2 2012 - Juridiska Föreningen i Uppsala
2 2012 - Juridiska Föreningen i Uppsala
2 2012 - Juridiska Föreningen i Uppsala
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
område med ca 3 000 kastlösa<br />
människor som mer än 60 år efter<br />
kastsystemets officella avskaffande<br />
fortfarande står helt utanför samhället,<br />
med mycket begränsade<br />
framtidsutsikter. Barnen som vi<br />
tog hand om är inte föräldralösa,<br />
men svårt försummade. De överlever,<br />
men inte så mycket mer.<br />
Ett av de starkaste intrycken var<br />
en familj som fått fyra döttrar, en<br />
stor tragedi i en kultur där kvinnor<br />
inte tillåts bidra och kostar många<br />
års besparingar att gifta bort. De<br />
två yngsta var helt ignorerade och<br />
fick vare sig uppmärksamhet, omvårdnad<br />
eller kärlek. Fyraåringen<br />
var lika liten som sin två år yngre<br />
syster och ingen av dem kunde ens<br />
stå upp när volontärerna började ta<br />
särskild hand om dem.<br />
Det är smärtsamt att se hur de här<br />
människorna finner sig i sin situation,<br />
utan att drömma om eller aspirera<br />
mot något bättre. För någon<br />
som saknar ambitioner är det svårt<br />
att motivera en långsiktig satsning.<br />
Om man t.ex. gått till skolan<br />
varje dag i ett halvår och konstaterar<br />
att livssituationen inte blivit<br />
ett dugg bättre för det, varför ska<br />
man då fortsätta? Den här insikten<br />
har gjort mig tacksam inte bara<br />
för möjligheten att äta mig mätt<br />
och gå i skolan, utan också för den<br />
samhällskultur som uppmuntrar<br />
ambitioner och fick mig att faktist<br />
fortsätta gå till skolan även när det<br />
var tråkigt, trots att utdelningen<br />
hägrade först 17 år<br />
längre fram.<br />
Tiden i Indien var<br />
för kort. På min<br />
tredje och sista<br />
vecka kände jag<br />
äntligen att de lite<br />
mer stökiga barnen,<br />
de som hela tiden<br />
testade gränser, hade börjat<br />
få respekt för mig och att de blyga<br />
barnen, de som darrade på läppen<br />
så fort man fick ögonkontakt, hade<br />
börjat lita på mig. Självklart hade<br />
det varit bättre att stanna längre.<br />
Det bästa för projektet hade varit<br />
att inte åka hem alls. Men mina tre<br />
veckor var ändå bättre än inget och<br />
jag får se mig själv som en kugge i<br />
hjulet, som får en seriös organisations<br />
verksamhet att gå runt även<br />
på längre sikt.<br />
”Fyraåringen var<br />
lika liten som sin två<br />
år yngre syster och ingen<br />
av dem kunde ens<br />
stå upp”<br />
Det var en overklig känsla att komma<br />
hem till lägenheten och packa<br />
upp ryggsäcken, för att nästa dag<br />
dra på sig kostymen och gå till<br />
jobbet där patentlicenser och varumärkestvister<br />
hopat sig under<br />
”ledigheten”. En av delägarna på<br />
kontoret brukar skämta om att jag<br />
och alla andra 80-talister (jag får<br />
lite stressutslag när jag<br />
tänker på att många<br />
av er som läser det<br />
här är födda på<br />
90-talet) bara är<br />
ute efter att ”förverkliga<br />
oss själva”.<br />
Jag håller helt med,<br />
men lägger nog inte<br />
samma negativa värderingar i det<br />
som han. Det är klart att äventyret<br />
i Banjara till stor del var något<br />
som jag gjorde för min egen skull;<br />
för upplevelsen, erfarenheten och<br />
perspektivet. Men det blåste också<br />
nytt liv i idealismen och det känns<br />
skönt att jag faktiskt inte behöver<br />
välja.<br />
John Engholm<br />
REPORTAGE<br />
19
Change language