Tomas Järund - Föreningen för Fjällbacka

dock inget företag, som tillverkade sådana
remsor, så jag erbjöd mig att tillverka dem
på företaget Inventing i Fjällbacka, som
broder Ingmar och jag startat två år tidigare.
Hans Rausing gav mig skriftligen tillåtelse
att göra detta.
Geniala maskiner
Jag kommer nu till hur Inventing kom till.
På min semester sommaren 1956 besökte jag
Skredsvik, där min bror Erland var arbetsledare
på det stora bergrumsbygget för krigsfartyg.
Man höll just då på med armering av taken,
och jag tyckte det såg onödigt krångligt ut. Väl
tillbaka i Fjällbacka gjorde jag en anordning
för takarmering på mitt sätt. Ett plåtbleck
formades så som på bilden. Blecket stoppades
in nederst i hålet, ett fint rör fördes upp, så
att luften kunde komma ut, cement sprutades
in och armeringsjärnet pressades slutligen på
plats. Blecket hindrade cementen att rinna
ut. Jag demonstrerade metoden i Skredsvik
veckan därpå och det blev omgående antaget.
Vi tog patent på systemet och kallade det
Injekto. Arne Fredlund stansade stoppblecken,
Vicke Widelius tillverkade cementsprutor och
Ingmar reste runt och sålde systemet till gruvor
och bergrum. Vi levererade hundratusentals
stoppbleck. Patentet har nu gått ut, men
metoden används fortfarande. Det var viktigt
att Inventing redan var ett etablerat bolag, som
kunde ta emot en beställning av remsor från
Tetra Pak. Företaget anställde sedan duktiga
ingenjörer, varav Sten Nilsson blev den förste
och som sedan länge var min närmaste man
på Tetra. Han följdes sedan av flera andra och
tillsammans har vi skapat geniala maskiner för
olika ändamål. Vi gjorde förpackningsmaskiner
för bröd åt KF, termometerskydd åt Astra mm.
1 • Fjällbacka-Bladet • December 2001 • Nr 91 •
Tätningsremsan, blev den slutliga lösningen
på läckageproblemet. Plastfilmen ur vilken
remsorna skars ut blev alltmer komplicerad
i framställningen allteftersom kraven ökade.
Volymerna av remsor ökade år för år och till
sist trängde den ut all annan tillverkning.
Den första remsmaskinen placerades i
Ingmars affär, i den del där Kapten Falcks
krog nu bakar pizzor. Efter hand fylldes
affären och fyra andra hyrda lokaler med olika
maskiner, och 1962 blev det dags att bygga
den första delen av nuvarande fabriken. 1972
krävde Tetra Pak att remstillverkning även
fanns i något annat land. Man var rädd för
att t.ex. en brand eller en strejk, skulle kunna
påverka hela koncernen. Tetra Pak hade
blivit allt mer beroende av tillverkningen i
Fjällbacka. Vi byggde då en fabrik i Hjörring
på norra Jylland, som nu är lika stor som
den i Fjällbacka. Men all utveckling sker
fortfarande i Fjällbacka. De senare decennierna
av Inventings utveckling, har letts av
min son Erik.
1958 gick tetraedern för första gången med
vinst. Fram till dess hade all utveckling och
försäljningsorganisation mm betalts av Å&R
och banklån. Samma år var tetramaskinen
färdigkonstruerad, med automatisk packning
av tetraederna i specialkonstruerade korgar.
Mitt arbete med teramaskinerna var därmed
avslutat. Detta år började också utvecklingen
av en fyrkantsförpackning den sk. ”Tetra-
Brik”-en, som kom att sluka all vinst från
tetraedern plus att man 1965 tvingades sälja
Å&R. När sedan även Tetra-Brik kunde göras
aseptisk blev Tetra Pak ett av världens mest
lönsamma företag.
Tetra Pak tvingades tills sist, p.g.a. EUreglerna
att överta remstillverkningen i
Fjällbacka och köpte därför Järund Inventing
1993. Men namnet behölls i Tetra Pak
Inventing.
Insändare:
Var är polisen?
Nedtecknat av Anders Järund
20 augusti bröts ett fönster upp i Fjällbacka
turistinformation. Tjuvarna visste exakt vad
de skulle göra. De tog alla kassor och mynt,
dvs bara kontanter. De rörde inget annat.
De lämnade frimärken, böcker och biljetter.
Troligen tog det dem 5 min att gå in och ut.
Det är första veckan som det är mörkt längre
tid på torget i Fjällbacka. Korvkiosken stänger
tidigare och det gör också restaurangerna.
När det blir mörkt går folk och lägger sig.
Kommunen har kostat på ett fint torg, men
har inte pengar att underhålla belysningen.
När det blir midnatt i andra halvan av augusti
får man lita på månen. Natten till måndagen
regnade det.
När hamnvakten upptäcker inbrottet
kontaktar han oss och vi ringer polisen. Det
är klart de inte behöver komma med sirener,
men jag trodde att de inom någon dag skulle
visa sig och undersöka det hela.
Tisdag morgon ringer jag för att höra om
de tänkte komma. Nej, om det inte fanns
feta fingeravtryck eller blod var det ingen
idé. Jag frågade vad vi kunde göra för att
förhindra inbrott i framtiden. Du får väl
sova där, föreslog polisen.
Men vad gör jag när någon kommer? Jo,
jag kan tända och hoppas att de försvinner.
I fortsättningen ska vi alltså utrusta oss med
basebollträ och bo i vårt hamnkontor och
turistinformation. Vår 7-årige son tyckte att
det verkade dumt.
Susanne Hadenius-Granqvist