Angermanlancl - Murberget CollectiveAccess System

HARNÖSAND 

o 

Angermanlancl 

Inom Härnösands senast år 1921 fastställda stadsgränser ha trenne gruvförsök kommit 

till stånd, nämligen på Låghällarna söder om Härnö lotsstuga, på en udde vid norra 

sidan av Smitingsviken samt på Murberget strax norr om oljehamnen. Den förstnämnda 

fyndigheten utvecklades efter hand till Gånsviks grafit- eller blyertsgruva, som 

blev så pass givande, att den hedrats med ett omnämnande i såväl uppslags- som 

läroböcker. Innan jag går att närmare skildra denna gruvas historia, skall jag emellertid 

först anföra några data rörande de båda andra gruvförsöken. Dessa, som blevo helt 

misslyckade, äro belägna på av staden ägda områden, stadsägorna nr. 564 resp. 403 å 

Härnön. 

Fyndigheten på Murberget ligger ungefär i jämnhöjd med försignalen till Härnösands 

järnvägsstation, på en låg bergplatå öster om vägen till G.L.C.-fabriken vid Murbergsviken, 

ca 90 m öster om försignalen samt ca 140 m norr om järnvägsövergången snett 

emot norra delen av oljecisternområdet. Det var ingenjör August Båth i Härnösand, 

som den 11 september 1891 erhöll mutsedel med rätt att här bryta järn i en förut något 

bearbetad fyndighet. Järn i brytvärd mängd fanns dock inte på platsen, där en hög med 

mindre sprängstenar och en med större sådana minner om de båda snart nog övergivna 

försöken. 

Samma klena resultat blev det vid Smitingsviken, där fyndigheten i mutsedeln 

uppgavs innehålla koppar och nickel. Det var dåvarande markägaren själv, Petrus 

Olund i Gånsvik, som den 5 augusti 1898 sökte och erhöll inmutningsrätt till fyndigheten, 

som är belägen på den udde, vilken med den norra strandlinjen bildar Tattarviken. 

På udden, som vid den tiden var en holme, finns märken efter provtagning, och 

ölund berättade på sin tid för sina sommargäster, att det under första världskriget 

hände, att någon malmletare kom dit och tog mineralprov, men mer hade det aldrig 

blivit för vare sig dem eller honom själv. 

Gånsviks grafitgruva 

Verklig malmbrytning blev det emellertid i Gånsviks grafitgruva. Denna är belägen 

på Låghällarna, ett låglänt klippområde på Härnöns utsida och söder om den gamla 

lotsstugan, ca 600 m från denna och inom en av byamännen ägd samfällighet. Gruvans 

inledningsskede blev intressant och ganska unikt, genom att de av sitt fiske starkt 

beroende byborna protesterade mot inmutningen med påföljd, att hela den för ett 

9

dylikt fall lagstadgade proceduren kom att följas med bergmästarämbetets utslag i 

målet som avslutning. 

Fyndigheten upptäcktes av dykeriinspektoren Olof Ernberg och bergsprängaren 

Anders Hedenström, vilka den 17 december 1805 hos bergmästaren Johan Vilhelm 

Burman i Sundsvall anhöllo om mutsedel eller tillstånd att bearbeta och utnyttja en 

"Blyerts Materia", som de hade upptäckt på en plats, som enligt dem skulle ligga 50 

famnar söder om lotsstugan. Tillståndet utfärdades den 23 december och blev uppläst i 

Härnösands domkyrka den 5 januari 1806, men när Gånsviks byamän begärde att få 

behörig del därav, hänvisades de till bergskollegiet i Stockholm. Man ingav då, den 6 

mars 1806, till bergmästaren en klagoskrivelse, vari man bad om beskydd mot den 

skada på deras fiske, som de fruktade skulle uppstå, om vederbörande skulle börja 

spränga och bryta i fyndigheten. 

Denna vore belägen på en udde, där deras förnämsta fiske med både not och sköt 

brukade äga rum. De föreslogo därför, att det kommande gruvarbetet endast skulle få 

utföras vintertid, och om bergmästaren vid en trolig besiktning skulle finna "inrättningen 

kunna medföra någon nytta och förmån", förbehöllo de sig den del därav, som 

lagarna förunnade jordägarna d.v.s, 50 % av det utvunna mineralets värde. 

r sin förklaring över innehållet i denna klagoskrift framhöllo Ernberg och Hedenström 

den 10 april s.å., att platsen, där de funnit grafitprovet, ingalunda låg på en udde 

utan ca 50 famnar väster om det stråk utanför den obrutna strandlinjen, där fisket 

bedrevs. De kommande sprängningarna kunde därför inte gärna skada vare sig "fiskevattnet, 

fisket eller de fiskandes öron", som det heter i skrivelsen. Dessutom menade 

de, att om en gruvdrift komme till stånd, skulle den ge staten en större behållning än 

några tunnor strömming, som de klagande ju kunde fånga i ett enda notvarp på annat 

håll. 

Emellertid fann sig nu bergmästaren föranlåten att till ärendets avgörande kalla 

parterna till ett sammanträde den 14 augusti s.å, vid den ifrågavarande platsen. Närvarande 

voro dessutom landsfiskalen i Säbrå distrikt och två nämndemän från samma 

socken, dit Härnö kapellförsamling hörde fram till år 1872. Bergmästaren fann berggrunden 

vid fyndigheten bestå av grå granit, omväxlande med vresig kvartsblandad 

glimmer med den mer eller mindre rena grafiten fallande i ett streck om högst 3 alnars 

mäktighet i riktning NNV-SSO och med en synlig längd om 13 alnar. Avståndet från 

fyndigheten till närmaste notvarp uppmättes nu till 45 alnar eller 27 m, och för att 

pröva verkan av kommande sprängningar avlossade man två sprängskott, som resulterade 

i "ingen eller obetydlig spridning". 

Trots detta motsatte sig byamännen framför allt "en mera jämn och ständig skjutning" 

på platsen särskilt under den tid, då strömmingsfisket brukade äga rum, d.v.s. 

från den dag mellan den l och den 18 maj fram till Bartolomeitiden eller den 24 

augusti, alltså den bästa tiden för ett gruvarbete. Dessutom nekade man helt att biträda 

med detta. Gruvspekulanterna å sin sida förklarade sig kunna inskränka sitt sprängnirrgsarbete 

till våren före den 18 maj och till hösten från och med september. Sedan 

parternas ståndpunkter sålunda närmat sig varandra, avkunnade bergmästaren sitt 

utslag, innebärande, att Ernberg och Hedenström erhöllo tillstånd att bedriva sitt 

gruvarbete "från hösten, då strömmingsfisket upphört, och till våren, då detsamma 

vid islossningen begynte". 

Någon gruvbrytning för herrar Ernberg och Hedenström torde knappast ha kommit 

till stånd, då den brytningstillåtna tiden ju måste anses ha varit alltför kort. Redan 

följande år förmäler bergmästarens årsberättelse eller relation, att en mutsedel å fyndigheten 

utfärdats för lanträntmästaren Carl Johan Rossander i Härnösand, vilken emel- 

10

lertid säges genast ha fått besvär med en fiskande köpman i Gånsvik, som icke tillät 

honom spränga under den isfria tiden. Det dröjer nu ända till 1816, innan grafitfyndigheten 

åter omnämnes i bergmästarpapperen i och med, att en ny mutsedel utfärdats, 

tydligen fortfarande för den ovannämnde Rossander. Aret därpå utmålslades nämligen 

fyndigheten för hans räkning vid ett sammanträde den 29 juli. Närvarande voro två 

nämndemän, och målet handlades av notarien i bergskollegiet Lars Johan Lyrnan, tillika 

"vice bergsdomhavande i Angermanland och Medelpad". 

Ar 1818 inmutades för okänd person en ny blyertsanledning nära den första, men 

två år senare heter det, att intet arbete utförts vid någondera skärpningen, delvis 

beroende på de båda ägarnas iråkade obestånd, och 1821 blev det ingenting gjort på 

grund av trög avsättning. Sistnämnda år avled för övrigt lanträntmästare Rossander. 

Ar 1828 var det någon ny "gruvägare", som anhöll om vilostånd, och sedan blev det 

tyst kring fyndigheten ända till 1852, då Sam. Bergfors den 22 oktober erhöll mutsedel 

för densamma, som då betraktades som sönad, eftersom den inte försvarats med vare 

sig arbete eller årlig avgift. Bergmästarrelationerna förmäla intet om det eventuella 

arbete, som denne Bergfors bedrev, men en framgångsrikare tid inbröt i och med, att 

bergsnotarie Carl Rönnow den 21 december 1863 beviljades mutsedel för gruvan, 

varpå denna utmålslades den 7 september 1864. Den här gången kom en verklig gruvbrytning 

till stånd, resulterande i en utvinning 1868 av 100 centner eller 4,25 ton ren 

grafit. 

I relationen 1869 säges, att fyndigheten var öppnad på två ställen med 2,7 m avstånd. 

Samma år utfärdades emellertid en ny mutsedel för annan ägare, Gottfrid Berg, likaså 

1871 för O. Bergman samt 1872 än en gång för Gottfrid Berg, som den l augusti 1874 

beviljades vilostånd för gruvan ett år framåt. Ar 1879 inmutades densamma av arkivarien 

i riksarkivet Viktor Granlund. 

Ar 1881 startade en av ingenjör Hjalmar Lundbohm ledd undersökning av berggrunden 

inom Västernorrlands län, och såväl Lundbohm själv som flera av hans likaledes 

geologiskt utbildade medarbetare besökte under denna tid, t.o.m. 1889, grafitfyndigheten 

i Gånsvik Den förste var sedermera bergmästaren Felix Hoppe, vars 

undersökningsområde egentligen var Medelpad. Ar 1881 skriver han i sin sammanfattning, 

att grafiten i Gånsvik var mycket vackrare och mera samlad än på Vitberget i 

Liden, så att helskäfta stuffer till en knytnäves storlek lätt kunde erhållas. Han beklagar 

dock, att skärpningen ligger så nära vattnet och så lågt, att den lätt kan bli vattenfylld. 

Så var Lö. också fallet, när bergsingenjör F. O. Carlin den 15 september 1882 

anlände till platsen. Gruvan, som befann sig under vilostånd, var då ca 10 famnar 

lång och ett par famnar bred. Carlin såg inte till någon större mängd grafit och förmodade, 

att utbytet inte skulle täcka brytningskostnaderna. Icke desto mindre blev 

fyndigheten inmutad redan året därpå av notarien L. von Sydow i Stockholm med 

okänt resultat. Den 15 oktober 1889 besökte Lundbohm själv gruvan, som då var 19,7 

m lång, 4 m bred och 3,5 m djup samt vattenfylld. I väggarna funnes små skarpkantade 

brottstycken av ren grafit, föga ide att fortsätta! 

Den 27 juni 1893 erhöll lantbrukaren Gustaf von Mentzer i Stockholm mutsedel å 

den ovannämnda intilliggande fyndigheten, som låg "vid norra hörnet av den i utmål 

den 7 september 1864 lagda", som det heter i mutsedeln. 1894 bröts här 24 ton och 

1895 2,5 ton berg och grafit. Von Mentzer anhöll nu om utmål, vilket dock avslogs 

men beviljades den 10 augusti 1898 för en man vid namn P. J. Linderoth. Utmålet 

förrättades denna gång liksom 1864 av vederbörande bergmästare. Skärpningen i fråga 

befanns nu vara full med vatten, men de bortsprängda stenhögarna, det s.k. varpet, 

tydde på, att där fanns "rätt vacker grafit". Aren 1899-1901 försvarades gruvan med 

11

arbete eller avgift, men sedan blev det tyst kring densamma ända fram till 1928, då 

den inmutades av bergsingenjör Valdemar Carlgren m.fl, Dessa upprepade proceduren 

1930 och avlöstes 1932 aven man vid namn Hampus Boden, men sedan försvinner 

Gånsviks grafitfyndighet ur malmbrytningens annaler. Enligt uppgift av ortsbor skall 

f.ö. en stormflod år 1917 ha sopat ned allt varpet i de båda gruvöppningarna, medan 

resten av grafitådern ligger oåtkomlig under vattenytan utanför stranden. 

Fyndigheten ligger inom ett avstånd av knappa 100 m i sydsydöstlig riktning från 

den på en högre belägen klippa uppställda mistluren. Den äldsta gruvöppningen låg 

nära havsstranden, den senare tillkomna ett tiotal meter sydsydväst därom. "Låghällan" 

är den udde. där byborna om våren höllo utkik efter det första strömmingsstimmet. 

Där finnes på en häll inhugget namnet Jon Ohling och årtalet 1827. 

SÄBRA 

Inom denna socken finnes både den ena av de två äldsta gruvorna i länet och en av 

dess mest sägenomspunna. Men även på en hel del andra ställen i socknen ha gruvförsök 

gjorts, såsom framgår av följande redogörelse: 

Grofäll 

I sydvästra delen av Grofällsberget, ett s.k. sydberg med för landskapet sällsynta 

växter, finnas två rätt djupa gruvschakt, varav det övre har anor från slutet av 1600talet. 

Båda ligga på var sin sida om den gamla landsvägen till Stigsjö och endast ett 

tiotal meter från västgränsen mot denna socken. 

Om den första brytningen i det övre schaktet skriver bergmästare Edmund Gripenhielm 

i sin årsberättelse för 1707, att initiativtagare hade varit generalmajoren friherre 

Otto V. Wellingk, som åren 1687-93 var guvenör över hela Norrland utom dåv. Västerbotten. 

I förhoppning att finna en värdefull kopparåder lät han och några borgare i 

Härnösand bryta sig ner i klippan till ett djup av 8 famnar (14 m). Om denna imponerande 

prestation skriver Gripenhielm: 

"Men som då ingen bettring på malmen spörias welat, utan de goda Gnistrorne 

fördelat sig wilt omkring och Swafwelkiesen tagit allt mer och mer öwerhanden intill 

han sig ändeligen till en slätt vitriol- och Wattukies förbytt, hwilken der i orten af 

gemehne man Oos kallas, har man derpå ingen vidare Kostnad anwändt, utan Grufwan 

full med watten löpa låtit." 

Här kan lämpligen inskjutas den av redaktör Gustaf Sporring upptecknade saga, 

som bevarats åt eftervärlden av Jonas Petter Åberg i Furuhult och som går ut på, att 

den s.k. gruvfrun i Grofällsberget i vrede över att ha gått miste om en mänsklig brudgum 

skulle bl.a. ha ställt så till, att allt som på dagen bröts i berget rasade ner under 

natten. Detta stämmer visserligen inte direkt med vad som hände vare sig vid det första 

gruvförsöket eller vid senare tillfällen, men faktum är, att alla brytningar ha blivit 

resultatlösa. Tron på gruvfrun lever alltjämt kvar, gamla bybor säga sig ha sett henne. 

Drömmen om de rika kopparfyndigheterna i Grofällsberget levde också kvar, och 

inget misslyckande har kunnat avskräcka den långa raden av "skattsökare", som där 

efter hand sökt sin lycka. Det dröjde dock över ett århundrade, innan vederbörande 

bergmästare den 17 september 1811 fick anledning anteckna: "Flera anledningar till 

malm, som troddes vara koppar". Den 20 augusti 1814 talas om en mutsedel, som 

12

överlåtits på ett bolag, men den första mera kända inmutningen ägde rum först den 12 

september 1842, då brukspatron Jonas Reinhold Lundström fick rätt att bryta järn 

3Js mil väster om Grofälls by och 50 alnar (o. 30 m) öster Stigsjö-gränsen. Sistnämnda 

avstånd stämmer inte med den äldsta gruvans läge, ca la m från gränsen, varför 

inmutningen måste ha gällt en annan plats. Efter detta enda försök att finna järn i 

berget dröjde det Il år, innan en spekulant på den förmodade kopparmalmen i den 

gamla övergivna gruvan uppenbarade sig. Det var arbetaren Johan Scherfvensson på 

Nya varvet i Härnösand, men om hans försök säger bergmästaren den 9 december 

1854, att "inmutaren synes icke haft kraft att fortsätta". Han avlöstes efter ytterligare 

ett tiotal år aven, som man tycker, ganska sakkunnig person, nämligen bergsnotarien 

Carl Rönnow. som f.ö. samma år, 1863, försökte sin lycka i Gånsviks gamla grafitgruva. 

Rönnow förstod tydligen, att inga utsikter fanns att finna någon ren kopparåder i berget, 

ty han sökte brytningsrätt till "en fordom bearbetad magnetkisanledning". Något 

resultat av hans brytning finns inte rapporterat. 

Nu dröjde det med nya inmutningar till den stora gruvruschen under sista fjärdedelen 

av 1800-talet, och i Grofällsberget gjordes efter hand ett tiotal gruvförsök på 

grundval av prov, som tagits på koppar, nickel, zink och t.o.m. silver både i den gamla 

gruvan och på andra ställen. Den förste i raden var en ortsbo, förre båtsmannen Erik 

Hamberg från grannbyn Sunne i Stigsjö, vilken den 20 augusti 1877 erhöll mutsedel 

för brytning av koppar och nickel i den gamla gruvan. 

Han avlöstes redan året därpå av ingenjören G. Forsgren, ägare av Lunde nickelverk 

i Timrå, som inmutade "tvenne", som det heter, "förut något bearbetade öppningar", 

belägna på ömse sidor om landsvägen, d.v.s. den gamla gruvan och den ca 70 m nedom 

denna belägna, endast påbörjade. Det dröjde nu till 1882, då den ovannämnda bergsnotarien 

Rönnow återvände och fick rätt till brytning av nickel såväl i båda dessa 

skärpningar som på ett ställe 600 fot eller 180 m ovanför den äldsta gruvan. 

Under den 1881 startade geologiska undersökningen av berggrunden i länet kom 

bergsingenjören F. O. Carlin på sin genomgång av socknarna kring Härnösand även 

till Grofällsberget. Det var den 17 augusti 1882, och han tycks då varken ha träffat 

Rönnow eller ha sett till någon annan brytning än den i den äldsta gruvan. Den tedde 

sig för honom som en "tämligen obetydlig skärpning om ca ett par famnars längd och 

ca en famns bredd, vid besöket fylld med vatten", som det heter i hans dagboksanteckning. 

Det enda metallförande mineral, som Carlin kunde konstatera i sina prov, var 

"svavelkis, kubiskt kiserad, i en mörk, med hornblände rikligt genomdränkt kvarts". 

Kistillgången fann han alltför ringa, varför brytning vore ett tvivelaktigt företag. 

Däremot kunde ett mindre rödfärgsverk bli lönande, helst som de flesta byggnaderna i 

orten voro ostrykna. 

Ovetande om dessa en sakkunnigs negativa utlåtanden, uppenbarade sig emellertid 

två år senare en ny spekulant vid gruvområdet, skolläraren C. A. Berggren från Stora 

Tuna i Dalarna, vilken sökte rätt att bryta svavelkis både i den äldsta gruvan och på 

ett ställe 150 famnar (267 m) nordväst om Långsjön och 5 famnar eller nära 10 m 

från sockengränsen. Om detta företag är det lika tyst i bergmästarnas årsberättelser 

som i fråga om alla övriga i Grofällsberget efter den första stora brytningen. Det dröjde 

nu ända till 1896 med nästa inmutning, företagen av ett helt konsortium, bestående 

av lantmäteribiträdet N. Thuresson samt nämndemännen Olof Boden och Johan 

Johansson, alla från Undrom i Boteå. De ämnade bryta koppar i en övergiven fyndighet, 

belägen 105 m nordöst om en jordfast sten vid vägen, 60 m öster sockengränsen. 

Fem år senare blev det dags för nästa försök, då ett par Timrå-bor, trävaruhandlanden 

John Pettersson och handlanden Joh. August Blomqvist, Berge, fingo rätt att bryta 

13

åde koppar, nickel och silver på ett nyupptäckt ställe 55 m norr om en landsvägstrumma 

35 m från nämnda gräns. Efter ytterligare 5 år eller 1906 kom den sista i raden 

av "skattsökare", trävaruhandlanden John Verner Nordwall från Hugesta i Skön, 

vilken sökte nickel 100 m norr om landsvägen i linje med den äldsta gruvan. 

Avalla dessa misslyckade gruvförsök finnas numera inga andra nämnvärda spår än 

de två schakten vid Stigsjö-gränsen på vardera sidan gamla landsvägen. Det övre, äldsta 

schaktet, är fyllt med sten upp till ca 3 meters djup, medan återstoden upptages av 

vatten och är förvandlad till brunn med träöverbyggnad och plastledning till en sommarstuga 

vid vägen. Det nedre schaktet är ca 6-7 m djupt med en yta av ca 16 m 2 

och nästan igenfyllt med sten och bråte. Detta schakt blev 1939 ommutat av redaktör 

Gustaf Sporring jämte några ortsbor, men det skedde endast för att tillvarataga bygdens 

intressen gentemot några kringresande tyska gruvspekulanter, enligt vilka fyndigheten 

vore värd att exploateras) 

Gruvområdet ligger på fastigheten Grofäll 1 8 , ägare Sten Eriksson. 

Gruujrun i Grofäll 

Den av redaktör Sporring förmedlade sagan om gruvfrun i Grofäll är i sin helhet 

införd som särskild artikel i den år 1971 utgivna hembygdsboken för Säbrå storkommun. 

En variant av sagan är upptecknad av kamrer Magnus Stattin i Prästrnon och 

finnes i Nordiska museets arkiv såsom excerpten E. U. 7894. S. O. M. bd 3, s. 361. 

Sagan lyder i sammandrag: 

"När en torpare från Sunne en natt var i färd med att mala säd i Grofälls bäckkvarn, 

kom en okänd kvinna in och började samtala med honom. Till slut frågade hon, om 

han ville ha henne till hustru och tillade, att om hon fick honom till man, skulle hon 

visa honom Grofällsgruvans alla skatter, vilka voro ännu rikare än dem i dess enda 

systergruva. Falu koppargruva. Mannen förstod nu, att kvinnan var en vitterkvinna 

och nekade därför att gå med på hennes förslag. Då blev hon mäkta förgrymmad och 

försäkrade, att Grofällsgruvans skatter aldrig skulle komma någon människa till godo." 

Gådeå 

I A. Orstadius lantmäteribeskrivning över Säbrå socken (akt 345) berättas om "en 

ej väsentligen arbetad" kopparmalmsfyndighet på Gådeå bys skog, men det talas inte 

om koppar utan om järn i den mutsedel, som den 14 juli 1842 utfärdades åt grosshandlaren 

J. C. Kempe och handlanden Erik Tjernberg i Härnösand. Det är därför 

högst ovisst, om det rör sig om samma brytning. Den i mutsedeln avsedda gäller en 

plats på Gådeåberget, men enligt hemmansägaren O. J. Mellberg i FröIand skall enligt 

traditionen en spåkunnig kvinna ha rått folk att bryta kopparmalm på det s.k. Lillberget, 

ekonomiska kartans Vitberget. som ligger i vinkeln mellan den gamla landsvägen 

genom byn till Härnösand och förbindelsevägen från byn till den nya landsvägen, 

nuv. E 4, till staden. 1 sin skrift om "Berggrunden inom Västernorrlands län" (S.G.U. 

Ser. c., nr 177, 1899) nämner Hjalmar Lundbohm en skärpning i magnet- eller kopparkis 

osa om Gådeå, vilket stämmer bra med Vitbergets läge i förhållande till byn. 

På detta berg har jag ej funnit något annat än, att det på bergets sydsida och på 

avsatsen närmast topplatån hackats i en brunaktig bergart på en yta om ca 1 m 2 . 

Bergets nedre del genomskäres av järnvägen, varför sprängningar här kunna ha utplånat 

eventuell större brytning. Så har blivit fallet med den som ägde rum på grundval av 

den mutsedel, nr 527, som utfärdades 1913 åt E. J. Könberg för brytning av både 

14

guld och koppar 500 m nordöst om landsvägsbron över Gådeå-ån. Platsen låg ett stycke 

väster om parkeringsplatsen vid västra sidan av E 4, och där bröts ett schakt om ca 

2 m djup. Detta lades dock snart igen, och 1925 gick Ostkustbanan fram över området, 

allt enligt Könbergs söner. 

Innerbrån 

I mutsedel nr 380 år 1909 erhöll hemmansägaren J. D. Amell i Am tillstånd att bryta 

bly och koppar i en fyndighet, belägen på fastigheten Innerbrån 2 3 , ägare P. E. Borking. 

En ny mutsedel, nr 1090, utfärdades 1928 för samma innehavare och fyndighet. Inmutningen 

ligger ca 300 m östsydöst om boningshuset på fastigheten och invid västra sidan 

av Furuhultsån. På botten aven djup ravin vid sluttningen aven lövskogsklädd höjd 

och ca 10 m från ån har man sprängt sig ner till ett djup, som markägaren uppskattar 

till ca 10 m under åns bottenyta. Schaktet, som numera är igenfyllt, skall ha mätt 

4X4 m vid markytan. Högre upp på höjden finnas ett par fördjupningar i berggrunden 

efter försökssprängningar. 

Locke 

Här har på fastigheten Locke 1 2 , ägare Arne Sjöström, och vid västra sidan av det ca 

600 m norr om gården belägna Småla- eller Smörlaberget företagits ett antal brytningar 

i en ca 2 m hög klippa med resultat, att där uppstått ett vattenfyllt schakt, ca 2,5 m i 

kvadrat. 

Den första mutsedeln utfärdades den 27 september 1884 för torparen L. J. Norlin, 

Skäggsta, Tynderö, och den gällde brytning av järn, svavel och 0,14 % nickel. Om 

denna inmutning heter det i bergmästarrelationen 1885, att "gruvan bearbetades". 

Sedan övergav ägaren det hela, och relationerna ha intet att säga om de tre följande 

inmutningarna. Av dessa företogs den första den l september 1901 av trävaruhandlanden 

John Pettersson och handlanden Joh. Aug. Blomqvist, Berge, Timrå, vilka ämnade 

bryta koppar, nickel och silver. 1906 och 1910 ommutades gruvan av Blomqvist 

m.fl. 

Nässland 

Här rör det sig om den ända sedan 1600-talet kända s.k. Älandsgruvan, en som 

koppargruva ansedd fyndighet, vilken genom senare företagna ägoregleringar kommit 

att ligga på fastigheten Nässland 2 4 4 , ägare Erik Gunnar Norberg. 

På platsen i fråga finnas i våra dagar emellertid två schakt med 12 meters mellanrum 

och belägna ca 100 m söder om en kraftlednings skärning med en från fastighetens 

gård utgående skogsbilväg, som löper västerut till en gammal numera betydligt utvidgad 

slåtter. Avståndet från kraftledningen åt väster till de båda schakten är ca 10 m. 

Det mindre schaktet, som torde vara den äldsta gruvan, mäter ca 2X2X2,5 m. Det 

större mäter 3,5X2,5 m, vattendjupet ca l m, klippan i nordväst ca 3 m hög, i norr 

och sydöst ca 2 m, eljest sluttande. 

Den gamla gruvans historia är skildrad av fornforskaren Johan Nordlander i hans 

år 1922 utgivna skrift "Från Härnösand och dess omnejd", artikeln "Om koppargruvan 

i Äland". Gruvan synes ha brutits omkring år 1640 av bönder i Säbrå, och de ingåvo 

till 1641 års landsting i Nara en ansökan om ersättning med 96 daler kopparmynt för 

den vid bränningen använda veden, 48 stavrum, samt med 54 daler för de 48 dags- 

15

verken, som offrats på arbetet. Säbrå-bönderna betraktade alltså sitt gruvarbete som 

ett allmännyttigt företag, men de 24 landstingsmännen menade, att kostnaderna voro 

för högt värderade och uppsköto ärendet till ett kommande landsting. Någon landstingsakt 

med beslut om ersättning finnes ej bevarad, och då någon kopparmalm ej kan 

ha utvunnits ur gruvan, blev det säkerligen heller aldrig något vederlag för det utförda 

gruvarbetet. Se i övrigt Johan Nordlanders år 1923 utgivna "Angermanlands landstingsakter 

1628-44". 

Det blev nu tyst kring den förmodade kopparfyndigheten ända fram till den 23 maj 

1864 då densamma inmutades aven person vid namn Gustaf Hamnqvist, vilken den 

18 oktober 1877 efterträddes av bergsbruksidkaren Mikael Israelsson, Obyn, Revsund, 

och hemmansägaren Lars öhman ,Berge, vilka även sökte utvinna nickel ur fyndigheten. 

Det torde ha varit dessa två som bröto det nya schaktet, men faktum är, att 

när geologerna Torbern Fegrreus och F. O. Carlin år 1881 resp. 1882 besökte platsen, 

nämner ingen av dem, att där fanns två schakt, man får endast veta, att fyndigheten 

innehöll sparsamt med kopparoch magnetkis, insprängt i kvarts, kompasspåhållningen 

befanns svag. En tredje inmutning ägde rum den 23 januari 1902 av bryggarna E. 

Åkerström, Ljusdal, och Anders Larsson, Hybo, vilka ämnade bryta magnetkis i en 

fyndighet ca 50 m väster om "en förut bearbetad gruvhåla" och där en samling sprängstenar 

på en liten flat berghäll vittna om det misslyckade gruvförsöket. 

Stig 

r det s.k. Gruvberget på byns skogsmark och skiftet Stig 2 4 , ägare Nils Ake Forsmans 

dödsbo, finnas två rätt stora vattenfyllda schakt av okänt djup, diam. 6-7 m, det ena 

schaktet ligger ca 135 m söder rågången mot Norrstig, det andra ca 300 m därifrån, 

båda ca 200 m öster Dala rågång. Den första inmutaren här var arbetaren Olof Tjernlund 

i Stig, som den 4 augusti 1877 fick rätt att bryta koppar och nickel i den nordligast 

belägna fyndigheten. Han avlöstes den 18.8.1881 av kronolänsman C. V. Sårenholm 

i Härnösand, och den 10 maj 1896 började handlanden Nils Petter Scherman i 

Stig bearbeta den södra fyndigheten. 

Vägnön 

Den 24 november 1890 erhöll ångbåtsbefälhavaren M. 1. Johansson, Maria församling 

i Stockholm, mutsedel för brytning av silver och tenn på Lustholmen vid norra 

delen av Vägnölandet, fastighetsbeteckning V ägnön 1 1031 , ägare Härnösands stad. 

På holmen, gemenligen kallad "Lusen", ha medlemmarna i Härnösands segelsällskap, 

som hyr den, funnit ett ca 2 m djupt hål i klippan och efter rivning aven byggnad 

fyllt igen detsamma med tegel och därmed utplånat spåret efter brytningen. 

Österbrån 

På den låga bergsluttningen mot södra stranden av Långsjön finnes ett ganska stort 

schakt, 6 m djupt och med en diam. av ca 8 m. Fyndigheten, som är belägen på skogen 

till fastigheten Österbrån 2 2 , ägare Bruno Pettersson, har aldrig formellt inmutats, 

troligen beroende på, att brytningen utförts av dåvarande markägaren själv. Enda 

skriftliga belägget är lantmäteriakten Säbrå nr 295, där man finner platsen märkt med 

nr 431 och ordet "Gruvberget" på 1844 års lagaskifteskarta över byn. 

16

HÄGGDANGER 

Den av bergmästarämbetet auktoriserade malmletaren, bruksförvaltare Nils Peter 

Fougt i Nora genomsökte huvudsakligen socknarna öster om Angermanälven. På en av 

de få resorna till Härnösandsorten kom han emellertid den 25 maj 1778 till Häggdånger 

och uppehöll sig tre dagar i byn Skedom. Därvid undersökte han framför allt en förmodad 

järnmalmsförekomst på det s.k. Kistaberget, beläget strax öster om den lilla 

avlånga, numera delvis torrlagda Kistatjärn, båda mellan landsvägen till Barsviken och 

Dalasjön. På bergets norra sida fann Fougt "i en och annan fast klyft en storögd och 

flasig järnmalm i en röd- och vitaktig kvarts", som han uttrycker sig i sin malmletarrelation. 

Malmen var dold av ett jordlager, men kompassen visade på en strykning i 

öst-väst. Vid en myr intill foten av samma bergsida fann Fougt likaledes tecken på 

järnmalm. Med anledning av dessa rön beslöt han att vid lämpligt tillfälle närmare 

undersöka de malmprov han tagit, något som dock ännu åtesrtod, när han den 23 

september skriftligen avslutade sin malmletarverksamhet. 

Vid berggrundsundersökningen i länet på 1880-talet blev denna fyndighet aldrig 

undersökt, eftersom ingen anteckning därom finnes i de deltagande geologernas handskrivna 

redogörelser, men det är ju möjligt, att redan de till bergmästarämbetet av 

Fougt insända proverna där visade sig värdelösa. 

Den 24 mars 1876 utfärdades mutsedel åt ingenjör G. Forsgren vid Lunde nickelverk 

för brytning av nickelglans ca 200 m norr eller nordöst om gästgivare Erik Larssons 

gård i Häggsjö 1 3 8 , ägare Helge Westerholm. Fyndigheten är emellertid helt okänd 

av denne, som tror, att det möjligen kan röra sig om den starkt söndervittrade lilla 

klippa, som ligger på ett ca 50 m mindre avstånd från gården och på vars mot söder 

vettande sida en bybo på 1930-talet hackade loss ett lass fjälliknande massa, som han 

sålde till väghållarna på stora kustlandsvägen. 

I den ovannämnda mutsedeln heter det, att sökanden insänt "en mindre provstoff. 

huvudsakligen innehållande zinkblände och kvarts", men när Häggsjötrakten år 1882 

berggrundsundersöktes av bergsingejör F. O. Carlin, nämner denne i sina dagboksanteckningar 

varken inmutningen i fråga eller någon förekomst av vare sig mutsedelns 

nickelglans eller provets zinkblände, vilka f.ö. ibland kunna uppträda tillsammans. 

Den enda bergart, som vore värd att brytas, fann Carlin vara den röda graniten på 

berget söder om väständan av Häggsjön, den borde komma till användning som byggnadssten. 

Fältspat, skiftande från vitt till grågrönt observerade Carlin på berget mellan 

Häggsjön och Älgsjön. 

STlGSJö 

Risnäs 

Den 22 juni 1865 erhöll J. O. Angman mutsedel för brytning av blyerts 600 fot eller 

180 m väster om Gussjön på byns utmark. När bergsingenjör F. O. Carlin år 1882 

undersökte berggrunden i trakten, fick han uppfattningen, att de vid Älgviken och 

inom Uland belägna gårdarna utgjorde "Ulfvikens by". 

Han skriver: "Utanför byns ägor ligger ett litet stycke in i skogen en på trakten 

omtalad blyertsgruva". 

Blott några skott voro sprängda och gropen sedermera igenfylld, men vid upprensning 

av densamma å ena sidan befanns fyndigheten (?) utgöras aven endast några 

tum bred, med oren grafit fylld spricka, varför den är utan betydenhet. Platsen för 

inmutningen är numera helt okänd. 

17

Blyertsbrytning i något större skala har det emellertid företagits på ett annat område 

i byn, nämligen på skogsskiftet Risnäs 1 2 8 , ägare Sv. Cellulosa AB. Inmutare var här 

rättaren Johan Eriksson i Härnösand samt hemmansägarna Johan Johansson och Olof 

Bodin jämte ingenjören N. Thuresson, alla i Undrorn, Boteå. Deras mutsedel av den 

5 december 1895 gällde rätt till brytning av koppar och grafit i en sönad gruva 119 m 

väster om en "O"

VIKSJö 

Gammelgården 

När malmletaren Nils Peter Fougt den 3 september 1771 vistades i Viksjö by, fann 

han vid foten av Getberget "en mjuk och nyttig blyerts i runda och avlånga stycken", 

som det heter i hans berättelse. Någon blyertsbrytning har det dock aldrig blivit i 

denna fyndighet men väl vid Långsvedjeberget på motsatt sida av Mjällån, Där inmutade 

smeden Anders Andersson i Gammelgården den 27 maj 1882 en punkt 240 m 

söder om Långsvedjetorpen och lika långt västnordväst om bron över Mjällån. Den 1 

september s. å. undersöktes platsen av bergsingenjör F. O. Carlin, som fann "blott 

tunna anflog av grafit i den av grå flasig gnejs bestående bergarten" och förklarade 

inmutningen vara "utan någon som helst betydelse". 

Det oaktat fortsatte emellertid Andersson sin brytning,och det uppkomna schaktet 

blev inte igenlagt förrän på 1920-talet, varvid man efter igenfyllandet täckte över det 

hela med jord, så att nu endast några spridda sprängstenar avslöja brytningen. Platsen 

ligger inom fastigheten Gammelgården 3 1 3 , ägare Thure Holmbergs dödsbo. 

Gåltjärn 

I denna by, som väl är bäst känd som en de kloka gubbarnas by, har malmletning 

ägt rum med hjälp av högst moderna hjälpmedel. Det skedde år 1937 på fastigheten 

GåItjärn 3 5 , dåvarande ägare Karl Mjöberg, men det var en fru Elsa Holmdahl i Stockholm 

som engagerade en expert, vilken slog ner järndubbar på olika ställen, varefter 

de med sladdar anslöts till instrumenten, enligt vad en assisterande bybo, Ake Nylander, 

berättar. Resultatet blev så pass positivt, att fru Holmdahl sökte och den 28 

februari 1938 erhöll tillstånd att utvinna både guld och koppar på ett område med 

inmutningspunkten 10 m öster om fastighetens västra rålinje, mätt vinkelrätt från en 

punkt 275 m söder om nordvästra hörnröset utefter rålinjen. 

Den nuvarande markägaren, ingejör Gunnar Ramstedt i Härnösand, berättar, att 

tomtmarken består aven skogbeväxt grusås, varför en mineralutvinning endast kan 

ske genom vaskning. Både Mjöberg och fru Holmdahl avled o några år efter första 

inmutningen, och ingen i byn vet, om det någonsin gjordes något utvinningsförsök på 

området, men Ramstedt har nu sökt tillstånd att bearbeta fyndigheten. Han omtalar, 

att en tidigare ägare av fastigheten, ett gammalt torp, var Olof Åberg, vida känd för 

sin förmåga att med magiska medel befria folk från allehanda sjukdomar. Abergs far, 

Olof Isaksson, Ol-Isak kallad, vilken också bebodde torpet, var ännu mera berömd i 

den nämnda konsten. Bland de papper som medföljde Ramstedts köp av torpet, finnas 

även tacksamhetsintyg från personer, som Aberg och Isaksson hjälpt. 

Som ett slående exempel på människors outsläckliga törst efter guld kan nämnas, 

att, sedan det blivit känt i byn, att ett område där hade inmuats på guld, den nye 

ägaren vid sitt nästa helgbesök på fastigheten fann spår, som visade, att folk under 

tiden varit dit och grävt på flera ställen i tanke, att där fanns guld för vem som helst 

att lättvindigt inhösta! 

Kälamäcki 

Här, på den gamla Storrote-allmänningens mark, finnes en av de få, av geologerna 

mera uppmärksammade fyndigheterna i länet. Det är en koppargruva, kallad Olssongruvan, 

belägen på Mjällåns västra sida, nära rågången mot Västanå och ca 500 m 

19

norr om Medelpadsgränsen. Det skall ha varit torparen Mats Olsson i Nordanå eller 

hans hustru, som en kväll på hemväg från det högre upp belägna s.k. Bergströmstorpet 

fick se månen lysa på kopparstänken i en berghäll, som kommit i dagen, genom att en 

sandbank bortspolats av ån. 

Olsson fick mutsedel på fyndigheten den 16 januari 1880 och började bryta på ett 

ställe 15 m från åkanten och 25 m nordväst om bron över ån. Det skedde med ytterst 

primitiva medel, "malmen lösspettad", konstaterar gruvingenjören, sedermera bergmästaren 

Felix Hoppe vid sitt besök på platsen den 1 augusti 1881. 

Från sitt besök där den 1 september 1882 skrev bergsingenjör F. O. Carlin, att 

skärpningen då hade en längd av 5-6 famnar och en bredd av 1 famn med obetydligt 

djup. Malmen bestod av kopparkis jämte något svavelkis, insprängt i en gråaktig kvarts. 

Kvartsgången var flera famnar bred men kopparhalten växlande. Carlin rekommenderade 

ett mer rationellt försöksarbete för att utröna, om kopparmalmen kunde visa 

sig rikare och om sådan skulle kunna filmas på andra ställen i kvartsgången. 1 så fall 

kunde det bära sig att helt eller delvis tillgodogöra sig malmen på platsen i stället för 

att frakta den till kusten [Stavreviken}. Till ett dylikt företag hade givevis en enkel 

torpare inga som helst resurser. Olsson vände sig därför till ägarna av Västanå bruk, 

Alafors AB i Hässjö och andra kapitalstarka storheter såsom konsul Friedrich Biinsow 

på Merlo (enligt Hj. Lundbohm 1886J, men alla ställde sig avvisande till varje form 

av penningsatsning på gruvan. 

År 1883 undersöktes Olsson-gruvan av geologen Th. Witt, som fann den nämnda 

kvartsgången utvidgad till en längd av 20 m och en bredd av 4-6 m. Den utskrädda 

malmen uppskattade han till Ya av hela berget, och ett generalprov visade hela 8,35 % 

koppar, motsvarande 2 % i hela berget. Nu spred sig ryktet om den brytvärda kopparfyndigheten 

vida omkring, och då vid samma tid koppar söktes i både Ljustorp. Stigsjö 

och Säbrå, uppstod föreställningen om en mäktig kopparmalmsåder, sträckande sig 

genom alla fyra socknarna. Det ryktades genast om kopparfyndigheter även på östra 

sidan om Mjällån, och bergmästarämbetet överhopades med mutsedelsansökningar, 

gällande fyndigheter i både Nordanå och Kälamäckis östra del. 

Inom det senare området hade redan den 11 januari 1882 ingenjör G. Forsgren 

ägare av Lunde nickelverk i Timrå, erhållit tillstånd till kopparbrytning ungefär mitt 

emot Olsson-gruvan och fick den 16 april 1883 samma tillstånd beträffande en fyndighet 

därintill. Beträffande övriga inmutningar på den sidan Mjällån se under Nordanå. 

På västra sidan Mjällån fick skolläraren C. A. Berggren från Stora Tuna den 19 

december 1883 och den 29 januari 1884 rätt att bryta kopparkis på tre olika ställen 

kring Olsson-gruvan. Vid samma tid övergav Olsson sin gruva, varefter den inmutades 

den 7 april 1884 av Berggren, som genast begärde utmålsförrättning, vilket dock avslogs. 

Den 13 januari 1885 inmutade bokhållaren Georg Berggren från Stora Tuna de 

tre nämnda ställena kring Olsson-gruvan, och för denna beviljades han utmålsförrättning 

1887. Han försvarade sedan gruvan med arbete åren 1888-1890 och med avgift 

åren 1891-1903. Ar 1904, då inget försvar presterades, sönades gruvan t.V. 

Den 8 juli 1906 inleddes en ny period av inmutningar i och kring den gamla verkliga 

kopparfyndigheten. Det var trävaruhandlaren John Verner Nordvall från Hugsta i 

Skön, som då erhöll mutsedel nr 132 för brytning i gruvan, även kallad Kälarnäcki 

koppargruva, och sedan utfärdades för andra personer mutsedlarna nr 144-149 år 1906, 

442-1909, 467-1910, 479-1912, 714-1915 och 854-1918 samt 1261-1932. Med mutsedlarna 

nr 1306-7 år 1935 inmutade markägaren själv, Sunds AB, den gamla, nu sönade 

gruvan och en fyndighet strax intill, likaledes sönad. Bolaget ämnade där bryta järn 

20

och lär ha för ändamålet tingat en hel del arbetsfolk i bygden, men det hela gick i 

stöpet. 

Till dessa inmutningar kommer en grupp, som delvis kom att gälla fyndigheter, 

belägna på den intilliggande fastigheten Västanå 3 1 , nuv. ägare SCA. Det var mutsedlarna 

nr 689-698 år 1914, utfärdade för grosshandlaren Carl Johan Nilsson från Stockholm. 

Det är endast i den gamla, av torparen Mats Olsson upptäckta och påbörjade gruvan 

som någon brytning ägt rum. Den är numera ca 6 m bred i den mot en krök av 

Mjällån vettande öppningen, höjden längst in i berget är ca 8 m. 

Gruvirun i Kälamäcki 

Även i Kälamäcki koppargruva har det funits ett rå, enligt vad som berättats av 

Sylve Rhodin, f 1915, innehavare av torpet Norge på östra sidan av länsväg 331 och 

mitt emot Långkrångentorpet. Sägnen om denna gruvfru är förmedlad till Rhodin av 

hans föräldrar och lyder: 

"En höstkväll i början av 1920-talet voro ett par flickor från Tunbodarna, byn 

närmast söder om de nämnda torpen, på hemväg från en dansbana i Nordanå, då de 

helt plötsligt fingo se en ljus gestalt träda fram vid vägkanten. Flickorna blevo dödsförskräckta 

men hämtade sig och rusade mot hemmet, så fort benen kunde bära dem. 

Sedan detta äventyr med gruvfrun berättats för den på Långkrångentorpet boende 

skogvaktaren 1. O. Asen, gick denne en kväll ut på landsvägen för att under en promenad 

söka komma till tals med gruvfrun. Asen var f.ö, broder till den särskilt på 

1930-talet så ryktbare "kloka gubben" i Sandarne, och han skall ha ansett sig själv 

vara en större ande än självaste lektor P. P. Waldenström! 

Emellertid fick Asen, så berättas det, snart se en gestalt, som måste vara gruvfrun, 

gå framför honom på vägen. Han påskyndade då stegen, men när han ändå inte hann 

i fatt henne, ropade han: "Varföre går du undan mej?" Gruvfrun gick då av vägen 

och försvann i skogen ned mot Mjällån och har sedan aldrig visat sig för någon." 

Nordanå 

Även här företogs den första inmutningen av den förutnämnde torparen Mats Olsson, 

som F.ö, bebodde ett torp, beläget mellan Mjällåns östra strand och landsvägen 

genom byn (länsväg 331) samt strax sydväst om avtagsvägen till Västanå bruk. Olsson 

sökte även här kopparmalm, vid en bäck i en hage mellan skogen och utslåttern 

Astanäset, vanligen benämnd Edstanäset. Det var den 6 september 1882. Men efter 

att ha misslyckats med sina båda gruvförsök .flyttade Olsson 1891 med familjen till 

Sundsvall, där han avled 1912. Nu dröjde det ända till den 11 juli 1907 med nästa 

inmutning. Då fick trävaruhandlaren Johan Verner Nordvall rätt till kopparbrytning 

på 8 punkter utefter landsvägen och på båda sidor om denna från skogvaktare Asens 

boställe, nuv. Långkrångentorpet, och norrut. Det enda av dessa ställen, som blev ommutat 

och där en smula brytning synes ha ägt rum, är det som ligger ca 250 m från 

torpet och på väster sida om vägen. Fyndigheten, som är belägen på fastigheten 

Nordanå 3 2 6 , ägare SCA, blev längre fram ånyo inmutad med mutsedlarna nr 855-1918, 

1258-1932, 1271-1932, 1282-1934, 1324-1936, 1392-1938, 188-1948 samt 2-1955. 

En annan fyndighet på samma fastighet och belägen 65 m längre västerut blev inoch 

ommutad tre gånger med sedlarna resp. 933-1918, 1046-1920 och 1061-1921. En 

tredje fyndighet ligger ca 575 m norr om torpet i fråga och vid skärningen mellan 

21

landsvägen och en bäck. Här utfärdades mutsedlarna nr 764-1916, 1259-1932, 1272 

1932, 1324-1936, 187-1948, 1-1955. Till slut kan nämnas, att den ovannämnde grosshandlaren 

Carl Johan Nilsson den 25 juli 1916 inmutade en kopparfyndighet 1000 m 

öster om Vintmyrtorpets stuga, d.v.s. stugan på ödetorpet Lindelund 11. Två år 

senare fick isolatören Sigfrid Emanuel Vestman med mutsedeln nr 934 1918 rätt att 

bryta grafit i en sönad fyndighet 1000 m nordöst om det nämnda Vintmyrtorpet. 

HEMSö 

I sin årsberättelse för 1707 skriver bergmästare Edmund Gripenhielm ytterst utförligt 

om de tecken på järnmalm, som han funnit i stenar och klippor utmed Utanöfjärden 

på öns östra sida. Han t.o.m. bifogar en kartskiss över Juvikens gamla fiskehamn 

vid fjärdens sydöstra del. Sagda år hade borgmästaren i Härnösand, Magnus 

Sundström, enligt årsberättelsen företagit en brytning efter järn vid klippan i Juvikens 

västra sida ävensom på några andra ställen. På den tiden måste man därvid använda 

sig av upphettning och avsvalning, innan brytning med spett o.dyl, kunde utföras. 

Sundström, som ägde dåvarande egendomen Sanna på öns sydvästra del hade emellertid 

tagit ved till eldningen från Utanö-böndernas skog, varöver dessa blevo så förgrymmade, 

att de nekade varje som helst medverkan vid Sundströms eventuellt fortsatta 

järnbrytning. Eljest hade denne sänt malmprov till både Lögdö och Galtströms bruk, 

där malmen efter blåsning hade befunnits brytvärd. Sundström släpade nu fram virke 

för att anlägga ett järnbruk vid den i Juviken utrinnande lilla bergsbäcken, ett rent 

dumdristigt företag, som lyckligtvis gick i stöpet på grund av bristande kapital. 

I sin malmletarberättelse för den 12 augusti 1772 skriver bruksförvaltaren Nils Peter 

Fougt om järnförekomsten och dittills gjorda brytningar följande: "En mörk, grå och 

svartaktig bergart med någon hornblanning av matta järngnistor. Några små brytningsförsök 

äro av ingen betydenhet, belägna på ett öppet fält nära havsstranden. 

Intet dugeligt eller sällsynt stenslag". På 1800-talet gjordes emellertid nya försök, sålunda 

utfärdades den 27 april 1880 tillstånd för gruvförmannen P. Sund och arbetaren 

And. Hansson, vilka tänkte bryta järn vid Ulviken [Juviken] på kapten J. Wallgrens 

mark, på en plats 55 fot väster om en klippkant med märket "A" och 60 fot söder 

om en klippkant med märket "B". 

Den 25 augusti två år senare undersöktes berggrunden kring Juviken av ingenjör 

Hjalmar Lundbohrn, som skriver: 

"Söder därom och vid östra sidan bl.a. magnetit med kompasslag på 50° lutning. 

Detta har gett anledning till inmutning 2 gånger, 3 eller 4 nya, några år gamla skärpningar 

och en mycket gammal. Samma bergart skall finnas på norra och västra sidan 

av Utanöfjärden, även på Karlsholmen." 

Så sent som år 1927 utfärdades en mutsedel, nr 1088, för landsfiskalen Knut Kindahl, 

Ramvik, mJI. och gällande järnbrytning å "en mellan Juviken och Grönslätten utskjutande 

udde av berg och skogsmark å en grosshandlaren Seth M. Kempe i Dravie tillhörig 

avsöndring från hemmanet 2% seland litt Ao nr 1 i Utanö." Inmutningpunkten 

säges vidare ligga å högsta toppen av udden "i en spets, som är en meter i diameter". 

Någon egentlig brytning blev det inte heller denna gång, och när jag den 22 juni 

1970 besökte Juviken, var terrängen vid klipporna väster därom översållad med ris 

och toppar efter en större avverkning, varför det var omöjligt att finna mer än ett 

22

spår efter brytning, ett vattenfyllt hål vid klippan på udden. På berget öster om vike 

fann jag en mindre samling sprängstenar under en tunn kaka av jord och rötte 

svartbränd av solen. Berget ligger på Utanö 14 1 . 

På den ovannämnda Karlsholmen, Sanna Il, gjorde sedan borgmästare Sundströr 

ett försök att ur svavelkis utvinna koppar, men det prov, som han uppvisade för ber! 

mästare Gripenhielm, fann denne utgöra allenast "en pur svavelkis av gemenaste slag! 

På samma holme tänkte en person vid namn H. Berggren bryta järn, utrustad med e 

mutsedel av den 25 november 1859. 

HöGSJÖ 

Inom denna socken ha gruvförsök företagits endast i ett fåtal byar, nämligen: 

By 

Den IS januari 1896 beviljades lantmäteribiträdet N. Thuresson samt hemmans 

ägarna Olof Bodin och Johan Johansson, alla Undrom, mutsedel för brytning av jän 

och nickel å hemmansägaren Anders Strömqvists skog. Fyndigheten övergavs emeller 

tid snart nog, redan den 22 maj s.å. fick markägaren själv tillstånd att där bryta jän 

och koppar. Nu blev det brytning i stor stil, dock utan utmålsläggning. Enligt mutsed 

larna skulle fyndigheten ligga 251 m sydsydväst resp. 258 m sydväst om torparen H 

Sjölanders mangårdsbyggnad, vilken numera motsvaras av hemmansägaren Kjell An 

derssons mangårdsbyggnad på fastigheten By 2 12 . Fyndigheten ligger drygt 275 m syd 

väst om huset, högt upp på ett bergsparti ,och är utsprängd till ett schakt om 3X4 m 

vattenfyllt med ett djup om drygt l m. 

Näs 1 6 

Med mutsedlarna nr 905 och 925-1918 beviljades åkaren Gustaf Carlsson, Sollefteå 

rätt att bryta koppar och svavelkis i en fyndighet 160 m sydsydväst Blåsvärspussen 

325 m ostsydost Järnberget, som ligger drygt 1,8 km öster om Storsela by. Fyndigheter 

och eventuell brytning där helt okänd av markägaren, Evert Näsström. 

Arsta 24 Den 25 juli 1894 utfärdades mutsedel åt hemmansägaren P. E. Melander, Gissjö 

Gudmundrå, för brytning av koppar på Karl Erikssons hemskog, närmare bestämt 99 rr 

nordöst Erikssons utslåtter, 378 m sydöst P. öst1unds åkerhage i Ramsås samt 25 rr 

sydväst Erik Näsströms skogsrågång. Det därstädes brutna schaktet är nästan vattenfyllt 

med ett djup av l m och med en yta om ca 3 m2 . Det ligger intill västra sidan av 

en gammal skogskörväg från Arsta till Ramsjö. Markägare är Sven Erik Eriksson. 

23

GUDMUNDRA 

Här ha sammanlagt 26 mutsedlar utfärdats, fördelade på följande 10 byar: 

Brunne 

Den 2 september 1896 fick den flitige inmutaren Per Erik Melander, ägare av ett 

stort hemman i Gissjö, tillstånd att bryta koppar m.m. på Olof Jonssons hemskogsskifte 

på en plats, utmärkt med ett i en jordfast sten inhugget "A", beläget 80 m norr 

om Gumåsviken. Platsen är numera helt okänd. 

Gremesta 

Den 25 juli 1833 utfärdades mutsedel åt torparen Erik Bagge m.fl. för brytning av 

svag järnmalm å Runsvedjan på Olof Höglins mark. Platsen nu okänd. 

Den 22 augusti 1834 beviljades brytningstillstånd beträffande ej nämnd mineralfyndighet 

på IsraelIsraelssons skog Ya mil väster om byn för skepparen Hans Törngren, 

bonden Per Israelsson, Erik Sjölund, Ramsjö samt torparen Erik Bagge. Även 

denna fyndighet okänd. 

Gumås Stäg. 1584 

En ej inmutad fyndighet är belägen på droskbilägaren Vilhelm Östlunds fastighet 

Gumåsoägen 79 ca 40 m nordnordöst huset och i en sluttning. Om denna fyndighet 

och den därstädes företagna brytningen skriver fil. dr. Valdemar Jonsson den 15 juli 

1883: 

"Nordväst om Frånö vid Gumås en större körtel av finkornig glimmerlik bergart 

med strykning N 30° V. Bergarten innehåller här och där assessoriskt fint fördelad 

svavelkis, varför den på ytan fått ett järnoxidöverdrag, så att malmådror tyckas liksom 

genomsätta bergarten. Detta har givit anledning till en skärpning. Den har kvadratisk 

form med sexton fots (ca 4,8 m) sida, djupet o. 12 fot (ca 3,6 m). 

Enligt markägaren var det o. år 1880 som man sökte järnmalm på stället i fråga, 

och fastigheten ägdes den tiden aven person vid namn Olof Hellström. Vid mitt 

besök där den l juni 1970 var fördjupningen nästan fylld med avfall, som dock kommer 

att brännas, något som sker årligen. 

Habborn 

Ar 1938 utfärdades mutsedel nr 1443 åt Carl Anders Ahlin för brytning av magnetkis 

på fastigheten Näverberget l och 2. (l2?). Enligt Gunnar Hallstensson, vilken är 

uppväxt på den gamla fastigheten Näverberget men nu bor i Kramfors, ligger det 

utsprängda schaktet på sydsluttningen av berget strax väster om Orrmyran och ca 

l km nordnordöst om Habborn. 

Frånö 

På byns utmark har järn brutits aven Jonas Bodin den s.k. Holstgruvan enligt 

tillstånd 1874. Platsen för brytningen helt okänd. 

24

Jättesta 

Den l oktober 1885 utfärdades mutsedel åt hemmansägaren Nils Nordin i byn fe 

brytning av koppar och nickel å Ängsvedjan väster om Ängesberget, numera Inge 

berget, 30 m från dess fot och på sökandens hemman nr 2. Inmutningspunkten i e 

grop 170 fot (41 m) nordöst rågången mot Joh. Sundholms område och 100 fot (30 m 

sydväst foten av berget. Schaktet, nästan vattenfyllt och med en yta av ca 6 m 

ligger på en låg häll i lövskogen mellan en tredubbel kraftledning och en öster dåror 

gående skogsstig. Avstånd 375 m från landsvägen till Flogstabadet, fastighet Jättest 

2 27 , ägare elektriker Erland Österlind. Fadern, Johan Österlind, ommutade fyndighete 

1938 (nr 1443). Det gällde då magnetkis. 

Knäfta 

Den 16 mars 1893 erhöll hemmansägaren Per Erik Melander i Gissjö tillstånd al 

bryta koppar och nickel å ett hemman i Knäfta, tillhörigt Strömnäs Angsågs Af 

176 m sydväst Limmanstorpets sydvästra åkerhage. 64 m söder Gogrubbans södr 

åkerhage, 200 m norr om Karl Viklanders rågång. Denna fyndighet är belägen p 

nordöstsluttningen av ett mindre berg ca 300 m sydväst om Amanstjärn på gränse 

till Gissjö. Denna s.k. Knäftlandsgruvan ligger vid östra randen aven smal, numer 

med rätt hög björkskog beväxt uthuggning. En första brytning har ägt rum på e 

avsats 3 m lägre än där den stora brytningen gjordes. Denna är vid markytan 4 m bre. 

och 3 m lång, djupet är enligt upplysning av närboende ca 60 m. En gång in i berge 

bröts i bottenplanet, och där hade luften måst rensas med hjälp av pumpanordning 

Numera är gruvan fylld med sten och bråte upp till ca 12 m från markytan, resten me: 

vatten. Jordbrukaren Anton Forsman, f. 1895, som bebor ett torp någon km norr on 

gruvan, berättar, att han som liten pojke var med och kastade gruvägarens verkty 

ner i den djupa gruvan, och då hade Melander berättat för sina medarbetare, at 

gruvfrun hade utfört dådet i vrede över, att man sökt komma åt alla hennes skatter 

Av bergmästarrelationerna framgår, att Melander beviljades utmål 1895 samt at 

25 ton oskrädd malm utsprängdes s.å., 21,5 ton 1896, 25 ton 1897, 25 ton 1898 

30 ton 1900 och 112 ton 1901. Gruvan försvarsarbetades 1902, hade vilotillstånd 190: 

och övergavs 1904. 

Den ligger på fastigheten Knäfta 1 2 , ägare Sv. Cellulosa AB. 

Den 18 maj 1896 utfärdades mutsedel åt den ovannämnde Melander samt studeran 

dena Vilhelm Nyborn, Iggesund, och Helmin Sundström, Piteå, för brytning av nicke 

m.m. 67 m från den ovan beskrivna Knäflandsgruvans sydvästra utmålslinje, 118 il 

norr om Karl Viklanders skogsrålinje samt 114 m nordöst om Gissjö byväg. Den ( 

september 1897 och 15 december 1898 blev denna fyndighet, "Strömnäsgruvan", ånyc 

inmutad av Melander men med angivande av andra lägen. Samma procedur upprepade: 

1901, 1902 och 1905 med mutsedlarna nr 32, 74 och 100. 

Prästbordet 

Den 18 februari 1887 beviljades stenarbetaren Hans Ersson, Frånö, mutsedel fÖl 

brytning av silvermalm vid Strandänget i rågången mot Fiskja och 230 fot (69 m) fr år 

Kyrkviken. Platsen ligger troligen numera under järnvägen. 

Mutsedel nr 1089-1927 åt Va1frid Strid för brytning av koppar, järn m.m. å Kyrkberget 

mellan nuv. E 4 och SJ vid rågången mot Fiskja. Platsen okänd och troligen 

spolierad av den nya skärningen för E 4. 

25

Strömnäs 

Mutsedel nr 106-1873 åt Erik Larsson m.fl. för brytning av svavelkis i det s.k. 

Strömnässkärpet. Platsen helt okänd. 

Den 21 maj 1833 utfärdades mutsedel åt bonden Gillis Erik Olsson från Nedre 

Heden, Ahls socken, Kopparbergs län, för järnmalmsbrytning å Per Hanssons d.ä. ägor 

på byns utmark och berget Kompasshällan. Fyndigheten är numera helt okänd. 

Möjligen kan det vara fråga om den, där hemmansägaren Per Erik Melander, Gissjö, 

med mutsedel nr 202-1907 sökte koppar och nickel och som benämndes "Kompassgruvan". 

Den låg på N. Näsströms fjällskog 25 m väster om P. Lundins rågång, 8 m 

norr om ett röse på O. Näsmans skog 92 m öster om Aug. Amans rågång. 

Mutsedel nr 838-1917 åt A. Johansson & Co för grafitbrytning på fjällskog. tillhörig 

Strömnäs Bruk och belägen 6 m norr om en korsmärkt sten och 12 m öster om en 

större myrstack. Ommutning s.å. med mutsedel nr 847. 

Den 31 augusti 1885 utfärdades mutsedel åt bondesonen Per Erik Melander, Gissjö, 

och snickaren D. Forsberg, Björsta, för kopparbrytning å Per Melanders sterbhusdelägare 

tillhöriga fjällskog i Strömnäs. inmutningspunkten belägen 192 fot (ca 57 m) 

åt sydväst från Mjösjöns sydvästra strand och 210 fot (63 m) sydöst rågången mot 

Gissjö. I sin malmletarberättelse den 15 juni 1773 beskriver Nils Peter Fougt Mjösjöberget 

såsom en liten rundaktig höjd ganska nära Mjösjön en halv mil från Strömnäs. 

Vidare: "En I Y2 aln bred gång av täta kis- och järngnistor i en blå- och gulaktig 

kvarts, däri några spatögon visade sig. På sidorna av gången tätare inblandning av 

både vit och rödaktig spat. En bruksbokhållare Winroth hade gjort provskott på tillstyrkan 

av bergmästare Sohlberg men sedan inte fortsatt. Möjligen bättre malm i 

närheten." 

Fyndigheterna torde vara identiska, fastigheten är Strömnäs 6 1 , vars ägare, Svante 

Tjernberg, upplyser, att det uppbrutna schaktet är 3-4 m djupt och 2-3 m i diam. 

Det var tydligen här, på det egna fädernehemmanet, som Per Erik Melander startade 

sin omfattande och förlustbringande mineraljakt. 

A 

Den 4 september 1886 fick hemmansägaren N. D. Böhlin i A samt stenarbetarna 

Hans Ersson, Frånö, och Petter Persson, Björknäs. tillstånd att bryta kopparmalm på 

Böhlins hemman nr 2 och ägofiguren L. A. med inmutningspunkten vid östra kanten 

av Böhlins mangårdsbyggnad. Platsen numera överväxt, ingen brytning företagen. 

Den 20 juli 1886 fick f.d. hemmansägaren Anders Näsholm i A jämte muraren och 

torparen Jonas Bodin därstädes tillstånd att bryta järn, koppar och nickel inom ägofiguren 

Bb. på inägorna till N. D. Böhlins hemman nr 2 med inmutningspunkten 7 m 

från västra rålinjen, 12 m från sjön Talgen och 3 m från landsvägen. 

Om denna senare fyndighet, som spolierades vid järnvägslinjens framdragande på 

l890-talet, skriver geologen fil. dr. Valdemar Jonsson: "Vid siffran norr om landsvägen 

mellan denna och en liten tjärn är en mindre sprängning i en körtel. Sträckningen synes 

vara ONO till SSV. Kompassen påverkades på ett område av ungefär 30 fot eller 

omkring 12 fots bredd mot sydpols dragningen. Bergarten finkornig gnejs med hornblände, 

malmen däri magnetkis med något svavelkis. Endast vid kompassens nedsättning 

på hällen visade sig någon egentlig verkan på kompassnålen." 

26

YTTERLÄNN.ÄS 

Bol/sta 

Den 26 september 1899 utfärdades mutsedel åt arbetarna Nils Palmqvist och E 

Nordlander i Stensätter för nickelbrytning på Tjäderdalsberget, 85 m norr om rågånger 

mot Stensätter och 93 m väster skogsskiftet Litt. E. Bol/sta nr 2. 

Den 14 oktober 1899 beviljades ovannämnda personer tillstånd att bryta koppa 

och nickel på samma berg, 100 m norr om rågången mot Stensätter och 40 m väste 

om skogsskiftet Litt. D. på Bol/sta nr 2, 3, 4. 

Den 24 november 1899 erhöll arbetaren N. Palmqvist i Stensätter mutsedel fö 

brytning av koppar och nickel på skogsskiftet Litt. D. Bol/sta 2, 3, 4, 8 m väster on 

skogsskiftet Litt. E. och 96 m nordöst om Delångerbäcken. 

Mutsedel nr 381-1909 gav arbetaren N. Palmqvist i Stensätter tillstånd att bryt: 

koppar och nickel i sönad "gruva" på Tjäderdalsberget och hemmanet Bol/sta nr 2 

Denna fyndighet synes vara identisk med den i mutsedeln av den 26.9 1899. Alla tre 

fyndigheterna äro numera helt okända och torde aldrig ha utnyttjats. 

På skogsskiftet Bol/sta nr 2 1 2 , ägare fru Ulla Dalnoff i Stockholm, och beläget pi 

Tjärdalsbergets sydsluttning finnes vid rågången mot Stensätter 2 1 en ej inmutad in 

brytning i klippväggen. Hålet är 2 m brett nedtill, avsmalnande upptill och ca 10 n 

långt. 

I västra delen av skogsskiftet Bol/sta 6 8 , ägare Erik Knut Boden, och i vinkelr 

mellan skogsvägen till torpet Majås vid västra sidan av Bollstaberget och åkervägen til 

samma torp ligger ett ej inmutat gruvschakt ca 25 m öster om den förra vägen och cc 

50 m väster om den senare. Schaktet, som är omgivet av höga alträd, är ca Il m djupt 

men vattenfyllt, ytan ca 40 m 2 . Enligt uppgift av närboende skall fyndigheten hs 

bearbetats av de ovannämnda arbetarna Palmqvist och Nordlander, vilka använde er 

stubbrytare för att få upp sprängstenarna. 

Ed 

Den 27 november 1899 utfärdades mutsedel åt hemmansägaren P. A. Näsström j 

Sunnanåker samt arbetarna N. Palmqvist och E. Nordlander i Stensätter för brytning 

av silver och grafit på skogsskiftet Litt. Ab på hemmanet Ed nr 1 med inmutningspunkten 

19 m norr om skogsskiftet Litt. C. och 252 m öster om allmänna landsvägen. 

Fyndigheten nu okänd. 

Färesta 

Mutsedeln nr 105-1905 är utfärdad för E. Berglin med tillstånd att bryta grafit på 

berget öster om landsvägen mellan byn och Vinterborg, på Storbergets nordvästsluttning. 

Fyndigheten nu okänd. 

Filitjärn 

Mutsedeln nr 17-1900 är utfärdad för P. J. Boström med tillstånd att bryta koppar 

och nickel på en plats ungefär mitt emellan Jansbo gård och Vittjärnen öster om byn 

och söder om sjön med samma namn. Enligt 77-årige Frans Jonsson, född på Jansbo, 

har Boström vinschat upp sten och jord ur ett hål, stort som ett brunnshål. 

27

Rämsle 240, ägare N. V. Haglunds dödsbo, och den ene av inmutarna var Solins far. 

Något större företag blev det inte, och Solin anser, att det numera är omöjligt att 

återfinna platsen. 

ED 

Mutsedel nr 400-1909 åt Carl Hedström för brytning av grafit och koppar 1l00- 

1200 m från (söder om) Forsmobron och 100 m från eller öster om Angermanälven. 

Mutsedel nr 684-1914 åt d:me för d:o i d:o. 

Mutsedel nr 839'-1917 åt d:me för d:o i sönade d:o. 

Ar 1917 beviljades Hedström utmål för fyndigheten, och s.å. bröts 400 ton berg och 

200 ton grafit. 1918 försvarades gruvan med arbete, 1919 med avgift och 1920 blev den 

sönad. 

Om denna grafitgruva berättar gårdsägaren Viktor Arlevall, f. o. 1900, som bor 

2-300 m norr om gruvan, att denna blivit helt spolierad genom kraftverksbygget vid 

Forsmoforsen, varvid den kommit att ligga mellan två tunnlar. 

LANGSELE 

I 1817 års bergmästarrelation heter det "På Örbäcks utmark järnhaltig trapp och 

svavelkis". Det torde vara denna fyndighet, som avses i den mutsedel, som den 14 

december 1886 utfärdades åt bruksförvaltaren Aug. Åhlen vid Forse bruk i och för 

järnbrytning på Graningeverkens hemman i Österforse med sträckning in på Örbäcks 

by och med inmutningspunkten 3000 fot (o. 900 m) sydväst om järnvägsövergången 

vid Forsebron över Faxälven. 

Fyndigheten är numera okänd enligt upplysning av bolagets kontor i Sollefteå och 

Bollsta. Den kallas i mutsedeln "Osterfcrsegruvan" men är icke identisk med den 

med samma namn benämnda fyndighet, som den av O. G. Höglund år 1900 inmutade 

(nr 24), belägen på dennes torp i Österforse och 30 m öster om landsvägen. Enligt 

Höglunds sonson, Gustaf Höglund, är landsvägen flyttad ca 200 m österut och fyndigheten 

spolierad av nybyggnader. Torpet köpt av Graningeverken. 

I lantmätaren J. P. Colleens beskrivning över Långsele socken (akt Långsele 91) 

läses på sid. 35: "Dock har en järnmalms- och blyglansanledning vid Gruvberget å 

Forse bruks ägor varit bearbetad men nedlagts." Denna fyndighet torde vara identisk 

med "den grop i bergets mitt," som det talas om i den mutsedel, som utfärdades år 

1901 med nr 33 åt handelsresanden Joh. K. Johansson för svavelbrytning därstädes. 

Gruvberget ligger på fastigheten Forse 1 1 , ägare Graningeverkens AB. Det hela är 

numera okänt. 

Mutsedel nr 1305-1935 åt jordbrukaren Olof Nordin för nickelbrytning på Graningeverkens 

hemman Öster- och Västerforse nr l och 2 med inmutningspunkten 

460 m sydsydväst om torparen H. Edvardssons gård på Aberget och 400 m nordnordöst 

om Abergstjärn. 

Nordins son, John Nordin, upplyser, att efter det Graningeverkens AB, som är ägare 

av skogsmarken i fråga, Forse 1 1 , sänt en geolog till fyndigheten, slutade det föga 

omfattande brytningsarbetet. 

30

GRANINGE 

I denna socken ha tidigt gjorts många försök att framför allt utvinna järnmalm oc 

det ur såväl berg som sjö och myr. Den som först satte i gång med dylika företag vs 

generalen friherre Karl Larsson Sparre, som några år efter sin 1664 erhållna utnämnin 

till guvernör över Västernorrlands län, gjorde ett besök i Graningetrakten. Därunde 

kom han på iden att dit söka förlägga ett järnverk, eftersom han funnit, att orten V1 

rik på skog och att vattenkraft kunde erhållas från den i Hultsjön utfallande Ledinge 

ån. Järnmalm ämnade han taga från ett nyupptäckt malmstreck i det närbelägn 

Helgum samt sjömalm från den blott en mil västerut belägna Järnsjön i Fors socke 

ävensom från den stora Graningesjön. Stenar, funna på dennas botten på upp till tr 

alnars djup, lät han sända till Kungl. Myntet i Stockholm, där de befunnos innehåll 

hela 50-54 % järn. Myrmalm kunde man få från de många stormyrarna i trakten, de 

blev efter hand fem sådana malmtäckter, bl.a. vid Grässjöarna och Malmvattnet 

Härom påminna även sådana namn som "Järnmyrberget" och "Järnmyrbäcken' 

Detta och större delen av det följande enligt P. Norberg (1952). 

På Sparres anmodan gjorde så Klas Depken en undersökning i ärendet under vår e 

1673, dock utan att besöka Graninge, endast förlitande sig på uppgifter, lämnade a 

med ortens förhållanden bekanta personer. Han tillstyrkte emellertid Sparres frarr: 

ställning till Bergskollegium om ett järnbruksprivilegium, framhållande, att sökande 

redan låtit förfärdiga några stora, med bottenhål försedda järnskopor, varmed sjörna 

men skulle upptagas. Ansökan bifölls den 19 november 1673, och de för bruket av 

sedda byggnaderna uppfördes, men redan den 19 september 1677 blev hela anlägg 

ningen nedbränd av från Jämtland infallande danskt krigsfolk. 

Efter återuppbyggnad sattes emellertid en ny masugn i gång den 29 november 168: 

men på 76 dygn kunde man inte åstadkomma mer än 4 skeppund tackjärn. Myrmai 

men i den närmaste trakten befanns nämligen vara oduglig, och en tid lär bruke 

istället ha köpt färdigsmält myrmalm från Jämtland. Enligt Fale A. Burmans resedag 

bok 1799 (J. Nordlanders "Norrländska samlingar" III, s. 106) skall nämligen en ma. 

vid namn Per Jönsson i Håsjö ha tillverkat 18 vågar myrjärn i veckan, för vilket ha: 

fått 6 mark kopparmynt per våg (26,928 kg). (Tiden anges oegentligt till "vid 1660". 

Bruket ville dock helst hålla sig till den egna traktens sjömalm, men för att denn 

skulle kunna användas, måste man ha tillgång till en duglig blandningsmalm. Den son 

togs från Alnö, i vars gruvor Sparre var medintressent, visade sig föga tjänlig. Val 

beträffar malmen i Helgum så befanns den mycket rödbräckt, d.v.s. på grund av fö 

stor svavelhalt blev det behandlade järnet sprött i kanterna. Fyndigheten, efter bryt 

ning 1675 lämnad öde, låg rö. på samma område, där senare den s.k. Gagnets silver 

gruva upptäcktes. 1 sin årsberättelse 1686 och 1689 yttrade bergmästare Erik Simzoi 

som sin mening, att lämplig malm nog kunde finnas i Graningetrakten, det gälld, 

blott att få tag i en god malmletare. Särskilt nämndes, att Fångsjöberget på Jämtlands 

sidan, 1Y1 mil västerut, innehöll malmstreck. Bruket anställde därför både 1688 oel 

1689 en s.k. rutengänger, d.v,s. en slagruteman, som sökte järnmalm i de omgivand 

bergen. Han fann också en sorts malm på ett berg "vid pass 2 muskötskott östernor 

Graninge", för att använda bergmästarens uttryck. Där brände och bröt man till 1Y 

alns djup, men malmen befanns segbruten och svavelkisblandad, varför den stra: 

övergavs. Senare fann man f.ö., att magneten ej gav utslag där. Ett försök med blåsnin, 

i en myrjärnsbläster av järnhaltig. jord från Ledingeberget nordnordväst om bruke 

misslyckades också. Fyndigheten på Fångsjöberget övergavs likaledes efter någon tid 

brännande, eftersom ej heller där fanns något järn utan endast ett överflöd av blel

eller skyggande blyglans blivit träffad men ej varit lönande, påstås dock av kännare 

värd att ytterligare försökas". 

Ur bergmästarnas årsberättelser inhämtas vidare: 1780 bildas Gagnets Gruvbolag, 

1781-1782 föga arbete, 1785 inget arbete trots beslut om brytning av 2 skeppund per 

lott ur den blyglansförande kalkspatkölen. Det året var gruvan i alla fall 7 fot djup och 

4 alnar lång, men 1786 inget arbete. 1813 ingavs mutsedelsansökan. Den 29 juli 1822 

utfärdades mutsedel för häradshövdingen och arkivarien i Riksgäldskontoret Isak Rossander 

å Gagnets ödelämnade blyglansanledning. 1828-1832 heter det: "Majoren av 

Huss har utan hopp om framgång bearbetat äldre blyglansgruva. handlanden Abraham 

Åkerlund tvenne sådana i samma by". Nu övergavs fyndigheten för en tid igen, ty i 

sin år 1849 utgivna sockenbeskrivning över Helgum (lantm. akt nr 139) skriver lantmätaren 

P. E. Sidenbladh: 

"Några märkvärdiga stenslag och mineralier hava ännu icke inom socknen blivit 

upptäckta, utom att på Gagnets skogen man trodde sig för över 80 år sedan hava 

funnit en silvergruva, vilken å kartan blivit utmärkt med (j (alltså en månskära, som 

ju är silvrets symbol bland metallerna). Därstädes uppfördes smärre åbyggnader och 

sprängning verkställdes till 18 alnars djuplek och 4 alnars längd och bredd, men för 

länge sedan har detta företag upphört och åbyggnaderna fått förfalla, emedan de ansåg 

arbetet icke löna mödan". 

Icke desto mindre uppenbarade sig redan i början av påföljande år en ny "Silversökare" 

vid gruvan, kommissionslantmätaren i Västerbottens län O. P. Drake, som 

den l februari 1850 erhöll mutsedel för silverbrytning på Nils Henrikssons skogsskifte i 

Gagnet 1000 alnar (o. 600 m) öster om fäbodarna. Den 17 oktober 1863 blev det ny 

mutsedel, gällande samma gamla gruva för bergsnotarien Carl Rönnow, likaså den 14 

juni 1869 för E. Elvgren och 1873 för W. Wång (mutsedel nr 72). 

Ett sakkunnigt utlåtande om fyndighetens beskaffenhet lämnas av geologen fil. dr. 

Valdemar Jonsson i hans dagboksanteckning den 27 juni 1885. Han skriver: "Nordost 

om Nordsjön den s.k. Gagnetgruvan, en gruva omkring 33 fot djup och 18 fot i 

genomskärning vid dagöppningen. Granitgnejsanledningen antagligen bergytans rostiga 

eller blåsvarta utseende, beroende på i den korniga hälleflintan eller skiffern insprängd 

svavelkis och magnetkis. Vid noggrann undersökning av varpen syntes tillgången på 

kis ha varit ytterligt obetydligt. Den kisförande bergarten synes vara en mörk skiffer, 

antagligen hornblände. En sägen går, att silver utdragits ur malmen, silverpokaler 

förfärdigats o.s.v. Gruvan går därför under benämningen Gagnets silvergruva. Dess 

goda rykte har gjort, att den då och då uppmärksammas av någon spekulativ förståsigpåare, 

öses läns och erhåller ett par skott i inälvorna!" 

Tydligen helt ovetande om detta negativa utlåtande uppenbarade sig efter hand 

nya spekulanter vid gruvan. Den 17 september 1894 sökte och fick sålunda f. kronojägaren 

Jon Frånberg. Edsele, tillstånd till silverbrytning i sönad gruva å Gagnet nr 2, 

på en bergplatå norr om Lillsjön 50 m väster om en punkt på skogsskiftets östra 

rågång, belägen 1190 m från den punkt på sjöns norra strand, där rågången träffar 

vattenytan. Den 26 augusti 1897 erhöll Frånberg mutsedel för samma ändamål i en 

annan närbelägen, likaledes övergiven gruva, som angavs ligga 30 m väster om samma 

rågång från en punkt 817 m norr om en påle vid norra stranden av Gammbotjärn, 

där rågången skär vattenytan. Denna gruva säges i mutsedeln ligga 120 m från den 

förstnämnda, äldre gruvan, alltså något sydsydöst därom. 

Nu dröjde det ända till 1918 med nästa inmutning. Det var den från andra gruvförsök 

kände Per Erik Melander i A, Gudmundrå, som med mutsedel nr 942 tänkte 

bryta silver i en ny fyndighet nära de gamla gruvorna och som han benämnde "Lands- 

33

orts silvergruva nr l". Nästa mutsedel, nr 943, gäller samme man och samma ändamål i 

"Landsorts silvergruva nr 2". 

Fyra år senare erhöll Melandermutsedlarna nr 1076-1078 för brytning av koppar, 

nickel och guld i fyndigheter på Mo och Gagnets byskogar. 

Om alla dessa nya försöksbrytningar berättar hemmansägaren Carl Ragnvald Johannes 

Holmgren, som äger skogsskiftet Gagnet 1 1 4, att utom den äldsta gruvan 

finnes där 3 större schakt och en ca 25 m lång, i berget insprängd gång. Ett schakt 

ligger på Mo 7 8 , ägare Graningeverkens AB, övriga brytningar överväxta. 

Holmsta 

Mutsedel nr 1293-1934 åt M. A. Holmlund för brytning av svavelkis på Holmsta 

kronopark, skifte L Holmlunds son, lastbilägaren Knut Holmlund, Holmsta, berättar 

att det brutna schaktet, 7-8 m djupt, ligger ca 2-300 m söder om gränsen mot Edsele 

och 5-600 m väster om den genom byn gående landsvägen, länsväg 950. Prov från 

gruvan ha sänts till Boliden. 

V dster- och Östergransjö 

Mutsedel nr 1-1958 åt fabriksarbetaren Jonas Bertil Gradin för brytning av svavelkis. 

Gradin berättar, att brytningen är obetydlig och ligger ca 200 m söder om vägkorsningen 

vid östra delen av Helgums bangård och viadukten där. Fastigheten Västergransjö 

2 8 och Östergransjö 2 3 , ägare Graningeverkens AB. 

EDSELE 

Gässjö 

I bergmästarrelationen 1766 berättas om den s.k. Sketbachsgruvan i byn följande: 

Denna gruva är belägen på Sandö Sågverks AB tillhörig mark, hemmanet nr l Litt. 

Ca. Inmutningspunkten ligger 28 m öster mittpunkten aven större gammal kalkskärning 

282 m i västlig riktning från K. Y. Bast tillhöriga boningshuset på hemmanet 

nr l 11/10 i Gässjö by samt så, att en rakt i sydlig riktning från inmutningspunkten 

dragen linje på 157 m avstånd träffar rågången mellan Gässjö och Utanede-Gideåberg. 

Gruvan inmutades första gången 1911, då M. Nilsson m.fl. med mutsedel nr 476 

fick tillstånd att bryta grafit därstädes. Det blev ommutning för samma personer 1914, 

mutsedel nr 699, och gällande brytning av både nickel och grafit. 1933 blev gruvan 

åter inmutad med muts. nr 1280 av L. M. Vikström, som sökte koppar och nickel. 

Folkskolläraren Frans Bergvall upplyser, att vederbörande först stötte på en kalkkörtel 

(se ovan), sedan fann man grafit därintill och har nu brutit upp ett stort, numera 

vattenfyllt schakt. Spår av guld fanns också i berget. 

Stensjö 

Mutsedlarna nr 1274-1277-1933 åt Klara Lund för kopparbrytning i "gruvan Ripan" 

m.fl. 1938 blev "Ripan" ommutad av Vallens Gruv AB (mutsedel nr 1430) likaså 1962 

av Hilding Nordling m.fl. [muts. nr l). Gruvan uppges då ligga på fastigheten Stensiå 

1 8 Litt. Bi., ägare Sv. Cellulosa AB. 

34

Nordling berättar, att fyndigheten ligger på den s.k. Hålstantmyren och upptäcktes 

vid grävning av ett krondike. därigenom att vattnet blev blåfärgat av där förekommande 

blåjord, vivianit. Detta var 1933, då inmutaren Klara Lunds make, Anders 

Olof Lund, satte i gång med elektrisk malmletning, varpå följde brunnsborrning och 

sprängning. Arbetet pågick till 1936, 1938 fortsattes driften av Vallens Gruv AB, 

1961-1962 bildades Stensjögruvans Intressenter, som fraktade den förmodade malmen 

till Rönnskärsverken. där den smältes och befanns brytvärd. Nordling som är lastbilägare 

och var huvudintressent i företaget, rådfrågade då en av S.G.D:s geologer, 

som emellertid förklarade, att malmkropepn var för smal och så svåråtkomlig, att han 

måste avråda från fortsatt bearbetning. Gruvan är nu vattenfylld och delvis igenrasad. 

Stråknäset 

Mutsedlar nr 705 och 706-1915 åt f. kronojägaren Jon Frånberg, Edsele, för guldbrytning 

på mark, tillhörig Björknäs AB. Härom skriver folkskolläraren Frans Bergvall. 

att Frånberg gick med slagruta och fick utslag för guld. Två stenarbetare, Jonas Näslund 

och Karl Torgrimsson. sprängde upp en liten grop ca 1,5 m i diameter men fann 

ingenting av värde. 

Hällingsås 

Enligt folkskolläraren Frans Bergvall ha 3 ganska djupa schakt brutits vid Majaflon 

på byns skog. Ingen inmutning har gjorts, men prov ha insänts till Bolidens Gruv AB, 

som fann, att de innehöll koppar, bly och spår av guld. Arbetet har avbrutits på grund 

av brist på medel. 

RAMSELE 

Den äldsta och mest omtalade gruvan i socknen är den som är belägen på ett berg i 

byn 

Viken 

Härom säger Hiilphers 1780: "Ranasjöberget Y2 mil nordost från kyrkan skall visat 

någon silvermalms anledning". Nu är det så, att i Norrland alla älvar etc. anses flyta 

från väster till öster, och med utgångspunkt från Faxälven såsom tänkt i söder blir 

riktningen mot Ranasjöberget nordöstlig i st. f. rätteligen sydöstlig. Från Edsele blir 

riktningen rätteligen nordöstlig, men även Johan Nordlander är fången i den traditionella 

väderstrecksföreställningen, när han i sin 1922 utgivna skrift "Härnösand och 

dess omnejd", artikeln "Om koppargruvan i Aland", skriver: 

"En karta över Edsele socken av år 1753 har utom socknegränsen och norr om 

nordvästra (l) hörnet vid foten av berget Ranasiöhögden anteckningen G (amma)l 

Silfwergrufwa" . 

Gruvan är alltså mycket gammal, men den första regelrätta inmutningen blev inte 

av förrän den 14 juli 1862, då Aug Näsström m.fl. erhöll tillstånd att bryta silver och 

svavel i en gruva, belägen 8000 fot (o. 2400 m) nordost (l) Nylands by. 

En resolution av den 17 juli 1872 meddelade Nils Eliasson rätt att bryta silver, 

35

koppar och järn i Ranabergsgruvan i Viks by. Mutsedlarna nr 15-1873 och 28-29 år 

1874 medgav samma rätt åt P. Engman m.fl. I och med dessa personers eventuella 

brytning upphörde all bearbetning av gruvan. Denna är tydligen värdelös, vilket redan 

malmletaren, bruksförvaltaren Nils Peter Fougt, framhöll, när han den 6 juni 1771 

granskade den. Där fanns enligt honom "någon skimmer med tätt insprängda kisgnistor 

i en vit- och gulaktig kvartsliknande bergart". I denna hade "långt tillbaka ett försöknings 

arbete utförts", men Fougt förklarade sådant vara "fåfängt och onyttigt". 

Om denna fyndighet berättar Bernhard Johansson, f. 1877, att han vid 15 års ålder 

sett flera utsprängda gropar uppe på Ranasjöhöjden söder om triangelpunkten 408,9, 

där ett brandtorn nu är uppfört. 

Ovanmo 

Med mutsedlarna nr 159-165 år 1947 medgavs Henrik Mellberg m.fl. rätt till 

kopparbrytning i gränsområdet mellan byarna Ovanmo, Aspåsen och Lövlund. Samma 

personer beviljades samma rätt med mutsedlarna nr 166-168 s. å. i gränsområdet 

mellan Aspåsen nr 1 och Lövlund nr l. 

Om dessa fyndigheter berättar E. A. Isaksson, ägare av fastigheten Ovanmo 2 3 3 , 

att de alla ligga inom samma gränsområde med flera olika ägare. Endast ett schakt är 

uppbrutet, och det ligger ca 20 m norr om landsvägen från Ramsele mot Borgvattnet 

(länsväg 969) och vid foten av ett litet berg söder om Lafssjön, vilket berg ligger strax 

öster om den lilla Harr Perstjärn. Schaktet är 4-5 m djupt och ligger på mark inom 

Lövlund, ägd av Domänverket. 

Sel 

Mutsedeln nr 1300-1934 beviljade Anna Eriksson m.fl. rätt till kopparbrytning på 

Valasjöberget. Hilding Timander, ägare av fastigheten Sel 2 15 , upplyser, att där inte 

blev någon egentlig brytning, men att platsen ligger nedom bergets mitt. De ovannämnda 

personerna fingo med mutsedeln nr 1301-1934 tillstånd att bryta koppar 

även på den s.k. Vithällan, som enligt Tideman är en liten bergknalle mellan de s.k. 

Svartbergen ca 500 m väster om landsvägen genom byn. Här skall det ha varit den 

kände malmletaren Anders Olof Lund som bearbetade fyndigheten, som ligger på 

baksidan av berget. Schaktet blev så pass stort, att det måste kringgärdas med ett 

stängsel. Här skall man även ha sökt bly och silver. 

BODUM 

Flyn 

Den 16 juni 1870 utfärdades mutsedel åt o. Sjöström för blybrytning i "Stygruvan" 

på Flyns utmark mot Sunds, Rensjönäs, Stavsjö och Grundsjö byar. Denna fyndighet, 

som torde ligga på mark, ägd av Sv. Cellulosa AB, är numera helt okänd. Emellertid 

berättar Uno Eriksson, f. 1915, ägare av fastigheten Flyn 1:28, att farfadern till hans 

morbroder skall ha karvat loss bitar ur ett flyttblock ca 200 m från stugan och därav 

stöpt blykulor. Det skall ha varit en ca 12 tum bred rand av bly i stenen. 

36

TASJö 

Denna socken domineras av den 4 mil långa Tåsjön och det öster därom belägna 

Tåsjöberget. Detta höga och i botaniskt hänseende intressanta berg troddes i gamla 

tider innehålla fyndigheter av både silver, koppar och järn. I sin år 1948 utgivna bok, 

"Finnkolonisationen inom Ångermanland, södra Lappmarken och Jämtland", berättar 

sålunda Richard Gothe, att Tåsjöfinnen Joen Olufson och en hans kamrat år 1648 begav 

sig till Stockholm, där de inför bergskollegiet framvisade några förmodade järnmalmsprov, 

som de hade tagit på bergets västsida vid Brattbäcken. För detta sitt intresse 

erhöllo de 10 daler silvermynt till "tärepenningar" på den långa vägen (bergskollegiets 

registratur 25/11 och 27/8 1649). Något järngruveförsök kom aldrig till stånd, men 

30 år senare anhöll guvernör Carl Larsson Sparre om privilegier och fritidsår för att 

bearbeta ett alunmalmstreck, som han sade sig ha funnit "vid Tåsjo-finnens torp". 

Ansökan beviljades den 12 november 1679, men verksamheten avstannade snart nog, 

vilket också blev fallet med det kopparstreck. som en bokhållare Anders Sten o. 1730 

börjat bearbeta. 

Nära 100 år senare startades ett tredje gruvförsök på berget, även nu aven länschef, 

friherre Hampus Mörner, för vilken mutsedel av den 2 november 1825 utfärdats. 

Enligt bergmastatpapperen bildade Mörner 1827 ett bolag, Tåsjöbergets Intressenter, 

för brytning av både svavelkis och alunskiffer. Dyrbara undersökningar utfördes men 

inget arbete till en början. I 1828-1832 års bergmästarrelation berättas dock, att under 

den tiden hade fyndigheten något bearbetats. Ar 1829 hade prov i stor skala tagits 

på berget av geschworner Morell och visade l % alun, 2 % skiffer. Man beslöt dock, 

att arbetet i gruvan skulle upphöra, varvid man som orsaker angav ortens avlägsna 

läge och långa avstånd, 30 mil, till närmaste sjöstad, Härnösand. 

Icke desto mindre blev gruvan inte långt därefter åter föremål för bearbetning i och 

med, att färjemannen Olof Moberg i Ramsele den 10 april 1852 erhöll tillstånd därtill. 

Gruvan benämndes nu svavelkisanledning och sades ligga söder, d.v.s. väster, om Tåsjöberget 

och 2-300 famnar norr, d.v.s. öster, om (kyrk)byn. Om den nya verksamheten 

på platsen säger bergmästare Lars Johan Lyman i sin rapport till kommerskollegiet 

den 13 augusti 1853: "Som arbetet uti Tåsjö gruva är så långt gånget, att man måste 

vara betänkt på en hytta för malmens nedsmältning, får jag anhålla, att en erfaren 

smältare kunde hit förordnas för att taga befattning om hyttans uppförande". I brevet 

den 17 september s.å. heter det, att gruvan under året blivit sänkt 3,5 m, varav erhållits 

0,6 ton malm ur 45 ton gråberg, vartill åtgått 18 dagsverken. Ar 1854 var nedsänkningen 

8 m, varav erhållits 0,9 ton malm ur 270 ton berg. Ar 1855 försvarades gruvan 

med 32 dagsverken men övergavs efter några år. 

Den 20 februari 1862 inmutades gruvan av C. A. Wengelin och Aug. Näsström m.fl., 

likaledes den 19 juni 1863 av den sistnämnde. I ett brev den 24 maj 1863 säger bergmästaren: 

"Arbetet är utfört i Tåsjögruvan. Företaget är ett bolag med en tillskottsumma 

av 5.000 R. Rmt och att då i sommar skulle efterskrivas någon duglig undersökare 

från Sala". Efter ny mutsedelsansökan den 16 april 1870 utfärdades under 1876 

hela 10 mutsedlar för brytning av såväl järn och koppar som svavelkis på olika ställen 

utefter Tåsjöbergets västra sida inom Tåsjö östra by och Tåsjö västra by samt på 

Prästbordet. 

Det var mutsedlarna nr 13-19 och 21-23, varefter det dröjde ända till år 1912, då 

en lång rad inmutningar verkställdes i grafit- och svave1kisfyndigheter inom de nämnda 

byarna även som i Karbäcken. Många av dessa fyndigheter övergåvos snart nog men 

inmutades på nytt mer än en gång. De sålunda utfärdade mutsedlarna voro nr 480-490 

37

år 1912, 677-1914, 709-710 och 715-716 år 1915,793-1916,828-837 år 1917,947-956 

och 968 år 1918, 105{}-1O60 år 1921, 1065-1074 år 1922 samt 108{}-1O83 år 1923. 

Ar 1940 inledde Bolidens Gruv AB en ännu längre rad av inoch ommutningar, 

men här gällde det blyfyndigheter. belägna inom Granberget och Tåsjö västra by samt 

framför allt i Bellviksbergs kronopark. Det skedde med mutsedlarna nr 1-10 år 1940, 

13-20 år 1941, 58-59, 62-64 och 66-69 år 1943, 151-153 år 1946, 154-158 och 

176-181 år 1947, 1-3 och 10'-25 år 1950, l och 8-10 år 1951, 2-4 år 1953, 1-17 och 

24-26 år 1954, 5-7 år 1956, 1-13 och 61-63 år 1957, 3-5 år 1959, 1-17 år 1960, 

1-3 år 1961, 2-4 år 1962, 1-12 år 1963, 1-6 år 1964, 1-9 och 12-13 år 1965, 1-26 

år 1966, 4-7 år 1967, 1-26 år 1968 samt 23-26 år 1969. 

För fyndigheterna i mutsdelarna nr 63-64 år 1943 beviljades bolaget utmålsförrättning 

påföljande år. 

Till sist kan nämnas, att en privatperson, John Henry Matsson, med mutsedeln nr 

28-1968 ommutat en av de ovannämnda blyfyndigheterna. 

Rået i T åsjöberget 

Om ett rå eller troll i Tåsjöberget, bevakande sina där förvarade rika skatter av ädla 

metaller, finnes en sägen, upptecknad av dr. Erik Modin och insänd till Norrlands 

landsmåls- och fornminnesförening (Acc. 88:70, sid. 11). En något detaljrikare version 

av sägnen har upptecknats av sign. Rinaldo eller kamrer Magnus Stattin, Hola folkhögskola. 

Den är insänd till Nordiska mueet och även införd i Västernorrlands Allehanda 

den 8 april 1940. Här följer nu ett sammandrag därav: 

"En gång hade en vandrande främling på berget fått syn på en samling silverskimrande 

istappar, som hängde ned från en tvärbrant bergvägg. Han lösgjorde ett par av 

dem och fann dem vara av rent silver, men från den dagen skall rået noga ha gömt 

sina skatter i bergets inre. Hon hade dock lovat främlingen, att om någon ville riskera 

sitt liv, skulle den få se hennes skattgömma. 

En modig dräng skall då ha låtit locka sig till att fira sig ned i den otillgängliga 

bergskrevan nedanför bergväggen, där främlingen skulle ha sett de silverskimrande 

istapparna. Där nere mötte han så rået i skepnad aven fager kvinna, som visade 

honom sina glänsande metaller, silver och koppar, och berättade, att hennes syster i 

Sala silvergruva inte längre var så rik som hon. En gång skulle människor komma och 

beröva även henne själv de rika skatterna i Tåsjöberget. Hon förbjöd därför drängen 

strängeligen att tala om vad han sett och hört, vilket han dock gjorde med påföljd, 

att han strax därpå dog. Detta skall ha ägt rum o. år 1810. Det troddes sedan allmänt i 

bygden, att alla, som söka efter skatten i berget, skulle få umgälla detta med en förtidig 

död. Detta anses också bekräftat därav, att efter den tiden inte mindre än tre personer 

drabbats av liemannen strax efter det de påbörjat ett gruvarbete i berget, vilket senast 

inträffade ca 30 år före upptecknandet av sägnen." 

RESELE 

Höven 

Mutsedlarna nr 81-88 år 1873 med tillstånd för P. Engman och Fr. G. Johansson 

att bryta järn och koppar på Hövensberget i Råsta by. Detta berg är identiskt med 

38

Strandsjöberget, och här avses den större del därav som ligger inom Hövens by. Fyndigheterna 

lågo i vilostånd åren 1874-1877 och äro nu helt okända. 

Bocksjön 

Mutsedlarna nr 58-60 år 1894 åt lantmäteribiträdet N. F. Nordmark, Undrom, 

handlandena A. Gottfrid Agrell, Undrom, och Joh. Näslund, Tybränn samt jordbrukarna 

Olof Bodin, Törsta, och Johan Johansson, Solberg, för järnmalmsbrytning i 

närheten av Rocksjön å ägor, tillhöriga Fors AB inom Rocksjöns by. Det gällde tre 

fyndigheter på olika avstånd från Rocksjöns sydvästra strand. Byn ägde dock ingen 

mark söder om sjön, platsen för fyndigheten torde vara det s.k. Kopparberget, som 

ligger inom Hällås by fastigheten nr 1 3 , ägd av Sävenäs Nya AB. Byn Rocksjön är 

numera avfolkad och fyndigheten okänd. 

Rödsta 

Mutsedlarna nr 77-80 år 1873 med tillstånd för P. Engman och Fr. G. Johansson 

att bryta järn och koppar på Strandsjöbergets topp. Detta berg ligger mellan Torningsjön 

och Strandsjön några km norr om byn. Om bergarten och där befintliga gruvförsök 

skriver geologen fil. dr. Valdemar Jonsson den 28 juni 1884: 

"Här förefinnes en inmutning och smärre sprängningar på tre ställen. Bergartens 

yta är rostfärgad över en ganska stor vidd till följe av insprängd och fint fördelad 

svavelkis. Någon annan "materie" kunde ej observeras, ingen inverkan på kompassen." 

Den 7 december 1874 hade vederbörande erhållit vilostånd till den l augusti 1877, 

och arbetet på platsen har tydligen varit nedlagt, när dr. Jonsson besökte platsen. 

Emellertid blev en av fyndigheterna, antagligen den i dagboken först nämnda, ånyo 

inmutad den 15 februari 1897, denna gång av ingenjören N. G. Lalander i Resele. 

Fyndigheten anges i mutsedeln ligga i närheten av Norsjöbergets högsta topp och 

närmare Torningsjön än Strandsjön, d.v.s. berget söder om Håssjön eller just Strandsjöberget. 

Vignäs 

Mutsedel den 30 oktober 1884 åt hemmansägarna N. G. Bostedt och Johan Johansson, 

Överbodvill, torparna Markus Johansson, Överbodvill, E. P. Vestin, Myre, bondesonen 

Gustaf Bostedt, Österrå, samt arbetaren Erik Persson, Västerrå, för brytning 

av blyerts m.m. i Rankarberget å A. J. Edlunds skog inom ett område 600 fot i kvadrat 

med nordvästra hörnet 60 fot norr om ett kors i en hälla och vars norra linje går 

parallellt med det i östvästlig riktning gående berget. 

Detta är en långsmal bergskedja söder om Vignäsbrännan och längs Angermanälven, 

järnvägen och landsvägen. Om fyndigheten och bergarten på berget skriver geologen 

fil. dr. Valdemar Jonsson den 20 juni 1885: "Sydost om Vignäs en skärpning i den 

branta bergsidan. bergarten glimmer-skiffer mycket rik på stora körtelformiga kvartseller 

pegrnatitpartier". Jonsson nämner dessutom ett mineral, liknande kloritskiffer 

och något magnetkis bland varpstenarna. "I en högre upp belägen skärpning befanns 

ett tunnare lager av grafit." 

Om förhållandena på berget skriver ingenjör Hjalmar Lundbohm två år senare 

eller den 22 september 1877: 

"Bonden Gustaf Bostedt, Österrå, har anhållit om undersökning genom S.G.u. 

39

Finkornig gnejs med gångar av vit pegmatit. 4 skärpningar högt upp på en brant 

bergvägg, i den första ingen malm, i den andra grafit och möjligen bly, den tredje 

115 m över älven med stege, den fjärde 8 m lägre." Kostnaderna belöpo dittills till 

600 kr., och Lundbohm avrådde från fortsatt bearbetning. Om orsaken till inmutningen 

berättar L., att en vallflicka hade för många år sedan påträffat en puttrande kittel 

vid bergfoten, och då hon hade stuckit sitt spö i det kokande innehållet, hade spöet 

blivit förgyllt! Vidare hade man sett starka sken från berget, senast veckan före Lis 

besök, och kl. 10 f.m. hade man iakttagit liksom en lysande tavla på bergväggen! 

Fyndigheterna i fråga ligga på fastigheten Vignäs 2 7 , vars ägare, Seth Anders Edlund, 

berättar, att det vid norra bergfoten, ca 50 m från järnvägen, finnes en ca IS m lång 

gång insprängd i berget högt upp på bergväggen. Hans farfar hade också deltagit i 

arbetet. 

Västerrå 

Med mutsedeln nr 1064-1921 sökte Per Erik Melander, känd från en mängd misslyckade 

gruvförsök, finna guld, koppar och nickel på Sannåsberget norr om byn. 

Fyndigheten ligger på fastigheten nr 1 6 , vars ägare, Sigvard Vestin, meddelar, att man 

brutit ett 4-5 m djupt schakt uppe på berget och att den s.k. guldgruvan är länge 

sedan övergiven och hoprasad. 

JUNSELE 

Alderlund 

Den första inmutningen i denna socken kom så sent som 1906, då Elias Abrahamsson 

i Alderlund med mutsedeln nr 131 skaffade sig tillstånd att bryta kopparmalm i ett 

berg, som ligger några hundra meter väster om rågången mot den närbelägna byn 

Vallen vid Betarsjöns nordvästliga del ("västra byxbenet") samt öster om Rinnån 

och den öster därom gående landsvägen. 

På detta sätt tillkom den s.k. Kittlahälls koppargruva, den mest givande av det 

slaget i länet. Ar 1907 beviljades Abrahamsson utrnålsförrättning, och det året bröts 

enligt bergmästarrelationerna 80 ton berg och 4 ton kopparmalm, 1908 50 ton berg 

och 30 ton kopparmalm, 1909 38 ton berg och 3 ton kopparmalm, 1910 50 ton berg, 

1911 32 ton berg. 1912 utfördes försvarsarbete, 1913 bröts 70 ton berg och i fortsättningen 

erlades försvarsavgift t.o.m. 1927. 

Under tiden hade andra kopparspekulanter kommit tillstädes och inmutat en del 

närliggande fyndigheter på berget, såsom framgår av mutsedlarna nr 785-6 år 1916, 

813-6 och 823-4 år 1917, 892-4 och 961-3 år 1918, 1034-5 år 1919, 1048-9 år 1920. 

Av dessa fyndigheter blevo flera övergivna och åter inmutade. Ar 1934 fick fru Alma 

Andersson, brorsdotter till den förste inmutaren, med mutsedlarna nr 1297-9 tillstånd 

att bryta kopparmalm i 3 nya fyndigheter inom området, och nu blev det ånyo arbete i 

gruvan, på de av s.k. utomstående inmutade ställena hade ingen brytning kommit till 

stånd. 

Arbetet i gruvan igångsattes nu av Anders Olof Lund från Ragunda, vilken förmådde 

en hel del förmögna personer, b1.a. en riksdagsman, att bilda Vallens Gruv AB, som 

bekostade gruvarbeten även i Edsele, Ragunda och Småland. 

40

I Kittlahäll bröts 1935 120 ton berg och 1937 10 ton, men bergmästarämbetet förmäler 

intet om någon utvinning av koppar, 1945 övergavs gruvan. Under tiden hade 

två nya kopparspekulanter infunnit sig och med mutsedlarna nr 1302-4 och 1308-15 

år 1935 inmutat 3 sönade resp. 8 nya fyndigheter på bergsområdet. Ar 1962 inmutades 

en sönad fyndighet på AlderIund 1 3 3 , mutsedel nr 5. 

Under Mineraljakten 1968 sände den ovannämnda fru Alma Andersson in några 

prov på kopparmalm från sina gamla inmutningar, vilket belönades med ett pris på 

1.000 kr., en liten uppmuntran för den som en gång varit styrelsemedlem :i Vallens 

Gruv AB och som alltjämt tror stort om en framtid för Kittlahälls koppargruva. 

År 1969 inmutade emellertid Kungl.Maj.t och Kronan hela 10 fyndigheter på området, 

fördelade på fastigheter inom AlderIund nr l och nr 3, mutsedlar nr 11-20. S.å. undersöktes 

gruvområdet av experter från S.G.U. med en ny metod, LP.-metoden (inducerad 

polarisation), vilken dock inte gav något positivt resultat. Man har dock lovat 

återkomma än en gång. 

NORA 

Den första kända inmutningen i denna socken verkställdes den 25 november 1840 

och av f. skattebönderna Per Jonsson, Flärke, Gideå, och Nils Persson, Överön, Arnäs. 

Avsikten var att bryta järnmalm på Hamnholmen, som ligger norr om Hemsön i Storfjärden. 

Om detta gruvförsök skriver ingenjör Hjalmar Lundbohm den 2 september 

1882: 

"För 41 år sedan en skärpning efter järnmalm, men fyndigheten nedmutades av 

fiskarna, som fruktade, att sprängningarna skulle skrämma bort fisken." 

I sin år 1852 utförda sockenbeskrivning över Nora (akt nr 311) skriver lantmätaren 

Theodor Sandström: "Uti Röberget på Rossviks ägor förmodas vara malmanledning." 

Ett sakkunnigt utlåtande om denna finner man hos Lundbohm den 31 augusti 1882: 

"I gränsen Rossvik - Bredsätter skärpning på magnetkis, 3 fot djup. Kompassdrag 

tydligt. Ej inmutade skärpningar i grannskapet. Nära Noraström men västnordväst 

från Rossvik liten järnskärpning med starkt kompassdrag i skillersten." 

Om gruvförsöket i Rossvik berättar hemmansägaren Einar Lundgren, att Röberget 

är ett litet berg 2-300 m från byn och mitt på rågången mot Bredsätter. Ca 25 m från 

densamma ligger det ifrågavarande schaktet, över vilket man nu har lagt en mindre 

gångväg. I närheten finnas märken efter andra, obetydliga sprängningar, och det hela 

är beläget på ett gammalt båtsmanstorp med samma fastighetsnummer som hemmanet, 

Rossvik 2 1 . (Inom samma område har i vår tid en större silverskatt påträffats.) Skärpningen 

vid Noraström är helt okänd. 

Hjalmar Lundbohm nämner även, att skärpningar utförts vid Gaviksfjärden inom 

byn. 

Gavile 

Den 27 september 1882 skriver Lundbohm: 

"Många inmutningar i gränsen Södra Gavik - Norra Salteå. Svavelkis möjligen 

magnetkis. Man berättar, att inmutningarna misslyckats, emedan vederbörande ej förstått 

att hålla sig väl med bergfrun. Nära Frök rik fyndighet, men sprängskotten brann 

ej av1 Kompassdrag 45°." 

41

Salteå och Edens byar vid Norasundet finnes en saga, berättad aven 103-årig gumma, 

Brita Kajsa, för dåvarande postassistenten Ax. Nordlander i Nora och insänd till 

Nordiska museet av dottern Greta Nordlander i Sundsvall. Sagan lyder i starkt sammandrag: 

"Det fanns ett mäktigt troll i ett 'kopparberg' i Dalarna, och när några män började 

spränga och bryta i berget, övertalade det dem i all vänlighet att i stället vandra norrut 

till landets fagraste socken, belägen nordöst om en jätteälv. Där hade hon en syster, 

som var mycket rikare än hon (i dessa sagor är trollet eller rået alltid av kvinnligt kön). 

Männen läto lura sig att vandra upp till Nora och Uvlandsberget, där de åter satte i 

gång att borra och spränga. Men trollet i detta berg tålde inte heller, att man sökte 

tillvälla sig hennes skatter, varför hon började ställa till en massa ofog, bl.a. falska 

gårdsbränder och hemska oväder, så att männen till sist måste ge upp sitt gruvförsök. 

För att hämnas på systern, som skickat på henne detta påhäng, kastade då trollet en 

väldig sten åt det hållet, men den kom inte längre än, att den föll på och krossade 

hennes egen unge, som sprang och gjorde rackartyg nedanför berget. I sin sorg störtade 

sig då trollet i det silverskimrande sundet." (Mskpt. bd VI sid 239.) 

SKOG 

By 

Mutsedeln nr 1166-1930 berättigade J. O. Bylund att på det egna hemmanet nr. 3 1 

i byn bryta koppar och guld med inmutningspunkten 115 m söder om skärningspunkten 

mellan landsvägen och rågången mot Alvö by. Någon brytning kom dock aldrig till 

stånd på platsen i fråga, som enligt nuvarande markägaren, Hallis Melander, är belägen 

på det lilla, av åker omgivna berget strax söder om E 4 och Mälandstjärn. 

Övered 

Med mutsedlarna nr 10 och 11 år 1965 ämnade Axel Wedin bryta järn på sina 

fastigheter nr 1 7 och 2 4 i byn, numera ägda av Axel Wedins dödsbo. Fyndigheterna 

äro belägna på ett höjdområde ca 200 m sydväst om dödsboets gård vid västra sidan 

av landsvägen genom byn. På fastigheten nr 1 7 har brutits ett schakt, ca 3 m i kvadrat 

och ca 2,5 m djupt. Längre upp på höjden, ca 75 m i sydvästlig riktning, ligger ett 

mindre schakt på fastigheten nr 2 4 . 

BlÄRTRA 

De första mutsedlar som utfärdats för gruvförsök inom denna socken gällde kvartsfyndigheter 

på Lugnviks - eller Snödåsberget. Det var åren 1851 och 1852, och även i 

vår tid har såväl fältspat som kvarts, för vilka bergarters brytande ju inga mutsedlar 

erfordras, brutits på flera ställen i detta stora bergmassiv, bl.a. nära den på toppen 

uppställda TV-masten, De första mutsedlarna för brytning av mineralier ha gällt fyndigheter 

inom byn 

43

Kungsgården 

Ar 1874 utfärdades 5 mutsedlar för järn och kopparkis å hemmanet nr l i denna by. 

Inmutare var J. S. Hageltorn, och nr 34-36 gällde fyndigheter kring gårdarna i byn, 

37-38 gällde ställen på Kungsgårdsskäret. Om de tre förstnämnda gruvförsöken heter 

det i Hjalmar Lundbohms dagbok för den 20 juli 1883: 

"I bergsluttningen ostnordost gästgivaregården ett par 8-10 år gamla skärpningar 

på magnetkis, små klumpar magnetit och svavelkis. Starka kompassdrag. Nära gården 

vid bergets fot liten skärpning." 

Denna sistnämnda, som ligger endast 40 m från boningshuset på fastigheten 1 11 , 

ägare Viktor Hägglund. utvidgades betydligt 1919-20 av markägaren i samarbete med 

en svenskamerikansk f.d. gruvarbetare vid namn Nilsson. Man bröt då ett ca 2 m 

djupt schakt, numera igenfyllt, framför klippfoten och sprängde dessutom bort ett 

stort stycke av denna, allt utan vederbörlig inmutning. 

Av de båda andra gruvförsöken finnes numera intet spår, ingen i byn, inte ens den 

83-årige f.d. markägaren, har någonsin sett eller hört talas om dem. Sedan en sakkunnig 

förklarat skärpningarna värdelösa, ha de tydligen av omsorg om den betande boskapen 

lagts igen och sedan blivit överväxta. 

Av de två inmutningarna på Kungsgårdsskäret finnes numera inget spår, möjligen 

ha de utplånats genom bebyggelsen. 

På skogsfastigheten Kungsgården 3 3 , ägare Sixten Bohman, företogs 1956 ett gruvförsök 

av sågverksarbetaren Karl Gustaf Berglund. Hans mutsedel, nr Il, gällde en 

förmodad blyglansfyndighet, belägen 100 m nordväst om boningshuset på Berglunds 

angränsande fastighet, Nässom 34. Berglund berättar, att prov insändes till Sveriges 

geologiska undersökning, Bolidens Gruv AB och AB Atomenergi. Proven visade en 

anmärkningsvärt hög silverhalt, men innan Berglund skulle sätta i gång borrningar i 

klippan på botten av det 6,5 m djupa schaktet, lät Bjärtrå kommun, som bekostat 

brytningen, lägga igen detsamma av fruktan, att någon skulle ramla ner däri. 

STYRNÄS 

Djuped 

Med mutsedeln nr 51-1894 erhöll "bergsman" N. Brolen tillstånd till silverbrytning 

vid foten av Oråshöjdens norra sida. 

Om resultatet av detta gruvförsök skriver Karl Ekman i sin år 1926 utgivna skrift, 

"Styrnäs, Anteckningar om gammalt och nytt", sid 9: 

"Sedan åtskilliga sprängskott blottat bergets innandöme i de yttre lagren - på djupet 

har ingen gått - ha de funnit, att resultatet endast blivit grafit, blandad med glimmer." 

Styrnäsgården 

Mutsedeln nr 50-1893 med tillstånd till silverbrytning för lantmäteribiträdet N. F. 

Nordmark, "bergsmannen" N. Brolen. nämndemannen D. Bodin och f.d. nämndemannen 

01. Bodin. Platsen var den s.k. Djupedahöjden och 150 m nordöst Leån. 

Höjden i fråga synes vara identisk med det s.k. Styrmansberget, uppkallat efter en 

båtsman i torpet söder därom och beläget en dryg kilometer nordöst kyrkan. Enligt 

torparen Karl Sjölund i Styrnäsgården finnes vid södra foten av berget och nära den 

44

numera övergivna torpstugan ett uppbrutet schakt, ca 10 m i omkrets men med föga 

djup. 

Med mutsedeln nr 817-1917 erhöllo fabrikören C. L. Carlsson och byggmästaren 

W. G. Hällstrand i Sollefteå tillstånd att bryta koppar och nickel på en plats 2.500 m 

nordöst kyrkan och 1.000 m från landsvägen inom Styrnäsgårdens by. 

Med landsvägen torde här avses vägen till Fålasjö, och platsen för fyndigheten är i så 

fall Oråsen, som till större delen ligger på Styrnäsgårdens utmark. Den ovannämnde 

Karl Ekmans negativa utlåtande här ovan under Djuped får anses gälla även här 

ifrågavarande gruvförsök. 

BOTEA 

Arlom 

Den 23 oktober 1893 utfärdades tillstånd till brytning av koppar och nickel för 

bruksbokhållaren J. W. Flodin, hemmansägaren Johan Johansson, inspektoren Paulus 

Ulin, lantmäteribiträdet N. F. Nordmark och fjärdingsmannen Joh. Solander. Platsen 

för fyndigheten var det s.k. Gummelberget och 846 m ostnordost från en punkt vid 

Lillån. Muts. nr 49. 

John Hollsten, f. 1887, på pensionärshemmet i Undrom, uppger, att denna fyndighet 

aldrig blev utnyttjad. 

Törsta 

Den 19 mars 1894 utfärdades tillstånd till kopparbrytning för bruksbokhållaren 

Walfr. Flodin, inspektoren Paul Ulen, disponenten And. Forsberg och hemmansägaren 

Joh. Johansson. Platsen för fyndigheten var det s.k. Skravelberget söder om östra 

delen av Offersjön. Muts. nr 52. 

Ej heller här torde någon sprängning ha ägt rum. 

NORD/NGRA 

Den tidigast iakttagna fyndigheten inom denna socken är belägen i byn 

Salsåker 

Om en förmodad järnmalmsfyndighet här skriver bergmästare Erik Simzon både 

1686 och 1689, att den är belägen "på Salsåkers länsmansgårds ägor ett muskötskott 

från gården, där man för 30 till 40 år sedan brutit järnmalm och där en från Kopparberget, 

Hans Rutengänger benämnd, varit på hösten och av länsmannen fått underrättelse 

om fyndigheten. Han hade också låtit där bränna samt tagit några stenar med 

sig, som han fört till assessor Hassel. Men intet avhördes mera därom." 

Sedan dröjer det ända till 1766, innan den förmenta järnmalmsfyndigheten dyker 

upp i bergmästarrelationerna. 

Då skriver A. W. Burman, att den sträcker sig en halv mil i nordsydlig riktning 

45

och "synes vara med vit kis insprängd". Icke desto mindre övertalade han landsfiskal 

Strindholm att strax utanför gården göra en avsänkning för att utröna malmkroppens 

närmare utseende. Det torde vara denna brytning som malmletaren N. P. Fougt tillskriver 

bergmästare Erik Sohlberg. I Fougts berättelse den 7 juni 1774 heter det: 

"Förmodligen med den uppmärksamhet har herr bergmästaren Sohlberg i sin tid, 

för Il eller 12 år tillbaka genom brytning blottat ett ställe, där han ansett anledningen 

det förtjäna, endast ingen nöjaktig upplysning därigenom kunnat vinnas. Så vitt jag 

förstår av det jag erfarit, är en av järn och kis förtärd och förändrad skiffer icke så 

beskaffad, att den medförer någon duglig Erz (=malm), om icke på ett djup, som 

man icke kan föreställa sig eller arbeta efter." 

Trots detta negativa sakkunnigutlåtande ha längre fram tre inmutningar företagits i 

förmodade järnhaltiga fyndigheter på, som det förefaller, samma bergmassiv som det 

ovannämnda. Sålunda erhöll hemmansägaren Per Jonsson, Flärke, Gideå, den 30 juli 

1838 tillstånd att bryta leverkis (svavelhaltig järnmalm) på västra sidan av Åkerberget, 

som ligger söder om inägorna på fastigheten nr 16 1 , som ser ut att motsvara 

det gamla länsmanshemmanet. Nuvarande ägare är Gustaf Vestbergs dödsbo, vars 

medlemmar avflyttat från orten och därför ej kunnat rådfrågas. Den 12 september 

1876 fick disponenten C. A. öhman ,Bjästa, rätt att bryta svavel- och magnetkis på 

två ställen i byn, förmodligen på nämnda berg. Så dröjde det med nästa inmutning 

till 1908, då hemmansägaren Jonas Höglund med mutsedeln nr 374 tänkte bryta nickel 

och magnetkis på en plats, som enligt hembygdsforskaren Olof Lundin måste ha varit 

det nämnda Akerberget eller nordligaste delen av "länsmansberget". Senare till Boliden 

insända prov visade enligt Lundin en järnhalt av IS %. Ar 1930 erhöll samme Jonas 

Berglund mutsedeln nr 1171 för brytning av guld, silver och koppar, av allt att döma 

på egen mark ,fastigheten nr 1 8 , ägare numera Edvin Edholm, Hyndtjärn. Till sist må 

nämnas ytterligare en inmutning i byn, gjord 1873 av O. F. Brooman med mutsedlarna 

nr 100-105 och gällande blyertsbrytning på numera helt okänd plats. 

Dal 

Här ha med ID års mellanrum företagits ett par inmutningar, nr 24-1876 och 15 

1886, aven fyndighet med magnetkis på Gårdberget, men platsen därför är numera 

okänd. Desto mera bekant blev den inmutning med ty åtföljande brytning, som år 

1909 startade av Göran Göransson i Järnsta. Sedan hans inmutning [muts, nr 391) 

genomgått alla formaliteter, köpte han sig ett hemman i Körning och företog därifrån 

sina brytningar på norra delen av södra Dalsberget. Ett par hundra meter nedom 

högsta punkten där ligger ett vattenfyllt schakt, mätande 1,5X2,5 m, djupet okänt 

men betydande. Ett vinschhjul kvarligger på platsen, fastighetens nr är 1:\ ägare O. K. 

Karlström. 

Samme Göransson företog även en annan brytning i byn, dock utan mutsedel, 

nämligen på det nordligaste hemmanet, fastigheten nr 1 5 , ägare Mary Nordin. Schaktet 

i fråga ligger på västra sidan om byvägen och ca 25 m från ladugården, och det mäter 

1,5X3 m, djupet är 1,25 m. 

Mjösjö 

Den l O december 1836 erhöll vice pastorn Lars Isak Hellman tillstånd till järnbrytning 

på Skvalpudden och Tjockudden på sluttningen av Mjösjöberget mitt emellan 

Barsta och Bönhamn. Om värdet av järnmalmen på Mjösjöberget säger lantmätaren 

46

"Besökte den s.k. silvergruvan vid Räpamyran nordnordväst Norra Almsjöbyn, sydväst 

Gålsjöns sydvästända. Väster myren ligger gruvan, en i krossgruset grävd grop, 

inget berg i botten, lösa granitstenar, sprickorna fyllda med kristallinisk kalkspat med 

gnistor och korn av blyglans, större än ärter." 

Anledningen till gruvförsöket var enligt befolkningen, att ett eldklot hade setts 

komma från platsen, vilket antogs betyda, att där fanns ädla metaller! Eftersom fyndigheten 

alltså enligt sakkunnigt utlåtande innehöll åtminstone blyglans, infann sig 

efter en del år ett helt konsortium och inmutade såväl den gamla skärpningen som ett 

par punkter 200 m väster och sydväst densamma. Inmutningen skedde den 30 september 

1895 av den gamla och den 5 december s.å, av de båda andra fyndigheterna. 

I spetsen för företaget stod lantmäteribiträdet N. Thuresson, området ligger på fastigheten 

Björnsjö 11, myren heter rätteligen Rapamyren, nuvarande ägare till det hela 

äro bröderna Georg och Vincent Sederberg. Enligt dessa ligger det gamla brottet 50-60 

m från myren och är 2-3 m djupt, på de andra ställena finnas endast smärre hål. 

Stora stenhögar efter sprängningarna ligga kring det förra. Någon utvinning blev det 

inte, men det gjordes gällande, att platsen ingick i ett malmstråk till Fröksnipan och 

Kramfors. 

Knäppa 

På fastigheten Knäppa 2 2 , ägare Olof Forsberg, har en rad inmutningar av främst 

koppar och nickel företagits. Först på platsen var disponenten C. A. öhman, Bjästa, 

som 1874 erhöll mutsedel nr 27 för brytning av koppar och magnetkis i den s.k. 

Knäppagruvan. 

Samma är beviljades öhman utmålsförrättning, men sedan dröjde det till 1908 med 

nästa inmutning, i det fyndigheten då övertogs av A. Svedlund med mutsedeln nr 377. 

Påföljande år infann sig Per Erik Melander, känd från många andra gruvförsök i 

landskapet. Med mutsedlarna nr 393 och 395 sökte han koppar och nickel i ett par 

andra fyndigheter och upprepade proceduren 1911 med mutsedlarna nr 394, 396 och 

397. Sedan återkom Svedlund med ommutningar 1914 (nr 702) och 1917 (nr 853) 

och gjorde dessutom en sprängning i bergkanten vid Ullångersfjärden, söder om Rödberget 

och på fastigheten 2 1 3 , ägare Karl-Evert Asberg (muts. nr 478-1914). 

Av dessa gruvförsök på fastigheten nr 2 2 ser man numera två skärpningar i bergkanten 

mellan den gamla kustlandsvägen och en parallellt därmed gående kraftledning 

och på ett avstånd av 2-300 m från sockengränsen mot Vibyggerå. Till sist företog 

markägaren själv med mutsedeln nr 1-1953 en sprängning efter järn på sluttningen 

av Rödberget och ca 300 m norr om E 4 och fjärden. Järnet i detta berg ger ett 

mycket starkt kompassutslag även på fartyg ute på fjärden, men redan 1787 förklarades 

i bergmästarnas årsberättelse, att Knäppa-järnet var så uppblandat med trapp 

och svavelkis, att det ej var brytvärt. Av Forsberg till Grängesbergs Gruv AB insända 

prov visade en halt av 42 % järn och i övrigt titan, koppar och svavel. Ett av upptecknaren 

till Mineraljakten Y 70 inlämnat prov betecknades som magnetkis och 

belönades med ett av de mindre prisen. 

Mäja 

Här gjorde O. F. Brooman 1873 inmutning av hela 8 blyertsfyndigheter (muts. nr 

92-99), men inga spår efter eventuell brytning ha i vår tid observerats inom byn. 

49

Bölen, Getberget, Skidsta, Askja 

Den 15 april 1971 utfärdades för Kungl. Maj:t och Kronan mutsedlarna nr 1-21, 

gällande svavelkisfyndigheterna Getberget nr 1-4, 6 och 8-23, belägna på mark inom 

ovannämnda byar samt med inmutningspunkterna anslutna till transformatorn i Getberg 

och rågångshörnet Bölen 1 2 - Äskja 2 1_61 2 . Den metall som mest intresserar i 

fyndigheterna är nickel, vars förekomst har varit känd av S.G.u. Hittills har man 

dock inte funnit någon brytvärd mängd därav i någon av fyndigheterna. 

VIBYGGERA 

Sjöland 

I denna socken ha gruvförsöken varit koncentrerade till byn Sjöland och där huvudsakligen 

till tvenne berg, Globerget vid gränsen mot Knäppa by i Ullånger och Gruvberget, 

så kallat efter gruvförsöken där och beläget vid sydöstra delen av det norr 

om Globerget liggande Tavelberget. 

Det hela började i februari 1836, då bönderna Johan Ersson, Germesta och Nils 

Kristoffersson, Flärke samt torparen Per Jonsson, Flärke, ämnade bryta kopparmalm 

på Globerget. De avlöstes den 15 mars 1847 av klockaren Erik Sandin med Daniel 

Norlin som arbetskarl, vilka skulle bryta svavelkis därstädes och den 19 april 1852 

börja brytning av kopparmalm vid Stigsberget nordöst om Gruvberget. Däremellan 

eller i november 1851 fick Anders Olsson från Rättvik tillstånd till kopparbrytning på 

Globerget. Den 6 juni 1854 utfärdades mutsedel åt den ovannämnde Sandin m.fl. för 

kopparbrytning på Abertoberget på bygränsen mot As, och den 19 juli 1871 fick 

S. G. Nykvist m.fl. tillstånd att bryta magnetkis på Mellanberget, som ligger mellan 

sistnämnda berg och Gruvberget. Mutsedeln nr 2-1874 medförde rätt för disponenten 

C. A. öhman att bryta samma kis i vad han kallade Globergsgruvan, varjämte han 

med mutsedlarna nr 3-22 s.å. ämnade bryta nickel på 20 andra ställen i berget. Han 

beviljades omedelbart utmålsförrättning vid Il av fyndigheterna men begärde och fick 

vilostånd till den l augusti 1877. Detta torde ha varat till den 2 september 1896, då 

hemmansägarna Per Erik Melander, Gissjö, Frånö, och Adolf Olsson, Gavik, Nora, 

fingo tillstånd att bryta nickel m.m. på Globerget, sannolikt i den nämnda Globergsgruvan. 

Den förste, som gjorde ett gruvförsök på Gruvberget, var en man vid namn Jonas 

Nordin, som med mutsedeln nr 39-1901 bröt efter bly och nickel i den s.k. Flogstagruvan, 

uppkallad efter en närbelägen myr. Hans mutsedel nr 51-1902 gällde en dylik 

fyndighet nära Flogstagruvan. Dessa och andra närbelägna fyndigheter inoch ommutades 

sedan av Johan Andersson från Kloekestrand med mutsedlarna nr 162 och 

225-1907, 366-373 år 1908 samt 382-385 år 1909. 

År 1911 beviljades Andersson utmålsförrättning vid Flogstagruvan. Ar 1918 utfärdades 

så mutsedlarna nr 935 och 936 med tillstånd för en Fritiof Björklund att bryta 

magnetkis i två fyndigheter, som han benämnde Sjölandsgruvorna nr l och 2, belägna 

på samma fastighet som Flogstagruvan, Sjöland 7 1 , och troligen identiska med den och 

en fyndighet intill. 

Av alla dessa inmutningar finnas numera inga andra nämnvärda spår än tvenne 

schakt, av vilka det större är den ovannämnda Flogstagruvan och det mindre Globergsgruvan. 

Denna ligger på fastigheten Sjöland 3 1 , ägare Ingvar Sundin, och ca 100 m 

50

Om eventuell gruvbrytning där säges intet i bergmästarnas årsberättelser, men 43 år 

senare eller den 12 september 1876 blev fyndigheten ånyo inmutad av disponenten 

C. A. Ohman i Bjästa, och platsen sades då ligga 120 fot norr om en större sten i 

Gruvmyran och nära Gruvbäcken. Ny inmutning blev det efter 30 år eller 1906 av 

O. E. Grafström med mutsedeln nr 160. Ar 1907 inmutades tre andra fyndigheter i 

närheten av Wilh. Widegren [rnuts. nr 198) och J. E. Danielsson (muts. nr 200 och 

201). Efter ytterligare 30 år blev det nya inoch ommutningar av främst en grupp 

med Olof Näsström som ledare. Det skedde med mutsedlarna nr 1323-1936, 1326 

1329 år 1937, 1610 och 16Il år 1939, 56 och 57 år 1943, 71-100 år 1945, 144 och 145 

år 1946 samt 11-1951 och 21-1954. 

För att söka utnyttja dessa fyndigheter utförde det 1951 bildade Sidensjö Gruvföretag 

åren 1955 och 1956 försöksarbeten dels på det gamla gruvberget sydsydväst 

om byn eller det nuvarande Ängesberget dels på Skalberget väster om byn. Enligt 

ordföranden i företaget, linjernästaren Olof Norberg, Köpmanholmen. sprängde man 

på Ängesberget två mindre schakt och diamantborrade 5 ca 30 m djupa hål. På Skalberget 

bröt man endast upp ett ca 40 m djupt schakt. De sökta mineralerna voro guld, 

silver, koppar, bly grafit, mangan och järn, men procenttalet var beträffande dem 

alla så lågt, att någon utvinning inte kunde ske. 

Nolås 

r denna by, som i äldre tid benämndes Nordanås, inmutade år 1930 Olof Näsström 

mJI. [muts. nr 1172) en fyndighet, som antogs innehålla silver och koppar i brytvärd 

mängd. Så var dock inte fallet, men det oaktat kom man igen 1935 [rnuts. nr 1316) 

och bröt sig då ytterligare ner i ett schakt, som enligt markägaren. Henning Nordin, 

blev 5-6 m djupt och ligger på östra delen av Vallandberget söder om byn och ca 

200 m söder om inägorna på hans fastighet, Nolås 52. 

SKORPED 

Lännäs 

Av de fem gruvförsök, samtliga värdelösa, som Hjalmar Lundbohm under sin vistelse 

i denna socken den 12-14 september 1885 undersökte, var det två som han ägnade 

större uppmärksamhet än de övriga. Det ena var den s.k. Florinnas skärpning eller 

"gruvarbetet Florina", som det heter i mutsedeln av den Il augusti 1885 och som 

enligt denna låg 650 fot (195 m) norr om Trångsviken och 1200 fot (360 m) nordväst 

om sökandens, torparen Jon Ivarssons, torpställe samt 960 fot (288 m) nordväst om 

torparen Anders Mohlins gård. Den sistnämndes son, Jonas Molin, bor kvar på gården 

och upplyser, att det ligger ett föga djupt gruvschakt på nämnda avstånd från gården 

och ca 100 m norr om den längs norra sidan av Stugusjöns östra del [Trångsviken] 

gående landsvägen (länsväg 908). Schaktet ligger på Sjöbergets tvärbranta sydsluttning 

och fastigheten Lännäs 7 6 , ägare Mo & Domsjö AB. Molins fastighet är Lännäs 7 3 4 . 

Hjalmar Lundbohm talar i sin berättelse om tre skärpningar i en grå finkornig gnejs, 

dels glimmerrik och tunnskiffrig. dels obetydligt skiffrig, glimmern mycket ljus. Tunna 

lameller och små korn av magnetkis, men för små mängder malm. Vederbörande 

hade dittills gjort av med 225 kr. på företaget. Och Lundhohm avstyrkte fortsatt arbete, 

vilket råd också följdes. 

52

Slzorped 

I denna hy, som gett socknen dess namn, ligger det andra av Hjalmar Lundbohm 

mer uppmärksammade gruvförsöket, Floras gruvarbete eller skärpning. Denna inmutades 

den 13 november 1884 av f fjärdingsmannen Sven Söderström i Österfanbyn 

och arbetaren Z. Grundström, Prästbordet. Här gällde det kopparmalm på Storsvedjeberget 

norr om byn, 1500 alnar (900 m) nordväst om dennas åkerhage och 500 alnar 

(300 m) norr om järnvägslinjen, då endast utstakad. Den 23 augusti 1886 blev en 

fyndighet kopparhaltig magnetkis inmutad av den ovannämnde Söderström jämte 

andra personer med skräddaren O. Lundberg i spetsen. Platsen i fråga uppges ligga 

100 m nordöst om Floras gruva och 80 m öster om rågången mot Prästbordet. Enligt 

inhämtade upplysningar och av den senare mutsedeln att döma ligger det sist tillkomna 

gruvförsöket, fö. av liten omfattning, på fastigheten Skorped 220, ägare Gustaf Tjernström, 

medan det andra och större är beläget på Prästbordets mark, båda uppe på 

kanten av berget, numera benämnt Stationsberget. Den förra, mindre bearbetade 

fyndigheten blev ommutad på koppar och nickel år 1907 (muts. nr 165) av 1. E. 

Danielsson. Lundbohm nämner även en skärpning nedanför Flora och en likaledes 

icke inmutad sådan i det höga berget nordöst om Lännäs i gnejs med små vita glimmerfjäll. 

Berget torde vara Djupängsberget inom Skorpeds by. 

Vad Flora beträffar så fann Lundbohm denna skärpning vara 9 fot bred, 9 fot lång 

och 10 fot djup. Där fanns magnet- och kopparkis vid övre kanten av södra väggen 

men i alltför små stycken för att kunna benämnas malm. 600 kr. hade då offrats på 

företaget, och Lundbohm avrådde från en fortsättning. Ägaren Sven Söderström, hade i 

37 år sysslat med malmletning och sprängning. Han hade använt sig aven bergkompass, 

där nålen är rörlig även i vertikal led, och hade för sig, att vitändan drages av nickel 

och svartändan av magnetkis. Såsom utslagsgivare hade anlitats en lO-årig pojke, 

som ansågs "vis" och kunde bota sjuka och finna förborgade ting? 

Sedan Lundl-ohm lämnat socknen, fick han den 28 september 1887 under sin 

vistelse i Anundsjö erfara, att kort efter hans avrådan från fortsatt arbete i Floragruvan, 

en person vid namn Olsen hade kommit till platsen. Han skulle tidigare ha 

förestått arbetet i Saggmyrgruvan i Attrnar och lyckades nu få till stånd ett bolag 

med 100 aktier a 75 kr. och bli arbetsledare mot en årslön av 1.200 kr. Man provborrade 

och sprängde upp ett schakt ovanför Flora med 6 alnars sidor och 23 alnars 

djup, där det fanns ringa skiffer med insprängd magnetkis, analysen hade visat 0,2 % 

nickel. Det hela hade kostat 6 a 7.000 kr., och när fiaskot stod klart, hade Olsen 

stulit två hästar och rymt sin kos 1 

Byvattnet 

Den 15 juli 1885 fick den ovannämnde f fjärdingsmannen Sven Söderström tillstånd 

att bryta kopparmalm å Nätra Angsågs hemman vid Lilla Aspsjön väster om byn och 

med inmutningspunkten 325 alnar (o. 190 m) nordöst om sjön. Enligt Lundbohm 

bröts där ett 7 fot djupt schakt i hälleflintgnejs med insprängd magnet- och kopparkis. 

Byns skogar ägas även nu av ett bolag, Mo & Dornsjö, varför ingen i byn känner 

närmare till platsen för gruvförsöket. 

Degersjö 

Den l oktober 1894 fick handlanden Abraham Bergström tillstånd att bryta grafit 

53

100 m söder om den s.k. Kylsnässtenen på lägenheten Degersjökilen, tillhörig riksdagsman 

Öberg i Domsjö. Såväl lägenheten som det eventuellt fullföljda gruvförsöket äro 

helt okända företeelser numera. Skogsmarken äges av Mo & Domsjö AB. 

Djupsjö 

Den 27 september 1895 erhöll en grupp om 15 jordbrukare tillstånd att bryta 

kopparmalm i en övergiven fyndighet söder om Djupsjösjön och på hemmanet nr 3 i 

byn. Den 85-årige handlanden Gustaf Nylen upplyser, att han för ca 60 år sedan 

hört talas om fyndigheten men att han under sina skogsvandringar kring den nämnda 

sjön aldrig iakttagit några spår efter sprängningar. 

Uvsjö 

År 1907 utfärdades mutsedeln nr 199 med rätt för J. E. Danielsson m.fl. att bryta 

koppar och nickel i en fyndighet 30 m väster om Rörmyren. Hjalmar Lundbohm berättar, 

att Stavartjärnsberget norr om Mosjö, d.v.s. söder om Uvsjö, är rött av järnoxidhydrat 

och att där fanns en skärpning i svavelkis. Han hade avrått från fortsatt arbete. 

Fyndigheten benämndes i mutsedeln "Uvsjögruvan", varför den måste ha legat i Uvsjö, 

men den är dock där helt okänd. 

NATRA 

Ulvöarna 

Ångermanlands och hela länets viktigaste järnmalmsfyndigheter äro belägna på 

Norra Ulvön och Södra Ulvön. Dessa äro skilda av ett sund, så smalt, att de blivit 

betraktade som en enda ö, på grund av sin järnmalmsförekomst stundom kallad Järnön. 

Där har gruvdrift tidvis och mer eller mindre intensivt ägt rum från slutet av 1600talet 

och in i vår tid, nu senast på 195()...talet. Järngruvornas historia avspeglas främst 

i bergmästarnas årligen avgivna berättelser, och det är framför allt på dessa som 

följande redogörelse är grundad: 

Omkring år 1690 började den första brytningen av järnmalm pa oarna, närmare 

bestämt på sydvästra delen av sydön, och den företogs av hovrättsassessorn Jonas 

Hassel och rådman Nils Jerf i Härnösand. Dessa hade funnit malmen genom sin 

utskickade, "borgaren" Jakob Stenklyft, och efter bergmästare Erik Simzons undersökning 

den 19 februari 1690 erhöll man bergskollegiets privilegium på brytning genom 

"skärp- och brännande", som det heter i ansökan. Hassel ämnade smälta malmen vid 

ett påbörjat järnbruk invid Näskeån, men efter hans död 1693 förföll detta projekt. 

Dessförinnan hade malmen emellertid 1690-92 prövats i Lögdö hytta och befunnits 

"begagnelig". Ar 1695 kom malmbrytningen åter i gång, sedan tillstånd därtill erhållits 

för häradshövding Lars Stridsberg, Högfors bruk, svågern, advokatfiskalen Magnus 

Sternell, rådman Jerf m.fl. Arbetet undersöktes 1697 av bergmästare David Leyell, 

som fann ett malmbrott vid fiskehamnen Marviksgrundet, varifrån strecket gick åt 

nordöst över ön och även åt fasta landet både norr och söder om ön. % mil norrut 

på den inre ön, nordön, funnes två malmförsök. S.å. anmälde sig Lögdö bruk villigt 

54

att av detta malmstreck taga malm att blandas med Utö-malmen, vilket bergmästaren 

tillät på bergs kollegiets vägnar. 

Av övriga intresserade var det endast rådman Jerf som arbetade med malmbrytning, 

men sedan patron Mattias Krapp 1705 övertagit Lögdö bruk, bröt han med sitt folk 

mest varje sommar och i synnerhet vid Marviksgrundet. 1729 började han brytning 

vid foten av ett berg längre in på ön och så nära havsytan, att han 1732 för att 

kunna hemforsla denna med Utö-malmen likvärdiga malm hos kammarkollegiet anhöll 

att "till skatte" få inlösa de väster om Ulvöarna belägna Mjältön och Rånön i och för 

skogshygge, varjämte han anhöll att mot årlig avgift få begagna sig av böndernas 

knappa 2 mil norr om Marviksgrundet belägna fäbodställe för att där inkvartera folk 

och hästar. Det hela strandade emellertid på böndernas ovillighet att upplåta fäbodarna 

och att ställa hästar till förfogande. För övrigt var malmbrytning på öarna och hemforslingen 

därifrån 16 mil över havet ett kostsamt, tidsödande och riskabelt företag. 

En gång hade sålunda Stenklyft med en malmlast lidit skeppsbrott vid Klubbarna och 

blivit sittande i tre dygn på en klippa. På grund av alla motigheter sade sig därför 

bergmästare Thor Bellander 1737 befara, att malmen "skulle bliva oförsökt liggande". 

I fortsättningen inträdde därför flera perioder av stillestånd i malmbrytningen, men 

1769 talas om gruvarbete vid Marviksgrundet och 1774 på flera ställen på öarna med 

200 skeppund som resultat. Ar 1787 bildades ett bolag, bestående av assessor Salomon 

von Stockenström, patron Johan Kristoffer Pauli och bergsfogden Daniel Qvist, vilka 

1788 beviljades utmålsförättning vid en fyndighet på Brattberget vid norra sidan av 

sundet. Där blev dock föga uträttat, och 1797 bildade de flesta bruksägarna i länet 

ett bolag för att tillsammans bearbeta och utnyttja öarnas malmgruvor, vars järnhalt 

uppskattades till 29 %. Det året bröts 2000 lass malm vid Marviksgrundet, och en last 

sändes till Bollsta masugn, där den prövades med negativt resultat, men nytt prov 

beslöts och upprepades 1802 med samma resultat, det smidda järnet blev på grund av 

malmens höga svavelhalt rödbräckt eller skört i kanterna. I 1828 års relation berättas 

emellertid, att, när malmen prövades vid Lögdö bruk, visade den sig högsmält och 

att den samman med annan malm, som brukade medföra rödbräcka. hade befriat 

densamma från denna oart. Lögdö hade tydligen fått en malm av bättre kvalitet, 

antagligen innehållande vanadin, som enligt Harry von Eckerman förhöjer värdet av 

den titanomagnetithaltiga järnmalmen på Södra Ulvön och sedan gjort den ekonomiskt 

användbar (art. "Nordingrå, Rödö och Alnö" sid. 310 i "Natur i Angermanland och 

Medelpad" 1953). Tidigast 1828 och 1829 fann man titanmalm på ön. 

År 1829 bildades ett bolag av ägarna till Bollsta, Lögdö, Sörfors och Långvinds bruk, 

och 1830-46 bröts sammanlagt 3.829 ton malm. l 1833 års geschwornerrelation, som 

alltså avgavs av bergmästarens närmaste man, berättas, att man brutit 2200 skepppund 

titanmalm och fört den till bolagets masugnar. Ar 1837 bröts på 7 ställen på Norra 

Ulvön, 1838 på 10 men 1839 bara på 2 ställen, varjämte man gjorde flera nya ovissa 

försök. Mängden bruten malm växlade från 3000 skeppund 1838 till 750 skeppund 

1843. Ar 1851 började en period av omväxlande vilostånd och försvarsarbete vid gruvorna, 

men 1871 hölls utmålsförrättning för Ulvö Gruv AB vid Oxmyrgruvan samt 

Jakobs norra och Jakobs södra gruvor på Norra Ulvön samt vid Grunnö norra och 

Grunnö södra gruvor vid Marviksgrundet. För dessa utmål hade bolaget erhållit mutsedlar 

1859 och 1871. Nu kom åter brytning i gång åren 1871-74, varefter vilostånd 

inträdde och den av bolaget inköpta marken försåldes. 

Ingenjör Hjalmar Lundbohm besökte Ulvöarna i början av september 1882 och fann 

då järngruvorna i följande skick: 

"Grundets södra skärpning ligger strax söder om Marviksgrundets fiskehamn invid 

55

stranden. Starkt järnhaltig diabas, 2 stollar, den sydliga så låg, att vatten intränger vid 

sjögång. Den nordliga är större med 3 sidoorter ca 17 fot över vattenytan. Malmen 

riklig men fattig och svårsmält. Arbetet nere, mutsedlarna sålda till en bonde. 

Grundets norra skärpning ligger öster om fiskehamnen, obetydligt bearbetad, mindre 

malmtillgång, svagt kompassdrag. 

Sundets tvenne skärpningar nära varandra vid norra stranden av sydön äro utan 

värde. Stupa mot söder och nära vattenytan. Anm.: Den ena ligger vid Fäbodviken, 

den andra mitt emot Koskäret. 

Jakobs norra skärpning på järnrik bank, l a 1,5 fot tjock, stor horisontal sträckning. 

Det understa lagret bearbetat i dagen, sedan följt i en stoll in under ett högt, tvärbrant 

berg, sedan sidoorter med pelarstöd. Mycket malm bruten. Anm.: Berget i fråga ligger 

drygt 2 km nordöst om Norrbyn på nordön. 

Jakobs södra skärpning strax söder därom och i samma lager dagarbete vid foten av 

det tvärbranta berget. Malmen är körd tvärs över ön till viken Östra Flasen. 

Oxmyrgruvan östsydöst Sörbyn, nordväst en liten sjö (Kvarnsjön) . Malmbanken l 

fot tjock, 300 centner brutna." 

Viloståndet vid Ulvö - gruvorna varade fram till 1903, då en period började med 

nya inmutningar av de gamla skärpningarna och en mängd nya fyndigheter, främst på 

sydön, där till sist nästan hela ön blev inmutad, i varje fall där diabasen ligger i dagen. 

Det blev utmålsförrättningar och brytningar, omväxlande med vilostånd, för vilket allt 

redogöres i relationerna med början 1909, där det heter: "Viss bearbetning 1908 å 

Södra Ulvön med brytning av 70 ton berg och malm inom ett tak (Grundets södra 

skärpning) och 232 ton inom tre utmål i öppna arbetsrum (Grundmyrgruvan och 

Dreijergruvan öster om Marviksgrundet samt Myresjögruvan rakt söder om lotsplatsen 

vid Sundet), summa 302 ton, varav 120 ton prima malm. Järnhalten 47 %, fosforhalten 

0,014 %, värde 4 kr. per ton." 

År 1910 säges, att man brutit 360 ton malm i Grundhamnsgruvan, 230 ton i Myresjögruvan, 

322 ton i Grundmyrgruvan, 428 ton i Dreijergruvan samt 225 ton i Ottiliagruvan 

och 310 ton i Hörnetgruvan. De två sistnämnda ligga sydost Sandviken på 

nordön, där det utom dessa finnas större skärpningar på Flärkberget vid Flärkviken 

och på Brännudden vid Sundet. 

År 1911 rapporterades ingen malmbrytning men att 19 mutsedlar utfärdats, 1912 

säges, att 2340 ton brutits, 1913-16 rådde vilostånd. 

År 1917 rapporteras brytning av 173 ton malm och skrädning av 492 ton ur äldre 

malm, varefter vilostånd inträdde och varade till 1938, då man skrädde fram 2000 ton 

malm vid 90 inmutningar. 

År 1941 säges, att malmbrytningen varit inställd under året och att arbetena försenats 

på grund aven process om äganderätten till AB Vanadias utmål s.å. på sydön. 

År 1942 heter det, att gruvarbetet på sydön fortfarande legat nere på grund av 

processen men att fortsatt laboratorieundersökning av malmen givit till resultat, att 

man tror sig ha upptäckt ett nytt mineral i densamma, ferroortotitan, som rikligt 

förekommer i AB Vanadias fyndighet. På nordön hade de sönade utmålsfyndigheterna 

ånyo belagts med utmål, 18 st. 

Åf 1943 rådde fortfarande stillestånd på sydön och av samma anledning. På nordön 

var det samma förhållande, där gällde det tvist om äganderätten till jordägarandelen i 

utmålen. I 1944 och 1945 års realtioner äro Ulvögruvorna ej omnämnda. 

År 1946 utlades hela 27 utmål på sydön, jämte äldre utmål täckande praktiskt taget 

hela den malmförande delen av ön. Malmen säges utgöras av metertjocka, flackt 

liggande koncentrationer av vanadinhaltig titanomagnetit i en likaledes tjockt liggande 

56

diabas. Ar 1945 hade samtliga gruvrättigheter på de båda öarna inköpts av Höganäs 

Billesholms AB, som i samband med utmålen 1946 lät diamantborra 11 vertikala hål 

med en sammanlagd längd av 1008 m varvid påträffades malmkoncentrationer med 

växlande metallhalter. 780 ton malm levererades för provanrikning vid egna järnverk. 

Samtliga fyndigheter på Ulvöarna hade alltså övertagits av ett enda företag, och 

här kan det nu vara lämpligt att namnge de 8 intressenter, som tidigare under 1900talet 

tidvis ägt fyndigheter på öarna med årtalen för deras utmål inom parentes: 

Ingenjör J. V. Nordvall (1908), Sörfors och Lucksta bruk (1910 och 1919), Hudiksvalls 

Juridiska Byrå (1939), AB Vanadia (1941), O. Kessler (1941), Ulvö Gruv AB (1941), 

Rolf Ahlsell (1942) och o. Kessler (1945). 

I relationerna 1947 och 1948 äro Ulvö-gruvorna ej omnämnda, men 1949 rapporteras 

om utmålsläggning av fyndigheterna nr 278, 280 och 283 samt Ulvösundet nr 9, vilka 

täckte fortsättningen mot nordöst av den vanadinförande järnmalmen på sydön, Enligt 

för bergmästarämbetet gällande bestämmelser få utomstående ej taga del av redogörelserna 

för de sist förflutna 20 årens verksamhet, men vissa upplysningar ha i fråga 

om Ulvö-gruvorna kunnat erhållas av hemmansägaren Dag Nyberg i Söråker, vilken 

var gruvfogde vid Höganäs Billesholmbolagets gruvföretag på öarna. Han upplyser, 

att verksamheten pågick t.o.m. 1959 vid Marviksgrundet, men redan 1953 hade man 

påbörjat en ny gruva vid Sundet, belägen mellan Högmyren och Myresön. Där bröt 

man upp ett 170 m djupt schakt jämte orter, 15 resp. 38 m långa. Malmen, varvad 

med diabas, lagrades utanför, men vissa prover sändes till Höganäs. Schaktet är nu 

vattenfyllt till 4-5 m under en träbro, och över det hela är byggd en plåtbeslagen lave. 

De vid gruvanläggningen uppförda byggnaderna med sitt innehåll av olika slags 

maskiner och redskap kvarstå i väntan på att övertagas aven ny gruvfogde i tjänst 

hos ett nytt företag, det gamla avvecklade verksamheten 1961. 

En ny intressent lät f.ö. inte länge vänta på sig, det var ingen mindre än Stora 

Kopparbergs bergslags AB. Det förhöll sig så, att när Tjeckoslovakien i augusti 1968 

ockuperades av främmande trupper, fruktade bolaget bli avskuret från tillförsel av 

den vanadinhaltiga järnmalm, som man brukat importera därifrån. Man beslöt därför 

att försäkra sig om en kontinuerlig tillgång till dylik malm genom den övergivna fyndigheten 

på Södra Ulvön, och redan den 16 september s. å. erhöll man mutsedel, 

gällande fyndigheterna nr 1-17. 

Skrubban och V ärnsingsöarna 

Då man kunde antaga, att en järnmalmsförande diabas gick i dagen även på de av 

Kungl. Maj:t och Kronan ägda öarna norr och nordöst om Ulvöarna. gjordes efter 

hand vissa gruvförsök också på rubricerade öar. Den första inmutningen företogs den 

27 januari 1827 av Bollsta intressenter på norra hälften av ön Skrubban, och den 10 

januari 1835 upprepades företaget aven representant för Gideå bruk. Den 26 juli 

1836 utfärdades mutsedlar med rätt för Lögdö bruk att bryta järn på nämnda ö 

ävensom både på den västra Värnsingsön och på den mellersta av de nordöst därom 

belägna Värnsingsklubbarna. I relationerna finnas inga uppgifter om ett eventuellt 

resultat av dessa gruvförsök, och det sista som säges om dem är, att där rådde vilostånd 

åren 1850-53. 

Trysunda 

Här ha något allvarligare gruvförsök gjorts än på de ovannämnda småöarna. Början 

57

skedde den 3 januari 1835, då Hans Vilhelm Eckhoff såsom ägare av Gideå bruk fick 

tillstånd att bryta järn 200 famnar nordöst om Storviken och Storberget öster om 

Trysunda kapell. Samme företagare inmutade så den 10 i samma månad fyndigheter 

vid Sandviken och Bockviken på ön. Enligt relationerna bröts 1837 250 skeppund järn 

därstädes, varefter det rådde vilostånd 1838. Nästa år erhöll Eckhoff mutbevis för 

järnbrytning vid Storviken och Björnviken. men relationerna förmäla intet om eventuell 

ny verksamhet där under resten av 1800-talet. 

Ar 1918 inleddes en ny period med gruvförsök på ön i och med, att civilingenjör 

G. V. Lapidus i Stockholm då erhöll mutsedlarna nr 890-1, 926-29, 957-960 för jämbrytning 

i olika fyndigheter. De för vilka nr 957-960 utfärdats blevo 1919 ånyo inmutade 

med nr 992-5. Ar 1922 hölls utmålsförrättning vid vissa av fyndigheterna, 

som försvarades med avgift 1923-27, för 1934 antecknas vilostånd. Enligt vad jag 

inhämtat försiggick ingen utskeppning av järnmalm under denna period, men arbetsledaren, 

Nordvall, byggde sig ett hus på ön, och tre baracker för arbetsfolk och redskap 

uppfördes, två vid Björnviken och en vid Storholmen. Om värdet av diabasen 

vid förstnämnda ställe får man av Hjalmar Lundbohm veta, att den är "ovanligt järnrik 

men betydligt förorenad", ett omdöme som torde gälla diabasen på hela ön. 

Förnätra 

En av de få fyndigheter i länet, som haft ett så lovande utseende, att större försöksarbeten 

ansetts berättigade, är Förnätra magnetkis-kopparmalmsförekomst, belägen på 

berget med samma namn och i sin västra del sträckande sig in på utmarken Oxböle, 

numera identisk med Skrike nr 6. Enligt relationen 1789 hade man i Oxböle upptäckt 

"svavelkis med körtlar av koppar", och 1838 säges, att malmgången "varit länge känd 

och på flera ställen i forna tider inmutad och med litet försöksarbete belagd". 

(Anm. En av inmutarna synes ha varit patron H. W. Eckhoff på Gideå bruk, eftersom 

en fyndighet senare uppkallades efter honom.) Man upptäckte nu en ny malmgång, 

som belades med arbete på tre ställen. Den hade en längd av 370 m i riktning 

nordväst-sydöst med stupning åt öster och med mäktighet och fyndighet störst i södra 

delen. Malmen, som bestod av kopparkis, satt insprängd i fina korn och körtlar i en 

mörk gnejs, allmänna bergarten eljest granit. 

Den första egentliga inmutningen av denna fyndighet företogs i september 1839 

av bönderna Per Jonsson, Flärke, Lars Gidlund och Erik Nilsson, Overön samt torparen 

Jon Nilsson, Må, alla i Arnäs socken. Den 10 september 1841 erhöll kronobefallningsmannen 

G. L. Edström mutsedel på samma fyndighet. Sedan blev emellertid arbetet 

därstädes liggande och nämnes ej i relationerna eller på annat sätt förrän 1849, då en 

mutsedel utfärdades åt de ovannämnda Per Jonsson och Lars GidIund för kopparbrytning 

på Nätraberget, där rågångarna mellan Förnätra, Björsbo och Nässjö möttes. 

S.å. inmutades en gammal koppargruva på sydvästra sidan av Förnätraberget av häradshövdingen 

i Angermanlands norra domsaga Anders Emanuel Ros. Denne bildade nu 

ett bolag, Förnätra Gruv AB, som 1851 och 1852 företog en rad nya inmutningar på 

berget. Härom heter det i relationen 1852 b1.a., att nu började arbetet i "tvenne länge 

förut kända och flera gånger försökta men övergivna malmgångar, förande magnetkis 

med här och där insprängd kopparkis". Bolaget bestod då förutom av häradshövding 

Ros av överdirektören i Kungl. Myntverket Joakim Akerman, brukspatronen Oskar 

Dickson, f. kofferdikaptenen Johan Nyberg, grosshandlare Thomas Aspelin och direktören 

Erik Thuneld. Samtidigt bildades Frostdals bruks intressenter inom bolaget i 

och för anläggande aven hytta, där malmen från Förnätra skulle smältas. Denna hytta, 

58

som kom att benämnas Fröstdals Koppar- och Nickelverk, uppfördes vid vägen till 

och nära rågången mot Fors samt nära södra sidan av Nätraån och den däri senare 

uppförda kraftstationen. 

Den 25 juli 1853 hölls utmålsförrättning vid bolagets fyndigheter, som då voro 4 i 

ett övre fält och 3 i ett nedre. Arbetet bedrevs nu med kraft nästan enbart i den s.k. 

Bolagsgruvan i nedre fältet. Arbetskraften bestod av 6 vana gruvarbetare från Dalarna 

och 6-8 man från trakten, och man sprängde sig ner 7,1 m. Ett uppfordringsverk jämte 

rälsgång anskaffades 1854, och en ort för genomgång till den s.k. Eckhoffsgruvan 

nådde sitt syfte 1855. 54 ton malm bröts 1853-4 och 810 ton 1855, men 1856-7 låg 

allt arbete nere, eftersom man fått tillräckligt med malm för hyttans behov. Man tog 

nu malm prov på 5 ställen och fann då, att endast ett innehöll väntad procent av 

koppar och nickel, 4,495 i förra fallet, 0,635 i det senare. Detta malmprov hade tagits 

i en sällsynt rik stuff, som eljest föga förekom i malmgången, varför det var tydligt, 

att det var just där, som ett 1853 av Joakim Åkerman anställt prov tagits och som 

visat en kopparhalt av 5 % i den kissprängda malmen. Detta prov hade legat till grund 

för tydligen alltför höga förhoppningar och omkostnader. 

I relationen 1857 heter det vidare, att "intressenterna i gruvorna och hyttan, som 

saknade avsättning för den beredda och till Hamburg avsända nickelkopparen, visade 

sig nu villrådiga, om de åter skulle sätta i gång det avstannade verket". Beslutet blev, 

att hela det storstilade företaget nedlades, men här som eljest uppenbarade sig snart 

nya spekulanter, och nya mutsedlar utfärdades med början redan 1861 och sedan 1863, 

1864, 1870, 1872 och 1873, b1.a. för inspektoren C. A. Öhrnan i Bjästa. Denne beviljades 

utmålsförrättning den 21 maj 1874 men sökte och fick vilostånd 1875-6. öhman 

avlöstes 1880 aven ny förhoppningsfull intressent, egendomsägaren E. P. Sundström, 

Näske, som den Il september inmutade 8 av de i utmålet 1853 ingående fyndigheterna, 

en åtgärd som han upprepade den 15 december 1881 och den 16 oktober 1882. Han 

återkom med färre inmutningar inom gruvområdet åren 1883-5. 

När Hjalmar Lundbohm 1882 undersökte området, hördes det finnas där 18 inmutade 

kopparoch magnetkisfyndigheter utom de 6 av honom granskade, utan att dock 

någon brytning ägt rum sedan 1874. Då bergmästarna inte heller ha rapporterat någon 

brytning i området sedan dess och fram till våra dagar, nöjer jag mig med att endast 

anföra nummer och årtal för de i fortsättningen utfärdade mutsedlar, som gälla fyndigheter 

inom gruvområdet i fråga jämte angränsande delar av Skrike och Hälle byar, 

nämligen nr 41-1892, 151-6 år 1906, 161, 163-4, 183-192, 193-7, 227-9 år 1907, 

378-9 år 1908, 398-9 år 1909, 456-462 år 1910, 477-1911, 711-3 år 1915, 805-7 år 

1916, 849-851 år 1917, 964-6 år 1918, 1145-64 år 1929 samt 28-33 år 1942. Denna 

sista inmutning gjordes av Bolidens Gruv AB, som 1943 beviljades utmålsförrättning 

vid fyndigheterna, b1.a. Bolagsgruvan, dit en skogsväg leder från sandsilon i bergfoten. 

Tilläggas kan, att historien om Förnätra Gruv AB och Fröstdals Koppar- & Nickelverk 

är väl dokumenterad i den samling papper, som bevarats av hemmansägaren 

Martin Jonsson i Skrike, Bjästa. Kopior av papperen finnas både på Länsmuseet 

Murberget och landsarkivet. 

Bäck - Sodergård 

I september 1882 fann Hjalmar Lundbohm en grafitskärpning i blandning med gnejs 

på toppen av den branta Skomakarekullen i rågången mellan dessa byar. Inmutningen 

hade företagits den 26 juni 1872 aven person vid namn G. Hellström. Han avlöstes 

den 25 juli 1896 av häradshövding J. G. Jansson och provinsialläkaren Knut Backlund i 

59

örnsköldsvik samt disponenten Gust. U. Kindelius, Stockholm, vilken rö. återkom 

ensam den 15 april året därpå. Någon utvinning av grafit ur fyndigheten är ej rapporterad 

av bergmästarna. 

Kläppa 

Här inmutade en person vid namn Carl Holmgren 1922 en järnfyndighet [rnuts. nr 

1075) på Kläppudden, där Höganäs-koncernen senare företog en del diamantborrningar 

utan efterföljande brytning. 

Västersel 

Ar 1874 utfärdades mutsedeln nr 26 åt Olof Viberg m.fl. med rätt att bryta kopparoch 

magnetkis i en gammal fyndighet på Gårdsberget. Vibergs son, r hemmansägaren 

Olof Viberg, r 1876, säger sig inte känna till fyndigheten. 

SJÄLEVAD 

Nordanås 

Den 28 december 1886 utfärdades en mutsedel åt hemmansägaren Jonas Nordgren i 

denna by för brytning av kopparoch nickelmalm i en fyndighet 950 fot (285 m) 

nordöst om en punkt i nordöstra hörnet aven samfällighet, gränsande till hemmanet 

nr 7 i byn. Fyndigheten övergavs efter en tid och blev ommutad 1903 av Joh. Herman 

Larsson (muts. nr 89). Enligt hemmansägaren Rudolf Bonnedal ligger det till ca 1 m 

djup uppbrutna schaktet nära en utslåtter invid gränsen mot Arnäs och i nordöstlig 

riktning från byn, nuvarande markägare Hans Bylund. 

Norrvåge 

Ar 1901 inmutade en person vid namn H. Pohlman med mutsedlarna nr 40-48 nio 

st. järnfyndigheter med namn sådana som "Grisselbergsgruvan", "Vågögruvan", 

"Malmöklubbsgruvan". 

Enligt av bl.a. f. hemmansägaren Robert Söderberg, r 1891, inhämtade upplysningar 

ha fyndigheterna varit belägna på öarna Vågön, Grisslan, Malmön m.fl, samfälligheter 

utanför kusten, men några synbara märken efter sprängningar ha inte observerats där. 

Särvästansjä 

Ar 1916 inmutades en förmodad guldfyndighet, kallad Rutbergsgruvan och belägen 

på en bysamfällighet. Inmutare var en person vid namn 1. Vestman, hans mutsedel 

var nr 804, och en ny sådan, nr 1079, utfärdades 1923 åt Joh. Herman Larsson, som i 

samma fyndighet ämnade bryta koppar och nickel. Den är numera helt okänd, såsom 

betygas av kamrern på jordbrukskassan, vilken i sällskap med en granne, båda i Norrvästansjö, 

förgäves sökt finna den. 

Hjalmar Lundbohm har den 25 september 1882 en anteckning om ett "järnförsök i 

60

3-4 fots bred gäng av tät diabas" någonstans söder om Gene men utan närmare 

lokalisering. På Gene mark har i varje fall ingen inmutning ägt rum, och ingen hörs ha 

iakttagit järnförsöket i fråga. 

MO 

Gottne 

Den 27 september 1833 inmutades en å det s.k. Gruvberget befintlig kopparmalmsfyndighet 

av landshövding Hampus Mörner, adjunkt Mattias Häggmark. fjärdingsmannen 

Erik Andersson och torparen Olof Månsson, båda i Gottne, samt torparen 

Per Persson, Östansjö. Troligen samma eller en närbelägen fyndighet inmutades åter 

den 22 april 1887 av hemmansägaren Kristoffer Israelsson, Yttersel, fabriksidkaren 

P. Vedin, Näsfors och stenhuggaren Arvid Vestblad, Bredbyn, alla i Anundsjö. Denna 

gång sökte man även järn och nickel, och inmutningspunkten uppgavs markerad av 

en järndubb i en hälla i östra ändan av berget på hemmanet nr 8. 

Sågägaren John Lindgren, Gottne, upplyser, att det verkliga Gruvberget ligger ca 

0,5 km östsydöst om Råstjärnen strax utanför rågången mot Anundsjö. Det utgöres 

endast aven låg platå, varpå mindre sprängningar utförts på delar av det gamla hemmanet 

Gottne nr 8. 

ARNÄS 

Brösta 

Den 13 maj 1852 erhöll torparen Per Jonsson i Flärke, Gideå socken, tillstånd att 

bryta kopparmalm 400 famnar (ca 735 m) nordväst om Brösta gästgivargård vid landsvägen 

mot Vike. Fyndigheten är numera helt okänd. 

Norrälvsjö - Sörälvsjö 

Mutsedlarna nr Il och 12 år 1952 tillerkände fru Maria Sundberg m.fl. rätt att bryta 

guld, koppar och svavel i två fyndigheter på ömse sidor gränsen mellan dessa byar. 

Samma procedur upprepades 1958 med mutsedlarna nr 2 och 3. Hemmansägaren 

Gösta Söder lind berättar, att fyndigheterna äro belägna i berget strax norr om gårdarna 

resp. nordöst om de egentliga byarna och på ömse sidor om gränsen mellan hans 

egen fastighet, Norrälvsjö 2 3 och 3 2 , och fastigheten Sörälvsjö 1 5 , ägare Karl Zackrisson. 

Endast provsprängningar äro gjorda på platsen, men eventuellt fullföljande är 

under övervägande. Fru Maria Sundberg var svärmor till Zackrisson. 

Västerbursjö 

Den 25 juni 1836 erhöllo byamännen här tillstånd till järnbrytning i Långsvedsberget 

Ya mil norr om byn. Såväl berget som fyndigheten hörs vara obekant för de nuvarande 

invånarna. 

61

GRUNDSUNDA 

Den av makarna Otto och Ester Lundström år 1966 utgivna boken "Bygden kring 

Gideälven och Husån" innehåller på sidorna 143-4 en så utförlig skildring av de inom 

socknen företagna gruvförsöken, att jag låter den, kompletterad med uppgifter ur 

mutsedlar och bergmästarut1åtanden, ligga till grund för efterföljande redogörelse: 

Överst på sid. 143 heter det: "Den äldsta gruvbrytningen i Grundsunda ägde rum 

på Ill0-talet. Jan Jans Maria, som bodde i Finna, har för Konrad Olsson, Allön, på 

vars marker en gammal gruva ligger vid Lunsjön, berättat, att hennes föräldrar talat 

om, att bönderna i Finna redan på Ill0-talet bröto malm i denna gruva. När de 

brutit ett hästlass, körde de till Olovsfors och fick det smitt till en spishäll. Ofta var 

det flera hästforor i sällskap. Dessa spishällar voro mycket tjocka och otympliga. Den 

som skulle ha hällen lät smida in initialer till hustruns namn och födelseår till vänster 

och sina egna initialer och födelseår till höger på hällen. En sådan spishäll finns hos 

Konrad Olsson." 

Det är tydligen denna gruva som i 1836 års bergmästarrelation kallas "Allögruvan" 

och där enligt samma källa "500 skeppund fattig och trögsmält malm" brutits, varefter 

avbrott inträtt. Vid denna tid skedde en rad inmutningar inom Ällö och Finna byar 

men även i Sund. Den flitigaste inmutaren var torparen Per Jonsson i Flärke, Gideå, 

vilken i juni 1835 fick tillstånd att bryta järnmalm å Svartberget vid Maltjälsundet 

% mil västsydväst Finna. Samme man jämte bonden Nils Kristoffersson inmutade den 

2 januari 1836 en järnmalmsfyndighet på Sunds utmark nära dess sjöbod och Berge 

hamn och den 23 juni s.å. en dylik fyndighet på samma utmark 200 alnar öster Röaviken 

och 200 famnar norr Klubbudden. Sedan Per Jonsson den 29 november 1836 

fått tillstånd att bryta järnmalm på Godholmsberget i Ällön, sålde han emellertid 

mutsedeln till patron H. W. Eckhoff på Gideå bruk. Häröver klagade hovkamrer J. o. 

Wahrenberg, Olofsfors bruk, hos bergmästarämbetet, emedan han med Jonsson hade 

ett köpekontrakt av den 19 september s.å. ,gällande just fyndigheten på Godholmsberget. 

Dessutom protesterade Wahrenberg mot, att Jonsson till bergmästaren Gustaf 

Fredrik Ekenstam försålt hälften av den i Ultråslund (Sund) brytna järnmalmen, som 

också enligt kontraktet med Jonsson tillhörde Wahrenberg. 

Över dessa klagomål infordrade bergmästare Lars Johan Lyman förklaring från Eckhoff, 

Jonsson och Ekenstam, vilken var bergmästare i Västerbottens och Norrbottens 

län, men hur det hela ordnades upp, därom förmäles intet i vare sig bergrnästarberättelserna 

eller hembygdsboken. Den senare redogör emellertid för villkoren i kontraktet 

rörande gruvområdet på Godholmsberget, vilket tidsdokument det kan vara av intresse 

att taga del utav. Där heter det sålunda enligt boken: 

"Per Jonsson i egenskap av gruvfogde skulle, så länge malmtillgången varade, kunna 

påräkna årligen 5 tunnor råg efter 8 riksdaler och 5 tunnor korn efter 5 riksdaler 

tunnan. Vidare fastslogs, att Jonsson denna höst (1836) skulle leverera 300 skeppund 

malm för provblåsning emot en särskild summa av 100 riksdaler. Wahrenberg skulle 

bekosta arbetskraft för brytning samt låta uppföra nödvändiga byggnader." 

Bergmästare Ekenstam fick anstånd med utmålsförrättning i Ultråsund och inmutade 

i stället två fyndigheter (alltjämt järn] på Dalaviksberget och Skyltberget i Ällön. 

Det var i september 1839, men han tycks ha övergett alltsammans. I stället återkom 

Per Jonsson och övertog i februari 1848 fyndigheterna på Skyltberget och Godholmsberget. 

När Hjalmar Lundbohm den 15 augusti 1883 undersökte berggrunden i dessa 

trakter, noterade han endast två gruvförsök, det ena beläget väster om viken söder om 

Sund, och förklarades värdelöst. Det andra, som var gjort i järnrika diabasbankar, 

62

sydöstra sidan av Böleberget 3000 alnar (ca 1800 m) sydöst om byn. Hemmansägaren 

Karl Eriksson upplyser, att Böleberget är berömt för sin utsikt, sin grotta och sina 

långa, djupa klyftor. I en av dessa, belägen på bergets östligaste utlöpare och ca 400 m 

lång, ha vederbörande sprängt upp ett 2,5 a 3 m djupt schakt i diabas. Det ligger i 

rågången mellan hans egen fastighet, Eriksberg Il, och Böle 1 2 , ägd av Mo & Domsjö 

AB. 

Flärke 

Den 9 februari 1848 inmutade torparen Per Jonsson i denna by en svag kopparmalmsfyndighet 

3-400 famnar (ca 600 m) öster om hans egen gård, en fyndighet som 

numera hörs vara okänd i byn. En av Jonsson 1852 företagen kopparinmutning vid 

Gubbmyren förklarades 1854 värdelös. 

Getingsta - Getingstabodum 

Ar 1956 utfärdades mutsedlarna nr 1-4 med tillstånd för John Johansson m.Il. att 

bryta guld och silver i 4 fyndigheter vid Vårttjärn på fastigheterna Getingsta 1 5 och 2 9 

och vidare mutsedlarna nr 12-18 med enahanda tillstånd för Hilding Edlund m.fl, i 7 

andra fyndigheter vid samma tjärn på fastigheter inom Getingsbodum. Enligt inhämtade 

upplysningar ha smärre sprängningar företagits på flera ställen i området, bl.a. 

vid en bäck, som rinner åt nordväst från nämnda tjärn, belägen ca 1 km nordväst om 

Getingsta. 

Byviken 

Enligt den under Grundsunda citerade hembygdsboken har folk i denna by företagit 

"provsprängningar i det berg, som ligger närmast Bysjön på norra sidan och sträcker 

sig parallellt med sjön. Där finns ännu, öster om Tresundsviken, lämningar av sprängningarna 

samt en smedja. Prover sändes för analys, och man tror sig veta, att det 

fanns silver och koppar. Men ingen av byborna hade råd att sätta igång någon brytning." 

Tilläggas kan, att i detta fall ingen formell inmutning skett. Berget i fråga, som 

ligger öster om Byviken i Yttre Lemesjön och sydöst om Tresundsviken, har på de 

nyaste kartorna fått namnet Gruvberget. 

TREHöRNINGSJö 

Karlsviken 

Den 8 juni 1860 erhöllo Johan Erik Eriksson m.fl, tillstånd till järnmalmsbrytning i 

Stavarvattskullen, belägen vid västra sidan av sjön Karlsviks-Stavarvattnet och ca 5 

km sydsydväst Trehörningsjö stationssamhälle. Fyndigheten övergavs men blev ånyo 

inmutad den 22 november 1866 och den 21 september 1869 aven person vid namn 

O. Bergman. Hemmansägaren Erik Sjödin upplyser, att en mindre sprängning är gjord 

på hans skogsskifte, Karlsviken 1 9 4 och nära den bäck, Stavarvattbäcken, som från 

sjön avrinner mot nordnordväst till Inre Lemesjön. 

64

Långvattnet 

Inom denna by ha inoch ommutats ett antal fyndigheter, innehållande dels koppar 

med mutsedlarna nr 169-171 år 1907, dels molybden med mutsedlarna nr 88 och 91 

år 1903 samt nr 244-7 år 1908. Inmutare voro i förra fallet 1. E. Danielsson, i det 

senare Olof Lundholm och L Johansson. Hemmansägaren Alfon Olsson, f. 1910, 

berättar, att han i barndomen sett gropar efter sprängningar i bergsområdet mellan 

byn och den ca 1,5 km norr därom belägna Stentjärn, efter vilken f.ö. molybdenfyndigheterna 

uppkallats. Fadern hade berättat, att det var gruvarbetare från Kiruna, 

som företagit inmutningarna och sprängningarna. 

BJöRNA 

I norra delen av skogsmarken till den by, som gett denna socken dess namn, ligger 

ett berg, som fått namnet Gruvberget efter de många gruvförsök, som där ägt rum 

alltsedan 1700-talets mitt. Anledningen till de första försöken var ett vida spritt rykte, 

att någon skulle ha funnit silvermalm på berget. Detta rykte hade av dåvarande 

lektorn i Härnösand doktor Nils Gissler förmedlats till den auktoriserade malmletaren 

Nils Peter Fougt, som i oktober 1773 företog den långa resan från Nora till Björna 

enkom för att undersöka sanningshalten i ryktet. I sin den 18 dagtecknade rapport 

skriver Fougt, att "dr. Gissler sade sig ha fått prov på en fin och god blyglans, som 

för flera år sedan tillställts honom aven fattig skolgosse, som tillfälligt överkommit 

denna malmsten i Björna by. Sedermera har en och annan, i synnerhet häradshövding 

Johan Fredrik Biberg, med mycken omsorg och flit sökt utröna platsen, men trots en 

av honom utlovad hittelön har ingen haft någon upplysning att ge." 

I fortsättningen berättar Fougt om de upplysningar han fick av sin vägvisare under 

besöket. Mannen, Jon Jonsson från Västervalto i Nordingrå, sade sig för 11-12 år 

sedan ha blivit påvisad "en liten grubba på norra (d.v.s. östra) sidan av Kravattnet 

(sjön väster om berget), varifrån byfolket hämtat någon slags malm till prov. På södra 

(d.v.s. västra) sidan av samma vatten, föregav han, finnes en betydande silver anvisning 

med överhuggen skog förgömd, den han och flera hade sig kunnig men som ingen 

ville uppenbara, hur stor och rik belöning de än kunde få!" Emellertid lyckades Fougt 

och Jonsson under vandringen på det senare berget eller Kravaslia, som byfolket sade, 

finna en liten sänkning med fina kisgnistor i ett hårt, flintartat gråberg. 

Fougt bad sin vägvisare fortsätta med sökandet, vilket kanske var det som ledde till, 

att han, Fougt, i september 1776 fick följande att rapportera: 

"Häradshövding Johan Fredrik Biberg och direktör Erik Bergvik ha år 1775 ingivit 

berättelser och prov på silvermalm från det s.k. Kravaslia i Björna. Aret före hade i 

flera herrars närvaro ett provskott avlossats i en smal strimma, bestående av glimmer 

med kis och järngnistor inblandade." Alltså inte heller här något silver1 Fougt kunde 

inte utgrunda, varifrån det förut uppvista silverprovet kommit, antagligen var det 

"händelsevis upphittat". 

Fougt avslutade sin verksamhet som malmletare 1778, och sedan dröjde det till 

1791 med nästa notis om Björnas "gruvberg". Det året översändes till bergmästarämbetet 

"stuffer, tagna på 2 alnars djup uti Kravattenberget. vilket är detsamma som 

Björnaberget på norra (östra) sidan av Kravattensjön, år 1790 om hösten," som det 

heter i årsberättelsen 1791. 

Ar 1792 inkom till bergmästarämbetet en mutsedelsansökan för "Björnaberget", 

65

men uppgift saknas, om det blev bifall eller inte. Ej heller anges namnet på den sökande, 

men möjligen kan det ha varit den Fredriksson från Långviksmon, som enligt den 

under Grundsunda citerade hembygdsboken skall omkring 1800 ha sprängt ett schakt i 

berget. 

"Han lär", heter det vidare på sid. 141, "också ha funnit metaller och stöpt kulor, 

som han tog med sig ut i kriget. Men när man fruktade, att ryssarna skulle komma 

1809, fyllde han igen schaktet så väl, att ingen sedan dess har funnit det. Fredriksson 

stupade i Umeå 1809 i kriget mot ryssarna, men hans son och sonson fortsatte att 

spränga i samma berg." 

Därmed vare hur som helst, ett gruvarbete var åtminstone så pass tidigt som 1854 

på gång i berget i fråga, det framgår av följande till bergmästarämbetet inkomna 

skrivelse: 

"Enligt mutsedel få vi, ägare till malmanledningen i det s.k. Gruvberget å Björna 

bys ägor, ödmjukast inberätta: Till bedrivande av arbetet i berörda silvermalmsanledning 

hava vi under instundande (?) höst använt 65 dagsverken. Förmedelst detta 

arbete hava vi uti ifrågavarande berg gjort en öppning, 3 alnar vid på alla sidor och 3 

alnar djup." 

Mutsedeln i fråga var utfärdad den 14 september 1854, och "gruvägare" vora 

drängen H. P. Bylund och bönderna Per Vikberg. Getingstabodum, samt Anders 

Gustaf Abrahamsson och Nils Olofsson, Gide, Björna. I mutsedeln framhålles, att 

fyndigheten rätteligen innehåller något "järn - och svavelhaltigt!' 

Nästa mutsedel utfärdades inte förrän den 26 oktober 1875 och gällde en förmodad 

silvermalmsfyndighet på högsta punkten av Gruvberget. Den 23 mars 1876 följde en 

ny dylik inmutning 90 famnar (ca 165 m) norr därom på samma allmänning. När 

geologen F. O. Carlin den 27 augusti 1883 undersökte bergtoppen, fann han en gammal 

skärpning i en ett par fot bred "sköl av granatförande glimmer utan ett spår av 

magnetkis eller annan brytvärd malm)" Men gruvförsöken fortsatte, och 1886 inleddes 

en lång period av inmutningar till långt in på 1900-talet och här följer en lista på de 

utfärdade mutsedlarna: 

Nr 17, 18, 20, 23 och 24-1886, 31-1887, 43-1892, 61-1894, 92-1896, 1I5-1898, 

34-1901, 83, 85, 89-1903, 96-1904, 173-182 år 1907, 1084-1924, 1I42-1929 samt 

123-1945. 

Bland inmutarna på 1880-talet märkes gruvföreståndaren D. Olsen i Skorped, vilkens 

bravader i den socknen tidigare ha berörts. Hans kompanjon, skräddaren O. Lundberg 

i Anundsjö, träffade i september 1887 ingenjör Hjalmar Lundbohm och visade då 

denne ett från Gruvberget taget prov på magnetkis, enligt analys innehållande 

0,04-0,1 % nickel. Lundberg skulle då företa en sjösänkning för att komma åt en 

fyndighet på botten av Kravattnet. 

Av alla dessa i fråga om silvermalm misslyckade gruvförsök var det dock några, 

som hedrades med besök och andra åtgärder av bergmästarämbetet nämligen: 

Mariagruuan, muts. nr 2(}...1886, om vilken det den 12 mars 1887 säges: "Arbetet i 

Mariagruvan kan inte påbörjas, förrän vårfloden passerat, eftersom Kravattensjön 

måste först utgrävas." 

Nya Mariagruvan, muts. nr 31-1887, bearbetades 1888-90. 

Linagruuan, muts. nr 43-1892, 1894 bröts där 45 ton berg. 

Kravattengruuan, muts. nr 1I5-1898, 1903 bröts där 200 ton berg. 

Gruvbergets gruva, muts. nr 1084-1924, den beviljades förlängd arbetstid till den 

28 juli 1928. Denna fyndighet bearbetades med lejt folk av Nils Gerhard Viklund i 

flera omgångar ända fram till 1950. Den måste ommutas av samme man flera gånger, 

66

och den var under denna tid eller alltsedan 1904 den enda bearbetade fyndigheten. 

Den är liksom de flesta övriga belägen högt upp på berget, medan några ligga vid 

Kravattnets östra eller västra strand, en rent av på dess botten, såsom redan nämnts. 

Vitterfrun i Gruvberget 

Det finns ett flertal uppteckningar av sägner om "gruvfrun" eller "gruvmoran" i 

Björna, en kvinna av vittersläkt. bevakande sin i berget fördolda silverskatt. Då det 

egentligen är fråga om variationer aven och samma sägen, väljer jag att här återge 

den, i vilken sagesmannen säger sig vara dotter till den kvinna, som vid sidan av 

"gruvmoran" själv spelar huvudrollen i sägnerna. Denna sägen är upptecknad av Elsa 

Ohlsson år 1917, och hennes sagesman var förmånstagerskan Sigrid Strandberg i Flärke, 

Mo socken, född 1864. Uppteckningen finnes i Hammarstedtska arkivet. Sägner I. nr 

15059, Nordiska museet, och lyder i sammandrag: 

"Bredvid en liten skogsväg emellan Björna by och Hemling ligger en källa, som 

alltid står klar. Den kallas för "Krogen", för det är många som brukade dricka där, 

det ligger alltid några näverskopor bredvid den. En gång gick några karlar därförbi och 

fick då se en grann fru, som stod där och drack. Det var "gruvfrun" i Gruvberget. 

Karlarna talade med henne, och hon sade bl.a., att det skulle komma att växa upp en 

jungfru, som av den första kon, som hon själv födde upp, skulle få två oxkalvar, 

alldeles lika. Kalvarna skulle hon leda till Kravattnet och binda dem vid ett träd, så 

skulle "gruvfrun" komma och ta hand om dem och i stället uppge var silvergruvan 

fanns. 

Min mor var 4 år gammal, när detta samtal hölls, men när hon hörde det omtalas, 

sade hon, att det var hon som var den där jungfrun. Hon växte upp och blev gift 

med min far, Gammel Persson, som var bonde i Mörtsjön. Första kon de födde upp 

fick mycket riktigt två oxkalvar med precis samma utseende. Nu ville min mör gå till 

"gruvfrun" med kalvarna, hon skulle få sällskap med en gubbe, men far min var rädd 

att mista även henne med kalvarna, så han tog och slaktade dem. Andra gången kon 

födde blev det också alldeles lika kalvar, men inte heller då tillät far, att "gruvfrun" 

fick dem. Han har dock sedan ångrat, att det inte blev gjort. 

Jag hade en morbror, som en gång gick där på Gruvberget och letade. Då fick han 

se en remna, och djupt där nere glimmade det av silver. Med hjälp aven björk, som 

växte i kanten, klättrade han ner, och där var det silver överallt. Han knackade lös 

en sten och stoppade den på sig, varefter han klättrade upp igen. Men efter några 

steg blev han så sjuk, att han rullade sig på marken, spydde och lät om sig. Till sist 

somnade han, och när han vaknade, var fickorna tornmal Men om han hade haft det 

vettet, att han hade tagit utav sig skjortan och kastat ner den i remnan, så nog hade 

gruvan blivit uppgedd, så att de hade fått veta var de skulle börja arbeta." 

ANUNDSJö 

Solberg 

I 1763 års bergmästarrelation finnes en anteckning om en kopparmalmsfyndighet på 

Rödberget 7-8 mil nordväst om sockenkyrkan. Något berg med detta namn är inte 

känt på nämnda avstånd, och ingenting är i senare årsberättelser skrivet om en dylik 

fyndighet annorstädes i socknen än på det s.k. Gruvberget i Solberg och det angränsande 

Lunne. Berget, som ligger i vinkeln mellan Gavseleån och gränsen mot sistnämnda 

by, består dock endast av ett stenbundet moland. 

67

Angermanlancl - Murberget CollectiveAccess System

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?