Europa och turken - Armenica.org

folkmordet på de kristna i Turkiet genom att, under perioden 1919-1923, rensa landet från
anatoliska och pontiska greker. 82
När Karlsson börjar diskutera frågan om huruvida det rörde sig om folkmord eller inte så
begår han generalmisstaget att försöka identifiera frågan som en ”turkisk-armenisk” sådan.
Faktum är dock att armenierna (i synnerhet inom forskarvärlden) utgör en ytterst liten minoritet
bland erkännarna av det armeniska folkmordet. Saken är snarare så att det finns en turkisk
version och en som resten av den akademiska världen påstår, precis som det har nämnts tidigare
med resolutionerna hos IAGS och listan över världsledande folkmordsforskare. Det
kontroversiella är snarare inte huruvida det var folkmord eller inte, utan om det är värt att
erkänna det som sådant från ett realpolitiskt perspektiv. Det finns knappast något land (förutom
Turkiet och kanske Azerbajdzjan) som inte erkänner att mellan 1 och 1,5 miljoner armenier (plus
hundratusentals andra kristna) föll offer för massakrerna under första världskriget, utan det är
frågan om stämpeln ”folkmord” som är tröskeln, en handling som kan grusa relationerna med
Turkiet. Det är nu klart att en överväldigande majoritet bland akademiker anser massakrerna och
deportationerna utgör ett fall av folkmord. Även från juridiskt perspektiv borde det vara
uppenbart att behandlingen av armenierna var ett folkmord, i synnerhet från FN-konventionens
perspektiv.
En viktig detalj om FN-konventionen och högst relevant aspekt för just diskussionen som
förs i boken är något som gemene person faktiskt inte känner till och Karlsson missar att nämna,
nämligen att FN-konventionen är egentligen baserad på armeniska folkmordet som utgångspunkt.
Begreppet genocide (folkmord) härrörs från genos (grekiska för familj, stam eller ras) och -cide
(derivata från latinets cidium för döda) och myntades först efter andra världskriget av den
polskjudiske juristen Raphael Lemkin då han år 1946 författade grunden till resolution I:96 i FN:s
säkerhetsråd. 83 Lemkins tankar i frågan gick tillbaka till 1933 då han berördes starkt av
massakrerna på araméer i Irak, händelser som i sin tur påminde honom om massmorden på
armenierna under det första världskriget. 84 Lemkin var närvarande vid Soghomon Tehlirians
rättegång, där han stod åtalad för att ha mördat paschan Talaat, den f.d. osmanske
inrikesministern och en av organisatörerna bakom det armeniska folkmordet. Tehlirian hade
spårat upp Talaat till Berlin, dit den före detta osmanske storvesiren hade flytt undan rättvisan
efter krigsslutet 1918, och skjutit honom på öppen gata. Vid rättegången insåg Lemkin det
paradoxala i situationen: ”Det är ett brott av Tehlirian att mörda en individ, men det är inget
brott av hans förtryckare att ha mördat mer än en miljon individer.” 85 Efter att ha konstaterat
den akademiska och den juridiska världens övertygelse i frågan, är det bara den politiska viljan
82 Se bl. a. Peterson, Merrill D., "Starving Armenians" : America and the Armenian genocide, 1915-1930 and after,
Virginia, 2004
83 Mace, James E., Facts and Values: A Personal Intellectual Exploration, i Totten, Samuel and Jacobs, Steven
Leonard (red.), Pioneers of Genocide Studies, New Jersey, 2002, s. 65.
84 EuropaWorld, Raphael Lemkin, June 22, 2001, http://www.europaworld.org/issue40/raphaellemkin22601.htm.
85 Gerner, Kristian och Karlsson, Klas-Göran, Folkmordens historia, Perspektiv på det moderna samhällets skuggsida,
Stockholm, 2005, s. 67.
30