Juridiska as - Seko

Juridiska aspekter 

på 

vållandeutredningar 

ett examensarbete för kursen 

Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 

Grupp 6 

Göran Larsson 

Stig Nordberg 

Rolf Wikström 

Handledare; Maria Steinberg 

Örebro universitet / Arbetsmiljöforum Stockholm

Innehållsförteckning 

Sammanfattning 4 

Förord 5 

Inledning 5 

Syfte 5 

Metod 5 

1 Ersättningshistorik vid arbetsskada 6 

1.1 Tidigare ersättningssystem 6 

2 Lagar 6 

2.1 Lag om arbetsskadeförsäkring, LAF 6 

2.1.1 Arbetsskadesjukpenningen 7 

2.2 Arbetsmiljölagen, AML 7 

2.3 Skadeståndslagen, SkL 8 

2.4 Speciallagar 8 

2.4.1 Strikt ansvar 8 

3 Avtal 9 

3.1 De första trygghetsavtalen 9 

3.2 Skiljedomen 9 

3.3 Vållande 10 

3.3.1 Skadeståndsrättslig ersättning 10 

3.3.2 Bevisvärdering 11 

3.3.3 Samband 11 

3.4 Arbetssjukdom 11 

3.5 ILO-förteckningen 12 

3.6 Vållandenämnden 13 

3.6.1 Nämndens prövning 13 

4 Utredningsunderlag 13 

4.1 Inriktning 13 

4.2 Tidigare skador / sjukdomar 14 

4.3 Checklistor 14 

4.3.1 Utredningsblanketten 15 

4.3.2 Hjälpblanketter 16 

5 Ersättningar vid visat vållande 16 

5.1 Inkomstförlust 16 

5.1.1 Inkomstförlust vid kvarstående besvär 16 

5.1.2 Inkomstförlust i framtiden 16 

5.2 Omprövningsrätt i framtiden 17 

5.3 Ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda o värk) 17 

5.4 Sjukvårdskostnader och andra utgifter 17 

6 Fallredovisning 17 

6.1 Analyserna 18 

Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 2 (45)

7 Slutsatser 42 

8 Våra förslag till åtgärder 42 

9 Bilagor 43 

9.1 ILO-förteckningen nr 121 

9.2 Hjälp vid utredning 

9.3 AFA blankett ”utredningsunderlag vid vållande” 

Litteraturförteckning 44 


Sammanfattning 

Examensarbetet har utgått ifrån ett antal ärenden vilka prövats och ibland omprövats av vållande 

nämnden på AFA, ärenden vilka AFA vänligen har tillhandahållit avkodifierade för vår undersökning. 

Syftet har varit att beskriva de juridiska aspekterna för att underlätta för medlemmarna och de 

fackliga företrädarna när de ska driva frågan om vållande gentemot AFA för att få ut ersättning när 

man har drabbats av en arbetssjukdom. Vållande handlar om att visa att arbetsgivaren eller någon 

hos denne anställd har varit oaktsam / försumlig och därmed orsakat en skada. För att ersättning skall 

utgå enligt arbetsskadeavtalen krävs det att den skadade kan påvisa ett vållande vid arbetssjukdom 

till skillnad mot inträffade olycksfall (jmf ändring 2001-05-01) 

Förutsättningen för att kunna göra det är att arbetssjukdomen kvarstår efter 180 dagar och är godkänd 

av försäkringskassan eller att den finns med på ILO-listan nr. 121. Vi har försökt att reda ut de 

tidvis snåriga begreppen för vållande och angränsande lagstiftning för att underlätta för målgruppen 

att på ett någorlunda lättfattligt sett tillgodogöra sig möjligheterna att driva ett vållande ärende. 

Vi har bedömt ansökningarnas kvalitativa innehåll, nämndens bedömning samt gett egna kommentarer 

utifrån det genomgångna materialet. Den mall vi har använt är hur anmälaren har använt sig av 

arbetsmiljölagen, föreskrifter, angränsande lagstiftning, utredningens innehåll, nämndens bedömning, 

samt att vi utifrån dessa parametrar har försökt att analysera om anmälaren har missat något. 

Detta genom att skriva egna kommentarer. 

Sammanfattningsvis så har vi funnit en del brister vilka vi också påtalar under rubriken slutsatser 

samt fallredovisning. Den mest påtagliga bristen är avsaknaden av dokumentation eftersom vållandenämnden 

bara utgår från det underlag som skickas in. Det är trist att konstatera att ärenden skickas 

in med ett alltför tunt underlag. Eftersom ett vållande måste påvisas så innebär det att man måste 

bevisa sitt påstående om vållande för att få ersättning. Det är minst lika trist att så många inte anmäler 

vållande och tar en prövning då det här finns mycket ersättning att få. Det borde vara minst ett par 

tusen prövningar om året, som vi ser det. 

I våra förslag till åtgärder så hamnar utbildning, information och införandet av systematiskt arbetsmiljöarbete 

högst. Bra utredningar i förstaläget ger ett bättre utfall, men även vid omprövningar är 

kompletterande utredningar viktiga för ett för den drabbade positivt resultat. 

En ny blankett med en bättre struktur som vägledning beträffande anmälan om vållande vid arbetssjukdomar 

är nödvändig. 

Vi hoppas att ni som tar del av detta examensarbete kommer att få stor nytta av det och att ni sprider 

det till så många som möjligt. Vill du ha vårt examensarbete digitalt så kommer det att finnas att ladda 

ner från SEKO:s arbetsmiljösajt www.skyddsnet.se 


Förord 

Gruppen består av Göran Larsson, ombudsman på SEKO – Facket för service och kommunikation, 

Stig Nordberg, huvudskyddsombud från Green Cargo AB, samt Rolf Wikström huvudskyddsombud 

från Camfil Svenska AB 

Vi har som vårt examensarbete valt att beskriva juridiska aspekter vid vållandeutredningar inom ramen 

för kursen Arbetsmiljörätt som samarrangeras av Arbetsmiljöforum och Örebro Universitet. 

Vi vill i detta sammanhang framföra vårt tack till vår handledare Maria Steinberg som gett oss 

mycket råd och stöd med framförallt strukturen och till AFA som varit oss behjälpliga med att ta 

fram underlaget till detta examensarbete. Vi är även tacksamma för tips och övriga uppslag från 

Lennart Stéen, en av LO-TCO Rättsskydds hängivna och kunniga arbetsskadeexperter med mångårig 

erfarenhet från trygghetsförsäkringens och framför allt vållandevillkorens tillkomst 1994. 

Inledning 

Många arbetsskadade går miste om ersättning för framför allt inkomstförlust under sjukpenningtid. 

Syftet med detta PM är att framför allt uppmärksamma våra skadade medlemmar och ge våra fackliga 

företrädare kunskap om förutsättningar för att kunna få denna ersättning i samband med arbetssjukdomar 

och hur man kan visa vållande. Detta enligt villkoren i de kollektivavtalade trygghetsförsäkringarna 

vid arbetsskada på arbetsmarknaden. Avsikten är också att ge tips på hur man vid utredning 

av arbetsskada och vållande kan använda arbetsmiljölagen, AML och de föreskrifter som Arbetsmiljöverket 

har utgivit, AFS, samt övriga föreskrifter eller regler som gäller vid olika typer av 

arbeten. 

Syfte 

Vi har granskat regelverket i form av lagar, avtal och föreskrifter samt belyst brister i tillämpningen 

av dem i vållandeärenden vid arbetssjukdomar som behandlats av AFA:s vållandenämnd. Tillämpningen 

av dessa regelverk är tänkta som verktyg vid utredning. Detta för att framför allt tydliggöra 

allmänna ansvarsförhållanden vid aktuella arbetsmiljöer. Att inte beakta och / eller tillämpa dessa 

regler vid planering och ledning av arbetet kan härvid betraktas som en oaktsamhet och därmed möjliggöra 

att vållande kan visas, vilket är nödvändigt för att ersättning skall utgå. 

Metod 

Metoden vi har använt för att belysa problematiken vid utredning av vållandet i den praktiska tilllämpningen 

grundar sig på en analys av ett representativt urval av anmälda och behandlade skadeärenden 

hos Vållandenämnden vid AFA Trygghetsförsäkring under åren 1995 – 2001. Vi har då valt 

ut 15 av ca 75 fall och försökt att få en blandning av bifall, avslag samt olika diagnoser. Dessa kommer 

att utförligare redovisas i form av kommentarer till presenterade utredningar. Det material vi har 

använt är hela regelverket med Arbetsmiljölagen och dess föreskrifter, avtal och hur man har använt 

dessa i ärendehanteringen dels från vållandenämndens sida dels från den som skickat in ärendet för 

prövning. 

Stockholm i juni 2005 


1 Ersättningshistorik vid arbetsskada 

1.1 Tidigare ersättningssystem i modern tid 

Under 1960- och 1970-talen – då den dåvarande lag om yrkesskadeförsäkring, YFL, gällde var den 

bistra verkligheten att denna långtifrån gav en yrkesskadad 1 full kompensation för inkomstförlust 

och kostnader som hade uppstått till följd av en skada eller sjukdom från arbetet. Inte heller erhöll 

man ersättning för ideell skada, d v s det som i dag huvudsakligen utgöres av ”sveda och värkersättning” 

(ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur) eller ”ersättning för lyte och 

men” (ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av bestående art). Med detta avses ersättning för det 

akuta lidandet och kvarstående nedsättning av kroppsfunktioner till följd av en arbetsrelaterad skada 

/ sjukdom – s k medicinsk invaliditet. 

Genom tillkomst av skadeståndslagen 1972 utökades förutsättningarna för arbetsgivarna att bli skadeståndsskyldiga 

och därmed möjligheterna till skadestånd och ersättning för inkomstförlust och 

ideell skada. Arbetsgivarna blev då också skadeståndsskyldiga för skada som arbetarna kunde orsaka 

varandra och jämkning för medvållande upphävdes i praktiken (nu sker reducering enbart vid grov 

vårdslöshet eller uppsåt). Detta förutsatte dock att den skadelidande kunde bevisa om / när en arbetsgivare 

eller annan ansvarig hade varit oaktsam / försumlig i skadeståndslagens, SkL, mening. 

I de flesta fall, liksom vad som f ö gäller idag, grundades den bedömningen på tillämpningen – eller 

rättare sagt ofta brister i tillämpningen – av lag och föreskrifter som reglerar ansvar för arbetsmiljön. 

Här avses framför allt arbetsmiljölagen, AML och Arbetsmiljöverkets föreskrifter, AFS, som hade 

börjat tillämpas vid riskfyllda arbeten eller arbetsuppgifter. I vissa fall inleddes – med eller utan stöd 

från den fackliga organisationen – processer i domstolar för att kunna få skadeståndsrättslig ersättning 

och därmed ersättning motsvarande vad som skulle ha utgått om skadan inte hade inträffat. För 

den skadelidande, som alltså hade den tunga bevisbördan, var detta oftast en besvärlig och ekonomiskt 

riskfylld uppgift och arbetsgivaren i fråga upplevde många gånger dålig publicitet av att vara 

tvungen att stå som motpart i en domstol och behöva penetrera en dålig arbetsmiljö eller att över 

huvud taget bli anklagad för att ha vållat en personskada på en anställd. 

2. Lagar 

I detta kapitel beskrivs översiktligt och kortfattat de lagar som har betydelse för rätten till ersättning 

vid inträffad arbetsskada. Särskilt rätten till vållandeersättning enligt trygghetsförsäkringen bygger i 

väsentliga delar på innehållet i dessa lagar. 

2.1 Lag om arbetsskadeförsäkring, LAF 

1977 tillkom lag om arbetsskadeförsäkring, LAF, vilket framför allt innebar fördelaktigare ekonomiska 

förutsättningar vid inträffade skador i arbetet. Den som drabbades av arbetsskada blev i princip 

garanterad skadeståndsrättslig ersättning från arbetsskade- och trygghetsförsäkringen – utan att 

behöva bevisa det vållande som annars krävdes för sådan ersättning. 

Ett generellt arbetsskadebegrepp infördes i LAF och det förutvarande systemet i YFL med sin förteckning 

av uppräknade diagnoser, expositioner eller sjukdomstillstånd, som villkor för ersättning 

vid arbetsskada, ersattes med regler om att i princip allt som påverkade den fysiska och psykiska 

1 Benämningen tillämpades med hänvisning till lag (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, YFL. 


hälsan negativt kunde utgöra en arbetsskada i lagens mening. YFL uppfattades alltför statisk i detta 

avseende och ett nytt system som grundades på kunskap från den föränderliga tekniska och vetenskapliga 

utvecklingen i samhället bedömdes här lämpligare för att fastställa vad som skulle utgöra 

arbetsskada. 

Som villkor, vid prövning av en arbetsskadeanmälan, krävdes att den skadelidande sannolikt hade 

varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i sin arbetsmiljö samt att betydligt starkare 

skäl inte talade emot ett samband. En bedömning i två led, som alltså förutsatte ett uppfyllande vid 

såväl skadlighets- som sambandsbedömningen. I sådana fall skulle skadan godkännas som arbetsskada. 

2 Mycket förmånliga regler för de skadelidande jämfört med skadeståndsrättens betydligt 

strängare krav på framför allt bevisvärdering. LAF bevisregler har därefter skärpts väsentligt (1993) 

och mjukats upp (2002), så att bedömningen numera sker vid en samlad bedömning med beviskravet 

att ”övervägande skäl” skall tala för ett samband. 

2.1.1 Arbetsskadesjukpenningen 

Arbetsskadesjukpenningen infördes i samband med LAF tillkomst 1977, vilket som förut nämnts 

innebar att i princip hela inkomstförlusten ersattes efter en samordningstid på 90 dagar 3 då vanlig 

sjukpenning utgick från sjukförsäkringen (AFL). Man kan säga att arbetsskadeförsäkringen ansvarade 

för inkomstförlusten och kostnader medan den kompletterande trygghetsförsäkringen utgav ersättning 

för de ideella skadeföljderna, d v s ersättning för ”sveda och värk” och ”lyte och men” (medicinsk 

invaliditet), men även under vissa omständigheter för inkomstförlust och systemet upplevdes 

fungera väl från alla parter. Ett beslut om godkänd arbetsskada från försäkringskassan fungerade som 

en inträdesbiljett för den kompletterande trygghetsförsäkringen och en relativt enkel skadereglering 

tillämpades där framför allt den skadelidande oftast erhöll fullgod kompensation för de ekonomiska 

följder, som uppstod vid en arbetsskada. Detta belastade inte trygghetsförsäkringen särskilt hårt. 

1 juli 1993 avskaffades arbetsskadesjukpenningen, som tidigare hade utgjort ett inkomstskydd när / 

om den arbetsrelaterade skadan / sjukdomen hade varat längre än samordningstiden. Under sådan tid 

samordnades förmånerna från arbetsskadeförsäkringen med sjukpenning, enligt lag om allmän försäkring, 

AFL och ersättningsnivån motsvarade härvid den vanliga sjukpenningen. Efter samordningstiden 

kunde man vid godkänd arbetsskada få arbetsskadesjukpenning motsvarande 100 % av 

inkomstförlusten från försäkringskassan, som då liksom nu administrerar LAF. Över en natt avskaffades 

alltså arbetsskadesjukpenningen och pågående samt nya godkända arbetsskadesjukfall fick den 

tidigare 100 %-iga nivån sänkt till vanlig sjukpenningnivå, som då utgjorde 80 respektive 70 %. 

2.2 Arbetsmiljölagen - AML 

Arbetsmiljölagen (1977:1160), AML, anger grundläggande förutsättningar för arbetsmiljöer och hur 

arbeten skall bedrivas. Lagen ställer mycket höga krav på framför allt arbetsgivaren att systematiskt 

och regelbundet kartlägga och dokumentera arbetsmiljön och vidta åtgärder för att förhindra arbetsskador. 

Även arbetstagarna har visst ansvar för att uppfylla kraven i lagen. Huvudansvaret för arbetsmiljön 

åligger dock arbetsgivaren och genom att kunna visa på försummelse / oaktsamhet i samband 

med en arbetsskada kan alltså den skadelidande gottgöras för framför allt den inkomstförlust 

som normalt uppstår vid sjukdom. Sjukdomar som på ett eller annat sätt kan sättas i samband med 

skadlig arbetsmiljö eller arbetsuppgifter och därmed underordnas de stränga regler som gäller, enligt 

AML och AFS. Det förutsätts här att den ansvarige arbetsgivaren verkligen agerar enligt dessa regler 

och inte förhåller sig passiv. 

2 Lag (1976:380) om arbetsskadeförsäkring 2 kap 1-2 §§ 

3 från 1992; 180 dagar 


2.3 Skadeståndslagen – SkL 

De allmänna bestämmelserna om skadestånd finns i skadeståndslagen, SkL 4 . Enligt denna lag skall 

var och en som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar någon en person- eller sakskada ersätta skadan 

5 . Denna grundläggande regel gäller på livets alla områden, om inte annat följer av avtal eller särskil- 

da regler (ex trafikskadelagen 6 ). 

Skadeståndslagen behandlar inte arbetsgivares och arbetstagares ansvar på samma sätt. En arbetstagare 

blir normalt inte skyldig att ersätta skada som han eller hon har vållat genom fel eller försummelser 

i arbetet. Det är arbetsgivaren som i regel är skyldig att ersätta den person- eller sakskada som 

denne vållar. Arbetsgivaren svarar inte bara för sin egen, utan även för sina anställdas oaktsamhet. 

Arbetsgivaren är under alla förhållanden skadeståndsskyldig så snart det kan konstateras att någon 

hos honom anställd har vållat skadan genom fel eller försummelse i tjänsten – även om man inte vet 

vilken person det är. 

2.4 Speciallagar 

2.4.1 Strikt ansvar 

Senare kommer översiktligt att beskrivas det vållandekrav som infördes i trygghetsförsäkringen efter 

år 1993. Detta framför allt till följd av att villkoren i arbetsskadeförsäkringen väsentligt försämrades 

vad avser en arbetsskadads möjligheter att få ersättning till följd av skadan / sjukdomen. Tidigare 

hade arbetsskadeförsäkringen tillsammans med trygghetsförsäkringen i princip garanterat skadeståndsrättslig 

ersättning vid inträffade skadefall, utan att behöva visa på vållande, som ju normalt 

SkL kräver. 

Kravet på visat vållande kan dock trots allt i praktiken vara svårt att uppfylla. Det kan allmänt, när en 

arbetsskada har inträffat, därför vara värt att undersöka om skadehändelsen har inträffat under sådana 

former att någon av vissa speciallagar, som innehåller villkor om strikt ansvar, kan vara tillämplig. 

Detta ansvar gäller för den ansvarige som bedriver viss typ av verksamhet, som av lagstiftaren bedömts 

vara särskilt farlig och därmed undantas från kravet på visat vållande. Lagar med strikt ansvar 

är ex 

Trafikskadelagen (1975:141) 

Järnvägstrafiklagen (1985:192) 

Ellagen (1997:857) 

Lag om tillsyn av hund eller katt (1943:459) 

Luftfartslagen (1957:297) 

Produktansvarslag (1992:18) 

Ett råd är därför att begära prövning enligt aktuell speciallag så snart en hund eller katt, bil, tåg, tunnelbana, 

spårvagn, buss eller personbil etc är inblandat i ett händelseförlopp. Vid en trafikskada ställs 

normalt inte andra krav än att ett trafikförsäkringspliktigt fordon i trafik till någon del har varit inblandat 

i samband med en personskada. Detta för att en skadad – oavsett vållande – kan erhålla skadeståndsrättslig 

ersättning. 

4 Skadeståndslagen 1972:207 

5 SkL 2 kap 1 § 

6 Trafikskadelagen (1975:141) 


Det är dessutom normalt förmånligare att erhålla skadeståndsrättslig ersättning från speciallagarna 

eftersom trygghetsförsäkringen – även vid visat vållande – inte utger full övrig ersättning i enlighet 

med skadeståndsrätten. Att tänka på är dock att dessa speciallagar oftast har relativt korta preskriptionstider 

– oftast två eller tre år. 

3. Avtal 

3.1 De första trygghetsavtalen 

De första trygghetsavtalen slöts i oktober 1971 7 , d v s redan före SkL tillkomst. De fackliga organisationerna 

hade dessförinnan uppvaktat ”den politiska makten” och försökt att genom lagstiftning få 

till stånd en lösning. Detta med innebörd att en person som drabbades av arbetsskada skulle stå skadeslös 

och få kompensation för skadans ekonomiska och ideella följder genom samhällets försorg. 

Det hade därefter konstaterats, trots bl a uppvaktningar av justitieministern, att lagstiftaren inte skulle 

tillgodose de fackliga kraven och några år senare tecknades ytterligare arbetsskadeavtal på den 

svenska arbetsmarknaden. 

Att man sökte andra lösningar visar ett tydligt tecken på tyngden av och allvaret i ersättningsfrågorna. 

1 februari 1974 tillkom ett sådant avtal (Trygghetsförsäkring vid arbetsskada – TFA) för anställda 

som omfattades av kollektivavtal mellan SAF och LO / PTK. Innan dess (1972) hade Statens personskadeförsäkring 

tecknats, numera avtal om personskada, PSA. Spridningen av avtal har därefter 

fortsatt och är numera en fast etablerad del i försäkringssystemet vid arbetsskada. Dessa kollektivavtalsreglerade 

lösningar, med i huvudsak likalydande villkor, benämns fortsättningsvis ”trygghetsförsäkringen”. 

De nya avtalslösningarna innebar att arbetsgivaren – efter samordning med samhällets sjukförsäkringsförmåner 

– tog på sig fullt skadeståndsansvar vid inträffade arbetsskador, utan att den skadelidande 

behövde bevisa något vållande – ett s k objektivt ansvar. Ansvaret reglerades i en försäkringslösning, 

som finansierades genom avgifter från parterna och administrerades av det partgemensamt 

ägda försäkringsbolaget AMF trygghetsförsäkring (numera AFA trygghetsförsäkring) och på den 

statliga sidan av Statens trygghetsnämnd (numera AFA trygghetsförsäkring på uppdrag av PSAnämnden). 

I gengäld för det slopade vållandekravet, så inskränktes den skadelidandes möjligheter att föra enskild 

skadeståndstalan i domstol mot arbetsgivare. Ett s k taleförbud infördes, vars syfte i huvudsak 

var att en skadelidande inte skulle kunna begära ersättning från såväl trygghetsförsäkringen som en 

enskild arbetsgivare. I ett ”utan-skuldsystem” kunde resurser nu satsas på ersättningarna i stället för 

utrednings- och rättegångskostnader. 

3.2 Skiljedomen 

Framför allt till följd av arbetsskadesjukpenningens upphörande, 1 juli 1993 (se avsnitt 2.1.1), uppstod 

en tvist mellan parterna som hade tecknat trygghetsförsäkringen om hur denna uteblivna inkomstersättning 

skulle regleras för skadefall visade före denna tidpunkt. Den tidigare principen om 

att arbetsskade- och trygghetsförsäkringen tillsammans skulle garantera den skadelidande full kompensation 

innebar ju nu en betydande påfrestning på trygghetsförsäkringen, som ju byggde på och 

finansierades genom avgifter (avtalade medel) från parterna. 

7 stuvaravtalet mellan Sveriges stuvarförbund och Svenska Transportarbetarförbundet 1971. 


Arbetsgivarsidan (SAF) i trygghetsförsäkringen hävdade att den som hade skadats före försämringarna 

i LAF 1993 fortsättningsvis inte hade rätt till ersättning från trygghetsförsäkringen för den inkomstförlust 

som därmed uppstod. LO-PTK hävdade motsatsen och den sannolikt hittills största 

rättstvisten, om man ser till det ekonomiska värdet (ca 10 miljarder kronor) uppstod. Tvisten avgjordes 

i den s k Skiljenämnden för AMF-försäkringar, som i en enhällig skiljedom, gav arbetstagarsidan 

rätt. 

Skiljedomen innebar att den som har drabbats av arbetsskada före 1 januari 1993 – d v s då LAF 

villkor försämrades väsentligt för den skadelidande – fick rätt att få sin skada bedömd enligt de tidigare 

och gynnsamma bevisregler som gällde före denna tidpunkt. Detta oavsett när skadan anmäldes 

till försäkringskassan. Därutöver innebar skiljedomen att den som drabbades av arbetsskada före 1 

juli 1993 (då alltså den 100 %-iga arbetsskadesjukpenningen försvann) fick rätt till full inkomstersättning 

från trygghetsförsäkringen även efter denna tidpunkt, trots att ersättningsnivån i LAF hade 

sänkts. Fortfarande kan än idag skiljedomen ha betydelse vid framför allt äldre skadefall. 

Konsekvensen av förändringen i LAF och utslaget i skiljedomen blev således att vållandekravet infördes 

som ett villkor i de nya kollektivavtal om trygghetsförsäkringen, som därefter tecknades. Detta 

för att de skadelidande skulle ha möjlighet att få full ersättning för sin inkomstförlust. Som ytterligare 

”lök på laxen” uppställdes för arbetssjukdomarna långtgående varaktighetskrav och godkännande 

från arbetsskadeförsäkringen eller krav på att sjukdomen / besvären finns medtagen i den s k ILOförteckningen. 

8 Detta för att över huvud taget bli prövade av trygghetsförsäkringen. 

3.3 Vållande 

Begreppet vållande infördes i trygghetsförsäkringen 1994. Detta som en konsekvens av de omfattande 

försämringar som infördes i LAF 1993. Vid denna tidpunkt förändrades framför allt bevisreglerna 

i LAF, varvid det blev väsentligt svårare att få en arbetsskada godkänd av försäkringskassan och 

trygghetsförsäkringen. 

Efter förändringen krävdes det att arbetsförmågan (inkomstförmågan) oftast skulle bedömas som 

varaktigt nedsatt med minst 1/15 för att en arbetsskadeanmälan över huvud taget skulle prövas av 

försäkringskassan. En tidpunkt som normalt sammanföll med att den skadelidande beviljades förtidspension 

eller enligt senare praxis sjukbidrag – det som idag omfattas av regler om sjuk- eller aktivitetsersättning. 

Visat vållande, enligt skadeståndslagen, SkL 9 , blev härvid ett villkor för att trygghetsförsäkringen 

skulle ersätta inkomstförlusten vid godkänd arbetsskada. En förlust som, vid den 

tidpunkten i normalfallet uppgick till 20 – 30 % , motsvarade skillnaden mellan full lön och sjuklön 

/sjukpenning. 

Möjligheten till skadestånd tillkom efter krav från arbetstagareparterna mot SAFs vilja, som ville att 

enbart grundavtalet skulle gälla, dvs ingen kompletterande ersättning för inkomstförlust upp till 

100%. Med vållandekravet avsågs att den skadelidande var tvungen att – med en egen utredning i 

anslutning till den ursprungliga arbetsskadeanmälan – visa, d v s bevisa att arbetsgivaren eller någon 

arbetsgivaren ansvarar för (annan anställd) av försumlighet / oaktsamhet har vållat den skada eller 

sjukdom som uppstått. Något som många gånger av den skadade uppfattades som en olustig och inte 

särskilt lätt uppgift. Hela ansvaret ålägges därmed den skadelidande, som i normalfallet inte har 

minsta erfarenhet eller kunskap om utrednings- eller ansvarsförhållanden och hamnar i en prekär 

situation. 

8 ILO-konvention nr 121 om förmåner vid arbetsskada – bilaga 9.1 

9 skadeståndslagen (1972:207) 


Förutom besväret med själva skadan skall denne således vidta åtgärder för att säkra bevisning och 

utan att få kompensation för ombudskostnader klara en procedur inför den nämnd, Vållandenämnden, 

som blev satt att avgöra skadeståndsfrågan. Man får nästan en känsla av att det inte var meningen 

att det skulle bli så många godkända skadefall. 

Fortfarande är okunnigheten stor hos många arbetsgivare om att vållandeutredningen är ett försäkringsvillkor, 

d v s ett avtal mellan parterna. De är därmed inte särskilt intresserade att medverka och i 

förekommande fall erkänna / intyga risker och brister vid penetrering av arbetsmiljön. Andra faktorer 

medverkar också till detta, bl a att arbetsgivaren kan få för sig att han själv tvingas att betala, eller att 

få polis och åklagare på sig. Enligt avtalet har han dock via sin organisation åtagit sig att medverka. 

3.3.1 Skadeståndsrättslig ersättning 

Vållandebegreppet i trygghetsförsäkringen är en direkt tillämpning av huvudregeln i 2 kap. 1§ SkL. 

Enligt denna regel skall var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada 

ersätta skadan, såvida inte annat följer av lagen. Det är dock endast ersättning för de skadeståndsrättsliga 

konsekvenser som uppstår till följd av personskada som här har tillämpning. Ersättning för 

sakskada, förmögenhetsskada och kränkning till följd av brott, som ju också ingår i SkL, omfattas 

således inte i trygghetsförsäkringen, även om man kan visa på vållande. 

Uppsåt eller vårdslöshet brukar sammanfattas under begreppet culpa och handlandet skall således 

vara culpöst för att föranleda skadeståndsansvar. Vi tänker här på culpa visad av arbetsgivaren eller 

av denne ansvarig person t ex arbetsledare. Arbetsgivaren blir även ansvarig för skada som anställd 

vållar en annan anställd. Detta går under begreppet arbetsgivarens s k principalansvar 10 . 

3.3.2 Bevisvärdering 

Uttrycket visa (på vållande) innebär normalt i skadeståndsrätten att ett påstående skall vara styrkt, 

vilket innebär att det inte skall finnas några rimliga tvivel om sambandet. Om A hävdar att B är skyldig 

A 1000 kronor måste alltså A kunna styrka sitt krav för att få rätt mot B. I personskadesammanhang 

har i praxis detta krav hanterats något olikartat och i de fall då det finns två eller flera tänkbara 

skadeorsaker är beviskravet lägre ställt. Här brukar man vid sambandsbedömningen tillämpa bevisvärderingen 

”klart mer sannolikt”. 

3.3.3 Samband 

Det räcker inte att med en utredning av arbetsförhållandena endast konstaterar att regel i lag eller 

föreskrift ej har tillämpats för att kunna visa på det nödvändiga vållandet. Det måste också finnas ett 

tydligt (orsaks)samband mellan den skadeståndsgrundande handlingen och de besvär eller sjukdom 

som föranlett arbetsoförmågan och därmed inkomstförlusten. Detta benämnes adekvat kausalitet 

med juridiska termer. Vad här avses är att man vid sambandsbedömningen kan betrakta den skada / 

besvär som uppstår som en typisk, förutsebar eller nödvändig konsekvens av den aktuella försummelsen. 

Sambandet skall s.a.s. ligga ”i farans riktning”. 

Ett skolexempel på detta är; En person A blir påkörd av en bil och förs till sjukhus. När A befinner 

sig på sjukhuset slår blixten ned där och dödar A. Med största sannolikhet skulle A inte ha blivit dödad 

av blixten om han inte hade skadats av bilen och på grund av detta förts till sjukhus. Rent logiskt 

kan man kanske säga att det föreligger ett samband mellan bilolyckan och dödsfallet till följd av 

10 SkL 3 kap 1 § punkt 1 


lixtnedslaget, men det kan knappast hävdas att det ligger i ”farans riktning” och någon typisk och 

förutsebar följd av olyckan är alltså inte dödsfallet. I exemplet föreligger alltså inte adekvat kausalitet, 

vilket kan vara nog så viktigt att tänka på, så att man inriktar utredningen på relevanta försummelser. 

3.4 Arbetssjukdomar 

För arbetssjukdomar med visandedag 11 efter 2003-05-01 är det särskilt viktigt att kunna visa på vållande. 

Detta eftersom sveda och värk-ersättningen, som kan komma i fråga vid flertalet långa sjukdomstillstånd, 

numera förutsätter att man kan visa på vållande 12 . Innebörden härvid är att arbetsgivaren, 

eller någon arbetsgivaren ansvarar för (annan anställd) har vidtagit felaktiga åtgärder eller i 

övrigt varit försumlig i någon form avseende ansvaret för arbetsmiljön och arbetsförhållandena. 

Arbetssjukdomarna har ju särskilda (sämre) villkor i trygghetsförsäkringen (PSA 13 , TFA 14 , TFA- 

KL 15 ) än olycksfallen. Villkoret att försäkringskassan först skall ha godkänt sjukdomen som en arbetsskada 

innebär i praktiken att vållandeprövningen normalt inte blir aktuell förrän efter en lång 

sjukperiod (med normalt avsevärd inkomstförlust). Därför är det mycket viktigt att kunna presentera 

en kärnfull utredning, som kan visa på det nödvändiga vållandet. 

Visserligen godkänns färre arbetssjukdomar än olycksfall, men under åren 1995 - 2001 godkändes 

dock mer än 23.000 arbetssjukdomar av försäkringskassan 16 . Därtill kommer de sjukdomar som 

godkänts under denna tid av trygghetsförsäkringen, enligt den s.k ILO listan. Ändå anmäls endast ett 

försvinnande litet antal av de godkända arbetsskadorna för prövning av vållande, enligt trygghetsförsäkringen 

– varför ? 

I varje sådant fall finns möjlighet att utreda om arbetsgivaren på något sätt kan anses ha vållat den 

sjukdom som har medfört bestående, eller numera för avsevärd tid 17 föreliggande arbetsoförmåga. I 

dessa fall kan den arbetsskadade erhålla ersättning för inkomstförlusten under sjukpenningtid. Av 

skadefallen fram till år 2001 hade endast nittio (90) fall av godkända arbetssjukdomar (totalt 23.000 

!!) prövats 18 av vållandeärenden. 

År 2003 anmäldes 25400 arbetsskador i landet och året efter 20800 19 (det faktiska antalet är högre 

eftersom eftersläpning sker). Om man förutsätter att ca 12 % av dessa anmälningar – vilket har utgjort 

ett ungefärligt medeltal av arbetssjukdomarnas godkännandefrekvens sedan bevisreglerna i 

LAF förändrades 1993 – leder fram till en godkänd arbetsskada och att nästan 6000 anmälningar 

därmed godkänns, så är frågan om denna smått osannolikt låga anmälningsfrekvens fortsätter ? D v s 

att de skadade inte kan, vill, törs eller orkar att presentera en vållandeutredning som alltså skall riktas 

mot den egna arbetsgivarens försummelser av arbetsmiljön ? 

En annan orsak till att antalet vållandeärenden på sjukdomssidan är så fåtaliga är att de fackliga organisationer, 

som normalt kan / bör vara den skadade medlemmen behjälplig med vållandeanmälan, 

11 

Normalt den första dagen sjukdomen medförde läkarbesök eller sjukskrivning 

12 

Se avsnitt 5.3 

13 

PSA 2 § p. 3, 7-8 o 30 §§ 

14 

TFA 3, 4 o 22 a §§ 

15 

TFA-KL 3, 4 o 22 a §§ 

16 

uppgift från AFA 

17 

Är enligt LAF numera likalydande med de varaktighetskrav som gäller för sjuk- och aktivitetsersättning i AFL - Lag 

(1962:381) om allmän försäkring. D v s att arbetsoförmågan antas komma att bestå under minst ett år. 

18 

Lennart Stéen – artikel i tidningen alla, 2001-09-27 

19 Arbetsmiljöverkets pressmeddelande 2005-05-23 


har så dålig kunskap om vilka sjukdomar som faktiskt ingår i ILO-förteckningen nr 121 och berättigar 

till prövning av vållandefrågan och därmed möjligheten till ersättning för inkomstförlusten under 

akut sjuktid (normalt sjukpenningtid). Det förtjänar att nämnas att i snitt godkänner vållandenämnden 

vartannat ärende som anmäles för prövning. 

3.5 ILO-förteckningen 

Som tidigare nämnts infördes i LAF 1977 en helt ny princip för vad som skulle kunna utgöra arbetsskada 

i lagens mening. Det tidigare listsystemet med uppräknade expositioner, diagnoser och sjukdomstillstånd 

som kännetecknade yrkesskadeförsäkringen (YFL) ersattes med ett generellt arbetsskadebegrepp, 

vilket innebar att i princip alla faktorer i arbetsmiljön som, enligt de försäkringsmedicinska 

kraven på kunskap, påverkade den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt kunde utgöra en 

”arbetsskada” i lagens mening. 

Denna regel överfördes även för tillämpning i trygghetsförsäkringens villkor, som i allt väsentligt 

överensstämde med LAF. Eftersom grundvillkoret vid en arbetssjukdom för att omfattas av trygghetsförsäkringen, 

är att den ursprungligen upprättade arbetsskadeanmälningen (till försäkringskassan) 

har prövats och godkänts som en arbetsskada i LAF mening, så är alltså ILO-konventionen nr 

121 20 många gånger en genväg in till trygghetsförsäkringen. Denna utgörs av en särskild förteckning, 

enligt en internationell konvention med vissa uppräknade exponeringar, sjukdomar och sjukdomstillstånd, 

ex vibrations- hörsel- lösningsmedelsskador, allergier, astma m m. 

Sjukdomar på ILO-förteckningen möjliggör således också vållandeprövning, trots att de ej har godkänts 

av försäkringskassan. Gemensamt för alla arbetssjukdomar och besvär enligt ILOförteckningen 

är att de skall ha kvarstått i 180 dagar efter det att skadan har visat sig. Detta för att 

omfattas av vållandereglerna och prövning hos AFAs särskilda nämnd – Vållandenämnden. 

3.6 Vållandenämnden 

Enligt försäkringsvillkoren i trygghetsförsäkringen 21 skall rätten till ersättning för inkomstförlust 

prövas med tillämpning av SkL. En särskild nämnd – Vållandenämnden – bestående av tre lagfarna 

domare skall avgöra vållandefrågan i detta perspektiv. Nämnden fungerar dock inte som en domstol i 

vanlig mening, utan är enbart knuten till trygghetsförsäkringen. 

En viss skillnad i de olika trygghetsförsäkringarna föreligger dock avseende nämndens sammansättning 

vid bedömning av anmälda vållandeärenden. I TFA och TFA-KL fattas beslut av en (1) domare 

och i omprövningsfallen av ytterligare en (1+1) domare. Om nämndens beslut därefter begärs omprövat 

ytterligare en gång sammanträder alla tre domarna. Enligt PSA-villkoret 22 skall emellertid 

samtliga tre domare ingå vid nämndens prövning, även vid en första prövning av en vållandeanmälan. 

Man kan naturligtvis ha synpunkter på lämpligheten att endast en domare i ett första skede skall göra 

bedömning av skadeståndsskyldighet och i vissa fall kan kanske detta uppfattas som grund för godtycke 

eller felslut. Om orsaken till denna praxis är en resursfråga är inte klarlagt, men helt klart förekommer 

uppfattningen bland initierade bedömare med erfarenhet av nämndens utlåtande att vissa 

domare är ”snällare” än andra. 

20 Bilaga 9.1 

21 TFA o TFA -KL 22a §, PSA 30 § 

22 PSA 30 § 


3.6.1 Nämndens prövning 

Vad som ytterligare är viktigt att uppmärksamma om är framför allt att det är den skadade själv som, 

inför nämnden, måste lämna de uppgifter som han/hon åberopar för att visa på det nödvändiga vållandet. 

Detta i likhet med vanlig skadeståndstalan i domstol. Nämnden begär ex inte in kompletteringar 

för de fall utredningen bedöms otydlig eller på annat sätt inte tillräckligt väl visar på arbetsgivares 

påstådda vållande i fråga. 

Den skadade får alltså stå risken om inte utredningen uppfyller kraven. Däremot förefaller det som 

om nämnden inte ser lika strängt på bevisvärderingen när det gäller sambandsfrågorna. I många utlåtanden 

uttalar nämnden, som får förstås, att det endast krävs sannolika skäl för att man skall godta 

vållande. En anmärkningsvärd skillnad gentemot skadeståndsrättens strängare beviskrav, men ändå 

betydligt sämre förutsättningar än vad som gällde före år 1994 ….. 

4. Utredningsunderlag 

4.1 Inriktning 

Eftersom det räcker med vårdslöshet för skadeståndsansvar när det gäller personskada behöver den 

skadelidande alltså inte visa att skadan vållats uppsåtligen och det är sällsynt förekommande – får vi 

väl hoppas – att en arbetsgivare av uppsåt skulle vålla en arbetstagare en personskada ?!. Däremot är 

det förstås betydligt vanligare att den skadeståndsgrundande förutsättningen baseras på vad som vanligtvis 

benämnes oaktsamhet, försummelse eller just …vållande. Vårdslösheten (försummelse eller 

felaktig åtgärd) skall bedömas mot Arbetsmiljölagen, AML och dess föreskrifter (AFS). 

Då arbetsgivaren – enligt AML – skall vidta alla åtgärder för att förebygga ohälsa innebär detta att 

vållandeansvar uppkommer redan vid ringa vårdslöshet! Det är här vi kommer in på användningen 

av de rekvisit som i betydligt större utsträckning behöver användas i vållandeutredningarna. AML, 

AFS samt ev. ytterligare interna föreskrifter på en arbetsplats har ju normalt tillkommit i skadeförebyggande 

syfte. Att ignorera och därmed inte tillämpa dessa regler kan i många fall bedömas vara en 

sådan försumlighet som kan utgöra vållande i SkL mening och möjliggöra ersättning från trygghetsförsäkringen. 

Syftet med lagen och föreskrifterna är ju att i huvudsak identifiera och förebygga risker 

och brister i arbetsmiljön, som kan medföra en arbetsskada. 

4.2 Tidigare skador / sjukdomar ? 

Om det har förekommit liknande arbetsskador tidigare på arbetsplatsen och arbetsgivaren inte har 

vidtagit några – eller tillräckliga – åtgärder för att förebygga nya skador kan detta betraktas som en 

försummelse / oaktsamhet m.h.t. AML eller AFS regler och därmed grunda rätt till skadestånd. Jämför 

här AML krav på arbetsgivare att bland annat utreda arbetsskador och – inte minst – vidtaga åtgärder 

för att liknande skador ej uppstår i framtiden 23 . Eller att arbetsgivaren inte har utfört den systematiska 

och regelbundna bedömningen av risker och brister i sin verksamhet, som följer av föreskriften 

om systematiskt arbetsmiljöarbete, AFS 2001:1. 

Likaledes torde motsvarande tillbudsrapportering, som ej har åtgärdats, visa på det nödvändiga sambandet 

vid skadefall som kan relateras till en förutsebar skada. Det förutsättes därmed att arbetsgivaren 

har känt till – eller borde ha känt till – den särskilda risken, som senare alltså kan visas ha utgjort 

en nödvändig förutsättning för skadans uppkomst. Det faktum att en arbetsrelaterad sjukdom har 

23 AML 3 kap 2 – 2 a §§ 


uppstått talar för att arbetsgivaren inte har vidtagit alla de åtgärder som följer av AML och AFS. 

Kända tidigare sjuk- skade- eller tillbudsfall på arbetsplatsen eller i branschen är viktiga uppgifter att 

ta hänsyn till. 

4.3 Checklistor 

I LOs skrift ”Skadehandboken” har författarna Madeleine Randqvist 24 och Lennart Stéen på ett systematiskt 

och strukturerat sätt gått igenom de olika faserna i samband med en vållandeutredning. I 

skadehandboken hittar man, förutom allmänna och konkreta tips vid utredningen, även en checklista 

för att kunna användas i vållandeutredningen. 

Beskriv skade-/sjukdomsförloppet. Fotografera gärna om Spara föremål, ämnen eller vätskor som orsakat skadan 

så behövs 

Vittnesuppgifter – vittnen behöver inte vara åsyna vittne Skyddsombudets beskrivning 

Utredning från polis, Arbetsmiljöinspektionen, skyddsin- Kopia av skyddsföreskrifter (AFS eller lokala) 

genjör o s v 

Skyddsutrustning – finns ? I vilket skick ? Förvaras var ? Skyddskommittéprotokoll i den mån de är relevanta för 

Användes ? Om inte – varför användes den inte ? skadan 

MBL-förhandlingsprotokoll Sammanställning av uppgifter avseende tidigare tillbud, 

skador – antal ? – var / när ? 

Hade sjukdomen / skadan kunnat förutses eller undvikas ? Fick den skadade information / utbildning för arbetsuppgiften 

? Har han / hon förstått dessa ? 

Har skaderisker påtalats tidigare ? Har tillbud inträffat ? Hade riskutredning och riskanalys genomförts i enlighet 

med föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbetet ? 

(bifogas). Hade denna risk upptäckts ? Om inte – varför? 

Hade handlingsplan upprättats för att undanröja skaderisken 

? (bifogas). 

Har skadeförebyggande åtgärder vidtagits ? När ? Vad ? 

(checklista för vållandeutredningen – utdrag ur LO Skadehandboken 2003 s.85) 

De föreslagna utredningspunkterna bygger i allt väsentligt på AML och AFS stränga krav på arbetsmiljön 

och det gäller således att ställa de rätta frågorna. Den underliggande strukturen och grundtanken 

för att kunna upprätta en fullgod utredning är och bygger på filosofin att arbetssjukdomar inte 

skall behöva uppkomma om lag (AML) och föreskrifter verkligen följs till punkt och pricka. 

Det skall först klarläggas när, var, hur och varför skadan / sjukdomen har uppkommit. Därefter, om 

man inte fått fram nödvändiga uppgifter, bör man envist framhärda med ytterligare frågor ”varför ?” 

Ofta leder svaren fram till brister i arbetsmiljön och kanske kan det nödvändiga vållandet härvid visas 

? 

En utredning i samband med ett olycksfall är många gånger enklare och man kan kanske lättare få 

svar på sina frågor, ex; En arbetstagare ramlade ned från en stege. Varför ? Svaret är kanske att stegen 

gled ifrån väggen – följdfrågan därefter blir naturligtvis ett ytterligare ”varför ?” och svaret då att 

glidskydd saknades o s v. 

Vid arbetssjukdomar är skadeförloppet normalt mer långdraget – ofta upprepade sjukskrivningar 

följda av återgång till samma arbetsuppgifter och till slut ett allvarligare sjukdomstillstånd, som blir 

kroniskt och först då kanske blir föremål för åtminstone försäkringskassans prövning av anmäld arbetsskada. 

Tidsaxeln i dessa sammanhang är ofta flera år innan arbetsoförmågan manifesteras som 

24 Madeleine Randquist har en gedigen bakgrund inom försäkringsområdet, både som anställd på försäkringsbolag och 

som fristående konsult. 


varaktig eller bedöms bestå under längre tid (åtminstone ett år) och det gäller härvid – liksom allmänt 

vid arbetsskadeutredningar – att påbörja sin utredning och beskrivning av arbetsmiljö och 

olämpliga arbetsuppgifter i rimlig tid (innan de förhoppningsvis försvinner genom det fortsatta skadeförebyggande 

arbetsmiljöarbetet). 

Föreskrifter om ”Vibrationer från handhållna maskiner” (AFS 1986:7) och ”Belastningsergonomi! 

(AFS 1998:1) är här – förutom föreskriften Systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) – viktiga 

verktyg vid sådan utredning. Föreskrifterna innehåller särskilda krav på arbetsgivaren att genom aktiva 

åtgärder tillser att arbetstagarna bl a har tillräckliga kunskaper för att kunna ge akt på olämpliga 

och riskfyllda arbetsuppgifter och arbetsställningar. Framför allt, när det gäller AFS 2001:1, att arbetsgivaren 

systematiskt och regelbundet kartlägger och dokumenterar arbetsmiljön och riskerna i 

arbetsmiljön. 

Här kan särskilt uppmärksammas den obligatoriska riskbedömning, som skall utföras vid planering 

av ändring i pågående eller ny verksamhet (AFS 2001:1 – 8 §). Viktigt är också att känna till och 

tillämpa de vid skadetillfället (visandedagen vid arbetssjukdomar) gällande AML / AFS och villkor i 

trygghetsförsäkringen. 

4.3.1 Utredningsblanketten 

Den allmänna utredningsblanketten som AFA tillhandahåller för anmälan (utredningsunderlag Vållande) 

– bilaga 9.3 till detta PM är tyvärr i nuvarande form en rest från den tid (före 2001-05-01) då 

arbetsolycksfallen var förhärskande vid vållandeanmälningar. Frågorna är i hög grad inriktade på 

sådant förhållande och det är naturligt att en skadad, som vill anmäla sin arbetssjukdom (eller ILObesvär) 

som vållande, i många fall upplever frågorna som förvillande. Varför inte AFA tar fram någon 

särskild blankett måste här allvarligt ifrågasättas. 

Det måste väl rimligen vara en utgångspunkt från AFA att få fram ett fullgott utredningsunderlag 

inför vållandenämndens prövning av anmälan eller är det kanske inte meningen att alltför många 

arbetssjukdomar skall godkännas ?! AFA är ett partsgemensamt ägt försäkringsbolag för att, enligt 

kollektivavtalade villkor, reglera försäkringsersättningar vid prövningsberättigade arbetssjukdomar 

(godkänd av försäkringskassan / ILO-förteckningen). Många av parterna sitter på ”dubbla stolar”, 

dels som förvaltare av AFA och dels som företrädare för medlemmarna. 

Åtminstone så borde fackets representanter aktivare verka för en förändrad utredningsblankett och 

därmed underlätta för den skadade att kunna lägga fram en relevant och fullgod utredning. Det är ju 

tillräckligt svårt ändå för den stackars skadelidande att på egen hand kunna presentera en utredning 

som visar på det nödvändiga vållandet. 


4.3.2 Hjälpblanketter 

I tidningen Allas årligen utkommande ”Blankettguiden” har Lennart Stéen utformat några hjälpblanketter 

till stöd och struktur vid den utredning som alltså är nödvändig för att kunna visa på vållande 

(bilaga 9.2). Blanketterna kan framför allt användas vid vissa vanliga typer av arbetssjukdomar. 

Blanketterna avser utredning i samband med anmälan vid; 

Belastning / förslitning och vibrationsskador 

Personskador vid användning av kemiska ämnen, gaser och vätskor 

Psykiska och psykosomatiska sjukdomar 

Sjukdomar och besvär till följd av mobbning (kränkande särbehandling) 

Utredningsblanketterna bygger på filosofin att arbetssjukdomar över huvud taget aldrig skall behöva 

inträffa. Detta med hänsyn till de stränga regler (lagar och föreskrifter) som omgärdar våra arbetsmiljöer. 

Om / när en skada sjukdom trots allt inträffar så borde det alltså finnas rimliga förutsättningar 

att visa på vållande och därmed försäkringsersättning. Detta åtminstone om man kan visa på ett samband 

mellan försummelse / oaktsamhet vid tillämpning av sådan lag eller föreskrift och en förutsebar 

och inträffad skadlig effekt. 

5. Ersättningar vid visat vållande 

5.1 Inkomstförlust. 

Vilka ersättningar är då beroende av ett positivt utslag vid vållandeprövningen ? Den normalt största 

försäkringsersättningen som kan komma i fråga är ersättning för den inkomstförlust som uppstått 

under sjuklöne- och sjukpenningtid. Vid visat vållande ersätts den faktiska – verkliga förlusten. Även 

rätten till s k sveda och värk-ersättning (ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående 

natur) vid arbetssjukdom, som ju ofta i praktiken utgör en betydande ersättning, är numera kopplad 

till visat vållande. 

5.1.1 Inkomstförlust vid kvarstående besvär (invaliditet) 

I TFA villkoret § 13 (PSA § 31) anges att förutsättning för livränta vid bestående inkomstförlust är 

att förlusten skall understiga 1/15 dvs 7%. Dessutom är kravet att invaliditet skall föreligga. Man kan 

ha smärre besvär men det är inte säkert att de därför klassas som så svåra att invaliditet anses föreligga. 

Båda dessa krav – inkomstförlust under 1/15 och invaliditet upphävs vid visat vållande. Man 

behöver således då inte vara invalidiserad eller göra förlust under 1/15 för att få ersättning. 

5.1.2 Inkomstförlust i framtiden 

Om skadan resulterar i framtida arbetslöshet kan det mer än väl hända att försäkringskassan inte anser 

att den då uppkomna inkomstförlusten är en följd av skadan med motiveringen att det är arbetsmarknaden 

som sviker. Detta argument har försäkringsbolaget betydligt mer svårt att föra eftersom 

det, enligt skadeståndslagen, är den faktiska inkomstförlusten som skall ersättas och att arbetslöshet 

föranlett av skadan inte sällan är en följd av en betydande skada. 


5.2 Omprövningsrätt i framtiden TFA § 23 

Vid visat vållande kan förstärkt omprövningsrätt föreligga. Detta eftersom omprövningsrätt enligt 

skadeståndslagen även bör gälla. I TFA villkoret för omprövningsrätt anges att en väsentlig och bestående 

ändring av de förhållanden skall föreligga som legat till grund för bestämmandet av ersättning 

vid invaliditet. I PSA-villkoren finns omprövningsrätt inte reglerad, varför skadeståndslagens 

regler bör gälla, d v s efter visat vållande…. Således föreligger ingen omprövningsrätt för arbetsolycksfallen 

i PSA f o m 2001-05-01, vilket kan vara värt att observera. 

I skadeståndslagen anges enbart väsentlig ändring i de förhållanden som legat till grund för uppgörelsen 

och inget om krav på kvarstående invaliditet. Frågan är dock inte slutligt avgjord och TFAs 

uppfattning är i skrivande stund att skadeståndslagens omprövningsrätt skall vara underordnad TFA 

villkorets. 25 

5.3 Ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och 

värk) 

Att vållandeanmälningen godkänns påverkar numera 26 även möjligheten att erhålla ersättning för 

fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk). I annat fall utgår - vid arbetssjukdom 

- ej någon sådan ersättning från trygghetsförsäkringen 27 , vilket naturligtvis utgör ett betydande 

ekonomiskt avbräck jämfört med arbetsolycksfallen, som har generösare försäkringsvillkor och inte 

denna begränsning. I trygghetsförsäkringens villkor utgår sveda och värk-ersättning normalt först 

efter 30 dagars arbetsoförmåga, vilket alltså är en avtalad avvikelse från skadeståndsrätten. Vid visat 

vållande bör krävas ersättning för sveda och värk från första dagen i enlighet med skadeståndslagen. 

5.4 Sjukvårdskostnader och andra utgifter 

Vissa kostnader till följd av en godkänd arbetsskada ersätts normalt från trygghetsförsäkringen. Detta 

gäller såväl arbetsolycksfall som arbetssjukdomar, dock med tillämpning av en självrisk på kr 500 

och att belopp understigande kr 100 ej utbetalas, vilket i praktiken innebär att kostnader understigande 

kr 600 ej ersättes. Vid visat vållande gäller ej denna självrisk för arbetssjukdomarna. 

Det är således flera ersättningsmoment som påverkas positivt om den skadade lyckas visa på vållande 

vid en arbetssjukdom. Mycket står på spel och är värt att bevaka. 

6 Fallredovisning 

Efter genomgång av 15 utvalda vållandeärenden har vi summerat ett antal generella synpunkter på 

hur man har hanterat dessa dels från anmälaren och dels från AFA. Varje ärende har fått en genomlysning 

utifrån samma kriterium där vi kort har beskrivit bakgrund, anmälan, godkänd skada 

eller ej, utredningens innehåll, nämndens bedömning samt våra kommentarer. Ev. olikheter beror 

på att vi fördelat ärendena lika på oss tre deltagare. Kommentarerna följer efter analys i varje 

ärende. 

25 Uppgift Lennart Stéen, LO-TCO Rättskydd AB 

26 TFA f o m 2003-05-01, TFA-KL f o m 2003-11-01 och PSA f o m 2003-09-01 

27 TFA 10 §, PSA 22-23 §§. 


6.1 Analyserna 

Utlåtande 1999-12-22 . 

Skadetyp; Rörelseorganens sjukdomar 

Bakgrund 

Torbjörn har varit anställd som bageriarbetare hos arbetsgivaren X och där utfört arbete med tunga lyft 

och monotona arbetsställningar, vilket har medfört en förslitningsskada i nacken. Visandedagen är fastställd 

till 1994-01-03, d v s första dagen han har varit sjukskriven till följd av detta. 

Anmälan 

De särskilda blanketterna för anmälan av arbetsskada till såväl försäkringskassan som AMF (AFA) saknas 

i underlaget som tillställts för granskning. Ej heller finns den särskilda vållandeblanketten, som normalt 

utgör grund för utredningen, bilagt underlaget. En utredning är dock gjord genom ombudet, jurist på 

ett välrenommerat rättsskyddsbolag. Som skäl för vållandeprövning åberopas bl a nämndens tidigare utlåtande 

vid en godkänd olycksfallsskada (vållande) rörande en arbetskamrat samt därvid en mängd dokument 

rörande generella arbetsplatsförhållanden (läs risker) på Torbjörns arbetsplats. Utredningen hänvisar 

vidare till försäkringskassans föredragnings-PM rörande godkänd arbetsskada, d v s kassans utredning 

om orsak till de besvär som medfört godkänd arbetsskada. Därutöver ett beslut från Arbetarskyddsstyrelsen 

samt inspektions- och beslutsdokument från Yrkesinspektionen under åren 1993 – 1995 och avslutningsvis 

journalanteckningar som beskriver besvären och uttalar bedömning om orsak till uppkomst. 

Godkänd arbetsskada / ILO ? 

Försäkringskassan har godkänt att Torbjörns nack- axel och armbesvär har uppkommit till följd av annan 

skadlig inverkan i LAF, mening. Frågan är därmed alltså om det kan visas att arbetsgivaren har varit ansvarig 

och försumlig avseende besvärens uppkomst. Arbetsskadeanmälan har prövats med tillämpning av 

de stränga bevisregler, som tillämpas för skador med visandedag mellan 1993 och 2002-06-30. 

Utredningen 

Försäkringskassan har funnit att Torbjörn i sitt arbete har varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete och 

åsamkats en förslitningsskada i nacke med visandedag 1994-01-03. Kassans utredning (PM) inför beslut 

om godkänd arbetsskada samt läkarjournaler anger bedömning om att arbetsuppgifterna har orsakat här 

aktuella besvär. Därutöver åberopas i utredningen kritiska synpunkter från såväl Arbetarskyddsstyrelsen 

som Yrkesinspektionen angående arbetsförhållandena ur belastningssynpunkt. Yrkesinspektionen har 

härvid 1993-06-17 efter initiering av regionalt skyddsombud, d v s åtminstone ett halvår före visandedagen 

av Torbjörns skada, efter inspektion och beslut fastställt vid vite att företaget senast 1994-10-01 skall 

vidta åtgärder angående de belastningsrelaterade arbetsställningarna och arbetsrörelserna. Syftet, som här 

måste förstås, är att arbetsgivaren därmed har haft eller borde ha haft kännedom om sådan olämplig arbetsmiljö 

innan Torbjörns besvär visade sig för första gången (visandedagen) och – underförstått – att 

arbetsgivaren därmed borde ha vidtagit förebyggande åtgärder. I utredningen görs även gällande att Vå llandenämnden 

i ett tidigare utlåtande avseende ett arbetsolycksfall (!) och härvid ingående uppgifter om 

generella missförhållanden på den aktuella arbetsplatsen godtagit detta som grund för oaktsamhet, enligt 

SkL. 

Vidare görs gällande arbetsgivarens försumlighet avseende tillämpningen av Arbetarskyddsstyrelsens 

författningssamling, AFS 1983:6 ”Arbetsställningar och arbetsrörelser”. Detta med hänvisning till relevanta 

delar i föreskriften. Här avses 1 §, 2 § andra och tredje stycket samt 4 och 5 §§ (se kommentarer 

nedan). 

Arbetsgivaren har kommenterat utredningen och hänvisat till att de aktuella arbetsmetoderna har tillä mpats 

i mer än 50 år utan att detta har medfört några kända förslitningsskador. Man går därmed emot Yrkesinspektionens 

uppfattning och här meddelade uppgifter om belastningsskaderisker. 


Nämndens bedömning 

I sitt utlåtande håller nämnden i allt väsentligt med om uppgifter i utredningen och att det föreligger åtskilliga 

brister i den beskrivna arbetsmiljön. ”Kommer man till skada i en sådan arbetsmiljö är det mycket 

som talar för att vållande föreligger, men det gäller också att bevisa att arbetsgivaren i fråga har varit 

oaktsam och därvid vållat Torbjörns besvär”. Nämnden anser att kärnfrågan är om det kan anses visat att 

arbetsgivaren känt till de aktuella bristerna och därmed risken för uppkomst av sådana besvär som Torbjörn 

nu uppvisar. Utredningen är i detta avseende tunn, kommenterar nämnden och anger att det ex inte 

har gjorts gällande att liknande skador hade inträffat tidigare. Yrkesinspektionens rapport och synpunkter 

avfärdar nämnden med att här aktuella missförhållanden har väckts relativt kort tid innan visandedagen 

för Torbjörns besvär. Sammantaget bedöms det ej visat att arbetsgivaren av oaktsamhet vållat besvären. 

Kommentarer 

En till synes ”proffsig” utredning från jurist vid rättsskyddsbolag, men ändock har det 

inte varit möjligt att visa på sådant typiskt och förutsebart samband mellan arbetsmiljöbristerna 

och aktuella besvär, som ju krävs för att visa på vållande. Vad som är rätt eller 

fel i sådana här sammanhang är ju inte möjligt att tvärsäkert hävda, utan att möjligen 

slutligt ha prövat frågan inför en domstol. Nämnden skall ju fungera som en sorts domstol, 

enligt försäkringsvillkoren och det faktum att ärendet inte har begärts omprövat 

vid senare tillfälle kan ju möjligen uttolkas som att det bedömts vara ”kört” i visandehänseende. 

Vad som kan uppmärksammas är att argumentering om att de generella arbetsförhållandena 

på arbetsplatsen rörande en arbetskamrat, som har beskrivits och 

godkänts i ett annat vållandeärende, inte ens har kommenterats av nämnden. Än mer 

anmärkningsvärt kan tyckas vara det faktum att Yrkesinspektionen i inspektionsmeddelande 

– ett halvt år före Torbjörns skada visade sig – påtalar åtskilliga brister och särskilda 

risker vid samma typ av arbete också lämnas därhän av nämnden. Detta med en 

luddig kommentar om att missförhållandena har uppmärksammats ”relativt kort inpå 

visandedagen” och att arbetsgivaren därmed inte tidigare har varit medveten om risken 

för sådana arbetsskador. Om sådana slutsatser finns etablerade i nämndens praxis, så 

blir man normalt nyfiken på hur länge ett påpekande från en tillsynsmyndighet kan 

lämnas utan åtgärd ….? 

Uppenbarligen verkar det som om uppgifter om framför allt tidigare inträffade arbetsskador 

vid aktuellt typ av arbete är viktigt att kunna visa inför nämnden, d v s i utredningen. 

Likaså torde ev. tillbudsrapporter betinga motsvarande värde. 

Vad som förvånar vid denna granskning och analys är varför inte föreskriften om Internkontroll 

(AFS 1992:6), med tillämpning från tidpunkt flera år före besvärens visandedag, 

ingår och åberopas i vållandeutredningen ? Föreskriften är ju föregångaren till 

nuvarande ”Systematiskt arbetsmiljöarbete” – AFS 2001:1 och innehåller ex vissa 

grundläggande ansvarsuppgifter vid ledning av arbetet. Här främst avseende den fortlöpande 

undersökning och bedömning av risker, som följer av föreskriften 11 §. En 

hänvisning om försummelse av regler i AFS 1992:6 borde åtminstone, enligt vår bedömning, 

ha ingått i argumenteringen, liksom lagens (AML) innehåll i detta avseende 

(AML 3 kap 2 – 2a §§). 

Det är naturligtvis svårt att många år efter ett skadefall kunna få tag i nödvändiga och 

tillräckliga uppgifter till en vållandeutredning. Uppgift om tidigare skadefall hade dock 

sannolikt medfört en positivare utgång av vållandefrågan i detta ärende. Även om det 

kan vara svårt att i praktiken få fram sådana uppgifter, så hade det onekligen varit intressant 

om arbetsgivarens uppgifter att tidigare skador ej hade inträffat under 50 år varit 

möjliga att ”syna” närmare …. 


Utlåtande 1999-08-24 


Bakgrund 

Gjuteriarbetaren Dan har mellan åren 1987 och fram till visandedagen 12 oktober 1995 arbetat på en juster- 

och efterbehandlingsavdelning vid X gjuteri (arbetsgivaren). Han har där drabbats av en förslitningsskada 

i form av ”tendinit höger axel” 

Anmälan 

Anmälan om arbetsskada (fk) är dagtecknad 1996-01-18. I anmälan har angivits att skada har uppstått i 

axel, arm och att detta har inträffat i samband med packning av gjutgods, vilket har varit den huvudsakliga 

sysselsättningen. Detta i samband med s k telferarbete. I anmälan framgår vidare att de aktuella arbetsuppgifterna 

kräver mycket telferarbete, vilket sliter mycket på axlar. "Förslitning höger axel" är härvid 

den personskada som anmälan avser. 

Arbetsgivarens ”omedelbara åtgärd” för att förh indra skadan, enligt anmälningsblanketten och AML, har 

här inneburit anvisning av ”annat arbete” och som den åtgärd som på längre sikt efterfrågas har antecknats 

”rotation på arbetet”. Dessa sistnämnda uppgifter utgör således arbetsgivarens åtgärder efter föreskriven 

utredning, som följer av främst AML 3 kap 2a §. 


Försäkringskassan har, enligt underrättelse om beslut 1997-11-05, godkänt de anmälda besvären som arbetsskada. 

Kassan – eller den socialförsäkringsnämnd inom kassan, som beslutar om bl a livränte / arbetsskadeärenden 

har härvid bedömt att Dan, med hög grad av sannolikhet, har varit utsatt för annan 

skadlig inverkan (än olycksfall) i sin arbetsmiljö och att övervägande skäl talat för samband mellan hans 

besvär (tendinit höger axel) och beskriven arbetsmiljö. D v s arbetsskadeanmälan har prövats enligt de 

stränga bevisregler som är och har varit tillämpliga inom arbetsskadeförsäkringen, LAF från 1993. Godkänd 

arbetsskada hos försäkringskassan är därmed en ”inträdesbiljett” för prövning hos Trygghetsförsäkringen 

(PSA, TFA, TFA -KL) och den vidare bedömning av rätt till ersättning för inkomstförlust, som 

Vållandenämnden är satt att pröva, enligt villkoren i försäkringen. 

Utredningen 

Enligt utredningen, som i väsentligt bygger på försäkringskassans föredragnings-PM inför beslut om arbetsskada, 

framgår att arbete har utförts till stor del med händer och armar ovanför axelhöjd, avsaknad av 

höj- och sänkbara arbetsbord och mycket s k telferkörning. Detta i kombination med repetitiva och böjda/vridna 

arbetsställningar och lyft. Därutöver är det nu den skadades uppgift och ansvar att på egen 

hand presentera en utredning som visar på att arbetsgivaren av oaktsamhet / försummelse har orsakat de 

aktuella och som arbetsskada godkända besvären. I detta särskilda utredningsunderlag (AFA bl) hänvisas 

i huvudsak till 

dokumentation från Industrihälsan (fhv) arbetsplatsbesök 1989-08-23 och en särskild undersökning 

avseende belastningsskadeanmälningar vid företaget under åren 1986-89, som bifogas utredningen. I 

undersökningen beskrivs bl a att den enskilda arbetsuppgift som oftast angivits som orsak till besvär 

är telferarbete och ”efterbehandlingen” har de farligaste arbetsplatserna belastningsergonomiskt sett 

är orsak till många arbetsskador – så även den här anmälda. 

mindre bundenhet och större möjligheter till arbetsrotation, som förutsebart samband mellan de stadigvarande 

besvären och arbetsmiljön. 

uppgift om att ett flertal och likartade arbetsskador tidigare är anmälda 

information om risker för det aktuella arbetet har ej meddelats 

knapphändig information om hanteringen av maskiner och arbetsmetoder 

skyddsombudet intygar om förekomsten av ensidigt och repetitivt arbete med tunga lyft och påfrestande 

arbetsställningar för axlar, armar och rygg. Skyddsombudet meddelar också att många likartade 

arbetsskador har anmälts till AMF (AFA). 

Arbetsgivarens har inte meddelat några relevanta kommentarer till den presenterade vållandeutredningen. 



Nämnder tager för gott de uppgifter om ensidiga, obekväma arbetsställningar med tunga lyft och att arbetsgivaren 

under en längre tid har känt till skaderiskerna och tidigare anmälda skador av denna typ – 

utan att åtgärda riskerna. Nämnden finner därmed ”vid en samlad bedömning”, utan att specifikt hänvisa 

till någon konkret försummelse avseende tillämpning av AML, AV föreskrift (AFS) eller annan ev. lokal 

föreskrift, att arbetsgivaren är skadeståndsrättsligt ansvarig för det inträffade skadefallet och att Dan är 

berättigad till ersättning för inkomstförlust, enligt skadeståndslagen. 

Kommentar; 

Vållandenämnden anger inte annat skäl till sin bedömning än att arbetsgivaren har känt 

till skaderiskerna under en längre tid, men ej vidtagit några eller tillräckliga åtgärder för 

att förhindra dessa. Källstöd för en sådan bedömning torde rimligtvis kunna hänvisas 

till AML 3 kap 2 § (arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder för att förebygga att arbetstagaren 

utsätts för ohälsa eller olycksfall), men även AML 3 kap 2a § (..fortlöpande undersöka 

riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds av detta.) torde 

vara relevant i sammanhanget. Även föreskriften om internkontroll (AFS 1992:6) som 

gällde innan skadetillfället torde i delar (11 – 12 §§) även kunna visa på ett typiskt och 

förutsebart samband (adekvat kausalitet) mellan skadeståndsgrundande handling / försummelse 

och här angivna besvär. Enligt ovanstående (avsnittet ”Utredningen”) punktsatser 

hänvisas förvisso till ytterligare försummelser, men man lär knappast kunna göra 

bedömningen att sådana brister ligger ”i farans riktning” och på den grunden utgör skadeståndsskyldighet 

i sammanhanget. Att skyddsombudet har intygat uppgift om flertal 

tidigare och liknande skador vid arbetsplatsen och att arbetsgivaren inte har kommenterat 

eller på annat sätt motsatt sig uppgiften torde i detta ärende ha påverkat vållandenämnden 

vid sin ”samlade bedömning” …. F o m 1998 kan även AV föreskrift om belastningsergonomi 

(AFS 1998:1) användas vid argumentering i liknande utredningar. 

Härvid följer enligt 6 § bl a skyldigheter för arbetsgivare att – vad främst avse arbetsställningar, 

arbetsrörelser, manuell hantering, kraftutövning och stark styrt eller bundet 

arbete– tillse att arbetstagare har tillräckliga kunskaper och ge information om risker 

och möjlighet för arbetstagarna att träna in lämplig arbetsteknik. En allmän riskbedömning 

skulle man kunna uttrycka det. 




Bakgrund 

Britta har arbetat som affärsbiträde / kassörska sedan 1969 och där varit utsatt för skadlig inverkan i form 

av statisk belastning på nack- och skuldermuskulaturen, vilket sedermera har godkänts som arbetsskada 

av försäkringskassan med visandedag 9 november 1994. Detta under diagnosen ”huvudvärk, yrsel / 

spänningshuvudvärk”. 

Anmälan 

Anmälan om vållande är meddelad 1997-12-02 och bygger alltså på försäkringskassans beslut om godkänd 

arbetsskada, enligt underrättelse om beslut 1997-09-16. I anmälan till kassan har angivits skada på 

”huvud (ej ansikte)” och att ”arbetets/arbetsplatsen tekniska utformning”, ”arbetets/arbetsplatsens organisatoriska 

utformning” och ”arbetsmetoden” som faktorer som har medverkat till arbetsskadan. I vållandeanmälan 

anges huvudsakligen att arbetsgivaren vållat skadan till följd av att ett antal angivna föreskrifter 

(AFS-ar) ej har tillämpats och, som får förstås, att sådan försummelse har orsakat de som arbetsskada 

godkända besvären. 


De aktuella besvären (huvudvärk, yrsel och spänningshuvudvärk) har alltså godkänts vid försäkringskassans 

prövning av arbetsskadeanmälan. I försäkringskassans föredragnings-PM, d v s kassan utredning inför 

beslutet, framkommer att de aktuella besvären har börjat att yttra sig år 1987 och att Britta även efter 

denna tidpunkt har varit utsatt för ensidiga och repetitiva rörelser och tunga lyft. Detta har medfört statisk 

belastning på nack- skuldermuskulaturen, som alltså lett till yrsel och huvudvärk. Under den tid Britta 

har arbetat som butikskassörska, d v s åren fram till 1986 bedöms hon ha varit utsatt för skadlig inverkan 

och försäkringsläkaren har härvid vidare uttryckt att ”mycket talar för att det finns ett samband me llan 

den angivna skadliga inverkan och nu kvarvarande besvär.” Med detta till synes enda grund, enligt 

LAF i dess stränga regler f o m 1993, har alltså besvären godkänts som arbetsskada. 

Utredningen 

Anmälningsunderlaget för vållande hänvisar i huvudsak till en beskrivning av arbetsförhållandena som 

affärsbiträde / kassörska med tunga ensidiga och repetitiva rörelser och lyft. Detta har varit belastande 

och medfört besvär i nacke, axlar och armar. 

Utredningen innehåller en hel del hänvisningar till framför allt AML (kapitel 2 och 3), men även föreskrifterna 

AFS 1986:1, AFS 1993:38 (Arbete i utgångskassa), AFS 1996:6 (Internkontroll), AFS 1983:6 

(Arbetsställningar och arbetsrörelser) och AFS 1994:1 (Arbetsanpassning och rehabilitering) finns angivet. 

Någon direkt hänvisning till vad i föreskrifterna som ej har tillämpats och därmed åberopas ha samband 

med besvären finns ej angivet. Endast en uppgift om att arbetsgivaren inte har vidtagit ”nödvändiga 

åtgärder” i arbetsmiljön. 

Skyddsombudet har meddelat sin uppfattning att det är monotona, ensidiga och repetitiva rörelser som är 

orsak till Brittas stadigvarande besvär. I övrigt ingår försäkringskassans utredning inför arbetsskadeprövningen 

i utredningen, men normalt uttalar eller utreder inte kassan grunder för vem som har orsakat 

skadan, utan endast att skadan – i detta fall – har uppkommit genom skadlig inverkan i arbetet … 


Nämnden meddelar inledningsvis i sitt utlåtande de grunder som kassan har fattat sitt beslut (godkänd 

arbetsskada) på, d v s statisk belastning på nack- och skuldermuskulaturen samt en beskrivning av de aktuella 

besvären. Därefter konstaterar man att det visserligen är klarlagt hur Britta har ko mmit till skada – 

det följer ju av försäkringskassans beslut och utredning – men detta innebär dock inte att arbetsgivaren 

på denna grund skadeståndsrättsligt kan ställas till svars. Med hänvisning till detta och utredningen i övrigt 

bedömer nämnden det ej visat, d v s ej bevisat, att det föreligger något samband mellan visad försummelse 

och besvären i fråga. 


Kommentar; 

Vållandeanmälan i detta ärende innehåller en hel del hänvisningar och påståenden om 

att ett antal föreskrifter (AFS-ar) ej har tillämpats och därmed är orsak till de besvär 

som godkänts som arbetsskada. Härutöver åberopar man AML 2 och 3 kapitel och här 

finns ju – åtminstone i 3 kapitlet – vissa ”paradparagrafer” som normalt kan användas 

för att visa på det nödvändiga vållandet. När anmälaren dock inte ”sätter fingret på” 

några konkreta tillfällen för angivna försummelser, så vidtager uppenbarligen inte 

nämnden heller någon ytterligare efterforskningar eller funderingar. Nämnden begär ju 

inte in kompletteringar när utredningsunderlaget är alltför bristfälligt för en bedömning 

och detta drabbar då anmälaren oftast i form av avslag på begäran om inkomstförlust 

till följd av visat vållande. Det är alltså viktigt för en anmälare att känna till att det faktum 

att skadan har orsakats av arbetet och arbetsuppgifter och därmed godkänts som 

arbetsskada inte innebär att arbetsgivaren därmed är vållande. Till det senare krävs alltså 

en kärnfull utredning som visar på detta förhållande. 

Med tillgång till mer konkreta detaljer i den skadliga arbetsmiljön och mer uppgifter 

om arbete efter uppkomsten av Brittas besvär 1987, d v s om / hur arbetsgivaren skulle 

kunna anpassa arbetsuppgifterna med hänsyn till Brittas besvär, så vore kanske något 

vunnet inför en ny prövning hos Vållandenämnden. Arbetsgivaren hade ju uppenbarligen 

kännedom, eller borde ha haft kännedom om sådant förhållande med hänsyn till ex 

tidigare sjukperioder eller besvär som alltså ”började yttra sig år 1987” (försäkringskassans 

utredning). 


Utlåtande 2001-06-20.– Omprövning 


Bakgrund 

Britta företräds nu av rättskyddsbolag vid begäran om omprövning av vållandenämndens tidigare utlåtande 

1999-08-24 – dnr 765/99. Syftet är härvid att med nya uppgifter försöka att visa på arbetsgivares 

vållande 

Anmälan 

Någon särskild ny anmälan är inte meddelad annat än begäran om omprövning med en ny utredning som 

underlag. 


Som angivits i tidigare utlåtande har arbetsskada godkänts under diagnosen ”huvudvärk, yrsel och spänningshuvudvärk”. 

Utredningen 

Den nya utredningen är utförd av jurist vid rättsskyddsbolag. En betydligt utförligare än den förra som 

alltså inte gav positivt resultat för Britta. En omfattande argumentation med hänvisningar till framför allt 

AML krav, men även föreskriften om internkontroll (AFS 1992:6). Dessutom har bifogats en dokumentation 

av ett omfattande antal sjukgymnastikbesök under år 1987, vilket naturligtvis syftar på att visa att 

besvären har sin grund redan då och att arbetsgivaren därmed borde ha förstått problemen och anpassat 

arbetsuppgifterna (AML 2 kap 1 §) för Britta. Dessutom har i den kompletterande utredningen bifogats 

ett PM med ett antal fotografier, som beskriver olämpliga arbetsställningar med högt upplyfta och utsträckta 

armar vid arbete med framplockning av varor på ett hyllplan placerat ca 210 cm ovanför golvhöjd. 

Utredningen är till stor del inriktad på förhållandet att hyllplanen var placerade på en alltför hög höjd, 

vilket innebar belastningar för armar och axlar. I detta fall innebar detta en särskilt kraftig och olämplig 

påfrestning på Britta, som ju sedan tidigare hade besvär i dessa kroppsdelar. Utredaren menar att åtminstone 

den närmaste arbetsledaren borde ha känt till Brittas problem i detta avseende. Med kännedom om 

detta kan man knappast hävda att arbetsgivaren ex har uppfyllt kraven i AML 3 kap 2 – 2 a §§ om att 

”vidta alla åtgärder som behövs för att arbetstagaren utsätts för ohälsa och olycksfall”. 1992 kom föreskriften 

om internkontroll (AFS 1992:6) och från denna tidpunkt, så var arbetsgivaren tvungen att även 

tillämpa denna. Detta med innebörd att framför allt göra riskbedömningar / analyser av sin verksamhet 

och hur det påverkar risken för ohälsa och olycksfall. Arbetsgivaren har bestritt uppgiften om hyllplan på 

210 cm höjd och därmed står i viss mån uppgift emot uppgift inför nämndens prövning. 


Nämnden konstaterar inledningsvis i sitt nya utlåtande att den nya utredningen i allt väsentligt vidareutvecklar 

skadlighet vid arbete med hyllplan på en så hög höjd som 210 cm och konstaterar vidare att arbetsgivaren 

har bestritt sådant förhållande. Därefter kommenterar nämnden – något förvånande enligt 

vårt förmenande – att ”något egentligt nytt inte har tillkommit i omprövningsärendet”. Visserligen är, enligt 

nämnden, den nya utredningen betydligt bättre än den föregående, men egentligen är det ingenting 

som tyder på arbetsuppgifter och villkor avvek från vad som var normalt förekommande för ett arbete 

som detta. Vidare noterar nämnden att påstående om lagerhållning och hyllplan på hög höjd är bestritt 

och att ord därmed står emot ord. Därefter konstaterar nämnden att Britta förefaller ha sluppit arbetsrelaterade 

sjukskrivningar från sommaren – 87 till visandedagen 9 november 1994. Nämnden menar rimligen 

att intet, eller i vart fall inte tillräckligt är visat i utredningen som tyder på att det skulle ha föreko mmit 

något oaktsamhet från arbetsgivarens sida och därmed skadeståndsskyldighet. 


Kommentarer 

En ny utredning har presenterats, som innehåller väsentligt mer uppgifter om arbetsmiljön 

för Britta och vad specifikt som anses vara olämpligt i detta enskilda fall. Utgångspunkten 

är att försöka visa på olämpligheten att tilldela Britta arbetsuppgifter som innebär 

arbetsuppgifter med hantering av varor i butik på hyllplan som är 190 cm till 210 

cm ovan golvhöjd. Detta innebär ju mycket arbete med händer ovan axelhöjd och dessutom 

sträckningar som betraktas som direkt olämpliga för en butiksanställd. I detta särskilda 

ärende har Britta, enligt framför allt, försäkringskassans utredning bedömts ha 

varit utsatt för skadlig inverkan vid sina tidigare arbetsuppgifter som kassörska. Detta 

har inneburit besvär redan år 1987, vilket utredaren har försökt att visa i sin utredning 

och att åtminstone den närmaste arbetsledaren därmed borde ha insett det olämpliga av 

att tilldela de skadligt beskrivna arbetsuppgifterna till Britta. 

Det är något förvånande att nämnden trots allt meddelar ”avslag”. Uppenbarligen är det 

faktum att när uppgifter bestrids av arbetsgivaren, d v s då ord står emot ord, så är det 

mycket svårt att kunna visa på den nödvändiga skadeståndsskyldigheten. Detta anges i 

nämndens motivering som en orsak till att vållande ej anses visat. Därefter kommenterar 

nämnden – också något förvånande – att Britta från 1987 och fram till visandedagen 

”sluppit arbetsrelaterade sjukskrivningar” och att detta, som får förstås, skulle tala emot 

oaktsamhet från arbetsgivarens sida. Detta måste rimligen uppfattas som att nämnden 

endast godtar sjukskrivning som bevis på ytterligare besvär och olämplighet av tilldelade 

arbetsuppgifter. I denna utredning hade i vart fall en dokumentation avseende 13 

sjukgymnastikbesök under år 1987, om än ej kanske tillräckligt väl visats, så dock 

meddelats i utredningen. 


Utlåtande 2001-06-20.– Omprövning 2 


Bakgrund 

Britta företräds fortfarande av jurist vid rättskyddsbolag vid begäran om omprövning av vållandenämndens 

tidigare utlåtande 2001-06-20. Dnr 561/01 där nämnden ej har ansett att vållande har visats vid tidigare 

bedömningar. 

Anmälan 

Med stöd av bl a nya uppgifter från arbetsgivare angående tidigare motstridiga uppgifter om visst hyllplans 

placering har begäran om omprövning tillställts nämnden för nytt utlåtande. 


Närmare omständigheter omkring den godkända arbetsskadan framgår i analys avseende tidigare utlåtanden 

av vållandenämnden 1999-08-24, dnr 765/99 och 2002-05-29, dnr 411/02. 

Utredningen 

Utredningen inriktar sig nu på att ytterligare försöka visa på dels den olämpliga placeringen av hyllplanet 

/ lagerhyllan i butik och de särskilt ansträngande arbetsställningar som det innebar att ständigt ta ned, lyfta 

upp eller omplacera varor i oergonomiska ställningar. Nu har utredaren lyckats att få arbetsgivaren att 

medge förekomst av olämplig hyllplacering, vilket vid föregående bedömningstillfälle hos nämnden föranledde 

motstående uppgifter och således oklarhet i bevisvärderingsfrågan. I anslutning till dessa nu bestyrkta 

uppgifter hävdas två grunder för vållande. För det första borde placeringen av de aktuella hyllplanen 

ha föregåtts av en riskbedömning eller motsvarande analys under den tid Britta arbetade i anslutning 

till hyllorna. Detta enligt föreskriften om Internkontroll (AFS 1992:6) och med beaktande av Brittas 

hälsotillstånd, som med tydlighet borde ha varit känt av arbetsgivaren. Därutöver hävdas i utredningen 

att arbetsgivaren med beaktande av denna kännedom borde ha anpassat hennes arbetsuppgifter med hänsyn 

till besvären (AML 2 kap 1 §). I stället för att skapa en skonsam arbetsmiljö för Britta skapades än 

värre förhållanden, vilket har föranlett den godkända arbetsskadan. 


Nämnden konstaterar i utlåtande de nya uppgifterna om hyllplanets placering och att arbetsgivaren nu 

inte har invänt emot denna uppgift. Nämnden tager därmed uppgiften för gott och medger att vid sådant 

förhållande godtages de anförda påståendena om att Britta i stor utsträckning ända fram till visandedagen 

har haft att utföra tunga lyft i och över axelhöjd. Det får därmed anses oaktsamt av arbetsgivaren att inte 

ta sådana hänsyn vid planering av arbetsuppgifter och rätt till inkomstförlust föreligger därmed för Britta. 

Kommentarer 

En envis utredare har uppenbarligen lyckats få arbetsgivaren att bekräfta de tidigare 

omstridda uppgifterna om hyllplans placering och därmed olämpligheten att anvisa 

Britta arbetsuppgifter som har inneburit tunga och statiska arbetsrörelser med framför 

allt högt upplyfta och utsträckta armar över axelhöjd. På denna grund – d v s att arbetsgivaren 

inte har anpassat arbetet med hänsyn till Brittas fysiska förutsättningar (AML 2 

kap 1 §) – godtar alltså nämnden att skadeståndsgrundande oaktsamhet har förekommit. 

Nämnden kommenterar inte stöd i lag eller föreskrift för sin bedömning, men onekligen 

är hänvisningen i utredningen till föreskriften om Internkontroll (AFS 1992:6) också i 

allra högsta grad relevant för visad oaktsamhet. D v s sådan riskutredning och regelbunden 

kontroll och kartläggning av arbetsmiljöförhållanden, som utgör grundbulten i 

föreskriften. 

Att få en arbetsgivare att ändra tidigare bestridda uppgifter synes inte tillhöra vanligheterna 

vid omprövningar av nämndens tidigare utlåtanden. Även om det kan uppfattas 


pinsamt att bli tvungen att penetrera sin arbetsmiljö vid företaget, så förstår tyvärr inte 

alltid gemene arbetsgivare syftet med arbetstagarens utredning. Endast den upplyste arbetsgivaren 

känner till och kanske har förståelse för att vållandekravet är ett villkor i 

trygghetsförsäkringen – en spricka i trygghetsförsäkringen, tycker många … 


Utlåtande 2001-06-20. 


Bakgrund 

Roger har arbetat som brevbärare sedan oktober 1971. Han har där varit utsatt för skadlig inverkan i 

form av ensidiga och upprepade arbetsrörelser vid framför allt det sorterings- och utdelningsarbete, som 

förekommer i samband med postutdelning. 

Anmälan 

Anmälan utgörs av de särskilda utredningsblankett som försäkringsbolaget AFA har för ändamålet ko mpletterad 

med två bilagor där grunderna för syn på vållandet utvecklas. Roger har under en veckas tid var 

tvungen att använda en postutdelningsbil med fel på servostyrningen, vilket har medfört ont i höger axel. 

Detta medförde, enligt anmälan, en kraftig överansträngning och inflammation i axeln. Torbjörn anser att 

”arbetsgivaren borde ha tagit fordonet ur trafik med ett så allvarlig fel”. I utredningen ingår i övrigt försäkringskassans 

utredningsunderlag (föredragnings-PM), som alltså har legat till grund för godkänd arbetsskada, 

enligt LAF. Skyddsombudet har kommenterat anmälan med uppgift om att arbetsgivaren bör 

anses som vållande till arbetsskadan på grund av att ersättningsbil ej har erbjudits. 


Försäkringskassan har godkänt arbetsskada, varvid de aktuella axelbesvären varaktigt bedöms nedsätta 

arbetsförmågan till hel del under tid med arbetslivsinriktad rehabilitering (omskolning) och med hälften 

efter arbetsbyte till andra arbetsuppgifter. Med hänvisning till skadans visandedag, 1997-09-18, har LAF 

med de rigida bevisreglerna från 1993-01-01 till 2002-06-30 tillä mpats. 

Utredningen 

Utöver försäkringskassans utredningsunderlag är vållandeutredningen inte särskilt utförlig. Anmälaren 

beskriver i huvudsak omständigheter i samband med framförandet av postutdelningsfordonet och den 

trasiga servostyrningen samt att detta är orsaken till axelbesvären. Några hänvisningar till lagar eller föreskrifter 

förekommer över huvud taget ej i argumenteringen. Ej heller finns någon uppgift om att liknande 

s kador har inträffat tidigare. 

Arbetsgivaren har uttryckligen kommenterat utredningen med att bl a ange ”Många av våra arbetsuppgifter 

är enformiga och monotona. Vi vet att de kan ge problem med armar och axlar” (här åsyftas som får 

förstås sorterings- och utdelningsuppgifter som förekommer vid brevbäring). Däremot vill arbetsgivaren 

inte kommentera uppgiften om att servostyrningen skulle ha utlöst skadan. Därmed har nämnden att ta 

ställning till om visat vållande föreligger …. 


Nämnden konstaterar i sitt utlåtande att de anförda grunderna för arbetsgivarens ev. vårdslöshet är riktade 

emot det aktuella fordonsförandet i brevbärartjänsten och att skyddsombudet har samma uppfattning i 

vållandefrågan som anmälaren. Likaså anföres arbetsgivarens uppgifter om att han ej kan bedöma orsakssambandet 

som angivits i anmälan. Därefter uttrycker nämnden, som vanligt, att det ankommer på 

anmälaren att visa – d v s bevisa att arbetsgivaren här i fråga av försumlighet / oaktsamhet har orsakat 

aktuella besvär. Nämnden konstaterar kort att utredningen inte visar på detta faktum samt att liknande 

skadefall uppenbarligen ej tidigare har inträffat. Det påstådda vållandet är alltså ej bevisat i SkL mening 

och följaktligen utges ej ersättning för inkomstförlust, enligt samma lag. 

Kommentarer 

Detta ärende måste onekligen betraktas som ett typexempel på hur anmälaren riktar in 

sig på felaktiga omständigheter, som anses vara skadeståndsgrundande. Försäkringskassan 

har godkänt Rogers axelbesvär som arbetsskada, med huvudsaklig hänvisning 

till ”mångårigt postarbete med brevsortering flera timmar / dag samt ofta arbetsmoment 

med armen ovan axelplanet”. Rimligen bör han i sin argumentering för vållande hänvi- 


sa till sådana skadliga arbetsuppgifter och att arbetsgivaren inte har vidtagit förebyggande 

åtgärder för att förhindra uppkomsten av axelbesvären. Arbetsgivaren har t o m i 

sina kommentarer till den presenterade vållandeutredningen – hur tydlig som helst – 

angivit att han vet om de aktuella bristerna i arbetsmiljön (se avsnitt – utredningen, 

ovan). Därmed måste rimligen förstås att det med hänvisning till ex tidigare skadefall 

eller besvärsförekomst, innan Roger drabbades, borde vara möjligt att hänvisa till därefter 

sannolikt otillräckliga eller obefintliga åtgärder för att fortsättningsvis förhindra 

sådan typ av besvär. Som källstöd kan här bl a hänvisas till AML 3 kap 2 – 2a §§ och 

föreskriften om Internkontroll (AFS 1992:6) avseende framför allt fortlöpande undersökningar, 

kartläggningar och riskbedömningar av arbetsmiljön. Men framför allt (uteblivna) 

åtgärder till följd av konstaterade risker / brister i här avseende. 

Det är möjligt att begära omprövning av en tidigare vållandeanmälan utan någon begränsning 

i preskriptionshänseende. Lämpligen bör man vid sådan begäran komplettera 

en tidigare ingiven utredning. 



Skadetyp; Psykiska sjukdomar 

Bakgrund 

Lillemor har i sitt arbete varit utsatt för skadlig inverkan som medfört psykiska besvär och krisreaktion. 

Detta till följd av bl a utfrysning, mobbning och kränkande särbehandling med visandedag 27 januari 

1994. Till följd av besvären har Lillemor efter bl a arbetsprövning på en annan arbetsplats erhållit en ny 

anställning på halvtid. 

Anmälan 

Efter beslut hos försäkringskassan och dom i Länsrätten 9 maj 1997 har alltså Lillemor möjlighet att göra 

anmälan till trygghetsförsäkringen med hänvisning till arbetsgivares vållande. 11 juni 1997 har sådan 

anmälan ingivits till Vållandenämnden för prövning med huvudsaklig hänvisning till ett flertal konkreta 

beskrivningar av mobbnings- och kränkningstillfällen på arbetsplatsen. Arbetsgivaren har också fråntagit 

henne arbetsuppgifter och arbetsredskap. 


Psykiska besvär / krisreaktion har alltså godkänts av försäkringskassan s om arbetsskada med hänvisning 

till att skadlig inverkan har förekommit i arbetet. Vad som kan uppmärksammas härvid är att Lillemor 

har överklagat försäkringskassans ursprungliga (negativa) beslut och fått rätt vid Länsrättens prövning. 

Utredningen 

Utredningen beskriver inledningsvis den arbetssituation med samarbets- och relationsproblem på arbetsplatsen 

och redovisar ett antal konkreta exempel på situationer i arbetet som Lillemor har upplevt kränkande 

och därmed psykiskt belastande. Arbetsgivaren har ställts sig kallsinnig till uppgifterna, som alltså 

i hög grad riktas emot den ansvarige för arbetsplatsen. 6 april 1994 har yrkesinspektionen besökt arbetsplatsen 

och bedömt ett antal arbetsmiljöbrister föreligga, framför allt vad avseende psykosociala arbetsmiljön. 

I inspektionsmeddelande kommenteras bl a förhållandet att företaget vid inspektionstillfället 

hade två sjukskrivningar, som bedömdes relaterade till brister i den psykosociala arbetsmiljön och att flera 

arbetstagare hade slutat sin anställning på grund av samarbetsproblem. Yrkesinspektionen riktar härvid 

kritik och ålägger arbetsgivaren att; 

åtgärda ett antal uppenbara brister, bl a fördelning av uppgifter inom arbetsmiljöarbetet 

åtgärda rutiner för information om planerade förändringar av verksamheten 

åtgärda rutiner för rehabilitering och kränkande särbehandling 

klarlägga avståndstagande från att kränkande särbehandling accepteras 

En svidande kritik – men framför allt en viktig dokumentation avseende den psyksociala arbetsmiljön på 

företaget. I övrigt innehåller vållandeutredningen försäkringskassans motsvarande utredning, som ju i allt 

väsentligt bekräftar sambandet mellan ovan nämnda psykosociala arbetsmiljö och de besvär som alltså 

har föranlett arbetsbyte. 


Nämnden bedömer, med hänvisning till utredningen i ärendet, att arbetsskadan har uppstått till följd av 

relationsproblem på arbetsplatsen. Man anser härvid att allvarliga brister har förelegat i den psykosociala 

arbetsmiljön där Lillemor har arbetat och att sjukskrivningar och uppsägningar har sin grund i denna. 

Här anges uttryckligen att arbetsmiljöarbetet inte har bedrivits i enlighet med föreskriften om internkontroll 

(AFS 2001:1) och att det sålunda har saknas beredskap och rutiner för psykiska och psykosociala 

förhållanden på arbetsplatsen. Uppenbarligen har därutöver yrkesinspektionens inspektionsmeddelande i 

allt väsentligt utgjort grund för nämndens bedömning. Nämnden anser att ”det är sannolikt (vår kursivering) 

så att dessa brister i arbetsmiljön på ett avgörande sätt bidragit till Lillemors arbetsskada”. Därmed 

föreligger skadeståndsrättslig oaktsamhet och Lillemor har rätt till ersättning för inkomstförlust. 


Kommentarer; 

Det är uppenbarligen av stort värde om en utomstående part, i det här fallet yrkesinspektionen, 

har påtalat missförhållanden i en arbetsmiljö och i detta ärende finns ju en 

hel del anmärkningar att ta fasta på för nämnden. Nämnden klarlägger också i utlåtandet 

att det är lika viktigt att undersöka och genomföra riskbedömningar och analyser av 

hur arbetsmiljön påverkas i psykiskt och psykosocialt hänseende. Nämnden har också 

beaktat föreskriften om kränkande särbehandling (AFS 1993:17) – även om man inte 

uttryckligen har hänvisat till den i annat än att det är viktigt att rutiner för att förebygga 

kränkande särbehandling finns på arbetsplatsen. 

Ytterligare en intressant detalj som nämnden uttryckligen uttalar i sitt utlåtande är bevisvärderingen 

”sannolikt” (se nämndens bedömning ovan). I skadeståndsrättsliga 

sammanhang brukar man i allmänhet vara tvungen att styrka ett förhållande när det 

gäller att visa på samband med en oaktsamhet – eller åtminstone visa att sådant samband 

är klart mer sannolikt (än annan orsak till skada/besvär). D v s bevisvärderingskrav 

som normalt är strängare för den som hävdar skadeståndsskyldighet. Även om 

nämndens bedömning grundar sig på skadeståndsrätten visar alltså detta att nämnden 

gör en något snällare bedömning än vad som skulle ha varit fallet i andra motsvarande 

sammanhang. Detta har också tidigare uttolkats vid analyser av vållandenämndens bedömningar. 



Skadetyp: Rygg, höft, axel och domnande fingrar. 

Bakgrund 

Inkeri har arbetat som traversförare sedan 1974 och fram till 950921. Från 1976 har hon arbetat som 

traversförare på företagets skrotgård. Hon har i sitt arbete varit utsatt för skadlig inverkan i form av 

framåtlutad arbetsställning större delen av dagen vilket medfört besvär i rygg, höfter axel och domnande 

fingrar. 

Anmälan 

Arbetsskadeanmälan inlämnades första gången 19930-04-21 och försäkringskassan godkände arbetsskadan 

981209 med visandedag 960413. 


Besvären godkändes av kassan vilket öppnade vägen för krav på ersättning från AFA. 

Utredningen 

En gedigen utredning av Metall som hänvisar till att varken Arbetsmiljölagen eller dess tillämpliga föreskrifter 

har följts samt en historik över de arbetsskador företaget producerat under de senaste årens 

lopp kompletterat med utredningar som gjorts där företaget i slutändan struntat i att genomföra föreslagna 

åtgärder. 


Nämnden menar att det med den framlagda utredningen övertygande är visat att skadan beror på missförhållanden 

som varit väl kända för arbetsgivaren. Bifall således. 

Kommentarer 

Av stort värde har varit all dokumentation som presenterats av Metall. Framförallt så 

är min bedömning att redovisningen av andra skadade arbetskamrater och tidigare 

gjorda utredningar har spelat stor roll för ärendets utgång. Framförallt hänvisar 

nämnden till den stora utredning som gjordes om traversförarnas arbetsförhållanden 

under 1993 där arbetsgivaren medverkade. I utredningen konstaterades att ett stort 

antal traversförare på skrotgården under de senaste åren anmält arbetsskador av vilka 

några har lett till pensionering. 


Utlåtande 000524, 

Skadetyp: Vibrationsskada, vita fingrar 

Bakgrund 

Bilplåtslagare sedan 1979. Besvären debuterade i slutet av 80-talet. 

Anmälan 

Arbetsskadeanmälan till Försäkringskassan saknas i underlaget. 

Tfa- anmälan gjord 950202 och vållandeanmälan 951030 

Godk änd arbetsskada/ILO 

Besvären godkändes som arbetsskada av Försäkringskassan 941124 med visandedag 940411. Stefan har 

varit sjukskriven i omgångar efter visandedagen. 

Utredning 

En gedigen utredning inlämnades 1995 där man tagit med lag och föreskrifter, utredningar, protokoll 

från skyddskommitté samt utredning av Yrkesmedicin och Motorhälsan om bilarbetares arbetsmiljö och 

riskerna i yrket samt vad som kan åtgärdas för att minimera riskerna. Nämnden finner det inte visat att 

arbetsgivaren varit oaktsam på ett skadeståndsgrundande sätt. Arbetsgivaren har inte varit pådrivande 

men har inte heller nonchalerat frågan 

Efter avslaget 1997 återkommer Stefan med begäran om en ny prövning och har då kompletterat med 

flera uppgifter bl.a. att fler arbetstagare har drabbats och att arbetsgivaren kände till detta redan 1993. 


Vid en första prövning avslog nämnden Stefans yrkande på vållande 1997. Vid omprövningen tre år senare 

så biföll nämnden yrkandet. Motiveringen för bifallet var att det numera är klarlagt att arbetsgivaren 

kände till riskerna för skador beroende på arbete med vibrerande verktyg redan i juni 1993 och att man 

vidtog åtgärder först 1995. Dessutom har det blivit känt att flera arbetstagare på arbetsplatsen har drabbats 

av vibrationsskador. Arbetsgivaren ansågs då av oaktsamhet, och underlåtenheten att vidta aktiva 

åtgärder när man fick kännedom om skadorna, ha orsakat skadan 

Kommentarer 

Detta visar med tydlighet att trägen vinner. Genom att gräva fram fler underlag och 

framförallt sådant som visar att arbetsgivaren har vetat om riskerna om inträffade skador 

och inte aktivt vidtagit åtgärder för att förhindra att fler skadas. Arbetsgivaren har 

därför förfarit oaktsamt och anses därför ha vållat skadan. 


Utlåtande 010328 

Skadetyp: Hörselskada 

Bakgrund 

Gunnar arbetar som yrkesmusiker och var mellan september 1996 och april 1997 anställd för en musikal. 

Han arbetade vid 90 föreställningar samt repetitioner. 

Anmälan 

Arbetsskadeanmälan inlämnad 970416. TFA-anmälan inlämnad 980820 

Godkänd arbetsskada/ILO 

Försäkringskassan har godkänt Gunnars besvär med visandedag 970113 under diagnoserna hörselnedsättning, 

tinnitus och ljudöverkänslighet. 

Utredning 

En ganska gedigen utredning är inlämnad där hänvisningar sker till föreskriften 1992:10, brevväxling 11 

december 1996 och 19 oktober 1997, yttrande från ljudteknikern, ljudnivåmätningar, utlåtande från professor 

Axelsson samt meddelande från orkesterchefen till musikerna. Nämnden beklagar sig dock över 

att den är svårtillgänglig. 


Gunnar gör gällande att han utsatts för hörselskadligt buller som orsakat hans arbetsskada samt att arbetsgivaren 

genom passivitet förvärrat denna skada. Nämnden menar dock att det endast varit korta perioder 

av hörselskadligt buller som han utsatts för. Nämnden beaktar här det sakkunnigutlåtande som finns 

bilagt där - fritt citat- ”gränsvärdet för skadligt buller ligger vid 85 dBA för ett helt åttatimmarspass”. 

Med tanke på den korta exponeringstiden brukar det inte erfarenhetsmässigt medföra risk för hörselskada. 

Vissa individer är emellertid känsligare än andra och kan även vid lägre nivåer ådra sig hörselbesvär. 

Enligt nämndens mening är det på anförda skäl inte visat att arbetsgivaren har vållat Gunnars skada av 

oaktsamhet. Arbetsgivarens utlåtande om de åtgärder som ändå vidtagits för att komma tillrätta med bullerproblemet 

visar att denne inte genom oaktsam passivitet förvärrat Gunnars skada. Avslag på vållande. 

Kommentarer 

Detta underlag kräver en ordentlig genomgång. Vilken tidsrymd är acceptabel när det 

gäller att få till åtgärder? Hur är det med arbetsgivarens ansvar för det befintliga skicket? 

Ljudnivåer som konstaterats i februari 1996 och inte är åtgärdade i oktober 1996 

borde väl innebära att arbetsgivaren varit försumlig? 

Nämndens avslag med motiveringen att man inte i det inskickade underlaget kan utläsa 

att Gunnar annat än under kortare perioder legat över det gällande ”bullerhygieniska” 

gränsvärdet. Här har man inte tagit ställning vare sig till peakvärden eller att vi människor 

alla är olika och olika känsliga. Det kan nog finnas skäl att begära en omprövning 

efter att ha kompletterat med ett yttrande som styrker peakvärdenas betydelse för uppkomsten 

av skada under en kortare tidsperiod. 


Utlåtande 970528 

Skadetyp: Nack- / skuldermyalgi 

Bakgrund 

Majvor började 1982 som motorlindare i hemmet för att 1991 börja på lindningsavdelningen på företaget. 

Anmälan 

Anmälan till försäkringskassan gjordes den 960326 

Anmälan till TFA gjordes 960606 och till vållandenämnden 960219. 

Godkänd arbetsskada / ILO 

Försäkringskassan har godkänt hennes besvär som arbetsskada med visandedag 951206 och beviljat livränta 

från den 1 juli 1996. 

Utredning 

I ärendet finns bara inskickat kopior på anmälningarna. Någon utredning har inte presterats 


Nämnden utgår från det framlagda underlaget och menar att det inte framgår av utredningen att arbetsgivaren 

varit vållande. Det finns i alla fall inget i underlaget som påstår det varför man avslår vållande. 

Kommentarer 

Nämnden kan bara bedöma ärenden utifrån inskickat material. Det är upp till den skadade 

att visa att arbetsgivaren varit försumlig och åsamkat henne skadan. 

En komplettering med genomgång av tillämpliga föreskrifter, skyddsrondsprotokoll, 

skyddskommittéprotokoll, inspektionsbesök, arbetskamraters hälsoläge borde finnas 

med i en sådan komplettering. Redan det faktum att hon fått enklare arbetsuppgifter ger 

vid handen att arbetsgivaren varit medveten om hennes besvär beroende på arbetsuppgifterna. 

Har arbetsgivaren fortsatt att producera arbetsskador? 



Skadetyp: Epicondylit vänster armbåge. 

Bakgrund 

Styckare sedan januari 1993. som varit utsatt för skadlig inverkan i form av snedbelastande arbetsställning 

kombinerad med en gammal arbetsmetod vilken medfört epicondylit i vänster armbåge. Skadan 

godkänd av länsrätten med visandedag 941201. 

Anmälan 

Arbetsskadeanmälan saknas i underlaget men länsrättsdomen finns med som bilaga. TFA-anmälan är inlämnad 

950328 och vållandeanmälan är inlämnad 990910 till AFA och LO-TCO Rättsskydd har trätt in 

som ombud både beträffande arbetsskadan gentemot länsrätten samt vållandet. 


Länsrätten godkände arbetsskadan med hänvisning till den medicinska utredningen och menade att övervägande 

skäl talar för ett orsakssamband mellan den skadliga inverkan och hans besvär i vänster armb åge. 

Utredning 

Företaget har inte infört en arbetsmetod som fanns på marknaden redan i slutet av 80-talet förrän 1996. 

Arbetsgivaren menar också att hans arbetsbord har varit anpassat till hans förutsättningar utifrån vad som 

var tekniskt möjligt. Ombudet hävdar att Mikaels problem beror framförallt på två saker. Man har inte 

infört den arbetsmetod som hade inneburit lägre belastning på Mikaels vänstra arm. Dessutom så var 

bordet inte höj- och sänkbart. Sådan bord har funnits att inköpa under en lång tid innan denna skada inträffade. 

I början av 90-talet byggdes nya lokaler och den nya metoden hade kunnat införas i samband 

med denna. Inga tekniska eller praktiska hinder förelåg. 

Brister finns också beträffande hur man har följt Arbetsmiljölagen och dess föreskrifter. 


Nämnden finner det inte visat(bevisat) att arbetsgivaren har varit oaktsam genom att avvakta något med 

införandet av en ny arbetsmetod och påståendet att det inte gick att justera arbetsbordet bestrids. Sammantaget 

har Mikael inte visat att arbetsgivaren har vållat hans skada av oaktsamhet. 

Kommentarer 

Det borde vara möjligt att komplettera ärendet och begära en omprövning. Det som 

saknas är skyddsrondsprotokoll, skyddskommittéprotokoll, finns det fler skadade, har 

andra fått liknande skador. Inget yttrande finns från skyddsombudet. En uppföljning av 

arbetsgivarens påståenden bör göras för att se om det stämmer.. 



Skadetyp: Rygg, höft, axel och domnande fingrar. 

Bakgrund 

Inkeri har arbetat som traversförare sedan 1974 och fram till 950921. Från 1976 har hon arbetat som 

traversförare på företagets skrotgård. Hon har i sitt arbete varit utsatt för skadlig inverkan i form av 

framåtlutad arbetsställning större delen av dagen vilket medfört besvär i rygg, höfter axel och domnande 

fingrar. 

Anmälan 

Arbetsskadeanmälan inlämnades första gången 19930-04-21 och försäkringskassan godkände arbetsskadan 

981209 med visandedag 960413. 


Besvären godkändes av kassan vilket öppnade vägen för krav på ersättning från AFA. 

Utredningen 

En gedigen utredning av Metall som hänvisar till att varken Arbetsmiljölagen eller dess tillämpliga föreskrifter 

har följts samt en historik över de arbetsskador företaget producerat under de senaste årens 

lopp kompletterat med utredningar som gjorts där företaget i slutändan struntat i att genomföra föreslagna 

åtgärder. 


Nämnden menar att det med den framlagda utredningen övertygande är visat att skadan beror på missförhållanden 

som varit väl kända för arbetsgivaren. Bifall således. 

Kommentarer 

Av stort värde har varit all dokumentation som presenterats av Metall. Framförallt så 

är min bedömning att redovisningen av andra skadade arbetskamrater och tidigare 

gjorda utredningar har spelat stor roll för ärendets utgång. Framförallt hänvisar 

nämnden till den stora utredning som gjordes om traversförarnas arbetsförhållanden 

under 1993 där arbetsgivaren medverkade. I utredningen konstaterades att ett stort 

antal traversförare på skrotgården under de senaste åren anmält arbetsskador av vilka 

några har lett till pensionering. 



Skadetyp Epoxiallergi 

Bakgrund 

Anders har arbetat som lagerarbetare sedan 1980 har kommit i daglig kontakt med epoxi och oljeprodukter. 

Han har i sitt arbete varit utsatt för skadlig inverkan vilket medfört besvär med allergi 

Anmälan 

Arbetsskadeanmäl inlämnade 1996-02-06 . AMF har bedömt att Anders varit utsatt för skadlig inverkan i 

sitt arbete. 


Framgår inte i utredningen huruvida Försäkringskassan bedömt detta som arbetsskada. 

Utredningen 

Synnerligen mager utredning i skyddsombudets synpunkter framgår att någon utbildning i hantering av 

epoxiprodukter inte skett, arbetsgivaren har inte lämnat några synpunkter. 


Nämnden konstaterar att utredningen visar att Anders drabbats av eksem och att det sannolikt beror på 

kontakt med epoxi men att det inte i utredning bevisat att arbetsgivaren av oaktsamhet vållat skadan. 

Kommentarer 

En som sagt mycket undermålig utredning det borde i dessa fall vara möjligt för nämnden 

att begära in kompletterande uppgifter. 



Skadetyp astma 

Bakgrund 

Reparatören/sliparen Lars-Åke har varit anställd sedan mars 1991 och arbetat i huvudsak med slipning 

av frässtål och hyvelkuttrar, skäroljan som används irriterar luftvägar samt hud och ögon. 

Anmälan 

Anmälan om arbetsskada inlämnades 1995-12-20,AMF godkänd som arbetssjukdom med visandedagen 

1995-02-28. 


AMF har bedömt att Lars-Åke varit utsatt för skadlig inverkan av kemiska ämnen i arbetet d.v.s arbetssjukdom 

Utredningen 

Det framgår i utredningen att arbetsutrustningen varit undermålig och att maskinen borde varit inkapslad 

Lars-Åke påstår vidare att några instruktioner och utbildning i kemiska hälsorisker inte förekommit man 

hänvisar också till lagar och föreskrifter som stöd för påståendet att arbetsgivaren är vållande till skadan. 

Arbetsgivaren hävdar att Lars-Åke vid anställningstillfället fått information och att han då fått varuinformationsblad 

där det framgår vilka hälsorisker som finns i arbetet. 


Ord står mot ord och det kan inte anses bevisat att arbetsgivaren brustit i sin skyldighet att kontrollera 

arbetsmiljön på ett sådant sätt att han kan göras skadeståndsrättsligt ansvarig för den skada Lars-Åke fått 

. 

Kommentarer 

Trots att Lars-Åke och skyddsombud påtalat brister i hanteringen av skärvätskor och 

arbetsplatsens utformning så står ord mot ord, och då väljer vållandenämnden oftast 

avslå rätt till ersättning. Lars-Åke får sitt ärende omprövat och bifogar skyddsrondsprotokoll 

och inspektionsmeddelande från Yrkesinspektionen. Även här står ord mot ord 

och Vållande nämnden ändrar inte sitt beslut 



Skadetyp Lungsjukdom 

Bakgrund 

Arbetar som montör viket innebär montering i olika fordon. Arbetet sker i en stor monteringshall med 

exponering för bland annat bilavgaser och avfettningsmedel 

Anmälan 

Anmälan arbetsskada är gjord i efterhand med visandedagen 1998-05-26 


Besvären godkända som arbetsskada av Försäkringskassan med visandedag 1998-05-26 och av AMF 

med samma visandedag. 

Utredningen 

Anders har uppgett att han utsatts för skadliga luftföroreningar främst i form av dieselavgaser och att orsaken 

är att ventilationen är undermålig samt att en port till hallen var trasig. Arbetsgivaren har bestritt 

att ventilationen var undermålig och har hänvisat till ett protokoll över studie av ventilationen som företagits 

av Företagshälsan och till de skriftliga kommentarer som företrädare för arbetsgivaren och fackföreningen 

gemensamt avgett i samband med anmälan om arbetsskada. 


Nämnden konstaterar att Anders inte lyckats styrka att ventilationen varit undermålig, tvärtom talar utredningen 

för att ventilationen fungerat tillfredsställande. Något liknande sjukdomsfall synes inte heller 

ha inträffat tidigare. Mot denna bakgrund kan det inte anses bevisat att arbetsgivaren orsakat sjukdom av 

oaktsamhet. Anders har således inte rätt till ersättning för inkomstförlust enligt skadeståndslagen. 

Kommentar 

Arbetsgivaren har här dokumenterat arbetsmiljön och studier av ventilationsanläggning 

med hjälp av Företagshälsovård. 

Ärendet omprövas 2003-01-29 men nämnden anser att inget nytt framkommer som 

ändrar nämndens beslut 



Skadetyp. Lösningsmedelskada 

Bakgrund 

Lars har sedan 1979 arbetat som reparatör och har exponerats av främst lacknafta och fotogen som används 

vid rengörning av generatorer och elmotorer. Vilket har åsamkat en arbetssjukdom med diagnosen 

follikelcenterlymfom. 

Anmälan 

Arbetsskadeanmälan inlämnades1999-03-04 visandedag 1998-09-08 


Försäkringskassan har godkänt arbetssjukdomen med visandedagen 1998-09-08. 

Sjukdomar som är orsakade av Bensen finns upptagen i ILO konventionen nr.121 

Utredningen 

Väldokumenterad utredning bland annat från Yrkes och miljömedicinska kliniken. 

Det framgår också att arbetsgivaren inte haft kännedom om de arbetsmiljörisker som finns vid arbete 

med lösningsmedel. 


Sammantaget får det enligt nämndens mening anses det visat att omständigheterna kring lösningsmedelsexponeringen 

varit sådan att arbetsgivaren inte ´kan undgå att hållas skadeståndsrättsligt ansvarig för 

arbetssjukdom som Lars åsamkats, har följaktligen rätt till ersättning för inkomstförlust enligt skadeståndslagen. 

Kommentar 

Här har man tagit hjälp från Miljömedicinsk klinik dessutom deltog Företagshälsovård 

som har beskrivit exponeringen och risker kemiska ämnen detta har bidragit till nämndens 

beslut. 


7 Slutsatser 

Vi drar följande slutsatser: 

- Oavsett om nämnden har bifallit eller avslagit kravet på ersättning så är motiveringen ibland 

otydlig. Ibland uttalar nämnden vad som saknas i lite omskrivande ordalag och man kan då 

få tips om vad en omprövning bör innehålla. En omprövning lönar sig ofta om man kompletterar 

materialet med nytt underlag som bättre beskriver det inträffade. 

- Det inskickade underlaget är ofta bristfälligt och innehåller ibland inte ens krav på ersättning. 

Avsaknaden av hänvisningar till lag och eller föreskrifterna är mer regel än undantag. 

En bättre utformad blankett skulle vara till stor hjälp. 

- Om arbetsgivaren yttrar sig så förefaller det att vara svårare att visa ett vållande. Många 

gånger så står ord mot ord och nämnden väljer då att avslå kravet på ersättning. 

- Det saknas dokumentation om tidigare inträffade arbetsskador och tillbud både från arbetsplatsen 

och inom branschen. Okunskapen inom detta område är påfallande. Man kan undra 

om det inte finns något systematiskt arbetsmiljöarbete på arbetsplatserna eftersom så påfallande 

många anmälningar saknar jämförande statistik med andra inom branschen och framför 

allt om vad som har skett inom det egna företaget. 

- Arbetsgivarens okunskap om gällande lag och föreskrifter och den handlingsplikt som finns 

uttalad i Arbetsmiljölagen är besvärande. Känner man till risker måste man vidta åtgärder. 

Det är ju så elementärt. Det skulle behövas ett eget kunskapslyft för cheferna. Många besparingsprojekt 

skulle inte behövas om man åtgärdade de egenproducerade arbetsskadorna. 

8 Våra förslag till åtgärder 

Utifrån den genomförda fallredovisningen och våra slutsatser förslår vi följande åtgärder för att 

komma till rätta med bristerna avseende vållandeutredningar vid arbetssjukdomar: 

- Utbildning av arbetsgivare och fackliga organisationer. Okunskaperna inom detta område är 

betydande. Arbetsgivaren har tydligen inte förstått att detta är en försäkring som han betalar 

en premie till för sina anställda som ska ersätta att han slipper bli åtalad i allmän domstol 

för vållande till kroppsskada eller liknande. För de fackliga organisationernas del så handlar 

det om att förstå vilken roll man har. Det går inte att den ena stunden företräda medlemmen 

för att i nästa stund bevaka ekonomin i det av facket och näringslivet gemensamt ägda försäkringsbolaget 

AFA 

- Arbetsgivarens okunskap om sin handlingsplikt vid kännedom om risker är beklämmande. 

Likaså kunskapen om vilka föreskrifter som gäller på arbetsplatsen och vad som behövs i 

form av åtgärder för att uppfylla dem. 


- Ett systematiskt arbetsmiljöarbete där både förebyggande tankearbete och åtgärder utifrån 

tillbudsrapportering och inträffade arbetsskador leder till förbättrad arbetsmiljö och hälsa 

för de anställda måste införas och är dessutom ett lagkrav. 

- En förändrad och förbättrad utredningsblankett som ger anmälaren stöd och struktur i sina 

krav på ersättning borde tas fram av AFA. Detta skulle vara till stor hjälp både för de anställda 

och de som ställer upp och hjälper dem. 

9 Bilagor 

9.1 ILO-förteckningen nr 121 

9.2 Hjälp vid utredning 

9.3 AFA blankett ”utredningsunderlag vid vållande 


Referenslitteratur 

Ifu förlag, 2004 Ersättning vid personskada 

Grönwall, Hessmark, Jansson, 2003 Arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd 

Gullberg, Rundqvist, 2004 Arbetsmiljölagen i lydelse 1 januari 2004 – kommentarer 

och författningar 

Strömbäck, 1999 Bevisat vållande – en spricka i trygghetsförsäkringen 

Randquist, Stéen, 2003 LO Skadehandboken 

Wikner, 2002 Skadestånd vid personskada 

Trogisch, Sambandsbevisning i mål om personskada i särskild belysning 

av bedömande av whiplash. 

Tidningen Alla nr 1-2005 Blankettguiden 

Artikel tidningen Alla, 

2001-09-27 

Utslag arbetssjukdomar i vållandenämnden

Juridiska as - Seko

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?