Avregleringen av sex marknader : Del 2 Kartläggningar - Statskontoret

Ändringarna av de transportpolitiska målen skulle enligt regeringen ses som
en vidareutveckling av vad som slogs fast i 1988 års trafikpolitiska beslut
och föranledde inte någon betydande ändring av principerna. Även fortsättningsvis
skulle gälla principer om valfrihet för transportköparna inom det
befintliga utbudet och samverkan mellan olika transportmedel och trafikslag.
Strävan efter samverkan skulle dock förenas med en politik som främjar
en effektiv konkurrens mellan olika trafikutövare och transportlösningar.
Regeringen konstaterade därvid att 499
”De båda principerna om ökad samordning och ökad konkurrens kan vid en ytlig betraktelse
verka oförenliga. Enligt regeringens uppfattning bör man emellertid i detta avseende
skilja på olika nivåer i systemet. Konkurrens bör finnas mellan olika trafikutövare och
transportlösningar som tillfredsställer samma behov. Olika trafikutövare kan erbjuda
transportlösningar som tillfredsställer samma behov men med olika tekniska lösningar. Det
är slutprodukterna som skall konkurrera med varandra och inte de olika trafikslagen. Om
transportkedjor sammansatta av olika trafikslag används i olika kombinationer av olika
aktörer på marknaden kommer konkurrensen att stimuleras. Detta leder till samverkan
mellan trafikslagen för att erbjuda en hel transportlösning samtidigt som man bibehåller
konkurrensen mellan olika trafikutövare och olika transportlösningar.
Transportsystemet måste vara flexibelt så att det snabbt kan anpassas till den rådande
efterfrågan på gods- och persontransporter. Transportlösningarna måste kontinuerligt utvecklas
så att de blir effektivare och på ett bättre sätt uppfyller kundernas förväntningar och
behov. För att främja en sådan utveckling och därigenom stärka sektorns effektivitet krävs
ett regelverk som möjliggör och uppmuntrar en väl fungerande konkurrens. Regeringens
ambition är att endast reglera de frågor som marknaden inte själva kan lösa på ett för samhället
godtagbart sätt. Vi har idag erfarenhet från redan genomförda avregleringar inom
transportsektorn. Mot bakgrund av bl.a. dessa erfarenheter anser regeringen att det är
mycket väsentligt att utvecklingen på samtliga marknader följs upp och kontinuerligt utvärderas
för att säkerställa att konkurrensen ger önskvärda effekter. Regelverket som omgärdar
marknaderna måste fortlöpande följas upp och anpassas till förändringar i omvärlden
för att marknaderna skall fungera så effektivt som möjligt.”
Liksom i det trafikpolitiska beslutet 1988 framhöll regeringen att en minskad
statlig detaljreglering av transportsektorn följt av ett så decentraliserat
beslutsfattande som möjligt var viktigt bl.a. för att bättre kunna möta marknadens
behov.
Beträffande de transportpolitiska målen markerades nu, genom att byta begreppet
”trafik” mot ”transporter”, ”en vidgad syn på transporterna i samhället”.
Till varje delmål i den nya transportpolitiken formulerades etappmål. Detta
för att markera att även om vart och ett av målen långsiktigt är lika viktiga
kan dock en prioritering behöva ske på kort sikt. Beträffande tillgänglighetsmålet
slås t.ex. fast att etappmålet för tillgänglighet till transportsystemet för
funktionshindrade bör prioriteras. Beträffande säkerhetsmålet anges att antalet
olyckor fortlöpande bör minskas. Bl.a. bör antalet olyckor vid plankorsningar
mellan järnväg och väg halveras till år 2007 räknat från 1996 års
499 Prop. 1997/98:56, sid. 37 ff.
208