Europa och turken - Armenica.org

angav några specifika grupper, varken etniska eller religiösa. Däremot fastställer artikel 38, sektion
III (Beskyddandet av minoriteter) att ”Den turkiska regeringen åtar sig att säkra fullt och
komplett skydd för liv och frihet för alla invånare i Turkiet, utan särskiljande av härkomst,
nationalitet, språk eller religion” 15 . Detta innebär att t.ex. i kurdernas fall har Turkiet brutit mot
denna artikel ända sedan 1923 då kurder inte ens har fått kalla sig för ”kurd”, utan
varit ”bergsturkar”. Om man sedan återgår till Karlssons återgivning av Kemal Atatürks
grundpelare för den nya republiken (s. 61) så ser man att åtminstone två (eventuellt även själva
sekulariseringen), nämligen nationalism och etatsim var direkta lagbrott mot Lausannefördragets
Sektion III, i synnerhet artiklarna 37-44. Det man reagerar främst på här är vetskapen om
Karlssons tidigare post som chefsanalytiker på UD och den totala avsaknaden av någon som
helst anmärkning på denna uppenbara motsägelsefullhet. Frågeställningen är så pass uppenbar att
det faktiskt blir mer svårt att missa den medan man läser texten, än svårare när man själv skriver
den.
I diskussionen om ”Den kurdiska frågans komplexitet” (s. 136) använder Karlsson ofta
begreppet ”integrera” vilket i flera sammanhang verkar snarare likställas med ”assimilera” (t.ex. s.
139). Karlsson påpekar att ”den påtvingade sekulariseringen och turkifieringen” gick hem
betydligt lättare hos andra muslimska flyktingar från Balkan och Kaukasus (så gott som alla var
turkar eller med etniskt ursprung i Centralasien och nära band med osmanska turkar) medan
detta möttes med motstånd från kurder (för att inte nämna armenier, assyrier/syrianer/kaldéer,
pontiska och anatoliska greker). Det är ytterst beklämmande hur Karlsson verkar förringa denna
tvångsassimilering till ”integrering” samt missar att sätta den i ljuset av Lausanneföredragets
ovannämnda artiklar. Det som utelämnas också är att när denna policy om påtvingad turkifiering
misslyckades så tidigt som under senare hälften av 1800-talet, så tog man till ännu mer drastiska
åtgärder involverande våld, massakrer, etniska rensningar och slutligen folkmord, vilket vi
återkommer till senare. När Karlsson senare kommer in på frågan om PKK, gör han följande
anmärkning: ”Sommaren 1987 infördes undantagstillstånd och byar som inte kunde kontrolleras
började evakueras och i många fall förstöras med motiveringen att invånarna på så sätt skulle
skyddas och gerillan inte kunna tilltvinga sig tak över huvudet och mat och dryck.” (s. 146). Det
framstår ganska besynnerligt att den före detta chefen för UD:s idé- och analysgrupp missar en
sådan uppenbar missgrep och handling från turkiska statens sida, utan att analysera eventuella
andra bakomliggande motiv, t.ex. den ”sociala ingenjörskonst” som den turkiska regeringen har
hållit på med sedan andra hälften av 1800-talet för att eliminera områden med högt icke-turkisk
befolkningsdensitet. 16 Att han sen några rader senare påstår att PKK fick ”en allierad i det nya
självständiga Armenien” är också ett sådant påstående utan någon som helst substans; i synnerhet
i boken utan referenser eller källor. Armenien och Karabakh har till och från anklagats för att
vara fristad för PKK och dessa beskyllningar har oftast kommit när Turkiet (i folkmordsfrågan)
15 World War I Document Archive, Treaty of Lausanne, 1923; http://wwi.lib.byu.edu/index.php/Treaty_of_Lausanne
16 Armenica.org, Historia, s. 319.
12