You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Över Söderslätt, från Malmö vidare mot Anderslöv<br />
och Ystad, går den väg som enligt de gamle delar hela<br />
Sverige i två lika bördiga delar. Det vill säga om man<br />
menar jordmånen. Här är det den feta myllan som<br />
gett upphov till uppfattningen om landet med rika<br />
bönder och ”möen mad och goer mad”. Verkligheten<br />
var dock något annorlunda. Sant är att befolkningen<br />
ute på slätterna hade bättre förutsättningar än folket i<br />
mellersta Skånes risbygder eller Göinges skogsmarker<br />
men lika sant är att merparten av befolkningen<br />
levde ett hårt liv som drängar och pigor.<br />
Vi ska följa två släktled med <strong>Söderslättsbönder</strong> och<br />
lyfta fram några av deras livsöden. De två släkterna<br />
går samman i det som hände i Västra Tommarps<br />
socken några mil söder om Malmö den 13 oktober<br />
1810. I gård nummer 6 i den lilla byn Tågarp föddes<br />
denna dag Anders Jönsson och med honom förenades<br />
två Söderslättsläkter. Föräldrarna som i bondgården<br />
mottog sin son var bonden och rusthållaren Jöns<br />
Svensson och hustrun Bengta Andersdotter vilka<br />
<strong>Söderslättsbönder</strong><br />
121<br />
varit gifta i sex år. 1 Under denna tid hade de redan<br />
hunnit skaffa sig två barn och nu låg alltså det tredje<br />
i vaggan. Vem var de två föräldrarna, 48 respektive<br />
26 år gamla?<br />
Åldersskillnaden de två emellan tyder på att mannen<br />
varit gift tidigare och så var också fallet. Det var i<br />
början av april 1792 som Jöns första gången förde en<br />
blivande brud till sin hembygds kyrkoaltare. Vi läser<br />
i socknens vigselbok:<br />
”1792 den 19 Febr. aflämnas til ett Christeligt äktenskap<br />
för Rusthållaren hederliga och välartad Jöns<br />
Svensson uti Tågarp samt dygdesamma och gudfruktiga<br />
pigan Ingar Jönsdotter uti Ståttorp ... Copulerades<br />
d 9 april ...”. 2<br />
Efter vigseln i Västra Tommarps kyrka flyttade Ingar<br />
Jönsdotter in i sin nyblivne makes barndomshem i<br />
Tågarp. Två barn föddes men under året 1804 står<br />
följande noterat i dödsboken:
”D 2 april dog Rusthållaren<br />
Jöns Svenssons hustru Ingar<br />
Jönsdotter i Tågarp af en<br />
gångbar epidemisk hastig<br />
sjukdom och begrofs den 13.<br />
Aetas 37 år.” 3<br />
Drygt ett år senare gifte den<br />
då 43-årige änkemannen om<br />
sig med den endast 19-åriga<br />
pigan Bengta Andersdotter.<br />
Hon hade som sextonåring<br />
flyttat in i gården från sin<br />
födelsegård i den närbelägna<br />
Villie by. Om hon hade varit<br />
beräknande och lockat änkemannen<br />
till sängaläge eller<br />
om det var han som under<br />
en längre tid kastat trånande<br />
blickar efter henne får vi<br />
aldrig veta. Resultatet blev<br />
emellertid en färd till den<br />
blivande brudens barndomskyrka<br />
i Lilla Slågarp för att<br />
få kyrkans välsignelse. Tyvärr<br />
vet vi inte datumet när<br />
denna färd i häst och vagn<br />
gjordes eftersom äldre kyrkböcker<br />
saknas. Vad vi däremot<br />
vet är att redan strax<br />
efter nyåret 1806 kom det<br />
första barnet, dottern Ingar. Det skulle bli fler: Måns<br />
1806, Anders 1810, Inger 1813 och Bereta 1816. Sonen<br />
Anders vidare levnadsöden skapade det släktled<br />
som via sonen Anders, sonsonen Anton, sonsonsdottern<br />
Evy och sonsonsdotterdottern Christina skulle<br />
komma att bidraga till den Rosbornska ättens vidare<br />
skickelse.<br />
Bengta skulle dock inte få vandra många år på jorden.<br />
Lyckan att ha fött dottern Bereta i januari 1816<br />
grumlades året efter då hennes far som änkling plötsligt<br />
dog på en grusig skånsk landsväg: ”1817 Martii<br />
den 24, dog Enklingen före detta Rusthållaren Anders<br />
Jönsson i Willie, 66 år gammal af en hastig bråd död<br />
under vägen från Trelleborg till sitt hem.” 4 Följande<br />
år slog döden också till i hemmet Tågarp 6. Maken<br />
Jöns insjuknade i hetsig feber och klarade inte krisen<br />
utan dog den 29 maj. Samma sjukdom drabbades<br />
Bengta av och endast 32 år gammal var det dags även<br />
för henne att för alltid sluta sina ögon sensommaren<br />
samma år.<br />
Plötsligt var fyra småbarn mellan två och tio år gamla<br />
föräldralösa. Jöns äldsta son Sven tog över gården<br />
men av barnaskaran stannade bara halvbrodern Måns<br />
122<br />
kvar på gården. De övriga fick nya hem i byarna Gislöv,<br />
Villie och Hammarlöv. Troligtvis är det släktingar<br />
som tagit hand om småbarnen. 5<br />
Jöns Svensson hade under hela sitt vuxna liv brukat<br />
gården nummer 6 i Tågarps by, en gård där han också<br />
hade fötts sommaren 1762. 6 Hans far Sven Jönsson<br />
hade arbetat som dräng hemma i sin födelseby<br />
Simlinge när han träffade den då relativt unga änkan<br />
Bereta Nilsdotter. Hon hade först varit gift med en<br />
ung man, Måns Jönsson, men efter att ha fött honom<br />
inte mindre än fem barn under tolv år dog mannen. 7<br />
Det var då drängen Sven Jönsson såg sin chans att bli<br />
bonde. Den 1 februari 1756 ringde Västra Tommarps<br />
kyrkklockor för brudparet. 8 Resultatet de närmaste<br />
åren blev ytterligare tre barnafödslar i Beretas bondgård<br />
nummer 6 i Tågarps by. Sist ut var Jöns den 23<br />
juli 1762. 9<br />
Bereta hade fått överta släktgården när hennes far<br />
Nils Jeppsson lämnat jordelivet året 1737. Han begravdes<br />
på gårdens plats söder om kyrkan. 10 Visserligen<br />
levde då fortfarande hennes mor Elsa Larsdotter<br />
men det var Bereta som nu som bondmora skulle styra<br />
och ställa i gården. Fadern Nils hade i sin ungdom<br />
inflyttat från den närbelägna kyrkbyn Maglarp. Gården<br />
var således inte hans släktgård. Det var istället på<br />
Beretas mödernesida som gården forna ägare stod att<br />
finna. Beretas morfar Lars Mårtensson möter vi t.ex.<br />
som ägare året 1701. 11<br />
Vad vi säkert vet är således att gården nummer 6 i<br />
Tågarp by varit i släktens ägo i kanske långt mer än<br />
ett och ett halvt sekel. Byn låg mitt ute på den öppna<br />
slätten. Namnet Tågarp vittnar om att den lilla byn<br />
har en ansenlig ålder. Slutledet ”arp” tillhör de byar<br />
som under eller efter vikingatiden skapades som<br />
utflyttningsbyar. Läget var också strategiskt för en<br />
bondby; genom byns gårdsklunga rann nämligen en<br />
liten å vilken garanterade rikligt med färskvatten till<br />
både folk och fä. Den första kända kartan över husklungan<br />
upprättades redan året 1701. Sedan skulle<br />
det dröja nästan hundra år innan en lantmätare åter<br />
blev synlig i byn med penna, papper, passare, tubkikare<br />
och måttrep. Vid förhandlingar i Skytts härdsting<br />
i den lilla byn Klörup någon mil norr om Tågarp<br />
kunde nämligen den 18 maj 1790 en ny karta fastställas<br />
och godkännas av samtliga bönder. Det var<br />
lantmätare Gutman som året innan gästat Tågarp och<br />
här gjort en detaljerad karta över själva bygatan med<br />
alla hus samt en beskrivning över området. Samtliga<br />
gårdsägare var den 15 maj 1789 samlade i Klörup<br />
och skrev under på att kartans uppgifter var riktiga. 12<br />
På kartan från år 1701 finns en markering för en mölla<br />
vid bygatans östra del. Detta var en vattenmölla
Karta över Tågarps by år 1789.<br />
och den omtalas redan året 1624: ”Der löber en Aae<br />
igienom byen paa huilcken i gammeltid haffuer verit<br />
en vandmölle. Där bode en Hermand paa en aff Gordene<br />
som hed Axell Clauszön Roszenkrantz. Men nu<br />
bezider Bönderna same gaard, som nu allene hafuer<br />
der en liden Sqvatte mölle paa forne Aae thill deriz<br />
egen brug.” 13<br />
Så sent som 1765 fanns det synliga rester efter denna<br />
befästa gård: ”Sydost ut, ett litet stycke från Byen,<br />
finnes lämningar af Grafwar och Wallar, som omgifwit<br />
en Herregård, hwilken här legat, och säges<br />
hetat Svenstorp.” 14 Författarens universitetslärare i<br />
medeltidsarkeologi, professor Erik Cinthio grävde<br />
under 1940-talet ut denna sätesgård. 15 Gården ägdes<br />
i slutet av 1400-talet av väpnaren Claus Ludviksson<br />
i Rosencrantska ätten. Den medeltida adelns rätt till<br />
vattenmöllor gav dem stora intäkter.<br />
Vi kommer dock inte längre bakåt i släktens historia<br />
i Tågarps by än till tidigt 1700-tal då Beretas<br />
123<br />
far Nils Jeppsson som rusthållare tar över gården.<br />
Eftersom han var född i närbelägna Maglarp är det<br />
väl inte otroligt att gården i Tågarp tillhört hustrun<br />
Elsa Larsdotters släkt. Genom Nils Jeppsson kan vi<br />
således koppla en annan Söderslättsby till vår berättelse,<br />
Maglarp kyrkby. Nils Jeppsson var nämligen<br />
född här året 1685. 16 Går vi ytterligare ett släktled<br />
bakåt var Berettas farfar bonden Jeppa Nilsson och<br />
hennes farmor Britta Jacobsdotter. Britta var en riktig<br />
Maglarpsbo, född år 1661 på gården Maglarp nr<br />
21 vilken hon fått överta efter sina föräldrar Jacob<br />
Jönsson och Elna. Om bonden Jacob har prästen noterat<br />
i dödsboken den 30 oktober 1690: ”Goda medler,<br />
skioth sig wäll”, alltså ett riktigt gott eftermäle i<br />
bygden. 17 Jacob var vid sin död 71 år gammal. Nu är<br />
vi långt ner i historien, vid 1600-talets första hälft.<br />
Vi kan faktiskt skymta ytterligare ett släktled bakåt i<br />
tiden. Jacobs far var Jöns Jakobsson, troligtvis född<br />
på 1590-talet. 18<br />
Vi ska emellertid återvända framåt i tiden, till Bereta<br />
Nilsdotter. Hon avled 73 år gammal i hemmet i Tågarp<br />
den 15 november 1791 av ”svulst i kroppen”. 19<br />
Denna senhöst var det stor sorg i just den bondgården<br />
mitt ute på den skånska slätten. Exakt en vecka<br />
senare följde nämligen Sven Jönsson sin hustru: ”D<br />
22 Nov dog Rusthållaren Sven Jönsson i Tågarp af<br />
Diare och ålderdoms svaghet och begrofs tillika med<br />
sin hustru den 7 Decembr. Aetas 71 år.” 20 Det verkar<br />
närmast vila en förbannelse i just den gården. När en<br />
av gårdens makar dog följde den andre strax efter.<br />
Vi har således kunnat följa fyra släktled bakåt i tiden<br />
på Bereta Nilsdotter sida före det att hon drog sin<br />
sista suck i sängkammaren i gården nr 6 i Tågarps by.<br />
Det har hela tiden handlat om välmående <strong>Söderslättsbönder</strong><br />
med ordnade förhållanden. Tittar vi på den<br />
man som Bereta var gift med upprepas samma sociala<br />
mönster. När Sven Jönsson gifte sig med Bereta<br />
i februari 1756 var hans bostad Simlinge kyrkby. 21<br />
Här hade han fötts 36 år tidigare som son till bonden<br />
Jöns Svensson och hans hustru Christensa Olsdotter<br />
på gården nummer 7. 22 Simlinge ligger strax öster om<br />
Trelleborg. Tyvärr är det äldre kyrkobokföringsmaterialet<br />
något magert för Simlinge. Bevarade husförhörslängder<br />
börjar först år 1803 medan födelse-, giftermåls-<br />
och dödsanteckningar finns kvar att bläddra<br />
i från och med år 1734. Genom att prästen antecknat<br />
hur gammal Sven var när han dog kan vi ändå fastställa<br />
att han fötts året 1720. 23<br />
Simlinge kyrkby ligger, liksom Tågarp by, mitt ute på<br />
det bördiga Söderslätt. Socknen bildar en långsmal<br />
tarm i nord-sydlig riktning och den är den västligaste i<br />
Vemmenhögs härad, gränsande till Skytts härad. Första<br />
gången orten omtalas är år 1359, ”Symblinghæ”.
Namnet består som vanligt av två sammanslagna ord<br />
där slutledet ”inge” anger en by av mycket gammal<br />
ålder. Vad förledet står för är inte säkert, kanske är<br />
det ordet ”sim” = sumpig mark som åsyftas. Att kyrkbyn<br />
uppstått redan runt år 1000 är det ingen tvekan<br />
om. Från början var kyrkan av trä men i slutet av<br />
1100-talet uppfördes en ny i den då mycket revolutionerade<br />
tegeltekniken, ”den bakade stenen”. Det var<br />
ärkebiskopens stadskyrka i Trelleborg som vid denna<br />
tid uppfördes i tegel och angränsande socknar drog<br />
nytta av att man anlagt tegelgårdar i staden. teglet<br />
kunde på det sättet anskaffas billigare.<br />
Mycket har förändrats av den ursprungliga tegelkyrkan<br />
från sent 1100-tal. År 1852 rev man den gamla<br />
klockstapeln av trä som stod direkt väster om långhuset<br />
och uppförde i stället det nuvarande tornet och den<br />
västra delen av långhuset. Av de inventarier som bevarats<br />
och som har anknytning till den här beskrivna<br />
släkthistorien är den medeltida dopfunten en sådan.<br />
Här har våra anfädrar vattenösts. Även predikstolen<br />
från år 1623 kan man säga vara ett monument över<br />
släktens historia. Från denna har ju sockenprästen<br />
under otaliga söndagstimmar predikat bibelord och<br />
meddelat myndigheternas påbud till en troligtvis ofta<br />
tämligen trött och halvslumrande släkts medlemmar;<br />
kvinnorna i bänkarna på norra sidan och männen på<br />
hårda träbänkar på den södra sidan. 24<br />
Även om kyrkböcker saknas kan vi genom bevarade<br />
katekismilängder från Simlinge by under åren 1683<br />
124<br />
till 1744 skönja lite bevarade fragment av familjens<br />
historia. En katekismilängd var en förenklad föregångare<br />
till senare tiders husförhörslängder. Detta<br />
system togs i bruk genom en kyrkolag år 1686 och<br />
längderna skulle upprättas vid de årliga husförhören<br />
då sockenbornas katekeskunskaper kontrollerades.<br />
Oftast upptogs i längderna endast personer som var<br />
konfirmerade.<br />
Sven var alltså född året 1720 och via katekismilängden<br />
kan vi få några ögonblicksbilder av hans föräldrar.<br />
Fadern, Jöns Svensson, omtalas år 1719 och i<br />
hans gård fanns då ingen hustru, endast pigan Hanna<br />
och en flicka Cirstina. 25 Två år senare har bilden<br />
förändrats; då möter vi hustrun Cristensa och sonen<br />
Jöns. 26 Sensommaren 1736 fördes Jöns till Simlinge<br />
kyrkogård för den sista vilan. Han hade då varit verksam<br />
i kyrkbyn under 71 år. 27 Hustrun skulle överleva<br />
honom många år. När hon till slut lades bredvid<br />
mannen på kyrkogården i början av september 1778<br />
noterade prästen: ”D 31 Augusti dödde änkan Christensa<br />
Ohls dotter af ålderdoms svaghet, 86 år och 2<br />
månader gamal och begrofs med likpredikan den 23<br />
Septembris. Hon war den älsta i i hela pastoratet vid<br />
dena tid”. 28<br />
När Jöns gifte sig år 1719 med Cristensa var det inte<br />
första gången som han stod inför en präst i liknande<br />
ärende. Han hade ju varit gift tidigare. I katekismilängden<br />
år 1702 för gård nr 7 i Simlinge kyrkby är<br />
han nämligen antecknad tillsammans med hustrun<br />
”1736: 10 post Trinit: som war d 29 aug: begrofs Jöns Svensson i Simlinge, hans ålder war 71 åhr.”
Karta över Simlinge kyrkby år 1698.<br />
Ellna och systern Johanna. 29 Backar vi nu tre år bakåt<br />
i tiden möter vi Jöns föräldrar Sven Jönsson och<br />
Elsa. Detta året, alltså 1699, noteras i gården parets<br />
tre barn Jöns, Anna och Johanna. 30 Att hustrun Ellna<br />
saknas måste tyda på att Jöns gift sig någon gång<br />
mellan åren 1699 och 1702.<br />
Tyvärr försvinner släkten bakåt i tiden i och med fadern<br />
Sven Jönsson. Vad vi vet om honom är att han år<br />
1687 som åttonde man står sist i katekismilängden. 31<br />
Det verkar således som om han vid denna tid inte ägt<br />
gården nummer 7. Kanske är det så att det är hustrun<br />
Elsas släktgård? Det kan också ha varit sonen Jöns<br />
hustru Ellna som fört med sig gården i boet.<br />
Under århundraden har således en del av släkten varit<br />
välbärgade bönder på Söderslätt på ömse sidor om<br />
en häradsgräns. Riksdagsmannen Per Nilsson i Äspö<br />
beskrev hur vardagen tedde sig för bönderna i Vemmenhög<br />
i början av 1800-talet. 32 Vad vore mer naturligt<br />
än att avsluta detta kapitel från Söderslätt med en<br />
del vardagsbilder som forna tiders släktmedlemmar<br />
säkert skulle ha känt igen:<br />
125<br />
”Vårarbetets början skedde med mycken högtidlighet.<br />
Plogen med hela sitt tillbehör ställdes upp på<br />
gården. Alla i huset, både man- och qvinnfolk, hjelpte<br />
till att spänna för, och alla skulle ha vantar på, ty<br />
då blef det en varm vår. Innan förspänningen skedde,<br />
skulle hvar och en af folket och arbetsdjuren ha en bit<br />
julbröd, ty då skulle de icke tröttna under vårarbetet.<br />
När då arbetsdjuren voro förspända – merändels var<br />
det tre par dragare för hvarje plog – lade plogmannen<br />
yxan på marken framför det första paret, skref<br />
ett kors med plogstafven på marken invid yxan, så att<br />
alla djuren kunde gå öfver både yxa och kors, lyftade<br />
mössan och sade: ”I Jesu namn så köre vi” – och så<br />
bar det i väg ut genom porten till åkerfälten.<br />
Om någon af dragarna lade sig på marken första dagen,<br />
var det en tro, att de skulle bli trötta, innan våren<br />
var slut; ej heller fick någon af folket lägga sig på<br />
marken den första dagen, ty då skulle äfven de plöjande<br />
bli trötta. … Så fort alla inom byn hade tillsått,<br />
skulle åldermannen sammankalla alla åboarne (bönderna),<br />
då de skulle köra ”skälfåror” och därefter<br />
”gå vide” på alla rågångar och vånggärden. Den,<br />
som då icke hade sina stängsel i fullgodt skick, blef<br />
ålagd böter, dem han vid mårtenstid skulle betala.”<br />
Inhägnaderna runt åkrarna var viktiga eftersom de<br />
olika åkerlapparna var uppdelade på alla bönder i byn<br />
och man ville inte ha in kreaturen att beta av det som<br />
såtts. Före det s.k. enskiftet i början av 1800-talet, var<br />
allt som handlade om byns marker och djurens beten<br />
angelägenheter för all bönder i byn:<br />
”Åldermannen var byns förman. Hos honom förvarades<br />
alltid ”bylådan”, hvaruti alla byns gemensamma<br />
handlingar lågo, ibland hvilka byordningen var den<br />
vigtigaste. Hos honom skulle äfven finnas en trumma<br />
eller en stor kopparlur, som kallades byhornet. Då<br />
någon fråga förekom, som fordrade rådplägning af<br />
byemännen, var det åldermannen, som det ålåg att<br />
sammankalla dem. Han gick då långsåt hela bygatan<br />
och trummade eller blåste i hornet, och då skulle<br />
åborna genast samla sig vid samlingsstenen, en<br />
mycket stor flat sten, som var lagd på några mindre<br />
stenar vid gatan ungefär midt i byn. Den som inte<br />
kom inom loppet af en timma, blef antecknad till böter,<br />
och så snart öfverläggningen öfver dagens ämne<br />
var slutad, gingo alla närvarande hem med åldermannen,<br />
då han skulle bjuda brännvin, så mycket<br />
de ville dricka, hvilket bestämdes till vissa hela eller<br />
halfva stop. Allt upptecknades till Mårtensdag, då åldermannen<br />
fick betalning för allt på engång.<br />
Vid mårtensdagstiden skedde nu samlingen på förenämnda<br />
sätt. Den började alltid på förmiddagen,<br />
då alla byns gemensamma inkomster, hvilka bestodo
af böter samt gräsgäld af husmännen (husman = ej<br />
bonde som ägde mindre hus på bygatan) för deras<br />
kor, får och gäss, blefvo upptagna och dess utgifter<br />
betalta. Ännu andra bestyr förehades den dagen. Alla<br />
byns husdjur gingo under sommaren på gemensamt<br />
bete och först vid mårtensdagsgillet skulle de skiljas<br />
åt; en hvar skulle alltså då ”känna” sina djur. Detta<br />
lät sig lätt göras, ty hvar och en hade bränt sitt bomärke<br />
– hvarje gård hade sitt särskilda – på venstra<br />
låret af hästarne, och fäkreaturen, får och svin hade<br />
sina särskilda märken i öronen, gässen sina på fötterna.<br />
När nu hvar och en erhållit sina husdjur, och<br />
räkningar och liqvidationer voro i ordning, fortsattes<br />
trakteringen, hvilken endast bestod af brännvin,<br />
bröd, smör och ost, hvartill någon gång kom en stekt<br />
gås.<br />
Aftonen den andra dagen sattes bylådan på öfversta<br />
bordändan, nyckeln lades på locket, och trumman<br />
eller hornet sattes bredvid. De begge åldermännen,<br />
den af- och tillträdande, satte sig för bordsändan<br />
och genomgingo alla handlingar för året. Var då allt<br />
i behörigt skick, blef den gamle åldermannen ”frikänd”<br />
och den nye var ansvarig för kommande år. Så<br />
togs resesupen, och alla åborne skulle nu följa den<br />
nye åldermannen hem. Bylådan bars näst efter den<br />
nye åldermannen, som gick först och trummade eller<br />
blåste hornet. När tåget framkommit, skulle han<br />
bjuda dem på brännvin, bröd, smör och ost, hvilken<br />
förtäring alltid med ett gemensamt namn kallades<br />
”måltiden”.” 33<br />
Se där, här har vi grunden för den nuvarande svenska<br />
föreningsverksamhetens alla årsstämmor och deras<br />
paragraf om ansvarsfrihet för styrelsen under det<br />
gångna året!<br />
Med dessa små glimtar från livet på Söderslätt för<br />
länge sedan, i vilket släkten som de bönder de var,<br />
givetvis har tagit aktiv del, lämnar vi detta område.<br />
NOTER<br />
1. Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) p 96 + Västra Tommarp<br />
AI:1 p 26.<br />
2. Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) p 4.<br />
3. Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) p 177.<br />
4. Lilla Slågarp C:1 (1729-1829) p 291.<br />
5. Västra Tommarp CI:2 (1784-1839)p 184 & 185 + Västra Tommarp<br />
AI:1 (1813-1825) p 26-27.<br />
6. Västra Tommarp CI:1 (1784-1839)p 131.<br />
7. Västra Tommarp CI:1 (1688-1783) p 15.<br />
8. Västra Tommarp CI:1 (1688-1783) p 20.<br />
9. Västra Tommarp C:1 (1688-1783) p 13.<br />
10. Västra Tommarp CI:1 (1688-1783) p 60.<br />
11. Text på lantmäterikarta år 1701.<br />
12. Lantmäteriet, karta Tågarps by 1789.<br />
13. John Tuneld: Prästrelationerna från Skåne och Blekinge av år<br />
1624. Lund 1934.<br />
126<br />
14. J. Lorents Gillberg: Historisk, Oeconomisk och Geographisk<br />
Beskrifning öfwer Malmöhus Län. Lund 1765, sid 23.<br />
15. Erik Cinthio: Svenstorps herregård. Trelleborgs medeltid.<br />
Trelleborg 1957.<br />
16. http://www.seo-proffs.se/anor/lasse-anor/index.htm?/anor/lasseanor/000/0011/550.htm.<br />
17. Maglarp CI:1 (1688-1799) p 158.<br />
18. http://www.seo-proffs.se/anor/lasse-anor/index.htm?/anor/lasse-anor/000/0011/550.htm.<br />
19. Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) p 171.<br />
20. Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) p 171.<br />
21. Västra Tommarp CI:1 (1688-1783) p 20.<br />
22. Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) p 171 + Simlinge Katekisationslängder<br />
1683-1744 p 211.<br />
23. Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) p 171.<br />
24. Egon Prahl: Vemmenhögs härad. Trelleborg 1965.<br />
25. Simlinge Katekisationslängder 1683-1744 p 199.<br />
26. Simlinge Katekisationslängder 1683-1744 p 205.<br />
27. Simlinge CI:1 (1734-1825) p 7.<br />
28. Simlinge CI:1 (1734-1825) p 129.<br />
29. Simlinge Katekisationslängder 1683-1744 p 191.<br />
30. Simlinge Katekisationslängder 1683-1744 p 187.<br />
31. Simlinge Katekisationslängder 1683-1744 p 173.<br />
32. Per Nilsson: Gamla seder och bruk bland allmogen inom<br />
Vemmenhögs härad vid början af 19:e seklet”.<br />
33. En bok om Vemmenhög. Lund 1949. p 144-146.
Change language