Europa och turken - Armenica.org

gång väl till pass när Karlsson hävdar att armeniska nationalister räknade med ”massfördrivning
av muslimer [som] en förutsättning för att uppnå den armeniska revoltens nationella
målsättningar” (s. 168). Karlsson kan omöjligen vara bekant med den ungturkiska
revolutionsrörelsens historia, än mindre den armeniska revolutionsrörelsens historia. Hade han
bekantat sig med mer text och annat verl än det som anges i litteraturlistan så kunde han ha
åtminstone tillagt att armeniska Dashnaktsoutyoun, i särklass den största nationalistiska paritet i
osmanska riket och Västarmenien, var en av de närmaste samarbetsparterna till Ittihad ve Terraki
(ungturkarna). Armeniska ledare, i skillnad till andra misstänksamma kristna ledare på Balkan,
hoppades att kunna avlägsna sultan Abdul Hamid II från styret och istället införa en
konstitutionell monarki och ett styre där alla nationaliteter skulle garanteras lika rättighet inför
lagen och få garantier för sina liv och egendomar. 54 Armeniska nationella rörelsens mål, precis
som det har nämnts vid ett par gånger tidigare, handlade därmed om en federativ stat där man
skulle ingå i det osmanska respektive det ryska riket och handlade absolut inte om skapandet av
ett självständigt Armenien där man behövde massfördriva muslimer för att därmed kunna
åstadkomma en tätare armenisk demografi som berättigandet av en armenisk stat. Dock hindrar
dessa fakta ändå inte Karlsson från att gång på gång upprepa dessa grundlösa påståenden (bl.a. s.
169) som är överflödiga i Justin MacCarthys och Guenter Lewys diskussion om armeniska
folkmordet.
Ett annat tillvägagångssätt i folkmordsförnekelse är vilseledande argument som oftast
åstadkoms genom att inkludera flera andra fall av liknande händelser när man pratar om ett
specifikt fall, t.ex. det armeniska folkmordet. Jag har personligen råkat ut för detta vid flera
tillfällen, när förnekaren, efter någon tids diskussion och konfrontering av fakta och bevis, inte
har något konkret svar eller någon passande förklaring i arsenalen och tar till mer desperata
åtgärder, bl.a. genom att börja nämna alla andra möjliga fall av massakrer, etniska rensningar och
omstridda fall av folkmord. Avsikten är att börja prata om allt annat än själva kärnämnet.
Exempel på dessa frågor är ”om nu det armeniska folkmordet eller massakrerna ska erkännas,
varför nämner man inte fransmännens massakrer i Algeriet eller övergreppen och etniska
rensningarna av muslimer på Balkan under första världskriget o. dyl?” Även Karlsson använder
sig av detta och vävar in dessa argument i sin diskussion (s. 169 samt s. 190-191). Det ska framgå
att dessa påståenden tillskriver han de turkiska historikerna och media, men argumentationen är
för återkommande och övertydligt för att den inte ska uppfattas som författarens egen.
Gensvaret på denna taktik bör vara att diskussionen om armeniska folkmordet inte bör ha något
som helst med fransmännens massakrer i Algeriet att göra eller något annat folkmord.
Händelserna i osmanska riket under första världskriget har dokumenterats och bevisen är
överflödiga på den egentliga agendan bakom dessa massakrer, etniska rensningar och övergrepp.
Därför kan man fastställa frågan om folkmordets realitet utifrån de existerande bevisen om
turkiska regeringens behandling av den armeniska befolkningen, så väl som
54 Armenica.org, Historia, s. 272.
22