06 Om Arkeologisk Metod

ande inte skulle komma tillbaka till de levandes värld, eller för att en gudom
skulle ta emot den döde, eller helt enkelt för att ingen ville ha vissa objekt
som den döde ägt.
Relationen till djur och döda ting avser här alla abstrakt existerande relationer
till, regleringar och värderingar av djur och döda ting som inte är av
ekonomisk art. Att gravlägga en hund men inte ett vildsvin, samt att deponera
en flintyxa i en grav men inte ett hus, visar på åtskillnader i relationerna.
Därmed kan vi studera likheter / olikheter.
Mänskligt beteende och arkeologi
Alla arkeologiska studier har till syfte att i högre eller mindre grad klarlägga
en mänsklig verksamhet under forntiden. Varje likhet / olikhet hos objekten
rörande form, tid, rum, praktisk funktion, ekonomi och social miljö säger
oss någonting om likheter / olikheter i det mänskliga agerandet. Vi vill få
kunskap om hur människor agerat i olika forntida situationer. För att kunna
dra slutsatser om det, måste vi ha så mycket kunskap som möjligt om den
konkreta forntida situation som avses att bli studerad. Med andra ord, vi behöver
få kontroll över de väsentliga faktorerna för att minska felmarginalerna
så mycket som möjligt. All sådan kunskap kan härledas till de primära
och sekundära objekten.
Så långt kan det anses vara logiskt korrekt, men därefter får vi problem. Vad
är mänskligt beteende / agerande, hur yttrar det sig, hur stor är variationen,
vad är "normalt", och under vilka förutsättningar gäller det? Den viktigaste
frågan, som också ersätter de andra, är ifall människosläktet följer vissa på
förhand givna mönster.
En grundläggande aspekt på denna fråga är ifall utvecklingen från t.ex. de
tidiga Homo sapiens sapiens varit linjär, det vill säga om utvecklingen följt
samma mönster och att enda egentliga skillnaden mellan oss och andra kulturer
är att vi hunnit olika långt. Om det är så, kan vi förstå vår egen forntid
genom att studera andra folkgrupper som befinner sig på just den utvecklingsetapp
som avses att bli studerad. Antropologin har mycket tydligt
lyckats visa att det inte alls förhåller sig så. Om denna tanke var riktig, skulle
vi kunna förvänta oss en märklig konsekvens, nämligen att även den evolutionära
utvecklingen styrts av samma princip, och i så fall skulle endast människan
och hennes direkta förfäder ha funnits på jorden, där varje art hunnit
olika långt i en och samma utvecklingslinje. Precis som utvecklingen uppvisar
ett otal sidospår, vilket är grundat på artefakternas flexibilitet, måste vi
utgå från att detta även gäller människan. Med andra ord måste vi utgå från
att såväl den biologiska utvecklingen som den mer lättpåverkade kulturella
utvecklingen är flexibel, och definitivt inte linjär. Utifrån detta har vi inga
som helst garantier (det vill säga inga kontrollmöjligheter) för att vissa enskilda
likheter mellan två rumsliga och / eller kronologiskt åtskilda ageranden
är annat än slumpmässiga.
Man kan dock mena att denna slutsats är onyanserad, eftersom det finns en
del mönster i agerandet som uppträder för ofta för att vara slumpmässigt.
40