Klicka här för att läsa artikeln - Manuel Knight Academy

Mänskligt
Text: Erik Olkiewicz
Foto: Hannah Modigh
’
Vi blev
tillfångatagna.
De band oss i
maskin rummet. Under
förhöret stack en
irakier en kniv i Tims
mage. En annan kille
riktade en Kalashnikov mot
mitt huvud. Om jag inte
berättade så skulle jag dö.
Jag sa ingenting.
Göteborgaren Manuel Knight är före detta elitsoldat i amerikanska
arméns Special Forces. I dag föreläser han i svenska skolor om
våldets konsekvenser. Läs hans berättelse här.
SÖNDAG 15

FARLIGT JOBB.
’’Jag var högpresterande,
jag var dödlig’’, säger
Manuel Knight om sin tid
som elitsoldat.
Allt förändrades
när han träffade Anne
Eriksson från Göteborg.
Bilden är ett montage.
I tio år var Manuel Knight
elitsoldat i den amerikanska
arméns Special forces.
Han har blivit skjuten två
gånger. Han deltog i tre krig
och ett okänt antal hemliga
uppdrag.
I Sverige fick han John
Hrons stipendium för sitt
engagemang mot våld.
— Jag gör allt för att undvika
vrede för jag vet vad
den kan leda till, säger han.
Manuel Knight väger 110 kilo och
ser ut som Mike Tyson. Han har
ett ärr ovanför vänster öga – bara
ett av många märken på hans
kropp efter knivslagsmål.
I somras drabbades han av
plötslig andnöd under en golfrunda
med sin son. Det är skot-
tet som träffade honom i bröstet
under ett hemligt uppdrag som
gjorde sig påmint.
Vi träffas på ett hotell i centrala
Stockholm. Manuel ska berätta
om sin tid i den mytomspunna
militära styrkan US army special
forces, även kallade ”De gröna
baskrarna”.
Han är klädd i mörk kostym
och talar göteborgska med amerikansk
brytning. När han tar sig
fram genom korridorerna påminner
han om en av de livvakter
som man ser eskortera Hollywoodstjärnor.
Jag frågar om han har fler likheter
med Mike Tyson än de utseendemässiga.
– Jo, vreden, säger Manuel
Knight. Väljer jag att gå den vä-
gen så går jag den till 100 procent.
Det innebär att jag gör allt
för att undvika den banan för jag
vet vad den kan leda till.
Existensminimum
Manuel Knight växte upp i ghettot
Perry homes i Atlanta, Georgia
i USA. Sina första sjutton år levde
han på existensminimum. Familjen
drack pulvermjölk och åt ost
som de fått från staten.
En vintermorgon fann Manuel
sin mamma Maxine ihopkrupen
på trappan till lägenheten. Hon
grät och sa att hon var så trött på
att aldrig ha råd med julklappar
till barnen.
– Det fick mig att bestämma
mig – jag ska fan inte bli fattig.
Jag hade ingen aning om hur jag
skulle komma därifrån men ghettot
skulle inte ta kål på mig.
Skolan blev prioritet ett. När
han gick ut highschool fick han
ett collegestipendium på 12 000
dollar, men Manuel insåg att
den engångssumman inte skulle
räcka någonstans. En termin
kostade 17 000 dollar.
Manuel Knight skrev på för
armén. För varje dollar som han
sparade, skulle armén spara två
dollar till universitetsstudier.
Men väl i armén hamnade han
på kollisionskurs med en sergeant.
Konflikten eskalerade och rekryt
Knight hamnade framför generalen.
Han gav Manuel två alternativ
– ta straffet eller gå till
ett möte om Army special forces.
Manuel Knight valde mötet, troll-
Specialförband
på hemliga
uppdrag
US army special forces
är ett specialförband
inom den amerikanska
militären. De sköter uppdrag
som går utanför den
vanliga verksamheten
och som kräver extra
sekretess.
1982 anslöt Manuel
Knight till styrkan och
stannade där i tio år.
Uppdragen var ofta topphemliga
och kunde vara
över hela världen, till exempel
Grenada, Panama,
eller Irak. Under en lång
tid var han stationerad i
Tyskland.
bands av det han såg – och Special
forces blev hans öde.
De nästföljande tio åren deltog
han i väpnade konflikter i Panama,
Grenada och på flera hemliga
uppdrag.
– Uppdragen handlade om att
förstöra taktiska mål. Det kunde
vara egendom eller… människor.
Det handlade om psykologisk
krigföring och om att frita
gisslan. Vårt jobb var att ”stoppa
terrorism eller andra hot mot vår
demokrati med de mest omedelbara
till buds stående medel”.
Uppdrag: Befria gisslan
1990, under operation Desert
storm i Irak, fick Manuel Knight
och hans tolv man starka team i
uppdrag att befria några män som
Manuel Knights team.
Styrkans främsta arbetsområden:
■ Specialuppdrag i krig
■ Skydd av utlandsstyrkor
■ Spaningsarbete
■ Antiterrorism
■ Begränsning av massförstörelsevapen
■ Civila uppdrag
’’Jag var övertygad om att jag skulle dö innan trettio’’
tagits som gisslan av irakierna.
Amerikanerna tog sig ombord
på skeppet i Persiska viken. De
förde gisslan till säkerhet genom
att mata ut dem genom ett fönster
till en väntande gummibåt.
De sista som skulle kräla genom
fönstret var Manuel Knight
och hans kollega Tim. Halvvägs
ut sköts Manuel i ryggen två
gånger. Skyddsvästen blockerade
skotten och adrenalinet tog
hand om smärtan, men Manuel
föll till golvet samtidigt som fienden
försökte ta sig in i rummet.
– Jag såg bara en soldat vid
dörren men smattret och skriken
gav mig känslan av att de var jättemånga.
Manuel besvarade elden för
att skydda Tim, men Tim blev
träffad och rasade till golvet. Båda
sköt tillbaka.
– Jag drog honom mot mig så att
vi var någorlunda gömda bakom
ett bord. Jag såg att han blödde allvarligt
från axeln. Styrka är aldrig
ett problem i en sådan situation.
– Vi blev tillfångatagna. De
band oss i maskinrummet. Under
förhöret stack en irakier en
kniv i Tims mage. En annan kille
riktade en Kalashnikov mot
mitt huvud. Om jag inte berättade
så skulle jag dö. Jag sa ingenting.
Just som jag trodde att han
skulle trycka av så slog han mig
i pannan med geväret. Jag blev
medvetslös. När jag vaknade hade
jag blivit räddad av mitt team
och Tim hade dött.
Manuel Knight var stationerad
i Tyskland och skickades främst
på uppdrag i Europa, Afrika och
Mellanöstern.
– Det var mitt liv i tio år. Jag
hade inte tid för någonting eller
någon annan.
Blev förälskad
I februari 1992 följde han med
en kompis som hade en klädbutik
till modemässan i Köln. Där
träffade han Anne Eriksson, 24,
från Göteborg.
De började umgås. Manuel hade
ingen ambition att sluta som
elitsoldat, men han såg samtidigt
hur få av hans kollegor som hade
fungerande familjerelationer.
– Det är ett svårt jobb. Man
måste gå upp klockan tre på
morgonen och säga till frun:
16 SÖNDAG SÖNDAG 17
S
Foto: PRIVAT

S
”Jag måste gå”. ”Vart ska du?”,
säger hon. ”Kan jag inte säga”.
”När kommer du tillbaka?”, säger
hon. ”Jag vet inte”.
Paret blev kära. I december
1993 anlände Manuel Knight, 115
kilo muskler, till Göteborg. Han
flyttade in i Annes etta på 31 kvadratmeter.
– När jag var kom till Sverige
så var jag något så fruktansvärt
högpresterande. Som elitsoldat
vet jag att jag kan klara nästan det
omöjliga. Jag växte upp i ghettot
så jag visste att jag kunde överleva
enbart på ost.
Han lärde sig tala svenska på
sex månader och tog arbete i
hamnen.
Inbjuden att föreläsa
Utanför Annes klädaffär i Haga
brukade ungdomar hänga. De
försökte visa Manuel hur tuffa
de var. En dag frågade sjuårige
Silas hur han skulle göra för att
bryta någons arm.
– ”Varför vill du veta det?”, sa
jag. ”Vi ska slåss och jag vill kunna
klara mig”, sa han. Då sa jag: ”Samla
alla dina kompisar, kom hit till
affären så ska jag visa dig allt du
behöver veta om våld”. En av kil-
18 SÖNDAG
larnas pappa fick nys om det och
blev fly förbannad. Jag sa: ”Häng
med du med så får du se”. När alla
barn var på plats började jag berätta
sådant som jag inte ens berättar
i mina seminarier.
– ”Hur ser det ut när någon
dör?”, frågade jag dem. Då beskrev
de det som de sett på tv.
”Ni missar fakta”, sa jag. ”När någon
dör och ni har träffat dem
på fel ställe stängs deras kroppsfunktioner
av. De kanske bajsar
eller kissar på sig. De kanske
spyr okontrollerat. Fattar du vilken
lukt det är? I allt det där tittar
de på dig gråtande och vill att du
ska skona dem”. Hälften av killarna
började gråta direkt. ”Allt
ni behöver veta om våld är väldigt
enkelt. Våld är oberäkneligt.
Du kan vara överlägsen eller underlägsen,
det spelar ingen roll.
Du har aldrig någon aning hur
det slutar när det väl börjar. Bara
den insikten borde räcka till
att inte gå hela vägen”.
En av papporna som lyssnade
arbetade på Ericsson. Manuel,
sedan sin tid i armén utbildad
psykolog och expert på kommunikation
i högrisksituationer,
blev inbjuden att föreläsa.
Det var startskottet. Sedan
femton år håller han seminarier
över hela världen om hur man
skapar högpresterande team, ledare
och organisationer. Manuel
talar även på skolor i Sverige
om våldets konsekvenser. 1999
erhöll han John Hrons stipendium
för sitt engagemang.
Under dina tio år som
dödsmaskin, hade du några
moraliska tvivel?
– Nej. Det är kanske skumt. Jag
har alltid haft ett stort hjärta. Jag
kan ha medlidande, empati, men
inte med alla. Mitt synsätt då var
att vissa inte förtjänade det. De
som förtjänade empati var dem
som de försökte döda.
Du förändrades mycket
under dina år i armén. Var
du nöjd med den utvecklingen?
– Fruktansvärt nöjd. Jag var
högpresterande, jag var dödlig.
Jag hade mamma på ena axeln
och mormor på andra med rätt
värderingar. Hela tiden viskade
de ”det här sysslar man inte
med”. De kom fram om någon
muckade gräl på krogen.
Under sina femton år i Sverige
har han aldrig hamnat i bråk,
FAMILJEN
KNIGHT. Manuel och
frun Anne med barnen
Jeremy, Jonna och
Jennifer.
fakta
Namn: Manuel Knight
Ålder: 44
Yrke: Organisationskonsult.
Driver företaget
Sinkfield, döpt
efter Edmond Sinkfield.
Han var den sista
personen i Manuels
släkt som föddes som
slav.
Bor: Billdal utanför
Göteborg
Familj: Anne, 40, finanschef.
Barnen Jeremy,
14, Jennifer, 12
och Jonna, 3.
’’Jag har en obotlig tro på att allt går att lösa’’
trots att många män utmanat honom
sedan de hört att han är före
detta elitsoldat.
– En gång gick det så långt att
jag sa till killen: ”Okej, jag ser att
det här inte går att undvika. Så
här gör vi. Vi går bort där det inte
finns några andra människor.
Det handlar om dig och mig.
Men bara en av oss kommer tillbaka.
Hoppas du fattar”. Då sa
han ”iiihhh”. Jag sa: ”Jag slutar inte
slå förrän jag ligger död. Jag
slutar inte banka förrän du ligger
livlös. Vill du göra det eller ska
jag köpa dig en öl?’ Då sa hans
kompisar ”Lägg ner det nu”. Då
fattade han.
Trebarnspappa
Under sin militära karriär var
Manuel Knight övertygad om
att han skulle dö före sin 30-årsdag.
I dag är han 44 år och har
tre barn – Jeremy, 14, Jennifer,
12, och Jonna, 3.
– Jag har en obotlig tro på att
allt går att lösa. Det är inte kriserna
som är problemet, utan hur
vi bemöter problemen. Hur vi
ser våra utmaningar avgör hur
vi presterar och hur vi gör saker
avgör vilka resultat vi får. ■