Download document - Save the Children's Resource Centre

”Det måste 

vara 

någonting 

annat ” 

EN STUDIE OM BARNS UPPLEVELSER AV RASISM I VARDAGEN 

Viveca Motsieloa 

Mångkulturellt centrum, Botkyrka

”Det måste 

vara 

någonting 

annat ” 

Viveca Motsieloa 

Mångkulturellt centrum, Botkyrka

Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. 

Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta 

situationer i Sverige och i världen. 

ISBN 91-7321-038-2 

Art no 2782 

© 2003 Rädda Barnen 

Projektledare: Anna Frenning / Jan Sandberg 

Författare: Viveca Motsieloa 

Grafisk form: Annelie Rehnström 

Omslagsbild: Patrick Sheándell O’Caroll 

Tryck: Partnerprint

Innehåll 

FÖRORD . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 

INTRODUKTION . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 

Metod . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 

Rasismens kontinuitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 

Men jag är inte rasist . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 

De oberättade berättelsernas historia . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 

Överkänslighet eller dubbel medvetenhet? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16 

DET STORA SPRÅKTESTET . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 

SPEGEL, SPEGEL PÅ VÄGGEN DÄR... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 

Var god tag plats . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 

Vi vet väl alla hur en snattare ser ut . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22 

Sexualisering av barn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24 

FÖRESTÄLLNINGAR OM DOM DÄR BARNEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25 

Vem kan vara terrorist? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25 

Negerincidenter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 

BLAND RASSAR OCH NASSAR . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 

När tjuv och polis blir verklighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 

REAKTIONER OCH STRATEGIER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 

KÄLLFÖRTECKNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41 

Det måste vara någonting annat 

5

Förord 

Den som aldrig provat på att vara den enda i sitt slag, i en stor samling människor 

som liknar varandra, kan säkert aldrig riktigt förstå den känsla det väcker. Möjligen 

går det att få en antydan om den oro som situationen ger upphov till genom att till 

exempel stiga in som ensam kvinna i en tunnelbanevagn full av huvudsakligen manliga 

fotbollssupporters. Det ger ändå bara en fingervisning om utgångsläget för ett 

barn eller en vuxen som upplever sig som avvikande när det gäller utseende och kulturell 

identitet. Vetskapen om att jag har samma lagliga rätt som andra att till exempel 

sitta på tunnelbanesoffan är inte det som ger mig trygghet. Det är andra, långt 

mer subtila signaler från medlemmarna i det stora kollektivet, som talar om för mig 

om min situation är hotfull eller inte. Igenkännande leenden, nickar, att bli förbisläppt, 

eller rentav erbjuden en plats, ger helt andra signaler än besvärade muttranden, 

arga blickar och i värsta fall tillmälen eller knuffar. 

Det är inte förvånande att flertalet medlemmar av en stor homogen grupp inte 

ser någon anledning att fundera på djupet över hur de som befinner sig i minoritet 

känner sig. Det är inte uttryck för ondska att bli irriterad på den som beter sig ”fel” 

i rulltrappan, biokön eller någon annanstans. Det är inte trevligt, men det är mänskligt. 

För den som om och om igen möts med irritation av människorna i samhället 

blir dock bilden av fientlighet i situationen snart mycket övertygande, i synnerhet 

om upplevelsen av att vara ensam i sitt slag finns redan från början. 

Vuxna med utländsk bakgrund som diskuterar rasism säger ofta att det är just de 

många små signalerna om avståndstagande som är värst. Värre än den öppna rasismen, 

därför att den är som ett smygande gift. Det går inte att bemöta därför att det 

inte syns eller märks för den som inte är utsatt. Barn är oftast mycket känsliga för 

kroppsspråk och subtila signaler. Däremot kan de ha svårare att förstå varför de själva 

”drar på sig” ovänlighet eller andra negativa signaler. Barnet ser inte med nödvändighet 

de skiljelinjer som vuxna drar upp mellan likhet och främlingskap, och förstår 

inte att det enda ”fel” det begått är att ha avvikande namn eller hudfärg. Istället 

gör barnet kanske ansträngningar att göra ”rätt”, men kan förstås inte lyckas. 

Som barn drabbas man dessutom från flera håll. Ett barn med avvikande utseende, 

kultur eller namn upplever sannolikt förr eller senare själv hur det känns att bli 

illa behandlat. Men det upplever troligen också att dess föräldrar kränks – med all 

den sorg och prövning av självkänslan det innebär. Till detta kommer inte sällan 

övriga bekymmer som hänger ihop med immigrationsprocessen – trauman i samband 

med krig eller flykt, under asylprocessen, problem med att hitta nya vänner, 

nya rutiner, nytt arbete/skola osv. 

Den allmänna debatten handlar sällan om den vardagligaste formen av rasism 

eller avståndstagande. Det är till och med svårt att få gehör för tanken att detta är 

ett problem. Vi talar gärna om lagstiftning, rättigheter, diskriminering på arbetsmarknaden, 

om integration eller segregation. Men när människor med utländsk 

bakgrund talar om att de blir kränkta varje vecka, i det enskilda mötet med vanliga 

människor avstannar ofta samtalet. 


7

”Det måste vara någonting annat”, har vi kallat den här rapporten, med underrubriken 

”rasism i vardagen”. Studien är gjord på uppdrag av Rädda Barnen, av 

Mångkulturellt Centrum i Fittja – Viveca Motsieloa. Titeln är ett citat av en av de 

unga som intervjuats i rapporten. Det speglar en ung flickas försök att förklara bort 

och sudda ut den rasism hon utsätts för. 

Under perioden juni 2001 till strax efter valet 2002 bedrev Rädda Barnen en kampanj 

med namnet ”Räkna med mig”. Det budskap som vi ville föra fram under kampanjen 

var att barn i Sverige diskrimineras på olika sätt. Barnkonventionen slår fast 

att inget barn får diskrimineras på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, åskådning 

eller ursprung, och att alla barn har samma rätt att ta del av alla de rättigheter 

som Barnkonventionen föreskriver. 

Inom Räkna med mig-kampanjen undersökte Rädda Barnens lokalföreningar förekomsten 

av rasism i skolan. De kunde bland annat rapportera att en tredjedel av rektorerna 

i de undersökta skolorna ansåg att det fanns rasistiska attityder bland skolans 

personal. Barn och ungdomar skrev också om sina egna upplevelser av diskriminering 

på kampanjens webbplats. Det ledde oss vidare i sökande efter mer kunskap om 

hur barn med utländsk bakgrund upplever att det är att växa upp i Sverige. 

Den här rapporten bygger på intervjuer med 18-åringar. Avsikten var att ta reda 

på om dessa unga upplevt rasism eller främlingsfientlighet under sin uppväxt, och 

att i så fall försöka hitta linjer eller mönster. 

I rapporten används uttryck som ”vardagsrasism”, ”dold rasism” och ”smygrasism”. 

Vi har valt att anlita en utomstående forskare för vår undersökning, och hon 

har hanterat uppdraget inom ramen för sin disciplin. Därför innehåller rapporten 

också ett begrepp som är hämtat ur den sociologiska vokabulären: rasifiering, som 

handlar om att tillskriva personer visst beteende utifrån kategoriseringar som grundar 

sig på kroppsliga skillnader. Ord av detta slag är inte helt lätta att hantera, och 

de riskerar alltid att tolkas olika. Terminologin är alltså inte den som vanligen 

används inom Rädda Barnen, men vi har valt att ge ut rapporten med Viveca Motsieloas 

språkbruk. Vi menar att det ibland kan vara nyttigt och klargörande att 

använda den terminologi som utvecklats inom modern forskning, för att se nya 

aspekter av en företeelse. 

Avsikten här är att försöka ringa in en företeelse som de flesta av oss tror eller hoppas 

inte gäller oss, men som tyvärr inte försvinner för att vi försöker låtsas som om 

den inte finns. Vad det beror på får vi inga svar på i den här rapporten, men däremot 

är det uppenbart att det finns en tendens hos många av oss i samhället, att mer 

eller mindre omedvetet behandla barn som inte ser typiskt svenska ut, eller som har 

osvenska namn, olika än andra barn, i situationer där det inte är påkallat. De ungdomar 

som intervjuats i denna studie har berättat om ren illvilja och öppen rasism, 

men de har också berättat om integritetskränkande ”välvilja” och okunskap, som kan 

såra och stigmatisera ett barn lika mycket som den öppna rasismen om den upplevs 

tillräckligt ofta. 

Vi gör inte anspråk på att veta utifrån den här rapporten att det behövs generella 

lagändringar för att få oss alla att hantera våra olikheter bättre. Låt istället rapporten 

vara en tankeställare, kanske en inspiratör. Rapporten ger i sig en tydlig indikation 

på att barn diskrimineras på grund av utländsk bakgrund. Ibland utsätts de 

8 

Det måste vara någonting annat

från renodlade rasister till tydliga och medvetna trakasserier. Det har vi vetat tidigare, 

och det måste vi försöka motverka på alla sätt. Men vi behöver också träna oss 

i att se och förstå konsekvensen av oreflekterade uttryck för det som de här ungdomarna 

kallar ”smygrasism”. Och vi behöver erkänna att vi alla ibland ”sorterar” de 

barn vi möter efter bakgrund. Gör vi inte det kan vi varken bekämpa den tendensen 

hos oss själva, eller fullt ut förstå de barn och unga som utsätts för det. 

Charlotte Petri Gornitzka 

Generalsekreterare 

Rädda Barnen 


9

Introduktion 

”Även om dom var mina kompisar och vi kom i bråk så 

kom min hudfärg upp medvetet eller omedvetet ... 

även om man trodde att man skulle bli en i mängden så 

blev det inte så.” 

I den här rapporten granskas barns upplevelser av rasism under barndomen. Resultaten 

i undersökningen visar att det knappast handlar om någon ny rasism, som har 

uppstått i dagens samhälle, utan att det finns en kontinuitet. Nazism och rasistiska 

åsikterna kommer och går men de uppstår inte ur ett vakuum. De rasistiska föreställningarna 

är i stort desamma över tid. Däremot uttrycks rasismen på olika sätt 

beroende på vad som är legitimt att säga och göra under en viss tidsepok och i ett 

specifikt sammanhang. 

De intervjuade ungdomarna upplever all rasism som ett problem men menar att 

de påverkas mer i vardagen av de allmänna föreställningarna om invandrare, än av 

hotet från skinheads eller andra ideologiskt övertygade rasister. För pojkarna som 

deltar i studien är det främst polisen som upplevs som ett allvarligt problem och man 

känner inte något förtroende för det svenska polisväsendet. Även flickorna pekar på 

pojkarnas utsatthet när det gäller polisen. 

Ett vanligt kännetecken på vardagsrasism är anklagelser om överkänslighet och 

inbillning. Att rasifiering verkligen ligger till grund för kategorisering visas tydligt 

av de erfarenheter som här redovisas av adopterade och personer med en vit biologisk 

förälder. De upplever att ansiktsdrag, hår och hudfärg är för dem avgörande för 

hur de bemöts i samhället. 

Barn är särskilt utsatta för de rasistiska tendenserna i samhället för att de inte har 

någon egentlig makt i egenskap av barn, men också för att de inte har ord eller referensramar 

för att uttrycka sina upplevelser. Många barn saknar äldre och mer erfarna 

personer i sin närhet som tar upp problematiken med dem. En del föräldrar kan 

ha vuxit upp under politiskt förtryck och ser Sverige som ett fritt och solidariskt land 

utan de baksidor som deras barn kanske upplever. 

Metod 

Studien baseras på intervjuer med 25 ungdomar i 18-årsåldern bosatta i Stockholmstrakten 

och Uppsala med omnejd. Ungdomarna har vuxit upp i Sverige, några 

är födda i landet medan andra kom hit i unga år. Föräldrarna kommer från olika 

delar av världen, Europa, Asien, Afrika och Latinamerika. Två av de intervjuade har 

en bakgrund som utlandsadopterade med ett utseende som anses vara osvenskt. 

Fokus för intervjuerna har varit upplevelser av rasism i barndomen, ett ämne som 

har visat sig vara svårt för ungdomarna att reflektera kring. De flesta har föredragit 

att uppehålla sig ”här och nu”, det vill säga vid händelser som inträffat nyligen, och 


11

har relativt få minnen från småbarnstiden och de första skolåren. Därför har intervjuerna 

kompletterats med ett annat intervjumaterial där reflektioner kring barndomen 

har varit ett centralt tema. Inspiration till studien har hämtats ur postkolonial 

teoribildning där förtryck baserat på rasmässiga drag utgör ett centralt tema. 

Medvetenheten gällande rasism är avgörande för hur ungdomarna upplever sin 

barndom. Medan några menar att de har varit förskonade från rasism, menar andra 

att det utgör en stor del av deras vardag. Själva intervjusituationen blir för flertalet 

en möjlighet att för första gången bearbeta tidigare oreflekterade upplevelser av 

rasism. 

Ordförklaringar 

Eurocentrisk: Fördomsfull världsbild där europeisk historia och kultur intar en 

överordnad position 

Interaktion: Samspel, samverkan. 

Rasifiering: Att människor skapar eller konstruerar ras som social kategori genom 

att sprida föreställningar om att människor kan uppdelas efter biologiska och kulturella 

egenskaper och att dessa egenskaper kan paras samman med egenskaper i 

beteende. 

Stigmatisera: Utpeka som avvikande. 

Socialisation/socialisera: Överförande av rådande samhällsnormer till barn och 

ungdomar. 

Rasismens kontinuitet 

Rasism är ett socialt fenomen som reproduceras genom media och den politiska 

debatten, men även på en mer informell nivå genom socialisering inom familjen, 

samtal mellan grannar, vänner och i andra situationer där interaktion sker (Essed 

1996). 

Redan innan den vetenskapliga rasismen befästes under 1800-talet användes 

begreppet ras på liknande sätt som man idag använder kultur (Gilroy 1993:8) med 

andra ord betonar man idag kulturella skillnader där man tidigare såg till rasmässiga, 

när man talar om ”vi och dom” (jfr Essed 1996). 

I Sverige har det under lång tid varit tabu att tala om ras, till skillnad mot i USA 

och Storbritannien, där ras har utgjort ett centralt perspektiv. Inom svensk forskning 

talas det istället om etnicitet. En av de problematiska aspekterna med etnicitetsbegreppet 

är emellertid svårigheterna att finna avgränsade, homogena etniska 

grupper. Det blir uppenbart i denna undersökning i och med att ungdomarna ofta 

har flera olika etniska, alternativt nationella, ursprung samtidigt som de är uppvuxna, 

och i flertalet fall födda i Sverige. I rapporten kommer rasifiering i stället att vara 

ett viktigt fokus då ras ständigt samverkar med komplexa kulturella antaganden, och 

inte enbart biologiska hierarkier, samtidigt som utseendet i sig blir relevant. 

Begreppet rasifiering innebär att man skapar eller konstruerar ras som en social 

kategori (jfr Sawyer 2000; 2001) där kulturella och biologiska antaganden ständigt 

12 


återskapas. Rasifiering är en del av vår tankestruktur och påverkar hur vi bemöter 

varandra och var människor hamnar i ”rashierarkin”. Att avfärda rasifieringens betydelse 

vore att bedriva just rasifierad maktutövning gentemot dem som själva har konkreta 

erfarenheter av rasism. 

Rasism är ett fenomen som tenderar att ändra skepnad. De öppna explicita formerna 

av förtryck och rashat tillskrivs extrema nationalistiska grupperingar och organisationer 

som majoriteten av den svenska befolkningen tar avstånd ifrån. De flesta 

av oss reagerar med avsky när vi genom media informeras om extremhögerns 

framgångar runt om i Europa eller om hur kommunalpolitiker uttrycker rasistiska 

åsikter i våra valstugor. Betyder det att vi i Sverige är ”färgblinda” och att det endast 

är enstaka individer som gör bort sig i media när de ertappas med att uttrycka främlingsfientliga 

åsikter? Det är knappast troligt eftersom rasistiska tankar inte uppstått 

ur ett vakuum. Åsikterna kommer någonstans ifrån. 

Det har blivit allt vanligare att studier om rasism fokuserar på det som i akademiska 

kretsar kallas vardagsrasism. Begreppet inbegriper rutinhandlingar som sker 

upprepat och där man inte tydligt kan urskilja vilken kategori aktörerna tillhör i den 

givna situationen. Denna inom svensk forskning nya vinkling är ingalunda ny utan 

har uppmärksammats redan under förra delen av 1900-talet, då främst inom de kretsar 

som själva upplevde ett rasifierat förtryck. Problemet idag är att det ofta används 

alltför oreflekterat och därmed riskerar att utvattnas. 

Uttrycken för vardagsrasism är ofta av subtil karaktär och omfattar gester, tal, tonläge, 

kroppsspråk och reaktioner (Young 1990). Stefan, en av ungdomarna som har 

intervjuats för studien, exemplifierar: 

”... när jag går in någonstans, typ om det är någon hemmafest 

hos någon, så är det typ tre killar som röker på 

balkongen, så ska man gå ut och röka så är det bara 

svenskar. Så har dom halva ciggen kvar, då släcker dom 

och går in. Jag vet inte om dom undviker tjafs eller om 

dom är rädda eller om dom typ bara inte vill stå bredvid 

mig, jag fattar inte det.” 

Det går inte att bevisa att Stefans tolkning av situationen är den riktiga, att det är 

hans och vännernas ursprung som leder till ”svenskarnas” reaktion. När han spekulerar 

i huruvida de vill undvika tjafs eller om de bara vill hålla distansen refererar 

han indirekt till stereotypa föreställningar om invandrarkillar som kriminella, ohederliga 

och bråkiga. Om Stefan konfronterade de svenska killarna så skulle de förmodligen 

neka till anklagelserna. Skulle han berätta om händelsen för någon som 

inte har reflekterat kring liknande erfarenheter skulle han antagligen få höra att han 

inbillade sig eller var överkänslig och att det säkert fanns en annan förklaring till 

deras agerande. 

De intervjuade är ofta osäkra på om det de har utsatts för handlar om diskriminering 

eller rasism. ”Nu kommer det komma ut fel” säger Merani innan han för- 


13

siktigt beskriver en typisk situation av vardagsrasism. Den här problematiken gör 

att det ibland blir svårt att få fram specifika händelser då flertalet av upplevelserna 

inte har kategoriserats som en form av rasifierat förtryck. 

Edwin beskriver en situation där några kompisar på gymnasiet satt tillsammans 

i en av skolans lokaler. 

14 

”En började med en takt och så var det någon som fyllde 

på, så blev det så här att dom trummade. Då kom 

en lärare och sa till oss att det här är inget aphus. Jag 

vet inte om det var för att dom trummade eller för att 

alla var färgade, det vet jag inte, men alla tog det ”vad 

menar du? Är du rasist?” Men jag vet inte om det var 

så hon menade.” 

I exemplet ovan är det inte bevisföringen som sådan som är det viktiga, utan den 

uppbyggda referensramen mot vilken man prövar händelsen. Erfarenheten av att ha 

utsatts för liknande situationer tidigare och/eller vetskapen om hur andra med samma 

bakgrund eller utseende har utsatts för detsamma är tillräcklig för att väcka en 

känsla av obehag. 

Men jag är inte rasist 

En viktig komponent i svenskarnas självbild är att det finns en omfattande kulturell 

tolerans (jfr Essed 1991). Samtidigt är vi är alla aktörer och delaktiga i den verbala 

och icke-verbala kommunikation som bär upp vardagsrasismen. Men att tala 

om vardagsrasism har blivit kontroversiellt på grund av att många menar att man 

då skiftar fokus från strukturer till specifika händelser. 

Ett annat skäl till det motstånd som finns, mot detta perspektiv, är att det inte 

längre är de öppet uttalade rasisterna som utgör problemet utan den ”vanliga” 

befolkningen som består av du, jag och alla andra. Denna beskrivning strider emot 

majoritetens upplevelse av sig själv som ”färgblind” (jfr Morrison 1992). Mimi berättar 

om en diskussion hon hade om just ”färgblindhet” med en kompis som är vit 

men har invandrarbakgrund. Mimi visar på den osäkerhet som hon känner inför 

färgblindhetsproblematiken eftersom hon själv alltid är medveten om sin färg i situationer 

där majoriteten utgörs av vita människor. 

”Alltså, alltid när du ser mig, du kommer att se min 

färg. Du kan inte låta bli att se min färg.” Hon var så 

arg, hon var så arg på mig. ”Du är så djävla dum, hur 

fan kan du... När jag ser dig ser jag dig som Mimi, som 

Mariam, som den du är. Jag ser inte att du är svart.” 


Hur mycket vi påverkar dom, det vet vi inte men det är 

klart att dom ser det. Vi hade en diskussion på engelskan, 

hon va sådär ”men jag ser det inte, jag ser det 

inte. Jag ser inte en färg när jag ser på dig”. Så det kanske 

finns. Det kanske är så. 

För enskilda medlemmar av majoritetsbefolkningen kan framhävandet av den egna 

färgblindheten vara en strategi att distansera sig från situationer där människor upplever 

ett rasifierat förtryck. Genom att vara färgblind kan man omöjligt inse att man 

är medaktör i ett förtryck baserat på rasifiering. ”Det är jobbigt för svenskar också 

att bli kallade för rasister”, säger Carl, en av de intervjuade ungdomarna. ”Vissa är 

inte ens rasister, dom kanske bara haft en kommentar.” 

Det är samtidigt viktigt att inte belägga de enskilda aktörerna med skuld eftersom 

större delen av de handlingar som ungdomarna har utsatts för inte är baserade 

på illvilja utan ofta till och med välvilja. Däremot bör vi hålla dem, eller snarare oss 

själva, ansvariga för hur dessa handlingar påverkar dem som är utsatta (Young 1990). 

Det är först då som vi har möjlighet att förändra de strukturer som styr vårt handlande. 

Ungdomarnas egna begrepp för de flesta situationer som beskrivs i studien är 

smygrasism. Termen visar på den hemlighetsfullhet som fenomenet vardagsrasism 

inrymmer. Ofta handlar det om företeelser som de varken i barndomen eller vid 

tiden för intervjun har kunnat sätta fingret på utan beskriver som en känsla. Mimi, 

som citerades ovan, beskriver fenomenet. 

”Det är inget konkret, det är bara nånting, det är en 

känsla. Men jag litar på min intuition. Jag tror att det är 

så. Det är det jag känner, man kanske omedvetet märker 

det på den andra människans kroppsspråk.” 

En del händelser kan ses som bagatellartade men är knappast det för dem som dagligen 

utsätts. Varje upplevelse läggs till de tidigare, och förstärks därmed ytterligare. 

Den kumulativa processen ger så småningom upphov till medvetna eller omedvetna 

självbilder och strategier som påverkar individen. 

De oberättade berättelsernas historia 

Många ungdomar som har blivit tillfrågade om de skulle vilja ställa upp på en intervju 

har tackat ja till att börja med för att sedan dra sig ur eller inte dyka upp vid 

intervjutillfället. Det har också hänt vid ett tillfälle att en förfrågan har bemötts med 

irritation och ilska. I några fall kanske det handlar om att ungdomar, i sin aktivitetsfyllda 

värld, tenderar att bortprioritera forskare men det finns skäl att tro att det 

för många personer känns svårt att tala om rasism. Särskilt antas det gälla dem som 


15

lever större delen av sitt liv inom majoritetssamhällets sfär och är ekonomiskt och 

emotionellt beroende av representanter för denna grupp, exempelvis därför att de är 

adopterade. Att öppet tala om upplevd rasism innebär att man bekräftar sin annorlundahet, 

vilket för många barn är en svår process (jfr Att se det som inte syns. Konsten 

att vara svart i Sverige. Sveriges Radio 2001). 

Överkänslighet eller dubbel medvetenhet? 

I materialet förekommer åtskilliga berättelser om att man anses vara överkänslig eller 

att man inte blir trodd när man försöker delge någon sina erfarenheter. 

I de fall där de intervjuade inte anser sig ha upplevt rasism kan man inte enbart 

dra slutsatsen att personen i fråga inte har utsatts för rasistisk behandling. Den generella 

kunskapen och medvetenheten om rasism varierar oerhört och så även toleransen 

vilket avspeglar sig i ungdomarnas erfarenhetsberättelser. 

För flertalet av ungdomarna blir intervjusituationen en början till reflektion över 

upplevelser i barndomen. När Sofia, en av de adopterade ungdomarna, får frågan 

varför hon valde att ställa upp på en intervju säger hon att det blir en tankeställare 

och att hon får möjlighet att gå igenom sitt liv. ”Aha-upplevelser” är vanliga där man 

uttrycker att man inte tidigare har tänkt på de subtila uttrycken för rasifiering. I det 

sammanhanget blir intervjuaren viktig och det krävs av denne en förförståelse, gällande 

de sammanhang där vardagsrasism vanligtvis iscensätts, utan att styra den 

intervjuade. 

16 


Det stora språktestet 

Tiffanys pappa är kenyan och hon har vuxit upp med sin svenska mamma och sina 

äldre systrar. Hennes svenska ursprung har inte haft någon betydelse vad gäller lärarnas 

förväntningar på språkkunskaper. 

I första klass kom svenska 2-läraren in i klassen och 

kallade ut OSS, tänkte inte nämna namn men namnen 

var inte så svenska. Så dom kallade ut OSS jag, eritreaner, 

en pakistanier och någon från Mellanöstern. Men 

det roliga var att de som sedan gick svenska 2 var typ 

Josefin Svensson. Jag har aldrig haft problem med svenskan. 

På högstadiet var det många i min klass som hade 

extrasvenska och det var en kille från Mellanöstern. 

Det var typ sju i den klassen och resten var svenskar. 

Tiffany berättar hur de med utländska namn i årskurs ett fick genomgå språktest, 

men att de svenska eleverna som var i behov av särskilt stöd i svenska uppmärksammades 

under ordinarie undervisning av svenskläraren. Många elever tvingas också 

att bevisa sina svenskkunskaper på grund av ett avvikande utseende. 

I ettan när jag började så gick jag några lektioner i svenska. 

På A-kurs alltså. Så sa läraren till mig att du ska inte 

vara här, du ska vara där. Mitt emot. Men va fan är det 

för nåt? Svenska 2. Så jag liksom, men jag har ju G i 

svenska, alltså från nian. Då sa han, men vi tycker att du 

ska gå svenska 2. Så försökte jag med rektorn, han är 

inte svensk. Han förstod mig. För han sa bara, men gå 

kvar och kolla hur det går. Om det går dåligt kan du 

byta sen. Så gick jag kvar där och fick VG i svenska A. 

Och det var inte många som fick VG i svenska A. 

Föreställningen att barnen ska vara dåliga i svenska på grund av sitt ursprung blir 

tydlig när människor blir positivt överraskade över att de har ett så bra språk. Mimi 

berättar att många tror att hon är adopterad för att hon talar så bra svenska. Andra 

och adopterade råkar i sin tur ut för situationer där de får beröm för sina språkkunskaper. 

Anna berättar om ett sådant tillfälle. 


17

18 

Det var en gång på ett dop. Det var min kusins barn, 

hennes mans släkting då, han sa det inte [direkt] till mig 

men han sa ”dom där pratar jättebra svenska och är 

anpassade riktigt bra till det svenska klimatet”. Då sa 

någon ”men dom är adopterade”. Jaha ja, men det var 

väl bra att dom fick komma hit och slapp svälta”. 

Anna berättar också att hon ofta får frågor från folk om hon kunde koreanska när 

hon kom till Sverige eller om hon har några minnen från hemlandet. Frågorna ställs 

även om hon redan har berättat att hon kom till Sverige när hon bara var tre månader 

gammal. 

Flera av de som bor i förorten känner sig osäkra i intervjusituationen och inleder 

med att betona att deras svenska inte är så bra trots att de är födda och uppvuxna i 

Sverige. Språket blir en symbol för svenskheten och tillhörigheten. Karim, född i 

Libanon, berättar om hur han som affärsbiträde anpassar sitt språk och hans kompis 

Habteab från Eritrea bekräftar. 

Karim: – När någon [svensk] ska komma och köpa nåt i 

affären ”Tjena!” [hurtigt], Så om det kommer en somalier 

eller nånting ”Kompis”[vänskapligt]. Man ska få 

dom att trivas så att de kommer tillbaka. 

Habteab: – Det är sant, det kallas falskhet. Man rättar 

sig efter personen man snackar med. Det är ingenting 

man går och tänker på. Det är en vana. 

Det Habteab kallar falskhet är snarare en vanligt förekommande strategi hos personer 

som har kunskap om hur man hanterar de arenor där svenskhet och det som 

betraktas som osvenskt möts. De som har kompetens och möjlighet lär sig omedvetet 

att anpassa sitt språk till situationen och de personer de möter. Det är också 

de som har förfinat denna ”kamelontliknande” färdighet som har möjlighet att röra 

sig mellan de två sfärerna (jfr Funderburg 1994). 


Spegel, spegel på väggen där... 

Att ha ett avvikande utseende i en grupp innebär att man blir märkbar rent visuellt. 

Kropp, hårkvalitet, ansiktsdrag och hudfärg utgör de fysiska kännetecken utifrån vilka 

rasifieringen sker (Grayson 1995). 

Mimi berättar om en bussfärd med klassen där läraren hade förvarnat chauffören 

om att det kom en hel skolklass. När bussdörrarna öppnades började eleverna kliva 

på bussen genom alla tre dörröppningarna. Plötsligt ropade chauffören till sig Mimi 

och klagade över att hon hade gått på bussen genom fel dörr. När hon frågar varför 

han bara sade åt henne svarade han att det var henne han hade sett. Mimi sade att 

det antagligen beror på att hon är svart varvid chauffören blir arg och menar att hon 

anklagar honom för att vara rasist. 

Hudfärgen är ett tema som ständigt kommer upp i intervjun med Harnet från 

Eritrea. 

Jag kommer ihåg på lågstadiet där man hade sådana där 

klassfester. Då var det några killar som inte ville dansa 

med mig på grund av att jag var svart. Men det kom 

fram senare. Liksom han sa nej, och han sa nej och så sa 

han ja till en annan tjej. Då frågade jag, ”varför vill du 

inte dansa med mig?” Och han ville ju inte svara. Och 

jag frågade och frågade. ”Ja men du är ju svart”, sa han. 

Det var ingen rolig dag. Det var liksom såna grejer. Jag 

var mer eller mindre medveten om det, men när det 

väl händer så blir man ändå väldigt kränkt. 

Det är dock inte alltid hudfärgen som upplevs som det främsta problemet under barndomen, 

utan snarare håret. Särskilt för tjejer blir håret en markör för kampen om att 

nå normalitet. Av alla de rasifierade dragen är det just håret som är lättast att manipulera 

till att bli mer likt det standardiserade skönhetsidealet (ibid). Det är inte en 

slump att modet idag för svarta kvinnor består av blonderade peruker eller löshår och 

svarta flickor frestas allt tidigare att på kemikalisk väg eller genom att ersätta det egna 

håret med löshår till att skapa frisyrer med rakt eller storlockigt hår som förebild. 

En svensk undersökning visar att svarta barn tidigt är medvetna om det vita europeiska 

skönhetsidealet – medan svarthet är kopplat till fulhet (Sawyer, 2000). På frågan 

vilken docka av den svarta, den bruna och den vita som barnen skulle vilja vara 

svarade de svarta barnen att de ville vara den vita dockan. Dessa extremt tidiga tankegångar 

kan till stor del härröras till det etnocentriska utbudet av leksaker och 

annan visuell populärkultur (jfr Motsieloa 1999), exempelvis böcker och tv, men 

även genom möten med majoritetsbefolkningen. 


19

Att ständigt bli föremål för andra människors intresse och kommentarer vad gäller 

det egna håret hör till vardagen för svarta barn. Gränserna för den personliga integriteten 

respekteras inte och det finns ett generellt antagande om att man har rätt 

att känna på hår som anses vara avvikande. Detta gäller framför allt vuxnas förhållningssätt 

gentemot mot barn men även den vuxna svarta befolkningen utsätts för 

samma gränsöverträdelser. Vissa frågar inte om lov innan de känner på håret, andra 

frågar men väntar inte på svaret. De som väljer att fläta håret får vänja sig vid ständig 

uppmärksamhet. 

20 

Jag hade ju flätor väldigt mycket när jag var liten. Det 

var ju typ tio frågor om dan. ”Hur många flätor har du i 

håret, hur lång tid tar det?” Sånt. Men det var väl snarare 

nånting dom inte visste, så dom ville ha reda på det. 

Det var mer ett intresse. Samtidigt roligt i början men 

väldigt irriterande i längden. 

Citatet visar på hur ständig positiv uppmärksamhet blir en del av den utsatthetsproblematik 

som ungdomarna ständigt står inför. Att efter att ha berättat för okända 

människor, att flätorna kan sitta i tre månader, få frågan om man tvättar håret 

kan tänkas vara en oskyldig förfrågan men kan uppfattas som om personen som frågar 

tror att man är orenlig. 

Var god tag plats 

”Bussen är en klassiker” utbrister en av ungdomarna i intervjun och faktum är att 

kollektivtrafiken utgör en arena där vardagsrasismen på en liten yta blir oerhört tydlig. 

En av de intervjuade ungdomarna berättar om hur ofta det händer, när han och 

tre eller fyra kompisar sätter sig längst bak på bussen och det sitter en pensionär framför, 

att han eller hon reser sig och sätter sig längre fram i bussen. Atta berättar. 

Jag och en kompis vi var inne i stan. Så vi kommer in då 

[på tunnelbanan]. En väldigt gammal dam satt där. Hon 

satt med väskan på stolen. Så kom jag och satte mig där 

och min kompis sa ”ursäkta skulle du kunna lyfta på 

väskan”.Vi trodde att hon skulle lyfta på väskan. Hon 

lyfte på väskan och gick iväg. Mitt inne i tåget. Och det 

var folk som satt där och jag bara ”va´ fan håller hon på 

med”. Sådana där grejer tycker jag är onödiga.Varför 

kan hon inte sitta? /.../ man ser på henne direkt, att hon 

inte gillar svartskallar, på hennes uttryck och sätt att 


eagera när vi kom. Jag tänkte hon är gammal jag ska 

inte bry mig om vad hon gör. Det är hennes liv. /.../ Vad 

har vi gjort? Vi har inte gjort någonting varför kan hon 

inte sitta? /.../ Pensionärer kan va´ väldigt iskalla. 

Både tjejer och killar har upplevt samma känsla av distanstagande. Adiam i Uppsala 

berättar om sina erfarenheter från bussresor. 

Jag åker ju väldigt mycket buss. Det kan vara fullproppat 

på bussen, fullkomligt, men det är ändå tomt bredvid 

min plats. Och så ser man en kvinna som inte kan stå, 

hon har käpp, men ändå tvingar sig själv att stå. Det är 

verkligen så här, men herregud. För mig är det så här 

att varenda gång jag ställer mig upp, som man inte gör i 

Stockholm.Varenda gång man ställer sig upp för en 

äldre dam då, och bara ”var så god och sitt”. Blicken du 

får av henne. Det är verkligen chockerande. Dom blir 

chockade. Och när man sitter i bussen så sätter sig en 

kvinna bredvid en, och så börjar man prata med henne. 

Och så märker hon att jag pratar svenska.Vad konstigt 

liksom, kan man integreras verkligen? Wow! 

Intervjuare: Vad är det för samtalsämnen som brukar komma upp? 

Gud vad fin du är i håret. Hur många flätor har du? Hur 

lång tid tog det? Och Gud vad roligt, min dotter vill 

också se ut så där.Alltså det är verkligen så. Det är ju 

framför allt håret då. 

För Adiam är det stockholmare som är respektlösa och inte reser sig för äldre människor 

på bussen, medan hon är medveten om att hennes utseende associeras till ett 

respektlöst beteende. Håret blir ett samtalsämne som hon helst vill undvika men 

tvingas anpassa sig till. 

Paradoxen i de situationer som ungdomarna hamnar i består av ett distanstagande 

från majoritetssamhällets sida, i form av att man undviker att sätta sig bredvid en 

person som ser allt för osvensk ut, till ett överskridande av den personliga integriteten 

där man tar i okända människors hår utan att ha fått tillåtelse till det. 


21

Vi vet väl alla hur en snattare ser ut 

Materialet bekräftar att rasifiering, det vill säga att fokus läggs på utseendet, är det 

absolut primära i situationer där det går att urskilja vardagsrasism. En av de vanligaste 

situationerna som de allra flesta av de intervjuade har uppmärksammat är hur 

butiksbiträden följer efter dem för att kontrollera att de inte snattar. 

22 

Det har hänt några gånger att folk har gått och kollat så 

där ”vad ska han göra nu”. Jag kommer inte ihåg vilken 

affär vi var i, jag och mina kompisar, men alla vi var 

svartskallar.Vi gick in i en affär. Då var det någon som 

gick och kollade runt hela tiden.Vad ska dom göra. Och 

på sånt där kan jag reagera snabbt. Jag blir lätt sur för 

du känner inte mig, om jag ska gå in i en affär då har 

jag pengar för att köpa nånting. 

Atta i citatet ovan berättar om en annan händelse som visar på att det var hans 

ursprung som var orsaken till misstänksamma blickar. 

Jag skulle in på Åhléns en dag. Jag hade hip-hopkläder. 

Jag gick med två svenska killar. De gick före mig. Du vet 

det finns såna här vakter som kollar om man ska in till 

cd-skivaffären. Han kollade på mig uppifrån och ned när 

jag gick in i affären. Han kollade som om jag skulle råna 

hela affären för att jag klädde mig som hiphopare. Jag 

garvade jag tyckte det var roligt för att, ok jag ska in i 

en affär. Mina kompisar ba [till vakten] ”men vad kollar 

du för? Han ska in och köpa sig en skiva. Han har inte 

gjort någonting vad är det med dig?”. 

En av de intervjuade har polskt ursprung och är blond och blåögd. Han berättar att 

han har märkt en markant skillnad då han ensam går in i en affär och de gånger då 

han är i sällskap med sina mörka kompisar. En av hans kompisar med arabiskt 

utseende som deltar i intervjun menar att han själv aldrig har råkat ut för rasism trots 

att han vet att många andra ständigt utsätts för det. Under samtalets gång, när den 

blonde kompisen berättar om sina iakttagelser, bekräftar han dock dennes berättelser 

och säger att han aldrig varit medveten om skillnaden. Den mörke killen har alltid 

bemötts på samma sätt medan den blonde killen har erfarit hur butikspersonal 

har ändrat attityd från att vara trevliga till att genom tonfall och blickar uttrycka 

”köp och stick”. Trots den blonde killens svårigheter att förmedla de mer subtila iakttagelserna 

innebar samtalet en första reflektion för den mörkhåriga vännen. Rasifi- 


eringen blir tydlig i det här exemplet då de båda kamraterna har vuxit upp under 

liknande levnadsvillkor och att bägge har rötter i östeuropeiska länder men deras 

skilda utseenden innebär att de bemöts olika. 

I exemplet ovan kan man se den komplexitet som rasism och kanske särskilt vardagsrasism 

kännetecknas av. Att ha ett utländskt utseende, namn och en stigmatiserad 

religiös övertygelse innebär inte nödvändigtvis att man kan upptäcka och 

avtäcka de händelser som man utsätts för i vardagen. 

En så vardaglig företeelse som att gå in i en affär leder till att många barn under 

uppväxttiden lär sig att medvetet eller omedvetet bete sig på ett så riskfritt sätt som 

möjligt. Dessa strategier kan exempelvis vara att undvika att plocka med varor, ständigt 

hålla händerna synliga eller bestämma sig för vad man vill köpa redan innan 

man går in i affären. Harnet berättar om hur hon som liten blev utkastad ur en godisaffär. 

Hon blev anklagad för att ha plockat på sig något när hon med godispåsen i 

ena handen stoppat ner den andra handen i fickan för att ta upp sina pengar. Föreställningar 

om invandrares oärlighet och kriminella läggning utgör ett stort problem 

redan i barndomen. Nima, vars pappa är togoles, har vuxit upp med sin svenska 

mamma. Hon berättar om en händelse i en affär i en svensk småstad när hon var i 

trettonårsåldern. 

Jag var inne i en liten affär och hon [butiksbiträdet] 

gick efter mig och kollade hur mycket som helst. Jag 

skulle köpa en deodorant. Så stod jag och kolla på 

olika, alltså jag hade ju inte öppnat dom eller nåt. 

”Ursäkta man får inte öppna deodoranten och spruta 

här inne. ” Jag ba ”nä jag hade inte tänkt att göra det 

heller. Jag tänkte köpa den.” ”Du jag vet nog hur ni håller 

på, jag vet hur dom där människorna håller på. Jag 

har sett förut, såna där utlänningar som tar grejer i affären 

och sprutar på sig när de är här inne.” Och jag gick 

därifrån. 

Edwin säger att han brukar känna sig skyldig när han går i affärer fastän han inte 

har stulit något. Tiffany berättar att bland det värsta hon vet är att gå ut ur en mataffär 

utan att ha köpt någonting särskilt när de är flera kompisar i grupp. 

Tiffany uppmärksammar ständigt subtila uttryck som hon själv tycker är småsaker 

många gånger. När hon står i kön i affären för att betala lägger hon märke till 

att andra kunder får pengarna direkt i handen medan kassabiträdena ofta lägger hennes 

pengar på disken. Hon skrattar under det att hon berättar men förtydligar att 

om man skulle föra statistik så skulle det tydligt framgå att det hon säger verkligen 

är sant. 


23

Sexualisering av barn 

Exotisering och sexualisering är två fenomen som har ett tydligt samband och som 

samverkar med rasifiering. Anna som är adopterad från Korea berättar hur hon ständigt 

tvingas förhålla sig till den sexualiserade bilden av unga kvinnor från Sydostasien. 

Hon menar att hennes mer diskreta klädval gör att hon slipper den negativa 

uppmärksamhet som andra kvinnor med mer utmanande klädsel utsätts för. Den, 

i majoritetsbefolkningens ögon, stereotypa bilden av den asiatiska kvinnan beskriver 

hon i termer av den lättfotade thaihoran eller filippinerludret. Själv upplever hon 

att hon ses som otänkbar av svenska killar. När Anna som barn lekte ryska posten 

var hon tjejen som aldrig fick pussa någon och hon tycker att det är konstigt att hon 

senare blev populär och fick chans på en av de snyggaste killarna i klassen. 

Harnet, från Eritrea, berättar om hur hon upplevt denna sexualisering, i ögonen 

på äldre oftast fulla svenska män, redan från fjorton års ålder. 

24 

/.../ så kan det komma gamla gubbar: ”åh, du är så vacker 

och snygg och exotisk. Och var kommer du ifrån? Ni 

där borta, ni är så duktiga.” Alltså det är sexuella 

begrepp också som kommer in. ”Ni måste vara så duktiga 

i sängen” och när det gäller dansmässigt att ”ni kan 

vicka på era rumpor”. Jag var femton år och kopplade 

nog inte direkt att dom blev extra intresserade för att 

man kommer, eller ser ut att komma, någon annanstans 

ifrån utseendemässigt. Och det fascinerar dom. 


Föreställningar om dom där barnen 

Monir bor i Stockholmsförorten Fittja och berättar om en episod från årskurs sex 

då han hamnade i en verbal konflikt med gymnastikläraren och fick höra att han 

borde åka tillbaka till landet där han föddes. Att vuxna i skolan använder sig av rasistiska 

uttalanden bekräftas av Carl. 

Det finns ju lärare som, vad ska man säga, som är smygrasister. 

Dom går inte ut på stan och skriker men när 

det kommer till att bedöma och sånt där kan dom vara 

väldigt kritiska. Och kommer det en konversation där 

det går lite över, där man borde bli arg på varandra, då 

ibland kommer det ord som han inte vill säga men dom 

kommer ut för att han inte kan hålla det inne. 

Carl som citeras ovan menar att det inte spelar någon roll hur man beter sig inför 

dessa lärare för om man beter sig som en snäll gosse så ses det bara som ett spel för 

att få bra betyg. 

Ibrahim, från Kungsängen, berättar att elever med utländsk bakgrund inte får svara 

lika ofta som svenska elever när de räcker upp handen. Han berättar också om 

hur en kompis till honom, som är mycket duktig i skolan men alltid får G eller Gpå 

proven, beslutade sig för att lämna in ett prov utan att skriva sitt namn. På det 

provet fick hon MVG. När läraren frågade vems prov det var ville han inte tro att 

det var hennes. 

Från materialet går det att dra slutsatsen att det pågår en ständig individualisering 

av barn ur majoritetsbefolkningen medan ungdomarna som har intervjuats i 

den här studien tillskrivs en kollektiv identitet. Ett exempel på kollektivisering är 

benämningen av en grupp tjejkompisar i Uppsala som den afrikanska gruppen. Ju 

fler personer som befinner sig på samma plats desto mer hotfulla eller problematiska 

anses de vara. Ungdomarna själva upplever däremot att de blir stärkta av att 

umgås med kamrater som har förståelse för dem genom att ha upplevt liknande situationer. 

Vem kan vara terrorist? 

Amon är en öppet praktiserande muslimsk kille och han berättar hur han först nu 

på gymnasiet har fått en religionslärare som visar på den negativa bild som förmedlas 

av araber och muslimer, i böcker och i media, där muslimer ständigt associeras 

till vapen och demonstrationer. Hans skolgång på Tensta gymnasium i Stockholm 

upplever han som positiv ur ett muslimskt perspektiv, då man har tillgång till böne- 


25

um och dessutom får förståelse från skolpersonalen för att kunna praktisera islam. 

Trots att han endast har varit muslim i två år så känner han att islamofobin har ökat 

markant i och med attentaten mot World Trade Center och Pentagon i USA den 11 

september 2001. 

Skolans hantering av religiösa och kulturella traditioner beror på elevgruppens 

sammansättning. På vissa skolor har man avsatt ett bönerum för muslimer och man 

har förståelse för fredagsbönen då muslimska elever har rätt att gå ifrån undervisningen. 

På andra skolor misstänkliggörs de elever som ber om att få ta del av fredagsbönen. 

En muslimsk kille från Libanon, Karim, menar att historieundervisningen syftar 

till att romantisera vissa historiska skeenden, som vikingarnas erövringar och korsfararnas 

expansion, för att på så sätt smutskasta ”den andra sidan”. Själv har han ett 

intresse för böcker och har läst ”den andra sidans” version av historien och menar 

att många svenskar är alltför trångsynta för att se den makt som ligger i en eurocentrisk 

vinkling av historiska händelser. 

Utseende och religion blandas ofta ihop berättar intervjupersonerna. Det märks 

tydligt när det gäller islam där personer med arabiskt utseende och ursprung kan 

stämplas som muslimska fundamentalister. Afrikaner från regionerna söder om 

Sahara, förväntas däremot inte vara muslimer utan besitter andra fysiska kvaliteter. 

De anses vara musikaliska, atletiska och sexualiseras tidigt medan flickor från Mellanöstern 

blir till offer för manligt förtryck. Enligt Karim har det blivit ett relativt 

vanligt fenomen att muslimska ungdomar undanhåller sin religiösa övertygelse, de 

senaste åren, då bilden av dem har blivit allt mer negativ. 

Baksi kom till Sverige från Kurdistan som flykting i fyraårsåldern. Han berättar 

om hur geografiläraren efter terrordåden poängterade att man nu måste vara särskilt 

försiktig vad gäller muslimer. Det var första lektionen på morgonen och det hade 

ingenting med ämnet att göra utan förmedlades helt utanför sitt sammanhang. ”Det 

var någonting som bara kom ut”, säger Baksi och berättar att läraren snabbt insåg 

sitt misstag. Han vände sig till honom, trots att han inte är troende muslim, och 

sade ”Förlåt Baksi”. 

Karim berättar om hur elfte september blivit en tydlig referenspunkt i människors 

förhållningssätt gentemot muslimer. Han blev visiterad otaliga gånger på flygplatser 

när han skulle resa. Karim berättar också om en person som kom fram till 

honom och sa ”Det är 11 september i morgon. Kom ihåg jag är inte rasist”. 

Personer med arabiskt utseende associeras till hotfulla ideologier där kvinnoförtryck 

och fundamentalism tros stå i fokus. Intervjuerna visar att dessa föreställningar 

även drabbar minderåriga. Det är inte bara muslimer som tar illa vid sig av fördomsfulla 

åsikter om islam. Tiffany berättar hur hon upplever talet om muslimer. 

26 

Om någon säger något och jag vill uttrycka mina åsikter 

så blir det som ”varför pratar du? Du är ju inte muslim.” 

/.../ ”Även om det inte är riktat till mig personligen, men 

pratar ni så här om dom här, för det första är det fel i 

mitt tycke men ni får tycka vad fan ni vill, men pratar ni 

så om dom så pratar ni fan likadant om mig”. 


Intervjustudien visar flera exempel hur vuxna såväl som barn med arabiskt utseende 

förknippas med värderingar som oundvikligen anses leda till kvinnoförtryck och 

brist på medmänsklighet. Svarta vuxna och barn reduceras däremot till sin kropp. 

Förutom dessa reduceringar tvingas barnen även att förhålla sig till den generella bilden 

av invandrarbarnet som ohyfsad, kriminell, högljudd och opålitlig. 

Tiffany som inte äter kött berättar hur hon ständigt erbjuds muslimmat som man 

kallar det när hon frågar efter den vegetariska rätten i skolbespisningen. Det är inte 

enbart mattanterna som antar att hon är muslim och när hon påpekar att hon inte 

är det så händer det att de ber om ursäkt som om de skulle ha utsatt henne för en 

kränkning. 

Merani, som har rötter i Armenien och Grekland, beskriver också de förutfattade 

meningar om islam som muslimska barn och ungdomar tvingas förhålla sig till 

oavsett om de är muslimer eller inte. 

Folk frågar alltid typ, ”var kommer du ifrån”? Så säger 

man Grekland. Då säger dom okej, då är man kristen. 

Men om jag säger att jag är turk, till exempel, då blir 

man avslöjad direkt. Dom fattar var man kommer ifrån, 

man har ju det där i blodet från början. 

Negerincidenter 

Media och skola är informationskällor som ungdomarna kommer i kontakt med 

dagligen. För barn i stigmatiserade förorter utgör de institutioner genom vilka de 

upprätthåller kontakten med majoritetssamhället (Puuronen, 2002). De flesta barn 

har dessutom gått på dagis och sett barnprogram på tv och haft tillgång till barnböcker 

och serietidningar sedan småbarnsåldern. Tiffany berättar att hennes svenska 

mamma har varit noggrann med att förse sina barn med positiva gestaltningar 

av svarta genom bland annat barnböcker och dockor. Hon tror att det har bidragit 

till den självkänsla som hon upplever att hon alltid har haft. 

Skolan är en institution vars effekter förväntas visa sig i elevens vuxna liv. Förutsättningen 

för ett fungerande skolsystem är att alla behandlas lika och att elevernas 

egenvärde lyfts fram. I skollagen kan man läsa att respekt för demokratin och alla 

människors lika värde är grundläggande värderingar som ska genomsyra all verksamhet 

i skolan (kapitel 1, § 2, § 9). Det uttrycks även att var och en som verkar 

inom skolan aktivt ska arbeta mot alla former av kränkande behandling såsom mobbing 

och rasistiska beteenden (Lärarförbundet, 2000-10). 

I läroplanen (LPO 1994) kan man läsa att ”Skolan skall främja förståelse för 

andra människor och förmåga till inlevelse. Ingen ska i skolan utsättas för mobbing. 

Tendenser till trakasserier ska aktivt bekämpas. Främlingsfientlighet och intolerans 

måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.” Vidare informeras 

läsaren om att ”omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling skall 

prägla verksamheten.” Trots att skolan som institution ska förhålla sig till skollagen 


27

och läroplanen vittnar ungdomarnas upplevelser om det motsatta. Många berättelser 

handlar om utsatthet, där även läraren utgör en källa till förtryck. 

Av de ungdomar som identifierar sig som svarta förekommer historier om lärare 

som använder sig av begreppet neger i undervisningen när man refererar till svarta 

människor. Tiffany berättar hur en kamrat till henne uttryckte sitt ogillande över 

att ordet neger användes i de instuderingsfrågor som hade delats ut av läraren. Hon 

möttes av en lång förklaring där läraren påstod det inte fanns något som helst problem 

med att säga neger och hänvisade till uppslagsböcker. Dessutom menade hon 

att eleven skulle vara stolt över att vara neger. Här utgår läraren från sin personliga 

uppfattning av ordet neger utan att ta hänsyn till de känslor ordet väcker hos mottagaren. 

Att bemöta lärarens okunskap med kunskap och öppen diskussion, vilket 

förespråkas av Läroplanen, var i detta fall ingen lyckad strategi. 

Mimi berättar hur hennes lärare inför klassen kallade sig en vit neger varvid han 

refererade till sin barndom som han tillbringade i Afrika. Med tanke på lärarens 

uppväxtvillkor ansåg hennes klasskamrater att hon var överkänslig eftersom han 

trots allt borde veta vad som är legitimt att säga då han vuxit upp i Afrika. Själv är 

Mimi född och uppvuxen i Sverige. Läraren i det här fallet väljer mer eller mindre 

skämtsamt, ur sitt eget perspektiv, att kalla sig för neger medan den svarta eleven, 

och i sin förlängning alla svarta människor, tillskrivs denna stigmatiserade benämning. 

Edwin, vars morfar är svart sydafrikan, minns hur en lärare på skolan tog upp 

benämningen kaffer, ett mycket grovt skällsord som används mot svarta i Sydafrika. 

Läraren menade att det var helt i sin ordning att använda begreppet. När Edwin 

tog upp lärarens påstående med sin morfar, som personligen har upplevt apartheidregimen, 

blev han mycket upprörd och berättade för sitt barnbarn att det är det värsta 

man kan säga till en svart sydafrikan. 

Exemplen ovan visar att skollagens lagtext, om att alla som verkar inom skolan 

aktivt ska motverka alla former av kränkande behandling, i praktiken tycks utgå från 

hur de som har tolkningsföreträde upplever situationen. Tiffany menar att lärare 

generellt går i försvarsställning när de försöker diskutera språkbruket i undervisningen, 

särskilt om de är flera elever som tillsammans protesterar. Många äldre lärare 

tenderar dessutom att värna om sin auktoritet gentemot ungdomarna, menar 

hon. 

Adiam, som har rötter i Afrika, berättar hur man i historieundervisningen hoppade 

över hela den afrikanska kontinenten – och när hon påpekade detta, och andra 

eurocentriska antaganden, så upplevde man henne som stökig och högljudd. 

Harnet berättar om hur hon hamnade i fokus på historielektionerna om Afrika 

i sjunde klass. 

28 

Jag kommer ihåg att vi kom in på Afrika, och han [läraren] 

pratade om Afrika som ett land, och inte en kontinent. 

Och så kom han fram till mig ”men var kommer 

du ifrån?” Jag sa att jag kommer ifrån Eritrea. Och så 


skulle jag få berätta om min kultur och Eritrea i allmänhet. 

Det var väl små kommentarer som jag inte heller 

kanske uppfattade då men uppfattade senare. Att han 

kunde liksom ställa alla frågor till mig, att jag skulle veta 

allt om Afrika för att det var mitt land. Men mitt land är 

Eritrea, det är inte liksom Nigeria eller Kenya eller 

Moçambique. Så för mig blev det såhär att jag kan inget 

mer, och då kände jag mig dum för att jag kanske skulle 

ha vetat mer. 

Tiffany går i en gymnasieklass där det finns andra svarta elever och hon märker att 

det förväntas att alla svarta ska ha samma åsikt vad gäller svart historia eller rasism. 

Hon märker också att de andra vita eleverna blir osäkra när de själva ska säga någonting 

som berör svarta människor och att de då försiktigt tittar på henne. Rädslan 

upplever hon som ett stort problem. När läraren uttrycker sig med begrepp som 

exempelvis svarttaxi eller svartjobb väljer hon själv att säga illegal taxi och betala 

under bordet. Hon har uppmärksammat att hennes ordval resulterar i att andra inte 

vågar säga ordet svart. 

Det är synd tycker jag för då har man inte nått fram. Det är bättre att föra en dialog 

och inte komma överens, men åtminstone höra varandra istället för att bara böja 

sig för att man är rädd. 

Hon är också mycket kritisk till undervisningsmaterialet som hon många gånger 

anser vara obrukbart. Varje gång hon får en ny historiebok bläddrar hon till avsnitten 

om slavhandeln och Columbus för att se vad författarna har skrivit. Hon låter 

sig inte nedslås av de felaktiga beskrivningarna utan använder sig istället av dem för 

att ta upp den eurocentriska tolkningen av historiska händelser. Hon menar att hon 

efter diskussionerna i klassrummet kan vara sur i tre veckor men att det ändå ger 

henne en känsla av att hon bidragit till någonting positivt. 


29

Bland rassar och nassar 

Även om ungdomarna i studien upplever att det är den smygande intoleransen som 

påverkar dem mest i vardagen, så har många också haft direkta konfrontationer med 

rasister och nynazister. Carlos och Mimi berättar om två tidiga möten med rasister. 

Carlos minns en händelse då han var ute med sin mamma. 

Jag kommer ihåg vid en kiosk en gång, så var det två 

äldre män som började skrika skällsord. Det var strax 

efter min pappa dog, så jag var runt åtta. Och min 

mamma kunde inte så bra svenska, hon förstod inte vad 

de sa. Jag förstod va de sa, men vad skulle jag göra? /.../ 

jag kände mig hjälplös. Jag ville försvara min mamma 

men jag kunde inte göra speciellt mycket. 

Mimi berättar om hur hon i sjuårsåldern råkade ut för några killar, som hon tror 

kan ha varit runt tjugo, som skrek ”åk hem, åk hem” till henne. Hon var trots sin 

ålder medveten om vad de menade men svarade dem att hon var på väg hem till sitt 

hus. 

När barnen växer upp blir konfrontationerna med rasister allt mer våldsamma, 

framför allt för pojkarna. Så här berättar Edwin. 

Ja, jag har blivit jagad några gånger. I en park här i närheten 

[på Söder i Stockholm]. Jag har gått igenom den 

några gånger så har det suttit nån där och druckit, så 

börjar dom skrika och kasta stenar /.../. En gång så blev 

jag träffad i huvudet det var inget allvarligt. Nån gång [i 

sällskap med några kamrater] såg jag en kille gå på 

andra sidan gatan, ja en rasist, då började man skrika 

och sådär ”djävla rasist” sen typ när jag gick nån vecka 

efter [ensam] så kände han tydligen igen mig. 

Att inte känna rädsla utan snarare obehag är ett återkommande tema i intervjuerna. 

Tiffany har vuxit upp på en gård där det bodde en nynazist och hon upplever det 

som om han var rädd för henne när han inte var i sällskap med sina vänner. Hon 

berättar att när hon är ute med sina svenska vänner så blir de räddast när det kommer 

nynazister gående på andra sidan gatan. Hon vet att hon kan bli fysiskt skadad 

eller till och med ihjälslagen av en nazist, men vet åtminstone vad de har för åsik- 


31

ter. Hon hyser större misstro mot dem som hyser rasistiska åsikter men inte vågar 

stå för dem. De kan såra henne emotionellt på ett sätt som inte nynazister och skinheads 

gör. Mimi beskriver tvåbarnspappan med radhus och Volvo som den farligaste 

smygrasisten. 

En adopterad tjej från Korea berättar om sin rädsla för fulla svenskar. 

32 

En av dom saker jag är rädd för är fyllisar. Dom som är 

fulla. Det spelar ingen roll vilken ålder dom är för dom 

ger sig ofta på dom som inte ser svenska ut. Jag kan 

börja gråta om det är en fullgubbe nära. Ett exempel, vi 

satt på Stockholms tunnelbana [på perrongen], på blå 

linjen, och det är fullt med invandrare där. Och så sitter 

några som är från Östasien, och så kommer två gubbar, 

eller medelålders män, och dom är jättefulla och dom 

skriker, och skriker, och skriker åt varandra liksom, 

”öööh!”. Och så ger dom sig på dom där tjejerna som 

sitter där, och skriker ”hörru ditt lilla filippinerluder, här 

ska inte du sitta, du ska åka hem”, och så där. Och dom 

sitter kvar liksom, ”varför ska vi flytta på oss” säger 

dom. Och så kommer tunnelbanan och jag skulle gå på . 

Och då så sätter sig dom där tjejerna nästan bredvid 

oss. Och så kommer dom där fullgubbarna på precis 

efter och så börjar de skrika åt dom och kalla dom fula 

saker. Och då blev jag så himla rädd för att dom skulle 

ge sig på mig. 

För adopterade kan situationen te sig än mer hotfull då de oftast inte har en umgängeskrets 

bestående av personer som upplevt liknande situationer. Anna, som citeras 

ovan, valde att gå av tunnelbanan. Hon hade svårare att säga ifrån än de andra östasiatiska 

tjejerna som inte var adopterade. 

Anna har varit med om en annan situation, när hon gick i nionde klass, då hennes 

kamrat utsatte henne för nynazister. Kompisen hade en pojkvän i Gävle och de 

åkte tillsammans dit för att hälsa på honom. När de kom fram till killens hem vägrade 

han att släppa in dem utan skickade ett sms till kompisen där det stod ”Ta din 

guling till kompis och be henne paddla hem på sin flotte till Riskina där hon hör 

hemma.” Anna blev mycket illa berörd men kompisen tog med henne till pojkvännens 

kompis som även han var rasist. Där blev hon lämnad ensam en stund tillsammans 

med två nynazistiska killar som hade dekorerat väggen med svenska flaggan 

och spelade vit maktmusik på stereon. 


När hon kommenterade för sin vän att hon kände ett enormt obehag inför hela 

situationen fick hon till svar att det inte var någon fara och att det enda speciella 

med dem är att de inte gillar blattar. Kompisen reflekterade inte över sammanhanget 

de befann sig i och verkade inte heller medveten om den kränkning som Anna utsatts 

för. 

Sofia som är adopterad från Mellanöstern, och ofta passerar som vit, berättar hur 

hon länge har umgåtts med rasister. Två killar, som från början inte visste att hon 

var adopterad, blev dessutom kära i henne och hon inledde ett förhållande med den 

ena av dem. Den andra killen blev upprörd över förhållandet och började kalla henne 

för judedjävel. När förhållandet tog slut fick hon återigen kontakt med honom. 

Sofia tycker själv att killarna är osäkra och att de inte riktigt reflekterar när de pratar 

om att gå ut och spöa svartskallar samtidigt som de umgås med henne. 

Sofia berättar också att hennes föräldrar tycker att hon är lite rasistisk eftersom 

hon anser att man inte ska släppa in vem som helst i landet. Hon grundar sitt uttalande 

på de erfarenheter hon har gjort på gymnasieskolan där killar med utländsk 

bakgrund tycker att hon har ”fel” umgängeskrets, det vill säga vita svenskar, och klär 

sig för utmanande. Några killar brukar dessutom dra in henne på toaletten och skrika 

åt henne för att hon inte vill ha sex med dem. 

Att Anna och Sofia har totalt skilda erfarenheter av den öppet uttalade rasismen 

kan förklaras utifrån rasifiering där Annas asiatiska utseende blir en tydlig markör 

för kategorisering medan Sofia kan passera. Däremot förefaller det som om Sofias 

identifikation som vit utgör ett problem i kontakten med en del tjejer och killar med 

utländsk bakgrund. 

Det går inte enbart att förklara skillnaden mellan dessa två ståndpunkter utifrån 

rasifiering, då det även handlar om uppväxtvillkor, föräldrars inställning och en rad 

andra sociala fenomen, men det går inte att bortse från att den sociala kategoriseringen 

utifrån rasifieringen av de två tjejerna har stor betydelse. 

När tjuv och polis blir verklighet 

Tjuv och polis är för majoriteten av alla svenska barn en rolig och uppskattad lek 

men för många unga killar blir det snart en verklighet att bli tagen av polisen. Carl, 

som är uppvuxen i stockholmsförorten Husby men har gått grundskolan i stan, 

beskriver skillnaden mellan att växa upp i innerstan och en stigmatiserad förort. Han 

menar att svenska ungdomar kan bli tagna av polisen och lämnade hemma för att 

de har druckit för mycket medan det för honom själv och hans kompisar räcker med 

att någon i närheten har blivit rånad och att de råkar befinna sig i området. 

Vissa gånger får man smäll för någonting man inte har gjort. 

Polisen tar dig och stoppar in dig i bilen och frågar ”vad 

gjorde du här?”.”Ingenting jag satt ute”.Ska man berätta för 

dom [svenska ungdomar], dom skrattar och blir chockade, 

dom tror inte att det här kan hända, för det händer 

ju inte. Det händer ju inte för dom därborta liksom. 


33

Det är inte enbart i konfrontationer med ideologiskt övertygade rasister som barn 

faller offer för våld eller hot om våld. De flesta av killarna som deltar i studien berättar 

om hur de har blivit stoppade och visiterade av polisen utan att de har förstått 

varför. I en intervjustudie som denna står dock ungdomarnas ord mot polisens och 

det finns ingen möjlighet att verifiera riktigheten i polishistorierna. 

En av ungdomarna berättar om en händelse för några år sedan då polisen tog hans 

mobiltelefon och stängde av den. Polismannen antog att han hade stulit den och 

menade att han inte skulle kunna pinkoden för att öppna telefonen igen. I gruppen 

av ungdomar var det endast de med utländskt påbrå som fick bevisa att det var deras 

telefoner. I materialet kan man tydligt se att poliser behandlar personer med svenskt 

och osvenskt utseende olika. I en situation när polisen ingriper släpps, enligt ungdomarna, 

ofta de med helsvenskt påbrå först och får dessutom ett mjukare bemötande 

än de med icke-västerländsk bakgrund som ofta får höra rasistiska uttalanden. 

En kille berättar om när han och två andra killar blev stoppade av polisen. De släppte 

den vita killen medan den intervjuade och en annan svart kille blev kvarhållna. 

Han har varit med om situationer där poliser med utländsk bakgrund har betett sig 

minst lika illa som sina kollegor. 

En av de intervjuade, som bor i en stockholmsförort, kritiserar starkt polisens 

förfarande. 

34 

Vissa poliser kan vara skitsnälla.Vissa, dom kör ut dig 

på Gärdet och slår sönder dig och sen hör man det 

där, ”Djävla svartskalle, du kom till vårt land för att ta 

våra tjejer, ta våra jobb, ta våra bostäder. Åk hem till 

ditt krigsdrabbade land”. Där har du själva orsaken, vi 

är krigsdrabbade, det är därför vi bor här. /.../ Jag har 

blivit utkörd till Gärdet, dom släppte av mig i skogen 

sen kör dom därifrån. Flera gånger. För vaddå. Jo för att 

det är bråk. Det är klart det är bråk men liksom att de 

kör ut mig till Gärdet klockan tre på natten när man 

inte har några pengar. Och på vintern är det kallt. /.../ 

Dom kör ut dig och släpper av dig och säger försök att 

ta dig hem med din svenska. 

Killen i citatet ovan menar att man mognar snabbare när man får åka polisbil redan 

i fyran till sexan. Det är inte säkert att man blir trodd hemma, menar han, då föräldrarna 

som kanske har flytt från fascistiska regimer gärna vill tro det bästa om Sverige. 

Även i skolan upplever han att lärare pekar ut vissa klasser och personer när 

något har hänt. Han berättar om hur han som liten blev förhörd på polisstationen 

när en ruta hade krossats på skolan då han och några andra elever genast blev misstänkta. 

Han säger att man blir en annan person när man inser att alla människor 

inte vill en väl. 


En kille, som bor i innerstan, hävdar att det var värre när han tidigare bodde i 

förorten och åkte med sina kompisar till stan. De blev filmade och fick ofta uppge 

sina personnummer för poliser. Monir som bor i Fittja berättar om att de strategiskt 

delar upp sig två och två eller tre och tre om de är flera kompisar som ska åka in till 

stan. På så sätt upplever han att de slipper negativ uppmärksamhet från omgivningen. 

Killarnas berättelser om erfarenheter av polisen i unga år är genomgående mycket 

grova. En kille i Uppsala berättar hur hans kompisar, när de var sexton, sjutton 

år arresterats misstänkta för att ha stulit en plånbok av en alkoholist. Under förhöret 

blev de slagna med batonger. En polisman sa till den ena killen att om han satt 

ner skulle han bli slagen, varvid den andra polisen sade att om han stod upp så skulle 

han bli slagen. I brist på bevis släpptes ungdomarna som inte tyckte att det var 

någon idé att anmäla poliserna. 

En av de intervjuade har personliga erfarenheter från häktet. Han visar på upplevelsen 

av maktlöshet i förhållande till dem som förväntas upprätthålla lag och ordning. 

Om man sitter i häktet dom retar en, dom driver med 

dig. ”Hur känns det att sitta i en bur, hur känns det att 

vara tillbaka i hemlandet, var det så här du upplevde 

ditt land” och såna här saker. Man blir arg men kan inte 

göra nånting, dom kan säga vad dom vill.Två, tre på natten, 

vem är där utom personerna som jobbar? Då säger 

dom vad dom vill. Dom kan gå in, dom kan slå dig.Vad 

ska du säga när du kommer ut? Jo, 

– Dom slog mig, dom svor åt mig, dom sa en massa 

saker till mig. 

– Vad gjorde du? Varför satt du i häktet över huvud 

taget? 

– Det har inte med saken att göra. 

– Jo det har med saken att göra. 

– Det känns som man inte kan påverka systemet, men 

systemet påverkar dig. 


35

Reaktioner och strategier 

Barn tycks ofta vara omedvetna om den rasism de utsätts för. De som förmedlar 

berättelser från småbarnstiden och den tidiga skolåldern har ofta varit med om händelser 

som har väckt obehag hos dem – men analysen av varför man känner sig 

kränkt sker ofta långt senare, när personen har nått tonåren. Artonåriga Harnet 

berättar: 

När någon kallade mig neger, till exempel, när jag var 

åtta nio år gammal. Jag visste ju inte vad det betydde, 

men jag reagerade väldigt hårt. Det var liksom skrika 

och tjura, men jag fattade inte varför. Men jag visste att 

det var nåt fel /.../. Sen på senare år fick jag ju veta. 

De ungdomar som berättar om att de tidigt var medvetna om rasism har antingen 

medvetandegjorts inom den egna familjen eller genom jämnåriga kompisars äldre 

syskon. Harnets äldre bror utgjorde en sådan frontsoldat inte enbart vad gäller henne 

själv och hennes tvillingsyster utan även för hennes vänner. När hon kom hem 

gråtande och berättade om vad hon varit med om tolkade han in rasistiska övertoner 

utifrån sina egna erfarenheter. Själv berättar Harnet att hon inte ville tro att det 

var hennes hudfärg som var orsaken utan tänkte att ”det måste vara nånting annat”. 

Adiam blev tidigt uppmärksammad om förekomsten av rasism genom en kamrats 

äldre syskon och föräldrar. Som exempel kan nämnas att Adiam och hennes svarta 

vänner redan på mellanstadiet kritiserade lärares användande av ordet negress. 

Adiam minns också att hon tyckte mycket om att titta på amerikanska slavfilmer. 

Vi var mycket för kommentarer. /.../ Vi nötte till och 

med ut det där och vi använde det på fel sätt.Vi kände 

inte till någon känd konstnär som var svart.Vi gjorde ju 

inte det. ”Men vi kan inte rita sa vi, vi kan inte måla. Nej 

men vadå, vi är svarta, säg en enda svart konstnär. Det 

är väl inte så konstigt att vi inte kan.” Och vi sa det 

med humor och sarkasm. 

Samtidigt som det var lite av en strategisk och medveten lek med stereotypa föreställningar 

om svarta så var det också ett anammande av tanken att det med svarthet 

följer en rad biologiskt överförbara talanger och brister. Nu i efterhand kan Adiam 

se att deras strategiska förhållningssätt knappast gagnade dem. 

I många fall har de intervjuade inte alls reflekterat över förekomsten av vardagsrasism 

utan talar endast om situationer där uttalade rasister har begått fysiska eller 


37

mentala övergrepp. Rasism anses vara något som andra råkar ut för och man menar 

att man själv har varit förskonad. 

Att inte reflektera över rasism betyder inte att ungdomarna mår bättre än de som 

känner sig utsatta för ett rasifierat förtryck dagligen. I en tidigare intervju med en ung 

man i 25-årsåldern uttrycks medvetenheten om rasism som en positiv upplevelse. 

38 

Om man innan kanske har problem med sig själv så fick 

man [nu] problem med rasismen. Man fick problem 

med det som är emot en, det är en positiv kick. 

Citatet ovan är taget från en tidigare studie om den under tidiga 1990-talets svarta 

populärkulturens betydelse för identitetsbygget hos svarta ungdomar i Stockholm 

(Motsieloa, 1999). Orden från den unge mannen beskriver den politiska rapmusiken 

och litteraturens betydelse i hans liv. Inspirerad av populärkulturen bearbetade 

han den inre känslan av att inte duga och omvandlade den till en strategisk förståelse 

av de osynliga strukturer och handlingar som upprätthålles genom en ständigt 

pågående rasifiering. Upptäckten av rasism gav honom en positiv känsla och en 

medvetenhet om att han inte var ensam. 

För att klara av att bemöta de subtila uttrycken för rasism krävs ett omgivande 

nätverk som kan ge stöd och förståelse för vad man upplever (Catomeris, 1998). För 

de flesta utgörs detta nätverk av andra personer som delar utsattheten men för adopterade 

och andra personer som har vuxit upp bland vita svenskar ersätts detta nätverk 

av representanter för majoritetsbefolkningen. Av dessa barn krävs en större förmåga 

till reflektion för att se de subtila uttryck inom vilka vardagsrasismen gestaltas. 

”Antingen bryts du ner eller så blir du starkare” säger Adiam angående den mobbing 

hon utsattes för under skoltiden av några äldre elever på skolan och det är ett 

tema som återkommer i intervjuerna. Vissa är rädda för att nedslås om de reflekterar 

allt för mycket kring rasism, andra menar att de aldrig skulle försvagas på grund 

av sin utsatthet och vägrar se sig som offer. 

Bristen på förståelse utgör ett stort problem för ungdomarna i denna studie. Ofta 

när en person bemöter vad man upplever vara ett förtryck så uppmanas man att inte 

bry sig om det och en del menar att rasism alltid har funnits och alltid kommer att 

finnas. 

Jag menar rasism och sånt finns överallt, men vissa 

gånger kan man ta det med en klackspark.Vissa gånger 

måste man ta det mer seriöst. /.../ man ska ta det seriöst 

och börja tänka efter hur man ska bemöta nästa 

person som kommer och säger samma sak till dig. Jag 

tycker att folk runt omkring en, dom tycker att man 

överdriver eller att man är för känslig eller att man ska 

titta åt andra hållet. Jag tittar åt andra hållet, det händer 

samma sak. Åt vilket håll ska jag titta? 


Rasism finns också mellan olika invandrargrupper i samhället, vilket även avspeglar 

sig hos ungdomarna i studien. Dessa konflikter påverkar barnen negativt men 

får inte samma sociala, materiella och ekonomiska konsekvenser. Ju större gapet är 

mellan olika grupper i rasifieringshierarkin desto större konsekvenser får rasistiskt 

färgade handlingar. 

I citatet nedan sammanfattar Harnet de intervjuades tankar kring barns utsatthet 

för rasism i Sverige. 

Så där allmänt kommer jag lätt undan när det gäller 

rasism konstigt nog. Sen är det väl olika hur du ser 

komma undan och komma undan.Var jag inte medveten 

om det så vet jag inte vad jag har gått igenom, om man 

säger så. Jag har haft det bra för att komma från landet. 

Frågar du brorsan får du en helt annan grej. 

För att kunna bekämpa rasism gentemot barn i Sverige krävs det att vi alla håller oss 

ansvariga för de ekonomiska, materiella och sociala konsekvenser som rasifiering 

leder till. Vi måste också medvetandegöra oss själva om att vi alla är aktörer i denna 

process. Så länge vi inte reflekterar kring de normer som är rådande i det svenska 

samhället utan ser dem som neutrala aspekter av ”sunt förnuft” så kommer vi 

inte kunna lösa problemet med rasism. 


39

Källförteckning 

Arai, M., Regner, H & Schröder, L. 2000. En svartvit arbetsmarknad: en ESO-rapport 

om vägen från skola till arbete, Ds 2000:47. 

Att motarbeta nazism och rasism i skolan. 2000-10. Lärarförbundet. 

Att se det som inte syns. Om konsten att vara svart i Sverige. Sveriges Radio, P1, Dokumentärredaktionen. 

2001-09-01, kl 14.03. 

Bakshi, Ann-Sofie 2002. Bilder formar barnens värld. Insikt s. 18-19. Om hiv sex & 

sånt. 4/2002. Landstinget förebygger aids. 

Brune, Ylva 1998. Tårögda flickor och kusliga män. I: Mörk magi i vita medier. 

Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Stockholm: 

Carlssons. 

Catomeris, Christian 1998. Som att förflytta sig tjugo år tillbaka i tiden – om etnisk 

”enfald” på redaktionerna. I: Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik 

om invandrare, flyktingar och rasism. Stockholm: Carlssons. 

Douglass, Frederick 1991 [1845]. En amerikansk slavs liv. Stockholm: Carlssons. 

Du Bois, W E B 1969 [1903]. The souls of black folk. New York: New American 

Library. 

Ehn, Billy 1991.Ungdom och tradition i det multietniska Sverige. I: Ungdom och tradition. 

En etnologisk syn på mångkulturell uppväxt. Sjögren, Annick (red). Botkyrka: 

Mångkulturellt centrum. 

Eriksson, Catharina, Maria Eriksson Baaz & Håkan Thörn (red) 1999. Globaliseringens 

kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella 

samhället. Nora: Nya Doxa. 

Essed, Philomena 1996. Diversity: gender, color & culture. Amherst: University of 

Massachusetts Press. 

Essed, Philomena 1991. Understanding everyday racism. An interdisciplinary theory. 

Newbury Park: SAGE publications, Inc. 

Fanon, Frantz 1967 [1952]. Black skin white masks. New York: Grove Press. 

Funderburg, Lise 1994. Black, white, other. Biracial Americans talk about race and 

identity. New York: William Morrow & Company, Inc. 

Gilroy, Paul 1993. The Black Atlantic. Modernity and double consciousness. Cambridge, 

Massachusetts: Harvard University Press. 

Grayson, R. Deborah 1995. Is it fake? Black women´s hair as spectacle and 

spec(tac)ular. I Camera Obscura feminism, culture and media studies/36. Black 

women, spectatorship and visual culture. Grayson, R. Deborah (red). Indiana 

University Press. 

Hvitfelt, Håkan 1998. Den muslimska faran. Om mediebilden av Islam. I: Mörk magi 

i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. 

Stockholm: Carlssons. 

Kirton, Derek 2000. ”Race” ethnicity and adoption. Buckingham: Open University 

Press. 


41

Lahdenperä, Pirjo 1997. Invandrarbakgrund eller skolsvårigheter: en textanalytisk studie 

av åtgärdsprogram för elever med invandrarbakgrund. Stockholm: HLS. 

Lindblom, Gerhard 1926. Afrikanska strövtåg. Två års folklivsstudier i engelska och 

tyska Ost-Afrika. Stockholm: Åhlén & Åkerlunds förlag. 

Läroplan för det obligatoriska skolväsendet (Lpo-94) 1994. Stockholm: Skolverket. 

Morrison, Toni 1992. Mörkt spel. Vithet och den litterära fantasin. Stockholm: Bokförlaget 

Trevi AB. 

Motsieloa, Viveca (1999). Kodad svarthet. En studie om svart diasporaidentitet i populärkultur. 

Uppsats för påbyggnadskurs i etnologi, ht 1999. Södertörns högskola. 

Palmberg, Mai 2000. Afrikabild för partnerskap? Afrika i de svenska skolböckerna. 

Uppsala: Nordiska Afrikainstitutet. 

Palmberg, Mai (red) 2001. Encounter Images. In the meetings between Africa and Europe. 

Uppsala. Nordiska Afrikainstitutet. 

Puuronen, Vesa 2002. Everyday racism in Finland. University of Joensuu, Karelian 

Institute. Paper presenterat på 12th Nordic Migration Conference. 

Sawyer, Lena 2000. Black and Swedish: racialization and the cultural politics of belonging 

in Stockholm, Sweden. Ann Arbor: Bell & Howell. 

Sawyer, Lena 2001. Första gången jag såg en neger. En svensk självbild. I: Törnroslandet. 

Om tillhörighet och utanförskap. Norrköping: Integrationsverket. 

Skollagen 1985:1100. Stockholm: Utbildningsdepartementet. 

Skovdahl, Bernt 1996. Skeletten i garderoben. Om rasismens idéhistoriska rötter. Botkyrka: 

Mångkulturellt centrum. 

Young, Iris Marion 1990. Justice and the politics of difference. New Jersey: Princeton 

University Press. 

Författarpresentation: 

Viveca Motsieloa är fil.kand i etnologi och knuten till Mångkulturellt centrum i Botkyrka 

som forskare. Centret är en stiftelse och kunskapsorganisation som studerar 

social och kulturell mångfald i samhället. Viveca Motsieloa har tidigare givit ut rapporten 

”Kultur i Storstad” (2002), bedrivit forskning kring svart identitetsbildning 

i diaspora samt medverkat i radioproduktioner för Sveriges Radio om dessa frågor. 

42 


Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. 

Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta 

situationer i Sverige och i världen. 

107 88 Stockholm 

Telefon: 08-698 90 00 

Fax: 08-698 90 10 

info@rb.se 

www.rb.se/bokhandel 

Post/bankgiro 90 2003-3

Download document - Save the Children's Resource Centre

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?