheter. Det svartvita bildmaterialet<br />
är oförändrat, men har fått tilllägg<br />
i färg för större åskådlighets skull. Boken<br />
handlar alltjämt till stor del om hur<br />
man flyttar hus. Det är inte lika aktuellt<br />
som när boken först kom ut, men hur gärna<br />
man än vill att alla <strong>gamla</strong> hus skall få vara<br />
kvar i sin rätta miljö, så förekommer det att<br />
enda räddningen kan vara en flyttning, och<br />
då är det bra att en samlad handledning<br />
finns tillgänglig. Dessutom berättar flyttningskapitlen<br />
åtskilligt om de <strong>gamla</strong> husens<br />
konstruktion och de villkor som gäller för<br />
att hålla dem vid liv även utan flyttning . I<br />
slutet <strong>av</strong> boken är en bibilografi tillagd med<br />
ett urval <strong>av</strong> litteratur om <strong>gamla</strong> hus och<br />
deras vård.<br />
Skansen i februari 1980<br />
Arne Biörnstad<br />
7
Hembygdsgårdarnas uppgift<br />
och utformning<br />
I Sverige, liksåm i Norge och Finland, finns<br />
det färre <strong>gamla</strong> byggnader bevarade än i de<br />
flesta andra länder i Europa. Detta hänger<br />
naturligtvis samman med att byggnadsmaterialet<br />
i Skandin<strong>av</strong>ien till största delen har<br />
varit trä. Tegelhus och stenbyggnader är<br />
mera långlivade än trähus. Fukt, röta och<br />
skadedjur har alltid bidragit till att förkorta<br />
trähusens ålder. Särskilt i våra städer har<br />
också förhärjande eldsvådor sopat bort<br />
stora delar <strong>av</strong> den äldre bebyggelsen. På<br />
landsbygden har skiftet och andra ekonomiska<br />
förändringar verksamt bidragit till att<br />
äldre byggnader har fått stryka på foten.<br />
Allt detta gör det så mycket mera angeläget<br />
att effektivt vårda och underhålla de byggnader<br />
som i varje trakt väljs som representativa<br />
minnesmärken.<br />
De byggnader som sedan medeltiden finns<br />
bevarade i olika delar <strong>av</strong> landet är främst<br />
kyrkor i trä och sten, borgar, herrgårdar,<br />
köpmanshus i städerna och liknande ståndsmässiga<br />
byggnader. Ett stort antal <strong>av</strong> dessa<br />
hus är i offentlig ägo och kontrollerade och<br />
skyddade genom exempelvis Byggnadsstyrelsen<br />
och Riksantikvarieämbetet.<br />
Bondebebyggelsen har inte blivit lika väl<br />
bevarad. Byggnaderna har härjats <strong>av</strong> tidens<br />
tand och genom att de förblivit i enskild ägo<br />
har de utsatts för talrika ombyggnader för<br />
att kunna tjäna sina ändamål. I äldre tid<br />
fordrades det att historiska händelser <strong>av</strong><br />
mycket hög dignitet var förknippade med<br />
ett profant trähus för att detta <strong>av</strong>siktligt<br />
skulle skyddas. På så sätt har Ornäsloftet,<br />
ladan i Isala och liknande hus med Gust<strong>av</strong><br />
Vasa-minnen redan på 1700-talet räknats<br />
som minnesmärken.<br />
Den store väckaren var på detta som på<br />
flera andra områden Artur Hazelius, skaparen<br />
<strong>av</strong> Nordiska museet och Skansen. Samtidigt<br />
med honom verkade även G. J:son<br />
_ JS:.arlin vid Kulturen i Lund, men Hazelius<br />
verk kom att få större strålkraft.<br />
Skansen öppnades för allmänheten 1891.<br />
Man flyttade dit byggnader från olika delar<br />
<strong>av</strong> landet för att i huvudstaden skapa ett<br />
friluftsmuseum med realistiska miljöer som<br />
belyser svenskt folkliv, ett komplement till<br />
Nordiska museets samlingar. På Skansen<br />
finns även bostads- och arbetsmiljöer ur olika<br />
sociala skikt, från godsägaren till verkstadsarbetaren<br />
eller garvargesällen.<br />
Från Skansen fick man impulsen att på en<br />
mängd olika platser skapa liknande friluftsmuseer<br />
för större eller mindre områden.<br />
Åtskilliga länsmuseer äger också frilufts<strong>av</strong>delningar.<br />
Karakteristiskt för Sverige är<br />
emellertid de talrika hembygdsgårdarna.<br />
Dessa är i de flesta fall friluftsmuseum för<br />
en socken, ibland för ett härad eller liknande<br />
område. Sådana anläggningar uppgår till<br />
över 700 och sammanlagt har åtskilliga tusen<br />
byggnader tills vidare bevarats och vårdats.<br />
Denna insats är utan motsvarighet någon<br />
annanstans i världen. De värden som<br />
härigenom räddats är också <strong>av</strong> största betydelse.<br />
9
66<br />
Sparbankshuset på Skansen är struket med trätjära<br />
blandad med Fal u rödfärg. Där fönsterluckan skyddat<br />
väggen ses den oljefärgsliknande yta som fås vid<br />
strykningen. Där solen bränner går tjäran in i träet<br />
och lämnar rödfärgsstoffet på ytan.<br />
statarlängan är struken med rödfärg <strong>av</strong> slamfärgstyp<br />
enligt receptet på sid 65, liksom provet t v. Seglora<br />
kyrka är rödtjärad på tak och långhusvägg. Tornet är<br />
slamfärga t.
Väggmålningar och tapeter<br />
De råd som i det följande lämnas <strong>av</strong>ser i<br />
första hand sådana arbeten som en konservator<br />
anser att ortens hantverkare själva<br />
kan utföra.<br />
Vilka principer bör man följa vid konservering<br />
och uppsättning <strong>av</strong> målningar? Om<br />
målningar tidigare har funnits men försvunnit<br />
eller är i så dåligt skick att de inte kan<br />
användas, kanske man kan finna ersättning<br />
i lämpliga målningar från någon annan gård<br />
i trakten. Det är absolut förkastligt att försöka<br />
nykomponera målningar i "gammal<br />
stil".<br />
Är väggmålningarna bevarade men defekta<br />
eller skadade bör en konservator tillkallas.<br />
Om det är möjligt, kompletterar<br />
denne skadade partier. Kompletteringen<br />
bör göras med färgerna något neddämpade<br />
samt med en tydlig datering. Till årtalet bör<br />
fogas ordet kopia, så att man på detta sätt<br />
anger att partiet i fråga är sekundärt.<br />
Något mindre försiktig kan man vara om<br />
väggen har varit dekorerad med målningar<br />
<strong>av</strong> enklare art, såsom stänkning, schablonering<br />
eller annan liknande mönstring. Denna<br />
kan, även om bara obetydliga rester finns ,<br />
rekonstrueras och hela rummet målas om i<br />
det <strong>gamla</strong> mönstret.<br />
Till konserveringen hör även bättring <strong>av</strong><br />
fuktfläckar, revor i underlaget och andra<br />
missprydande skador. Däremot bör man bibehålla<br />
den nötning vid sittplatser, dörrhandtag<br />
och så vidare som uppkommit genom<br />
att huset har bebotts och brukats i<br />
långa tider.<br />
Vägg- och takmålningar är ju ofta övermålade<br />
och övertapetserade. Om man vill<br />
ge rummet en viss tidsprägel, bör man söka<br />
få fram den tapet eller den målning som är<br />
från samma tid som möblering och övriga<br />
68<br />
Inredning och eldstäder<br />
inredningsdetaljer. Detta behöver emellertid<br />
inte betyda att man alltid bör ta fram<br />
den äldsta väggytan, utan man får i varje<br />
enskilt fall överväga vilken tid som man har<br />
de största möjligheterna att återge riktigt .<br />
Sedan det medeltida skicket med helt<br />
omålade väggar övergetts har olika slag <strong>av</strong><br />
väggmålningar använts. Fasta väggmålningar<br />
utfördes vanligen i limfärg eller annan<br />
vattenlöslig färg direkt på timret eller på<br />
annat underlag, såsom väv , papper eller<br />
spåntad panel. De väggbonader som förekommer<br />
i södra Sverige med i regel bibliska<br />
motiv målades oftast på lösa vävnader eller<br />
papper och sattes bara upp vid högtidliga<br />
tillfällen. Ofta nöjde man sig med stänkeller<br />
schablonmålning eller strök bara väggen<br />
i en slät limfärgston.<br />
stänkmålningen utförs på en enfärgad,<br />
vanligen ljus botten. På denna yta stänker<br />
man färg <strong>av</strong> kontrasterande toner. Stänken<br />
åstadkommer man genom att slå en långborstig<br />
pensel mot en pinne eller stake eller<br />
genom att göra ett tillbakahållande ryck i<br />
slaget. Stänkning med visp har också använts<br />
vid enklare målning.<br />
Väggar med schablonerade mönster är<br />
liksom de stänkta väggarna ibland delade i<br />
en ljusare överdel och en mörkare, enfärgad<br />
eller stänkt bröstpanel. Målningar <strong>av</strong><br />
detta slag är ganska enkla att komplettera.<br />
Mönsterschablonerna skärs ut i ett ganska<br />
tunt papper efter de bevarade mönstren.<br />
De får bättre varaktighet om de stryks med<br />
shellack. Med en kraftig pensel med kort<br />
borst anbringas färgen genom ströppling<br />
över mallarna som hålls tätt mot underlaget.<br />
På de handmålade tapeterna kan ofta<br />
stora delar <strong>av</strong> mönstret utföras med hjälp <strong>av</strong><br />
schabloner, vilket underlättar kopieringsar-
70<br />
Prov på schablon- och<br />
stänkmålning från Delsbogården<br />
(t v och t h), samt<br />
stänkmålning i Hazeliushuset<br />
(mitten).<br />
Vid schablonmålning stöpplas<br />
färgen på med en styv pensel.<br />
Tapeter från 1920-talet i Skansens<br />
Skånegård.<br />
Schablonmålning från 1800-talets<br />
mitt i Delsbogården.
Målade snickerier<br />
På snickerierna har man redan tidigt använt<br />
oljefärg. Den vita färgen är ett sent stildrag<br />
som först mot slutet <strong>av</strong> 1800-talet blev vanligt.<br />
Tidigare höll man dessa detaljer i kraftigare<br />
färger, såsom blått, grönt eller rött.<br />
på vissa håll har ljusare pärlgrå till grågröna<br />
färger varit vanliga.<br />
Snickerierna har inte alltid hållits i samma<br />
färg i hela huset. Ofta har man stämt<br />
färgerna mot väggarnas så att skalan har<br />
skiftat från rum till rum.<br />
Den äldre målningstekniken är en annan<br />
än den nuvarande. Grundning och spackling<br />
används <strong>av</strong> allt att döma i mycket ringa<br />
omfattning. Färgen hölls ganska tunnflytande.<br />
Träts struktur kom därför att lysa genom<br />
och g<strong>av</strong> karaktär åt målningen.<br />
Snickerier och annan målad inredning<br />
som har ursprunglig färg i behåll bör före<br />
uppsättningen tvättas med mycket svagt<br />
tvål- eller såpvatten.<br />
På snickerier som senare har målats över<br />
kan man i regel få fram den <strong>gamla</strong> färgen, ty<br />
den har sällan helt <strong>av</strong>lägsnats. Framtagningen<br />
utförs med en vass kniv genom torrskrapning<br />
eller sedan ytlagret försiktigt<br />
mjukats upp stycke för stycke. Som färgupplösningsmedel<br />
används bland annat natronlut,<br />
blåsprit - T<strong>av</strong>äck, Bums med flera.<br />
Vid användning <strong>av</strong> alla sådana preparat är<br />
det tillrådigt att först pröva sig fram innan<br />
man börjar med större ytor. Var noga med<br />
ventilationen och akta ögon och hud! Stor<br />
försiktighet måste iakttas, så att man inte<br />
skadar det undre färglagret. När detta har<br />
tagits fram kompletteras det genom iprickning.<br />
Som prov på de borttagna färglagren<br />
sparas ett parti om 5 x 10 cm i något hörn.<br />
Detta parti delas upp i svit med några cm<br />
synliga <strong>av</strong> varje färg.<br />
Om det visar sig att äldre färglager saknas<br />
rengörs snickerierna helt genom tvättning<br />
72<br />
med exempelvis natronlut. Om alla spår <strong>av</strong><br />
äldre målning saknas färgsätter man med<br />
hjälp <strong>av</strong> övriga snickerier eller väljer färger<br />
som står bra mot väggarna och inredningen.<br />
Den nya färgen bör blandas och målas upp<br />
så, att den ger samma halvmatta och tunna<br />
yta som den äldre.<br />
Patinering<br />
Vid komplettering <strong>av</strong> äldre målningar blir<br />
det ofta nödvändigt med en patinering för<br />
att undvika att de nya färgerna bryter <strong>av</strong> för<br />
starkt mot de äldre. Ofta och speciellt då<br />
det gäller limfärger blir patineringen bäst<br />
om den görs som en efterbehandling. Att<br />
blanda mörkare färgstoffer i limfärgen ger<br />
oftast sämre resultat. Patinering <strong>av</strong> exempelvis<br />
stänkmålning åstadkommer man dels<br />
genom att försiktigt gnida med en fuktig<br />
trasa, dels genom att spruta en tunn dämpad<br />
betslösning med "Flitspruta" . Patineringen<br />
måste emellertid göras försiktigt och<br />
med urskillning.<br />
Takpaneler som nyligen målats med limfärg<br />
kan patineras genom rökning med<br />
björknäver. Denna lägger man i en plåtburk<br />
med handtag och tänder på. Sedan för<br />
man omkring burken i rummet eller håller<br />
den stilla, till exempel vid spisarn
Tunt oljemålade snickerier. Tidigt 1800-tal.<br />
Lim fll rg på tak m·h v<br />
Skogaholms herrgård med inredning från 1790-talet. Spacklad oljemålning, 1910-talet. Furugolv från 1700 t n h' t<br />
74
Kakelugnar<br />
Till bondgårdarna kom kakelugnen i allmänhet<br />
först under 1800-talet. Vanligtvis<br />
har kaklen varit glaserade i gråvitt eller<br />
oglaserade och målade med oljefärg.<br />
Kakelugnarna sattes tidigare på en fotställning<br />
<strong>av</strong> trä eller smidesjärn. Senare ersattes<br />
denna ställning med sockelkakeL sotluckorna<br />
tillkom först sent på 1800-talet. De<br />
bör alltså inte sättas in i äldre ugnar, utan<br />
håltagningarna för dem bör fyllas igen med<br />
bruk eller gips. Framför eldöppningen var<br />
det i regel bara ett par luckor <strong>av</strong> smidd<br />
järnplåt eller mässing.<br />
Defekta kakel lappas i med gips som sedan<br />
patineras. Eventuell dekor kompletteras<br />
genom att man målar i med oljefärg.<br />
Felande kakel ersätts antingen med <strong>av</strong>gjutningar<br />
i gips eller med använda kakel från<br />
annat håll. När ugnen är uppsatt kopieras<br />
dekoren från de övriga kaklen; sedan patineras<br />
den och förses eventuellt med ett<br />
skyddslager <strong>av</strong> god fernissa.<br />
I Tottieska malmgården på Skansen har<br />
försök gjort med en specialkonstruerad värmeanläggning,<br />
fig 19. Det gällde att skydda<br />
värdefulla väggpaneler <strong>av</strong> ädelträ mot temperaturväxlingar.<br />
Därför monterades radiatorer<br />
in i kakelugnarnas överdel på ett sådant<br />
sätt att kakelugnarna utan att ställas<br />
om kunde eldas på vanligt sätt. Bilden återger<br />
principritningen för detta system, som<br />
har fungerat fullt tillfredsställande och hållit<br />
den önskade temperaturen <strong>av</strong> cirka 12°.<br />
Tack vare att byggnaden är <strong>av</strong> tegel har<br />
ledningarna kunnat dras inne i väggarna<br />
och därför blivit helt osynliga.<br />
Ä ven andra ugnstyper har förekommit i<br />
bondgårdarna. I södra och västra Sverige<br />
var sättugnen vanlig. Den byggdes <strong>av</strong> järnhällar<br />
och ställdes som ett skåp på olika<br />
slags underreden. Den eldades i allmänhet<br />
från ett annat rum genom ett hål i brandmuren.<br />
På ugnens ovansida ställdes ofta ett<br />
litet värmeskåp, som var murat <strong>av</strong> tegel el-<br />
Fig 18. På denna ritning kan man se Hazeliushuset från 1803 i längdsnitt med sina kakelugnar och<br />
skorstensstockar.<br />
76
N<br />
0VERDf.Lf!VS<br />
KAKEL 1/'JMURADr<br />
l JARNSTALLN/NG<br />
'NTAG =rf=/ , , ,<br />
$<br />
Fig 19. Radiator installerad i kakelugn. Hela anläggningen är osynlig och kakelugnen kan fortfarande<br />
användas som eldstad. En god lösning <strong>av</strong> problemet att hålla obebodda gårdar uppvärmda.<br />
ler råsten och försett med konstrikt smidda<br />
järnluckor. Tyvärr är järnhällar från dessa<br />
ugnar så eftersökta att det är svårt att finna<br />
ersättning för skadade delar.<br />
Vindugnen är en ugn <strong>av</strong> samma slag som<br />
fö regående. Den är alltså byggd <strong>av</strong> järnhältar.<br />
men den eldas genom en lucka på fram-<br />
sidan. Den är ofta försedd med en kortare<br />
eller längre bockad rökgång <strong>av</strong> gjutjärn som<br />
ansluts till en kanal i murstocken. En säregen<br />
variant är den runda gjutna så kallade<br />
" kanonugnen" som man träffar på i Bergslagen<br />
och i angränsande bygder.<br />
77
Sen 1700-talskakelugn på träfot. Tidig 1700-talskakelugn.<br />
1800-talskakelugn, Hazeliushuset. 1700-talskakelugn från Barnhuset i Stockholm.<br />
78<br />
1,.<br />
Hörnspis, Bollnässtugan, 1700-talets mitt.<br />
Spis mitt på vägg. Bollnässtugan. Köksspis med bakugn och sekundlh j tltuNpl
murade kronor och liknande <strong>av</strong>skiljs tillsammans<br />
med ett stycke <strong>av</strong> pipan, och även<br />
resten <strong>av</strong> denna delas i lämpliga stycken.<br />
Ä ven en <strong>av</strong> lera byggd bakugn i gott skick<br />
bör man nog helst söka skära ner i fyrkantiga<br />
stycken genom delning med tunna mejslar<br />
och bågfilblad. De bör emellertid tas ut<br />
förbandsmässigt. Den inre delen <strong>av</strong> lerskalet<br />
är fast och hård efter eldningarna, och<br />
detta gör att styckena håller väl samman vid<br />
uppdelningen. sektioneringen ritas upp och<br />
markeras med anknytning till det system<br />
som används vid uppmätningen. Efter rivningen<br />
görs en mall direkt - på väggpapp<br />
eller papper - <strong>av</strong> hela ugnsbottnen. Märkskisser<br />
i tillräcklig omfattning och skyddsinpackning<br />
<strong>av</strong> de nedskurna delarna utförs<br />
på vanligt sätt.<br />
Under senare år har det varit ganska besvärligt<br />
att komma över tegel i storformatet<br />
(7 ,5 x 15 x 30 cm) vilket behövs som ersättni<br />
ng för trasiga stenar i äldre spisar. Man<br />
bör därför med största omsorg ta till vara<br />
teglet och efter rengöring från puts och<br />
bruk åter använda det.<br />
Kakelugnar tas ner omsorgsfullt och<br />
märks med tydlig markering <strong>av</strong> skiftföljden.<br />
Kaklen i skiften märks dessutom i nummerföljd<br />
från vänster till höger. Anlita helst en<br />
fackman för nedtagningen. Kaklen packas i<br />
trälådor, varje ugn för sig, med skyddsinlägg<br />
<strong>av</strong> träull, och lådorna märks med rumslittera.<br />
Luckor, spjäll och andra tillbehör<br />
märks och läggs i respektive ugns packlåda.<br />
110<br />
Lagring<br />
Även om byggnaden kommer att föras upp<br />
igen ganska snart efter nedtagningen, är det<br />
nödvändigt att ordna en betryggande uppläggning<br />
<strong>av</strong> timret och allt övrigt material.<br />
Snickerier, inredning, golvplank, panel för<br />
innertak och väggar och så vidare och i synnerhet<br />
alla de delar, som är försedda med<br />
målad dekoration i limfärg, bör helst magasineras<br />
under tak för att skyddas mot skador<br />
och väta. Sortera upp det rum för rum<br />
redan nu.<br />
Väggtimret ordnas upp vägg för vägg och<br />
läggs i nummerföljd med väggband underst<br />
och syll överst i tr<strong>av</strong>en. Takstolar, bjälkar<br />
och annat virke bör delas upp på liknande<br />
sätt. Denna sortering och lagring enligt<br />
märkningen gör det lättare att ta fram materialet<br />
vid uppförandet. Varsamhet är lika<br />
nödvändig nu som vid rivningen. Se till att<br />
knutar, upphugg och tappningar inte utsätts<br />
för påfrestningar, och skydda tirurets ytor<br />
och kanter mot repor och annan skadegörelse.<br />
Uppläggningen bör ordnas så att<br />
markfuktighet eller annan väta underifrån<br />
inte kan angripa virkeshögarna. De ströläggs<br />
dessutom ordentligt varv för varv, så<br />
att luften kan spela igenom och hålla virket<br />
torrt. Virkesstaplarna täcks omsorgsfullt<br />
med presenningar eller annat material. Om<br />
återuppförandet kommer att dröja, bör<br />
man ordna ett bättre skydd, exempelvis ett<br />
snedtak <strong>av</strong> korrugerad plåt eller takpapp på<br />
panel på en stolpresning. Timmerhögen bör<br />
då också förses med sidaskydd mot regn<br />
och yrsnö.
Golvbjälkarna kan också hängas upp med<br />
grova bandjärn som är bockade som växeljärn<br />
men har längre skänklar och är försedda<br />
med minst 3-4 spikhål för grov ekspik.<br />
Skänklarna fäster man på syllens insida, om<br />
denna är hög och kraftig. Vilken metod som<br />
skall användas beror helt på hur tjocka bjälkarna<br />
är och hur högt upp på syllvarvet<br />
golvet skall läggas.<br />
För eldstäderna görs utbottningar till<br />
frostfritt djup eller fast botten, antingen enbart<br />
<strong>av</strong> sten och skärv eller som betonggjutning<br />
med sparsten. På denna byggs sedan<br />
en plint <strong>av</strong> betong, som är så mycket vidare<br />
än eldstadens bottenplan att bjälklagen<br />
kring spismuren får fast uppläggning. Ä ven<br />
plintens <strong>av</strong>planade översida bekläds innan<br />
eldstaden muras med ett lag sandad asfaltpapp<br />
som isolerar eldstadens murverk mot<br />
fukt.<br />
Källare<br />
I många boningshus och bodar finns inom<br />
stenfoten en källare med väggar <strong>av</strong> sten,<br />
vars tak bildas <strong>av</strong> rummets golv eller <strong>av</strong> ett<br />
stenvalv. Den är tillgänglig genom en lucka<br />
i golvet eller genom en utvändig svale.<br />
I bergig terräng blir det dyrbart att återställa<br />
källaren, och därför får man ofta nöja<br />
sig med att bygga upp svalen som alltid bör<br />
återställas. Men där man enbart med<br />
schaktning kan åstadkomma det utrymme<br />
som behövs, bör man obetingat kopiera eller<br />
bygga upp hela källaren igen .<br />
På samma sätt som för husets grundmurar<br />
görs utbottning eller betongunderlag till<br />
frostfritt djup för både källarens och svalens<br />
murverk, ty sättningar och skador kan genom<br />
tjällossningar bli ganska omfattande.<br />
112<br />
Stomme<br />
På det injusterade syllvarvet läggs timret<br />
upp med ledning <strong>av</strong> märkningsskisserna. I<br />
de hus, där dragen och mosskårorna i knuthuggen<br />
har varit fyllda med mossa (björneller<br />
vitmossa), lägger man nu åter dit sådan.<br />
I många bygder har man använt lin<strong>av</strong>fall<br />
för samma ändamål. Tjärdrev är mindre<br />
lämpligt eftersom det vid torkning krymper<br />
ganska väsentligt. Mossan bör vara ren från<br />
ris och stickor och hålla väl samman. Den<br />
läggs på i ett tjockt lager på stockens översida<br />
innan nästa stock läggs upp. Överskjutande<br />
delar skärs bort först sedan timran<br />
har fått sätta sig.<br />
Timmerstocken drivs ner på dymlingar<br />
och i knuthuggen med en kraftig träklubba.<br />
Trasiga dymlingar ersätts med nya <strong>av</strong> friskt<br />
och rätkluvet virke. På många håll har man<br />
använt andra träslag än furu.<br />
Se noga till att den nya dymlingen håller<br />
den rätta längden, så att det blir tillräcklig<br />
sjunkmån i borrhålet i den överliggande<br />
stocken. Följden blir annars hängning i timmervarven<br />
då stommen sätter sig. Detsamma<br />
gäller också för svärd vid fönsterhål och<br />
gåtar vid dörröppningar. Dörr- och fönsterkarmar<br />
får inte heller helt fylla ut uppskärningen<br />
i timret upptill. Här måste det vara<br />
en springa på minst 5 cm mellan karmöverstycket<br />
och timret. Den döljs helt <strong>av</strong> fodret.<br />
Lagning och komplettering <strong>av</strong> timret<br />
verkställs i samband med att varven läggs<br />
upp. När förstörda stockar ersätts med nya<br />
blir det ofta nödvändigt att justera draget i<br />
överliggande varv. Likaså utförs nu all igensättning<br />
<strong>av</strong> sekundära dörr- och fönsteröppningar.<br />
Detta sker lämpligen med hjälp<br />
<strong>av</strong> svärd i de uppskurna timmerändarna,<br />
eftersom man på så sätt får en mer dragtät<br />
igensättning, fig 49 .<br />
Bjälklagen sätts åter in enligt märkningsritningarna,<br />
men det är ofta lämpligt att
STYRBAND f<br />
MALLARNA<br />
!:4RNEN 11<br />
STEN<br />
BOTTNEN<br />
PROFILMALLA K_<br />
J J<br />
Fig 51. Upprnailning <strong>av</strong> kupolugn . Med hjälp <strong>av</strong> de mått som har tagits före rivningen görs en serie<br />
mallar <strong>av</strong> bräder, kantade med masonitribbor. Över dessa sätts det i sektioner nedtagna murverket<br />
åter upp och muras samman.<br />
för all anledning att noggrant undersöka<br />
hur skorstensstockarna i bygden är formade<br />
ovan tak.<br />
En nymurning <strong>av</strong> den ordinära bakugnstypen,<br />
den med fyrsidig botten och tunnvalv<br />
eller stickbågig övervälvning, är ett ganska<br />
enkelt arbete. Med ledning <strong>av</strong> de mått som<br />
togs vid rivningen tillverkas profilmallar <strong>av</strong><br />
bräder. Dessa ställs, en innanför framsidan ,<br />
en vid bortre g<strong>av</strong>eln och ytterligare en eller<br />
ett par däremellan, beroende på ugnens<br />
116<br />
djup. På dessa byggs valvformen upp med<br />
smala men stadiga bräder. Sedan muren har<br />
torkat eldas formen upp. Däremot blir det<br />
betydligt mer komplicerat att återställa den<br />
runda ugnen med kupolvalv. Om detta har<br />
skurits ner i sektioner, görs nu med ledning<br />
<strong>av</strong> de olika måttserierna en malluppbyggnad<br />
<strong>av</strong> bräder enligt systemskissen, fig 51. I<br />
denna läggs masonitremsor in som stöd för<br />
murstyckena, särskilt vid fogarna men även<br />
mellan dessa. Skivorna binds med bruk som
efter torkningen putsas <strong>av</strong>, och sedan vitlimmas<br />
ytan igen.<br />
Samma profiluppbyggnad görs när en ugn<br />
<strong>av</strong> denna typ skall förnyas helt i råsten eller<br />
halmblandad lera, "bossaugn". Listningen<br />
bör då göras tätare m.ed masonitremsor eller<br />
tunna, i mallarna försänkta trälister, och<br />
formen dessutom helt kläs in med en smidig<br />
men stadig väggpapp. Leran, väl bearbetad<br />
och blandad med skuren halm, läggs sedan<br />
på i tunna skikt successivt tills full tjocklek<br />
har erhållits. Efter torkningen bränns formen<br />
ut.<br />
Förr byggdes "bossaugnen" i allmänhet<br />
på ett liknande sätt. Formen bestod <strong>av</strong> ris,<br />
som lades upp och packades ihop till en<br />
rund stack och kläddes med halm. På den<br />
lades leran i lager medan man bearbetade<br />
och piskade den med käppar och klubbor.<br />
Efter torkningen brändes formen bort.<br />
Rökgångar för öppna spisar får inte understiga<br />
helstens mått i fyrkant, för kakelugnar<br />
halvsten.<br />
En gammal spis är sällan rakskuren och<br />
slätputsad. Det <strong>gamla</strong> handslagna teglet<br />
blev aldrig så likformigt som det maskinslagna,<br />
och putsytorna på muren har lagats<br />
och lappats många gånger om, utan att man<br />
därför har knackat ner hela putslagret. Och<br />
inte heller anlitade man förr i tiden alltid<br />
murare för att sätta upp eldstäderna. Med<br />
ojämnt putspåslag, hackning i och <strong>av</strong>rundning<br />
<strong>av</strong> putsen över hörn, med repning och<br />
hård kvastning bör man söka efterlikna en<br />
naturlig nötning. Vid murningen har inte<br />
alltid använts murbruk. Särskilt i eldstäder<br />
<strong>av</strong> natursten har fogningen utförts med väl<br />
piskad och hearbetad lera. Vitlimning <strong>av</strong><br />
putsytorna utförs med krita eller kalk, slammad<br />
i mjölk.<br />
"""'- ------- -<br />
117
Det finns mycket skrivet om hus. Redan våra medeltida<br />
lagar har bestämmelser kring byggandet, och alltsedan<br />
dess har man fortsatt att lagstifta och reglera inom<br />
byggområdet. Det finns handböcker, mönsterritningar<br />
och uppsatser fr ån flera århundraden om teknik, planering<br />
och material.<br />
Folklivsforskare, konsthistoriker, kulturgeografer<br />
m. fl. har ägnat sig åt att inventera, analysera och<br />
beskriva bebyggelse ur olika synvinklar.<br />
Den här boken vänder sig till dem som har att vårda<br />
smärre byggnader, de flesta från senare tid och oftast<br />
på landsbygden. Då finns det ingen anledning att göra<br />
någon djupdykning i litteraturen, men det kan vara<br />
ändamålsenligt med hänvisning till skrifter om Bebyggelsehistoria,<br />
som ger bakgrund och sammanhang.<br />
Under Byggnadsteknik finner man ett antal verk<br />
innehållande fakta om äldre byggnadsteknik och om<br />
förhållanden vid byggande.<br />
Avdelningen Byggnadsvård, allmänt ger titlar på utredningar<br />
och debattskrifter med synpunkter på frågor<br />
om hur landets bestånd <strong>av</strong> äldre byggnader skall behandlas.<br />
Under Byggnadsvård i praktiken hittar man praktiska<br />
anvisningar om hur man lämpligen vårdar <strong>gamla</strong><br />
hus med de resurser i fråga om material och annat som<br />
nu står till buds.<br />
Många <strong>av</strong> dessa artiklar och böcker har också egna<br />
litteraturanvisningar för den som önskar förd jupa sig<br />
inom ett bestämt område.<br />
Bebyggelsehistoria<br />
Bedoire, Fredric och St<strong>av</strong>enow-Hidemark, Elisabet,<br />
Arkivguide för byggnadsforskare, Fataburen 1974,<br />
sid 29 - 68 .<br />
Dr<strong>av</strong>nieks, Gunnar, Hus och härd. Hur vi byggt och<br />
bott genom tiderna, Malmö 1969, 184 sid.<br />
Erixon, Sigurd, Svensk byggnadskultur, Stockholm<br />
1947, 826 sid.<br />
Hedborg, Gunnar och Svensson , Ingemar, Hus i trä,<br />
Helsingborg 1975, 152 sid.<br />
Hellspong, Mats och Löfgren, Orvar, LAND OCH<br />
STAD, Lund 1972, 350 sid .<br />
Hofren, Manne, Indelningsverkets boställen, Svenska<br />
Kulturbilder band 3, Stockholm 1930, sid 131-160.<br />
118<br />
Litteratur<br />
Hofren, Manne, Herrgårdar och boställen, Nordiska<br />
museets handlingar 6, Stockholm 1937, 518 sid.<br />
Lundberg, Erik, Svensk bostad, Stockholm 1942, 318<br />
sid.<br />
Lundberg, Erik, Byggnadskonsten i Sverige 1-2,<br />
Stockholm 1940- 48 , 640 resp. 660 sid.<br />
Minnhagen, Monika, Bondens Bostad, Lund 1973, 162<br />
sid. (om den skånska längan).<br />
Nordin, Erik, Träbyggande under 1800-talet. Debatt<br />
och verklighet, Stockholm 1972, 92 sid. (Den nordiska<br />
trästaden nr 16).<br />
Rentzhog, Sten, Stad i trä, Nordiska museets handlingar<br />
67, Lund 1967, 332 sid.<br />
Sandklef, Albert, Hallandsgårdar, Bebyggelse på gårdar<br />
och torp före 1900, Nordiska museets handlingar<br />
45 , Stockholm 1953, 304 sid.<br />
von Schoultz, Gösta, Dalslandsgårdar, Nordiska museets<br />
handlingar 39, Stockholm 1951, 184 sid.<br />
Selling, Gösta, Svenska herrgårdshem under 1700-talet,<br />
Nordiska museets handlingar 7, Stockholm<br />
1937, 360 sid .<br />
Skansens Hus och Gårdar, Stockholm 1953, 408 sid.<br />
Ny upplaga Jönköping 1980, 936 sid.<br />
Wallin, Sigurd, Byggnadsskick i herrgårdar, boställen<br />
och städer, Stockholm 1947 , 238 sid.<br />
Byggnadsteknik<br />
Andren, Erik, Skråtidens byggnadshantverk, Fataburen<br />
1974, sid 69-100.<br />
Erixon, Sigurd, Rödfärgning, en historik , i En bok om<br />
Rödfärg, Stockholm 1932, sid. 15-42.<br />
Erixon, Sigurd, Timmermännen och byteslaget. Svenska<br />
Kulturbilder, band 4, sid 169-184, Stockholm<br />
1931.<br />
Hallerdt, Björn, red. Timmerhus, Dalarnas<br />
Hembygdsbok 1964, Falun 1965 , 126 sid.<br />
Hantverkets bok, Träbyggnadskonst, Stockholm 1938,<br />
ca 400 sid.<br />
Hantverkets bok , Snickeri, Stockholm 1934, 1947, ca<br />
400 sid.<br />
Hantverkets bok, Måleri , Stockholm 1953, 397 sid.<br />
Hantverkets bok, Mureri, Stockholm 1953 , ca 400 sid.<br />
Levander, Lars, Övre Dalarnas bondekultur under<br />
1800-talets förra hälft, del 3, Hem och hemarbete,<br />
sid 96-165, husbygge, knuttimring, tegeltillverkning<br />
och murning, Lund 1947.
Lundberg, Erik, Öppna spisar, Bygd och Natur 1939,<br />
sid 333-356.<br />
Lundberg, Erik, Trä g<strong>av</strong> form , Stockholm 1971. 406<br />
sid.<br />
Mattisson, Karl, Det sydsvenska halmtaket, 1961, 180<br />
sid.<br />
Oljefärg för målning på träfasader, förteckning över<br />
gammal och ny litteratur, Riksantikvarieämbetet,<br />
Vårdbyrån 1978, stencil, 24 sid.<br />
Rentzhog, Sten, Falu rödfärg, Stora Kopparbergs<br />
Bergslags AB 1971 , 31 sid.<br />
Byggnadsvård, allmänt<br />
Bevara - Förnya. En bok inför det europeiska byggnadsvårdsåret.<br />
Samfundet för hembygdsvård, Karlskrona<br />
1974.<br />
Blome, Börje, Holst, Anna, Löwe, Arthur och Åkerlund,<br />
Bengt, Låt stå! Om bevarande <strong>av</strong> stadsmiljön,<br />
Lund 1972, 168 sid.<br />
Förteckning över byggnadsminnen enligt lagen den 9<br />
december 1960. Riksantikvarieämbetet, Stockholm<br />
1967, 112 sid.<br />
Förteckning över byggnadsminnesmärken som tillhör<br />
staten eller står under statsmyndighets eller statsinstitutions<br />
omedelbara inseende. Riksantikvarieämbetet/Liber<br />
förlag, Stockholm 1976, 384 sid.<br />
Hidemark, Ove, Skoklosters slott - en restaurering,<br />
Arkitektur 4/1972, 21 sid.<br />
Hidemark, Ove och Månsson, Göran, Gamla trähus,<br />
erfarenheter från några ombyggnadsarbeten. Den<br />
nordiska trästaden. Ett forskningsprojekt om bevarandeproblem<br />
initierat <strong>av</strong> ICOMOS och Nordens<br />
riksantikvarier. Konsthögskolans arkitekturskola,<br />
Stockholm 1972, 66 sid.<br />
Janson, Sverker, Kulturvård och samhällsbildning,<br />
Nordiska museets handlingar 83 , Stockholm 1974,<br />
296 sid.<br />
Kulturhistorisk bebyggelse - värd att vårda, betänkande<br />
<strong>av</strong>givet <strong>av</strong> byggnadsvårdsutredningen, SOU<br />
1979:17, Stockholm 1979, 180 sid.<br />
Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, Statliga lån för<br />
upprustning, folder, Bostadsstyrelsen/Riksantikvarieämbetet.<br />
Kulturminnesvård, betänkande <strong>av</strong> 1965 års musei- och<br />
utställningssakkunniga, SOU 1972:45 , 174 sid.<br />
Linn, Björn, Att hålla <strong>gamla</strong> hus vid liv , Byggmästaren<br />
nr 8, Stockholm 1968. Även som särtryck utgivet <strong>av</strong><br />
Statens institut för byggnadsforskning, 11 sid.<br />
Linn, Björn, Husen vi äger, en tillgång att vårda,<br />
Uddevalla 1978, 82 sid.<br />
Lundberg, Erik, Att restaurera, Samfundet för hembygdsvård,<br />
Stockholm 1966, 52 sid.<br />
Ombyggnad och restaurering <strong>av</strong> äldre byggnader och<br />
miljöer, en bok om ombyggnad och restaurering <strong>av</strong><br />
äldre byggnader och miljöer med utgångspunkt från<br />
en konferens med samma namn hållen i Umeå 7-8<br />
februari 1974, Uppsala 1976, 156 sid.<br />
Redelius, Gunnar, Fotogrammetri, metoder och möjligheter<br />
inom byggnadsvården, Riksantikvarieämbetet,<br />
Stockholm 1971 , 36 sid.<br />
Rosen, Sander, Hjälpreda vid kulturhistorisk byggnadsinventering,<br />
Nordiska museet, Stockholm 1967,<br />
70 sid.<br />
Skånsk Byggnadsvård, Skånes Hembygdsförbunds årsbok<br />
1975, Kristianstad 1976, 212 sid.<br />
Byggnadsvård i praktiken<br />
Anvisning för kalkfärgslikare. Baserad på pigmenteringsresultat<br />
med kalkäkta pigment under 1600- och<br />
1700-tal. Laborationer och recept. Färgkonsulent<br />
Gösta Pettersson. (Stencil. Finns separat men tillhör<br />
Kalkfärgslikare, dvs färgade putsprover i sats som<br />
säljs för 3.000:-). Vårdbyrån/Riksantikvarieämbetet.<br />
Stockholm 1975.<br />
Anvisningar för skötsel och rengöring <strong>av</strong> natursten.<br />
stenindustrins forskningsinstitut, Stockholm 1968, 7<br />
sid.<br />
Avigt och rätt, Konsumentupplysning kring skånska<br />
hus , Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård<br />
i sydöstra Skåne, Simrishamn 1971, 50 sid.<br />
Bygga om och bygga till, en handbok från Statens<br />
institut för byggnadsforskning och förlaget Hem i<br />
Sverige, Stockholm 1964, 176 sid.<br />
Cederberg, Christer och Olsson , Daniels Sven, Råd i<br />
byggnadsvård, Dalarnas museums småskrift 4, Falun<br />
1973, 36 sid.<br />
Dahlbäck, Marianne, Hedborg, Gunnar, Thurell, Sören<br />
, Gamla trähus - vård och upprustning, Gävle<br />
1973 , 30 sid.<br />
Fukt. Byggnadstekniska fuktproblem. Programskrift<br />
12. Statens råd för byggnadsforskning, Stockholm<br />
1970. 132 sid.<br />
Färg på trä, ytbehandling <strong>av</strong> utvändigt trä, Träinformation<br />
AB, Stockholm, 1979, 70 sid.<br />
Fönster, dörrar, lister, nytillverkade trädetaljer, Gästrike-Hälsinglands<br />
Hembygdsförbund 1974, 32 sid.<br />
Hidemark, Ove, St<strong>av</strong>enow-Hidemark, Elisabet, Söderström,<br />
Göran, Unnerbäck, Axel, Så renoveras<br />
torp och gårdar, Västerås 1974, 168 sid.<br />
Holmström, Ingmar, Sandström, Christina, Underhåll<br />
<strong>av</strong> <strong>gamla</strong> hus. Byggnadsvård från teknisk och antikvarisk<br />
utgångspunkt. Statens institut för byggnadsforskning,<br />
SIB informationsblad B 10:1972, Stockholm<br />
1972, 36 sid.<br />
Jermer, Jöran, Söderlind, Jan, Träskydd, AB Svensk<br />
Byggtjänst, Stockholm och Träinformation, Stockholm,<br />
Stockholm 1979, 16 sid.<br />
Kalkfärg på fasad. Byggforskningens informationsblad<br />
B4:1979, utgiven <strong>av</strong> Statens råd för byggnadsforskning<br />
1980, 32 sid.<br />
Kalkmålning, anvisningar till kalkmålning på fasad,<br />
särtryck ur Meddelande 15:1974 från Statens institut<br />
för byggnadsforskning, Riksantikvarieämbetet,<br />
Vårdbyrån 1978, stencil, 20 sid.<br />
119
Lekander, Bertil, Bekämpning <strong>av</strong> husbocken och andra<br />
träförstörande insekter, Kungl. Byggnadsstyrelsens<br />
pub!. 1961:3, andra upplagan, 39 sid.<br />
Leverantörer <strong>av</strong> oljefärg för utvändig målning på trä,<br />
Riksantikvarieämbetet, Vårdbyrån 1978, stencil, 9<br />
sid.<br />
Putsrenovering på kulturhistoriskt värdefulla byggnader,<br />
Riksantikvarieämbetet, Stockholm 1971 , stencil,<br />
8 sid samt bilaga med normalförslag till program<br />
för putsrenovering, 5 sid.<br />
Raihle, Jan och Rentzhog, Sten, Hus att vårda. Byggnadskultur<br />
i Jämtland och Härjedalen, utg. <strong>av</strong> Jämtlands<br />
läns museum , Östersund 1975 , 84 sid.<br />
Spån, Riksantikvarieämbetet, rapport E l 1973. Råd<br />
och anvisningar om tillverkning, läggning och<br />
skyddsbehandling <strong>av</strong> takspån, offsettryck i A4 , 22<br />
sid.<br />
120<br />
Standard för träskyddsmedel , SiS 056110.<br />
Svedberg, Olle, Kort vägledning i SKÅNSK BYGG<br />
NADSV ÅRD, Lund 1975, 68 sid.<br />
Thurell, Sören, Vård <strong>av</strong> trähus, en handbok i vård och<br />
upprustning <strong>av</strong> gammal träbebyggelse, Falköping<br />
1975, 180 sid.<br />
Underhåll-Upprustning-Ombyggnad, Bostadsstyrelsen,<br />
Riksantikvarieämbetet och Statens Planverk,<br />
broschyr 1975, 30 sid.<br />
Värmeisolering genom injektion <strong>av</strong> karbamidskum i<br />
byggnadskonstruktioner, Statens Planverk, publikation<br />
15 . 1968.<br />
-- -- --
arsenikimpregnering 29<br />
Register och ordförklaringar<br />
bakar 30, 40<br />
Yttersidorna <strong>av</strong> en stock som sågas eller bilas<br />
bort vid tillverkning <strong>av</strong> bräder eller bjälkar.<br />
bakmura 111<br />
När en grund läggs i kallmur utan murbruk i<br />
fogarna, kan man förstärka den genom att<br />
förse den med en murad försträvning på baksidan<br />
<strong>av</strong> sten och cementbruk. Försträvningen<br />
görs då bredast vid basen och <strong>av</strong>smalnande<br />
uppåt.<br />
bakugn 110, 116<br />
barkning 30<br />
Att med yxa eller barkspade <strong>av</strong>skala all bark<br />
från en timmerstock.<br />
bestrykning 21, 23<br />
bets 29<br />
bila, bilning 30, 31<br />
Tung yxa med lång egg invid ena flatsidan som<br />
på ett järn. Denna flatsida glider utmed stocken<br />
vid bilningen, som <strong>av</strong>ser att ge stocken ett<br />
nästan hyvlat utseende. För att knogarna inte<br />
skall slå emot stocken är bilans skaft utsvängt.<br />
bindtak 50<br />
Den sydsvenska, kontinentala formen <strong>av</strong><br />
halmtak, där halmen är fastbunden vid underlaget<br />
med vidjor, bast eller tråd. Bindningen<br />
syns inte utanpå det färdiga taket.<br />
bjälklag 98, 103, 107, 112- 115<br />
Betydde ursprungligen endast den rad <strong>av</strong> bjälkar<br />
som uppbär ett golv. Namnet har överförts<br />
till hela konstruktionen med bjälkar, golv ,<br />
fyllning och blindbotten eller taket i underliggande<br />
våning.<br />
blindbotten 114<br />
Finns vanligen endast i bottenvåningens golvbjälklag.<br />
Den består <strong>av</strong> korta bräder mellan<br />
golvbjälkarna lagda på läkt som spikas på bjälkarnas<br />
sidor nära underkanten. Blindbottnens<br />
uppgift är att bära isoleringsmaterialet -<br />
trossbottenfyllningen.<br />
blåhjonet 18<br />
Bolidenmetoden 23<br />
borstning 19 , 30<br />
"bossaugn" 117<br />
En typ <strong>av</strong> kupolformad bakugn, som byggs<br />
helt i lera blandad med hackad halm och boss.<br />
brädfodring 59<br />
bränning 30<br />
bålar 40, 49<br />
- eller buler (Gotland) kallas de horisontella<br />
plankor eller bräder som bildar vägg mellan de<br />
bärande vertikala stolparna i skiftesverkshus<br />
(Gotland: bulhus).<br />
bärlina 26, 99, 113<br />
Bland annat t. ex. horisontella bjälkar placerade<br />
som stöd under golvbjälkar och vinkelrätt<br />
mot dessa. Se fig. 37.<br />
cyanväte 19<br />
dränering 22, 73 , 111<br />
- innebär bortledande <strong>av</strong> vatten. Utrymmet<br />
innanför grundmurarna i ett hus bör vara lättgenomsläppligt<br />
för vatten och om så anses erforderligt<br />
läggs ett täckdike med tegel- eller<br />
plaströr runt huset med <strong>av</strong>rinning till lämplig<br />
plats för ytvatten.<br />
"dubbelkatt" 33<br />
Speciell detaljutformning <strong>av</strong> knuthugget i en<br />
timrad byggnad. En liten ås inuti knuten på<br />
varje stocks översida för att hindra drag. Se<br />
fig. 7 B.<br />
dyckert 36<br />
Maskinellt tillverkad spik med litet huvud för<br />
att kunna drivas in så långt i träet att huvudet<br />
ej syns.<br />
dymling 36-39, 95, 101, 112<br />
En tränagel <strong>av</strong> varierande grovlek som borras<br />
in. Används t. ex. för att hindra stockarna i<br />
en timmervägg att förskjutas i sidled, mellan<br />
golvtiljor i ospåntade golv och som låsning i de<br />
hophuggna fogarna i en takstol m. m. I princip<br />
en spik <strong>av</strong> trä.<br />
121
"dödsuret" 19<br />
Smeknamn på den strimmiga trägnagaren vars<br />
larv vid sitt gnagande åstadkommer ett slags<br />
tickande ljud i träet.<br />
dörrfoder 55<br />
dörröverslag 27<br />
Den stock eller planka över en dörr som tjänar<br />
till stöd för väggen ovanför öppningen.<br />
ekspik 36, 37, 112<br />
Kraftig, smidd, jämnt <strong>av</strong>smalnande spik med<br />
stort huvud.<br />
eldstad 109, 115<br />
eternit 44<br />
Falu rödfärg 54, 65<br />
fetknopp 46<br />
fjäder 95<br />
En list som läggs som tätning i noten mellan<br />
t. ex. två golvplankor <strong>av</strong> äldre slag, där alltså<br />
plankorna på båda kanterna är försedda med<br />
rännor - not.<br />
flyghål 19-21<br />
fogstrykning 48<br />
Gamla tegeltak lades ofta utan undertak direkt<br />
på läkt. Då fogströks teglet i varje fall i<br />
boningshus genom att man från undersidan<br />
fyllde springorna mellan tegelpannorna med<br />
murbruk. Fogstrykning från översidan har<br />
också förekommit. Fogstrykning har också<br />
gjorts med fogar i tegelmurverk.<br />
fotografering 80<br />
fotträ 38 , 107<br />
Annat ord för syll i skiftesverk- och korsvirkeshus,<br />
alltså den understa horisontella bjälken<br />
i husets stomme.<br />
fransk träskruv 38<br />
Speciell typ <strong>av</strong> grov träskruv, där skallen är<br />
utformad som på en bult och måste dras i med<br />
skiftnyckel.<br />
furu 24, 29, 54, 112<br />
fyllnadsstock 27, 101, 111<br />
När man knuttimrar en byggnad börjar man<br />
vanligen med långsidornas syllar. Då kommer<br />
g<strong>av</strong>larnas syllar att ligga en halv stock högre<br />
upp. Mellan deras undersida och grunden passar<br />
man in en fyllnadsstock.<br />
fönsterfoder 55<br />
förband 40<br />
Vid all murning måste stenarna bilda något<br />
slag <strong>av</strong> regelbundet förband , alltså binda varandra<br />
genom ständig överlappning, så att varje<br />
vertikal skarv bryts <strong>av</strong> överliggande sten<br />
både i murens längd- och tvärriktning.<br />
122<br />
förstukvist 55, 80, 97, 106<br />
förvandring 59<br />
Brädpanel kan spikas på förvandring, dvs.<br />
bräderna anbringas horisontellt, så att varje<br />
brädas underkant läggs utanpå överkanten <strong>av</strong><br />
brädan nedanför, likt fjällen på en fisk.<br />
g<strong>av</strong>elsyll 27<br />
golv, golvplank 27 , 33 , 55 , 72, 85, 92, 97, 103 ,<br />
111<br />
gran 24, 29, 41<br />
grund 26, 111<br />
grästorv 45<br />
gårdsplan 98<br />
gåt 27, 98, 112<br />
I ett knuttimrat hus måste stockarna <strong>av</strong>skäras<br />
vid dörrar och fönster. Vid varje sådan fönster-<br />
eller dörrsida uthugges en vertikal ränna i<br />
stockändarna. I rännan inpassas ett vertikalt<br />
trästycke, vilket hålls på plats genom att dess<br />
ändar är inborrade upptill och nertill. Dessa<br />
stycken, som hindrar stockändarna från sidförskjutning,<br />
kallas i regel gåtar i dörrar, svärd<br />
i fönster. I det färdiga huset döljs de <strong>av</strong> karmarna.<br />
halm, halmtak 44, 50<br />
halsningssnitt 33<br />
Vid knuttimring med runda eller ovala stockar<br />
måste varje stock tunnas ut med halsningssnitt<br />
på ömse sidor <strong>av</strong> sin undre halva intill knuten<br />
för att passa in i underliggande stocks knutskåra.<br />
Se fig . 7 A .<br />
husbocken 18<br />
hussvamp 22<br />
hyvling 30<br />
"höna" 27<br />
Namn på den näst understa stocken i g<strong>av</strong>elröstet,<br />
alltså det triangulära g<strong>av</strong>elfältet i ett timrat<br />
hus. Se fig. 4.<br />
ilappning 30, 34, 37, 114<br />
impregnering 23<br />
isolering 16, 114<br />
järnvitriol 29, 30, 63 , 65<br />
kakelugn 76, 110, 117<br />
kallmur 26, 111<br />
"kam" 40<br />
När ett tak täcks med plank eller bräder kan<br />
ena taksidans beläggning få skjuta upp i en<br />
" kam" över taknocken, medan den andra sidans<br />
beklädnad stöter stumt intill denna. Taknocken<br />
blir på så sätt täckt <strong>av</strong> den högre taksidan.<br />
Se fig. 13.
"kanonugn" 77<br />
karmar 112<br />
kimrök 54, 65<br />
klining, lerklining 40, 108<br />
klink 59<br />
- se förvandring<br />
klister 69<br />
klovtimmer 31<br />
Kluvet timmer, användes förr både till knuttimring<br />
och till golvbeläggning. Om förfaringssättet<br />
se fig. 6.<br />
knut, knuthugg 31-34, 104, 110, 112<br />
knutkedja 27<br />
knutlåda 96<br />
Vertikal brådbeklädnad som skyddar knutskallarna.<br />
Förekommer inte sällan också när<br />
huset i övrigt är opanelat.<br />
knutskåra 32, 36<br />
knutsten 26<br />
knuttimring 30<br />
- innebär uppförandet <strong>av</strong> ett hus i timmer,<br />
genom att husets hörn huggs ihop i knutar på<br />
ett mer eller mindre konstrikt sätt. Fig. 7 visar<br />
två exempel på knutar.<br />
" knäpptak" 40<br />
- en speciell typ <strong>av</strong> vedtak, alltså ett tak täckt<br />
med plankor eller bräder, där dessa uppe vid<br />
taknocken sammanhålls som ett par knäppta<br />
händer antingen genom inskärning i varandra<br />
eller genom att dymlingar borrats in mellan<br />
dem i korsningspunkterna. Sett från sidan bildar<br />
takmaterialet ett X uppe vid nocken.<br />
kopp 40<br />
- en tegelsten, när den ligger med sin minsta<br />
sida synlig i murytan, till skillnad från löparen<br />
som har långsidan synlig.<br />
korsvirke 37, 83<br />
korsvirkeshus 37<br />
kroppås 27, 44<br />
- eller ryggås kallas mittåsen i ett hus där<br />
taket primärt uppbärs <strong>av</strong> åsar.<br />
K33 23<br />
kupolugn 116<br />
kvickrot 44<br />
källare 112<br />
källarsvamp 22<br />
körnare 36<br />
- eller purr. Om en spik skall drivas in hårt<br />
håller man detta blyertspennliknande stål-<br />
verktyg mot spikskallen för att hammarslagen<br />
inte skall skada ytan omkring spiken.<br />
lagningsvirke 27<br />
lejd 38, 108<br />
- eller överliggare. Det översta, horisontella<br />
träet i korsvirkes- eller skiftesverkshusens<br />
väggstomme.<br />
lergolv 73<br />
"lerklining" 39, 40, 108<br />
limfärg 68, 72<br />
linning 59<br />
Den brådbeklädnad som ibland använts för att<br />
täcka nedre delen <strong>av</strong> lerklinade korsvirkeshus<br />
till skydd mot väta.<br />
listaträn 108<br />
Horisontella bjälkar i en korsvirkesvägg. Till<br />
skillnad från löshulten går de sammanhängande<br />
mellan flera stolpar.<br />
lockpanel 59<br />
Vertikal träpanel där varannan bräda går<br />
utanpå de intilliggande och därigenom bildar<br />
ett "lock" utanpå dem.<br />
löpare 40<br />
Varje sten i en tegelmur som vänder sin långsida<br />
ut i murytan , detta till skillnad från en<br />
kopp, som vänder kortsidan ut.<br />
löshult 38, 108<br />
Horisontella bjälkar i en korsvirkesvägg som<br />
är infogade mellan två stolpar, detta till skillnad<br />
från listaträn som går mellan flera stolpar.<br />
maskmjöl19<br />
mesula 59<br />
- mittsula. I en mycket ålderdomlig takkonstruktion,<br />
som numera endast anträffas i ett<br />
fåtal uthus, uppbärs taket <strong>av</strong> en mittås som<br />
vilar på stolpar, mesulor, i husets mittlinje.<br />
mineralull 114<br />
mjuka trägnagaren 18<br />
mossa 112<br />
massränna 34<br />
mullbänk 113<br />
Ett i äldre tid vanligt sätt att förbättra isoleringen<br />
och minska golvdrag var att lägga upp<br />
en mindre jordvall, mullbänk, runt grundens<br />
in- eller utsida. En sådan mullbänk orsakar<br />
lätt röta genom att hindra ventilation under<br />
huset.<br />
"mullås" 45<br />
Horisontell planka, anbragt vid ett torvtaks<br />
nedre kant för att hindra torven från att rasa<br />
ned.<br />
123
mycel 22<br />
myror 21<br />
målning 68, 72, 114<br />
märkning 92, 95<br />
n<strong>av</strong>are 31<br />
En typ <strong>av</strong> grov sked- eller spiralborr som upptill<br />
har en smidd ögla för det inträdda träskaftet.<br />
Används t. ex. för att borra hål för dymlingar<br />
vid knuttimring och andra grövre träkonstruktioner.<br />
Namnet kommer <strong>av</strong> att denna<br />
borrtyp använts för borrning <strong>av</strong> hål i hjuln<strong>av</strong>.<br />
nockbit 27<br />
- eller tupp. Det översta stycket i ett timrat<br />
g<strong>av</strong>elröste, vari ryggåsen vilar. Se fig. 4.<br />
nockhalm 108<br />
nocklåda 48<br />
Beklädnad <strong>av</strong> plåt eller två vinkelställda bräder<br />
som brukats som täckning <strong>av</strong> taknocken<br />
på tegeltak innan nocktegel blev vanligt.<br />
nocktegel 48<br />
not 38, 95<br />
De längsgående rännor i trävirke som används<br />
som hjälpmedel för sammanfogningen, t. ex. i<br />
de bärande stolparna, i skiftesverk, vari de<br />
väggbildande plankornas ändar infogas eller i<br />
golvbräder, där intilliggande bräda antingen<br />
har spånt eller också den en not, då i så fall en<br />
lös fjäder läggs i fogen.<br />
näver 41, 44<br />
oljefärg 23, 72<br />
panel 23, 27, 41, 59, 72, 93, 97, 108, 115<br />
patinering 29, 72<br />
Gemensamt namn för alla de förfaringssätt<br />
man använder för att ge nytillskott i en byggnad<br />
ålderns patina, för att helhetsintrycket inte<br />
skall störas.<br />
Platan grundisoleringsmatta 46<br />
putsfärg 62<br />
raft 27, 50, 108<br />
Rafter ingår som vertikala bärare <strong>av</strong> takets<br />
ytterbeklädnad i flera typer <strong>av</strong> sadeltak. Se<br />
fig. 4 och 15.<br />
ramsåg 29<br />
r<strong>av</strong>el 108<br />
Klent virke, smäckra stammar och grenar till<br />
underlag för halmen i ålderdomliga sydsvenska<br />
halmtak.<br />
resvirke 32<br />
- resvirkeskonstruktioner. Hustyper där den<br />
bärande stommen består <strong>av</strong> vertikala element,<br />
bl. a. korsvirkes- och skiftesverkshus.<br />
124<br />
revetering 62, 115<br />
- kallas det putslager, som ibland används<br />
som ytterbeklädnad på trähus.<br />
risflätning 59<br />
ryggträ 50, 108<br />
Parvis sammanfogade hängdes de grovt 'tillyxade<br />
ryggträna över nockhalmen på halmtäckta<br />
tak för att hindra halmen från att blåsa bort.<br />
ryggås 27<br />
- eller kroppås kallas mittåsen i ett hus där<br />
taket primärt uppbärs <strong>av</strong> åsar.<br />
råspånt 53<br />
Spåntade bräder, hyvlade på endast en sida.<br />
som vändes uppåt vid läggning <strong>av</strong> undertak<br />
under tegeltäckning.<br />
råsten 40, 108<br />
rödfärg 23, 65<br />
rödtjärning 65<br />
rökgång 115, 117<br />
rökning 21<br />
röste 59<br />
- g<strong>av</strong>elröste. Den triangulära översta delen<br />
<strong>av</strong> g<strong>av</strong>eln på ett hus med sadeltak.<br />
röstmoder 27<br />
Den understa stocken i g<strong>av</strong>elröstet på ett<br />
knuttimrat hus. Se fig. 4.<br />
röta 21, 27, 32-36, 45, 59, 113<br />
rötskydd 23<br />
sanering 18<br />
schablonering, schablonmålning 68<br />
En särskilt under 1800-talet vanlig metod för<br />
väggdekorering. Mönstermotivet skars ut i<br />
papper som shellackerades för att ej suga färg.<br />
Papperet hölls mot väggen och färg påfördes<br />
utskärningarna genom ströppling - små stötande<br />
rörelser vinkelrätt mot ytan. Om mönstret<br />
hade flera färger användes en schablon för<br />
var färg med torkning mellan målningarna.<br />
Schablonerna flyttades över ytan enligt ett i<br />
förväg försiktigt markerat rutnät.<br />
sk<strong>av</strong> 31<br />
- sk<strong>av</strong>e. Lång jämnbred kniv med vinkelställda<br />
handtag i båda ändarna. Hålls i båda händerna<br />
för att Jämna stockarnas yta vid knuttimring.<br />
skiftesverk 37, 59, 84, 87, 107<br />
Vid denna byggmetod utgörs husets stomme<br />
<strong>av</strong> en horisontell syll, fotträ , i botten <strong>av</strong> väggarna<br />
och vertikala, bärande stolpar som upptill<br />
hålls samman <strong>av</strong> väggbandet, lejden. Väggfälten<br />
mellan stolparna fylls med horisontella
Change language