Europa och turken - Armenica.org

varav den kortaste var förstås genom Armenien. Dock valde man, i en uppenbar policy för den
ekonomiska isoleringen av Armenien och den långsiktiga policyn om underkuvandet av landet,
att dra ledningen runt Armenien och gå genom Georgien. Detta gjorde att ledningen blev cirka
210 km längre och kostade närmare en halv miljard mer att bygga. 12 Samma policy tillämpas än
idag under 2008, då man bygger järnvägen Baku-Tbilisi-Kars utan att inkludera Armenien i
projektet och trots att det redan finns en järnväg mellan Guymri (i Armenien) och Kars, något
som från turkiskt håll medvetet tjänar syftet att ännu mer isolera Armenien från regionala projekt
och utöva press på landet för att ge efter turkiska och azeriska krav. 13 Moment 22 i denna fråga
uppenbaras när man sedan påtalar att EU är sedan flera år tillbaka engagerad i den såkallade
Grannskapssamarbetet (Neighbourhood Co-operation policy) med ett antal östeuropeiska länder
och länderna i södra Kaukasus, däribland Armenien. 14 Ett turkiskt medlemskap med bibehållet
status quo gällande gränsen och relationerna mellan Turkiet och Armenien innebär plötsligt att
EU för ett grannskapssamarbete inom handel, infrastruktursuppbyggnad och utveckling med
Armenien samtidigt som EU (via Turkiet) har sina gränser stängda mot Armenien och utövar
embargo mot landet (vi återkommer till de turkisk-armeniska relationerna något längre fram).
Därför låter det naivt att propagera för öppnandet av en gräddfil för Turkiet och inslussningen av
landet in i unionen utan att de uppsatta kriterierna har uppfyllts. Visserligen påpekar Karlsson
några av dessa krav, men lik presentationen av sakfrågor i resten av boken, är dessa brister
alldeles sällsynta i hans text (åtminstone i relation till den stora mängden med fördelar som radas
upp) eller så nämns de bara hastigast för att sedan rationaliseras genom målandet av ännu ett
ofördelaktigare alternativt om man fäster alldeles för stort värde vid de existerande problemen.
Som en faktor nämner Karlsson hur ett turkiskt medlemskap skulle ”genom Turkiets historiska
förbindelser med denna region och goda kontakter såväl med Israel som arabvärlden öka EU:s
möjligheter att föra en proaktiv politik inte bara i denna del av världen” (s. 101). Det är
besynnerligt att Karlsson (åtminstone utifrån perspektivet på de historiska banden) inte relaterar
detta påstående med det hans själv skriver på s. 76:
När Erbakan blev premiärminister 1997 gjorde han följdriktigt sitt första utlandsbesök i
arabvärlden men Egyptens president Mubarak vägrade ta emot honom och i Libyen blev han av
Qadhdhafi uppläxad för den turkiska politiken i kurdfrågan. I arabvärlden var Turkiet förknippat
med osmansk imperialism och försöken att skifta lojalitet till den muslimska och arabiska världen
slutade med en ansiktsförlust för de turkiska islamisterna.
Två saker blir aktuella: 1) Från denna händelse i 1997 har den turkiska imagen i denna bemärkelse
knappast genomgått någon revolutionerade förändring 2) att Karlsson härmed, inom spannet av
12 Armenian Assembly of America, Baku-Ceyhan Energy Transportation Route through Armenia, Washington D.C.,
12 April 2002
13 Üzerkan, Fulya, Baku-Kars Raiway: Armenia isolated but region is integrated, Ankara, December 26, 2008;
http://www.turkishweekly.net/news/48776/baku-kars-raiway-armenia-isolated-but-region-is-integrated.html.
Se även Civil Georgia, Georgian, Armenian Ministers Comment on Baku-Kars Railway, Tbilisi, June 27, 2006;
http://www.civil.ge/eng/article.php?id=12918
14 European Commission, European Neighbourhood Policy, 2008, http://ec.europa.eu/world/enp/index_en.htm
10