Fältbiologen 3/2011.pdf - Fältbiologerna

Med boken i ryggen 

3/2011

A (x14) 

B (x8) 

C (x4) 

 

fifl 

A 

A 

C 

A 

C 

Carl von Linné, den store skalden, strukturerade inte enbart upp hela organismvärldens systematik. Han trodde också att sparvar övervintrade 

på sjöbottnar (FB 2/10) och att han själv uppnått det mesta som någon någonsin kunnat uppnå (FB 2/07). Och efter det blev han avbildad på 

hundralappen tillsammans med en massa växter. Det man kanske inte visste om Linné var att han också konstruerade en lässtol – en perfekt 

möbel för att studera såväl flora som fauna i en ergonomisk ställning. Nu finns den så kallade plugghästen i nytillverkning, men du kan också bygga 

en egen genom denna enkla ritning. Tycker du att ritningen är bristfällig kan du kostnadsfritt beställa en fullskale-mall från plugghasten.se. Alla 

fältbiologer får bygga två exemplar var och får då även fri support. Lycka till! 

B 

A 

B

Nyckeln till framgång 8 

Världens största art- och bokprojekt tar form 

Botten upp 12 

Malin har ansvar för det marina livet i Nationalnyckeln 

Tålamod med tagghudingar 15 

Varje fläck, varje knottra, varje tagg ... 

”Något kort och snärtigt” 18 

Försök sätta namn på din 214:e svampmygga 

Ropen skalla, kunskap åt alla! 19 

Ju fler som hjälps åt att plundra desto större blir skatten 

Om man ritar sin egen karta 20 

... blir det mycket lättare att hitta rätt 

Uppskattar en god bok 22 

Det är fler än vi som tuggar sig igenom texter 

Förlagsnytt 23 

2012 blir bokskorpionens år 

26 

22 

15 

FÄLTBIOLOGEN 

är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer per år och 

distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra intresserade kan beställa 

prenumeration för 250 kr/år. Tidningen Fältbiologen produceras av en ideellt 

arbetande redaktion. Redaktionen tar sig rätten att redigera inkomna texter. 

Texter och bilder som publiceras i tidningen publiceras även på Fältbiologens 

hemsida www.faltbiologerna.se/faltbiologen. För icke beställt material ansvaras ej. 

Prenumeration eller adressändring: info@faltbiologerna.se 

Adress: Fältbiologen, Brunnsgatan 62, 802 52 Gävle. 

Ansvarig utgivare: Lars Axelsson 

OMSLAG 

Framsida: Magnus Bjelkefelt 

Sidan 2: Redaktionen och plugghasten.se 

Baksida: Redaktionen 

5 

18 

27 

12 

Alltid i Fältbiologen: 

REDAKTIONEN 

Lisa Behrenfeldt, Magnus Bjelkefelt, Jennie Wadman, Kristin Axelsson, 

Jenny Luukkonen, Alva Anderberg, Marina Widén 

Mejl till redaktionen: redaktion@faltbiologerna.se 

TAcK FöR ER MEDvERKAN 

Svante Hansson, Linnéa Andersson, Catarina Antikainen, Tuvis Lager, 

Salomon Abresparr, Kleo Bartilsson, Boel Thaberman. 

6 

TRYcKINFO 

Tryck: Risbergs Information & Media AB 

Papper: Multi Art Matt 115 g, Svanenmärkt 

Upplaga: 4 000 exemplar 

www.faltbiologerna.se/faltbiologen 

innehåll 

Tips och notiser 4 

Fjärilar och fältbiologer på nätet, boktips i hyllan 

Aktionsbild 6 

”Wrroarrrrraaaarrrggghh!” 

Hotspot 7 

Hösthäng i Tiveden 

Minifältis 24 

En händig minifältis reder sin egen bok 

Kultur 26 

Recensionskavalkad 

Krönika 29 

Drömmen om bokryggen 

Experten 29 

Svampiga mackor 

Internt 30 

Vi minns sommaren och hösten med stolthet 

Kalendarium 35 

Fältbiologerna går aldrig i ide 

19 

8 

Fältbiologen 3/2011 | 3

ledare och notiser 

I ordens värld 

Jag spenderade min sommar på Sylarnas fjällstation. 

Så fort en regnskur närmade sig samlades molnen 

tätt kring stationen och på ett ögonblick förvand- 

lades de storslagna vyerna till en vägg av dimma, med 

tillhörande snålblåst och kyla. Ett perfekt ”sitta-inneoch-läsa”-väder. 

Jag kan uppslukas totalt av böcker. Tillbringa timme 

efter timme helt inne i orden som befinner sig framför 

mig på det vita pappersarket – bläddrandes sida efter 

sida. En av dessa dimmiga dagar sitter en man och 

läser i en av fåtöljerna invid vårt spartanska bibliotek 

bestående av gamla gästböcker, väl tummade naturböcker 

samt en hemmasnickrad låda med bytesböcker. 

Mannen i fråga ser ut att vara helt uppe i sin läsning 

och då jag tidigare sett honom ta en bok från en av 

hyllorna glädjer det mig att han nyttjar vårt bibliotek. 

Timmarna går och när förmiddag blir till eftermiddag 

sitter mannen fortfarande kvar i samma fåtölj, djupt 

försjunken i sin bok. Min nyfikenhet kan inte tyglas 

längre och jag går avsiktligt fram mot honom för att 

uträtta ett ”ärende”. Till min häpnad ser jag att boken 

han håller i sina händer inte är någon bok i sin egentliga 

mening – utan Fältbiologernas mossflora! Den hederliga 

lilla gråa fälthandboken med svartvita bilder på de 300 

vanligaste svenska mossorna. 

Jag kommer på mig själv med att stå och tokstirra 

på mannen, varför jag blir tvungen att kommentera 

hans val av bok. Mannen, som kanske är i sextioårsåldern, 

rycker till och tittar förvånat upp på mig när han 

inser att det är honom jag pratar med. Jag sätter mig 

ner i fåtöljen bredvid honom och uttrycker min glädje 

över att han hittat en bok från Fältbiologernas förlag. 

Han spricker upp i ett leende och visar mig en liten bit 

oidenti fierbar mossa han plockat under gårdagen och 

som han försöker arta. 

Vi skrattar gott när jag visar honom texten längst 

fram i floran där det står ”… även Norrland utom fjällen 

finns välrepresenterat”. Och även om bestämningslitteratur 

inte på långa vägar går att jämföra med en 

skönlitterär bok, så kan den – uppenbarligen – uppsluka 

läsaren på liknande sätt. 

4 | Fältbiologen 3/2011 

Jennie Wadman 

redaktionen 

Fältbiologerna 

har fått en ny 

hemsida 

Fältbiologernas nya sida är snyggare, 

enklare och mer funktionell. 

Några av nyheterna är: en 

avancerad vårteckenrapportering 

med karta, ett kalendarium 

som alla kan lägga in akiviteter 

i och så har alla klubbar egna 

sidor. Tidningen Fältbiologen 

har också fått ett nytt utrymme 

och nu kan alla artiklar 

läsas direkt på webben, gillas 

på facebook och delas med hela 

cyberspace. Det gillar vi. 

som i boksamlare 

Svenska antikvariatföreningen har 

sammanställt ett ABC för boksamlare. 

På bokstaven B finns till exempel 

ord som ”Bibliofil”, en synonym till 

bokälskare; ”Bibliomani” en sjuklig besatthet av 

böcker där man som biblioman kan mörda för 

att komma åt en viss bok; ”Bibliotaf”, en boksamlare 

som inte lånar ut sina böcker, även kalllad 

”bokbegravare”; ”Bokbål”, en drastisk form 

av åsiktsförföljelse där man bränner vissa skrifter; 

”Boknasare”, en ambulerande bokhandlare med 

kontoret i sin egen ficka så att säga. 

På www.svaf.se/ordlista återfinns hela listan 

att gotta ner sig i för dig som är bibliofil! 

Glasspinnar görs av bokträ. 

Femtusen fjärilar i nätet 

Längtar du också efter våren och fjärilarna? Då kan 

du under vintern ta dig tid att läsa på om alla Sveriges 

fjärilsarter, både dag- och nattfjärilar. På hemsidan 

www.lepidoptera.se finns fotografier, utbredningskartor 

och flygtider för såväl sotmätare och rullvingemal 

som för åkervindsvärmare och asknätfjäril.

Böckers klimatpåverkan 

I september släppte HP en studie över pocket bokens 

totala miljöpåverkan från skog till återvinning beroende 

på om den är digitalt- eller konventionellt 

tryckt. I USA till exempel, står papperet för den 

största miljö påverkan, på mellan 40 och 80 procent 

av den totala miljö belastningen – oavsett tillvägagångssätt 

vid tillverkningen. Något som skiljer sig 

stort från Sverige, då elen i USA kommer från kolkraft 

till skillnad från i Sverige där elen kommer från 

vatten- och kärnkraft. 

Finns bokslukardjuren på riktigt? 

Kaveldun – 

träskmarkernas 

snabbköp 

I senaste numret av Åter (3/2011) 

kan man läsa en fascinerande artikel 

om kaveldunets alla förtjänster. 

Visste du att man inte bara kan 

äta själva ”kolven” utan det mesta 

på hela växten, använda dess pollen 

i bakning och tvinna rep av 

bladen? Viktigt är dock att man 

inte förväxlar kavel dunet med 

den giftiga svärdsliljan som kan 

växa intill. Det är bara att bege 

sig ut bland sjöar och lertag för att 

skörda denna mångsidiga planta! 

Rättelse: Så hittar du till 

Badhusparken i Östersund 

I Fältbiologen 2/2011 råkade vägbeskrivningen till 

Badhusparken i Östersund bli fel och man hamnade istället 

på en liten ö mitt i ingenstans ... Såhär hittar man egentligen 

dit: ”Gå norrut mot centrum längs med vattnet så finner du 

området precis nedanför stan vid Storsjöns strand.” 

Digitalt vs. tryckt 

Det är lätt att tro att en e-bok inte är lika miljö belastande 

som en vanlig pappersbok, men enligt en studie från KTH 

är det ingen stor skillnad i klimatpåverkan mellan en e-bok 

och en pappersbok köpt i antingen en bokhandel eller via 

internet. De båda har en klimatpåverkan motsvarande 

1,3 kg koldioxidekvivalenter, det vill säga: mindre än en hamburgare 

köpt på en snabbmatskedja. I den vanliga pappersbokens 

fall är det främst produktionen av papper som bidrar 

till påverkan av klimatet, medan en e-boks klimat påverkan 

främst beror på själva läsplattans produktion. För att en läsplatta 

skall löna sig ur klimatsynpunkt måste den användas 

mycket flitigt – det krävs minst 33 e-böcker (mostvarande 

hård pärm à 360 sidor). 

Fältbiologen har frågat Lars Björdal vid Uppsala universitetsbibliotek : 

– De är inte vanliga i torra uppvärmda inomhusmiljöer, men talar vi 

om ouppvärmda hembygdsgårdar och kyrkor, eller fuktiga magasin 

blir de genast vanligare. Det kan vara allt från råttor och möss till 

silverfiskar och ängrar som gärna gnager på gamla skinnpärmar och 

bokryggar, i jakt på det animaliska lim som förr användes i boktillverkningen. 

Även boksidorna kan angripas, då gammalt handgjort 

papper var doppat i gelatin, för att göra det skriv- och tryckbara. I 

Italien har jag sett gamla böcker som var helt pulveriserade av termiter. 

Vårt tips för att bli av med angripare är att frysa ner böckerna. 

bilder: Kleo Bartilsson, Magnus Bjelkefelt, Lisa Behrenfeldt 

Miljöminister utan mål? 

Sedan slutet av september heter vår miljöminister 

Lena Ek. Hon har en bakgrund som 

EU-parlamentariker med särskild inriktning 

på miljöfrågor och som styrelse ledamot 

i Södra skogsägarna. Ek har tidigare sagt att 

klimat- och havsfrågor står högt på hennes 

agenda och hon har även initierat en utredning 

om prioriteringar kring markanvändning, 

som ska vara klar i mars 2012. 

Det tog dock inte lång tid innan hon började 

få hård kritik. Kort efter att Ek tillträtt 

som minister backade hon på tidigare mål 

som innebar att Sverige skulle minska sina 

utsläpp med 30 procent, oavsett vad resten av 

världen gör i klimatfrågan. Nu anser hon att 

en höjning av utsläppsmålen kan ske först när 

andra länder gör liknande åtaganden. Bådar 

inte gott tycker redaktionen, som håller ett 

fortsatt öga på miljö ministern. 

tips och notiser 

Boktips från 

redaktionen 

En salig blandning av fakta, 

lyrik och skönlitteratur. 

Pappan och havet 

(Tove Jansson) 

Doppler 

(Erlend Loe) 

Vilda växter som mat och 

medicin (Stefan Källman) 

Alger vid Sveriges östersjökust 

(Anna Tolstoy & Katrin Österlund) 

Fågelguiden 

(Lars Svensson) 

Insektgnag i bark och ved 

(Bengt Ehnström) 

Fältnyckeln dagfjärilar 

(Artdatabanken, SLU) 

Min vän fjällpiparen 

(Bengt Berg) 

Flugfällan 

(Fredrik Sjöberg) 

Fågelbröstben 

(Fältbiologerna) 

Birding on borrowed time 

(Phoebe Snetsinger) 

Utsikt från en tuva 

(Harry Martinsson) 

Sommarboken 

(Tove Jansson) 

Signalarter – indikatorer på 

skyddsvärd skog 

(Skogsstyrelsen) 

Färd. Möte människa – natur 

(Roger Isberg) 

Humlans blomsterbok 

(Stefan Casta & Maj Fagerberg) 

Träd i marker och myter 

(Jan Danielsson) 

Trafikmaktordningen 

(Planka.nu) 

Skissbok. Anteckningar från 

svensk natur (Gunnar Brusewitz) 

De små tingens gud 

(Arundhati Roy) 

Sorgegondolen 

(Tomas Tranströmer) 

Jag har sett 

(Jan-Peter Lahall & Arne Johnson) 

Vete, vapen och virus 

(Jared Diamond) 

Stjärnor utan svindel 

(Louise Boije af Gennäs) 

Happy Sally 

(Sara Stridsberg) 

Liftarens guide till galaxen 

(Douglas Adams) 

Åke Jävel – århundradets hjälte 

(Lars Sjunnesson) 


aktionsbild 

Sjömonster från framtiden 

text: Catarina Antikainen foto: Alva Sigtryggsson 

Fältbiologerna fyllde politiker- och alternativveckan i Almedalen 

med en massa roliga aktioner. Bland annat gjorde vi ett gigantiskt 

vykort med ett algmonster. På det beklagade vi oss över att 

det inte gick att bada på grund av 2020 års algblomning. Vi förklarade 

även hur besvikna vi var på miljöminister Andreas Carlsgren att 

han inte gjort tillräckligt åt detta problem medan han var minister. 

I vykortet hade vi klippt ett hål där man kunde stoppa in ansiktet 

och bli ett Östersjöalgmonster och det var många som ville bli fotade 

i den snygga munderingen. 


Skicka in dina bästa aktionsbilder till redaktion@faltbiologerna.se!

Inte behöver du sticka till latinamerikanska djungler eller bli ett mygghärdigt överlevnadsproffs för att 

uppleva häftig natur! Fältbiologen tipsar här om platser i Norden med spännande djur, växter och landskap. 

I hjärtat av storskogen 

text: Lovisa Bergsten bild: Marina Widén 

Mellan Västergötland och Närke finns en stor skog som delar av och 

bildar en gräns mellan de två landskapen. En dimtung oktobermorgon 

gav vi oss iväg för att utforska urskogen Tiveden. 

Skogen är alldeles stilla när vi vandrar 

över stenhällar täckta med stensöta. 

Över de enorma flyttblocken, som ligger 

liksom utkastade mellan träden, klättrar 

mossan och mellan de stora stenarna skapas 

hålrum. Vatten rinner genom den tjocka 

vitmossan ner i hålen och bildar djupa vattensamlingar. 

Det karga landskapet känns 

inte speciellt gästvänligt vare sig för djur 

eller för växter. Men så öppnar sig skogen 

i en glänta och vi följer bäcken till en tjärn 

där näckrosbladen guppar stilla på vattenytan. 

När vi tagit oss över en kulle kliver vi 

plötsligt ut på en sandstrand. Tallarna står 

som hällmarksmangrove med rötterna krälande 

ner mot vattnet. Vi har kommit fram 

till Vitsand. Himlen ligger som en ljus mantel 

över sjön. Det blir ett vackert skådespel 

med solen som lurar bakom molnen och 

inte riktigt vill visa sig, och hösteftermiddagen 

känns mild och ljum. Så ljum att vi 

tar ett dopp. 

Tiveden är Sydsveriges vildaste skog. 

Nationalparken ligger i den mest otillgängliga 

delen av skogen, det som i folkmun 

kallas Urtiven eller Gôrtiven, i ett landskap 

som skapats av is och vatten för mer än 

tiotusen år sedan. Ändå är skogen inte så 

orörd som man kan tro. Här har bedrivits 

både svedjebruk och avverkning, även om 

det aldrig bott några människor i denna 

del av skogen. 

De boende i Tivedens omgivningar brukar 

dock framhäva Tivedens epitet urskog. 

Och omfattande delar av nationalparken 

har ändå mycket gemensamt med en riktig 

urskog. Träden är sådda i askan från den 

senaste skogsbranden och har grott ur frön 

från förfäder som överlevde elden. Om 200 

år kommer de att likna de skogar som fanns 

här innan människan började påverka och 

avverka. 

Jag ligger varmt inpackad i en tjock 

sovsäck när jag vaknar tidigt av fågelsången 

i grantopparna ovanför oss. Som i en trygg 

kokong svänger jag ljudlöst fram och tillbaka 

i hängmattan och tittar ut på stammarnas 

konturer i gryningsljuset. Skogens 

träd är grova, vackra i diset. Igår kväll när 

jag vaggades till sömns av hängmattans 

gungande och tallarnas sus tänkte jag på 

dem som trygga gamla vänner. Djupt rotade 

och fulla med seklers vishet. 

Skogen Tiveden var i forna tider en viktig 

gränsmarkering. Det var skogen som skiljde 

Götaland från Svealand, och götar från 

hotspot 

svear. Det centrala Tiveden, eller Urtiven, 

är också ett biologiskt gränsområde mellan 

nordliga och sydliga arter. Den tretåiga 

hackspetten är här nära sydgränsen för sin 

utbredning och på myrarna djupt inne i det 

centrala Tiveden kan man hitta fjällbjörk, 

en art som annars återfinns i Norrland. 

Floran i skogen är relativt artfattig på grund 

av den hällmark nationalparken till största 

del består av. 

Mötena blir få. På vår vandring ser vi 

en skådare som står och smyger bakom en 

tall, balanserande på ett ben med det största 

kameraobjektivet tryckt mot ögat. Kanske 

ser han något vi har missat? Vi vågar inte 

stanna och störa utan smiter snabbt förbi 

och ner bakom hällen. Människor verkar 

annars lika ovanligt som djur här i skogen. 

Vi packar ner våra sovsäckar och hivar 

upp ryggsäckarna på ryggen. Traskar ut på 

vägen igen, kastar en blick åt sidan. Något 

svart i vägkanten, en orre? Orrhanen tittar 

förnärmat upp ur diket och flaxar bestämt 

in i skogen när vi närmar oss. Nästa år får 

det bli en morgon med orrspel här i skogen. 

••• 



En bok 

för alla 

text: Lisa Behrenfeldt foto: Magnus Bjelkefelt bild: Martin Holmer 

Svenska artprojektets ambition är galet storslagen 

och helt fantastisk. Inget annat land i världen har gett 

sig på att beskriva alla sina arter i bokform. Idag 

känner vi till 50 000 svenska djur och växter. Innan 

projektet är i hamn lär de ha blivit betydligt fler.

– 

Hela det här projektet är som 

en jättestor hyllning till 

den biologiska mångfalden, 

säger Karin Herlitz. Hon är just nu fackredaktör 

och projektledare för den del av 

Nationalnyckeln som ska innehålla alla 

Sveriges tagghudingar och svalgsträngsdjur. 

– Böckerna ger en väldigt påtaglig bild av 

hur otroligt många arter det finns. Ta en 

sådan sak som att det har kommit två hela 

volymer om blomflugor, en insektsgrupp 

som de flesta trodde att det bara fanns 

några få olika arter av. 

Innan Karin tog över som projektledare 

för tagghudingsboken var hon ansvarig för 

den om slemmaskar och stjärnmaskar som 

kom ut 2010. Slemmaskar var en av alla 

dåligt kända grupper och hon tar den som 

ett exempel på hur Nationalnyckeln fyller 

vita kunskapsfält hos folk. Karin berättar 

om havsforskningslaboratoriet på Tjärnö, 

där de har sett att studenterna börjat lägga 

märke till slemmaskarna när de är ute och 

gör bottenskrap under sina kurser. Det som 

förr i bästa fall plockades ur som ”slemmask” 

kan man nu sortera upp och artbestämma. 

– Böckerna öppnar nya världar som folk 

inte visste om att de fanns, säger Karin. 

Ett annat bra exempel är stövsländorna. 

Stövsländor kan man hitta lite överallt, 

i parker eller hemma i sin trädgård, och 

när vi presenterade en metod för hur man 

kan banka i träd och samla in dem i paraplyer 

fick folk plötsligt ett verktyg till att 

börja hitta dem. Vi kan se det tydligt på 

Artportalen, varje gång det lanseras en ny 

bok så ökar rapporteringen om den gruppen 

där. 

Den effekten är precis vad Ulf 

Gärdenfors hoppas på. Han är bekymrad 

över att artkunskapen överlag blir allt 

sämre. 

– Det är ett stort problem att det är så få 

som kan arter, konstaterar han. Bristen på 

experter var ett av de främsta skälen till att 

vi drog igång det här projektet. Om man 

inte kan skilja på arter kan man inte forska 

om eller ta hänsyn till dem. Och vet man 

inte vilka arter som finns märker man inte 

heller om några försvinner. 

Han fortsätter med att resonera kring att 

många av dem som sitter i ledande positioner 

på till exempel statliga myndigheter 

idag faktiskt är gamla fältbiologer. För 30 år 

sedan var ju Fältbiologerna jättestora. Även 

om de personerna inte är experter på allt 

kan de i alla fall känslomässigt förstå att 

det inte är bra när det händer något med 

naturen. 

– Det är få av dagens ungdomar som lär 

sig läsa naturen, och som kan se och förstå 

att det gör någonting när det händer saker, 

säger Ulf. Jag hoppas att Nationalnyckeln 

kan bidra till att öka intresset. Barn upp 

till 10 års ålder är ju till exempel ofta intresserade 

av småkryp, tänk om böckerna 

stod i alla hem och inspirerade dem att ta 

reda på mer! 

Det var i november 1999 som Ulf 

Gärdenfors, som jobbade på Artdatabanken, 

och Fredrik Ronquist, som är professor i 

entomologi, började diskutera idén till ett 

bokverk innefattande alla Sveriges djur 

och växter. De satte igång att skissa på ett 

projekt som skulle innehålla att ta reda 

på vilka arter som finns i Sverige, visa hur 

man skiljer dem åt och presentera alltihop 

populär vetenskapligt. 

– Det gick som på räls kan man säga, 

konstaterar Ulf när han ska berätta hur de 

lyckades sälja in det smått vansinniga projektet, 

att beskriva alla Sveriges arter, till 

politikerna. 

– Vi satsade framför allt på dåvarande 

miljöministern Kjell Larsson och på 

Miljöpartiet som hade en vågmästarställning 

i Riksdagen. 

Under Flora- och faunavårdskonferensen, 

som årligen anordnas i Uppsala, fick 

de Kjell Larsson att på stående fot, inför 

närmare 500 åhörare, säga att han tyckte 

att en Nationalnyckel till Sveriges flora och 

fauna var en bra idé. 

– Vi planerade att klara det på 20 år, säger 

Ulf, men erkänner samtidigt att det var en 

aning naivt. Varje volym kräver ett oerhört 

stort arbete och efter 10 år har 13 av det som 

från början var tänkt att bli 100 volymer 

kommit ut. 

Ulf Gärdenfors är nu chef för forskningsdelen 

av Svenska artprojektet. De har ett 

tydligt mål: att kartlägga alla Sveriges arter. 

– En ganska stor del av pengarna vi får 


lyser vi ut till forskare runt om i landet. De 

får själva ansöka om pengar för att till exempel 

reda ut en okänd svampgrupp, berättar 

han. På Artdatabankens hemsida har de sin 

prioriteringslista. De grupper som man vet 

minst om prioriteras högst och 2011 har de 

beviljat anslag till forskning om bland annat 

glattsteklar, stenmaskar, orangelavar och 

gödsellevande sporsäcksvampar. 

Ulf är inte den typen som tar till stora 

ord när han pratar, men han ser i alla fall 

väldigt nöjd ut när han berättar om den 

resultatsammanställning av Svenska artprojektet 

som just blivit klar. 

– Så här långt är resultaten smått fantastiska. 

Vi har hittat 2 500 arter som är nya för 

Sverige, varav närmare 900 är helt nya för 

vetenskapen. Dessutom har det publicerats 

250 vetenskapliga artiklar inom projektet. 

Två stora inventeringar har dragits 

igång av Svenska artprojektet. Det är dels 

Malaisefälleprojektet, inom vilket oerhörda 

mängder insekter fångats in i en speciell typ 

av fällor runt om i hela landet, dels en marin 

inventering av Västerhavet. 


Ulf berättar att det har hittats nya arter i 

de flesta grupperna som hittills undersökts. 

Men de allra flesta nya arterna har hittats 

inom den stora gruppen puckelflugor. De 

är egentligen väldigt vanliga men det har 

inte funnits någon expert tidigare. Man har 

också hittat många nya myggor, framför allt 

svampmyggor. 

– Det finns inget annat land i världen som 

har beskrivit alla sina arter på ett så ambitiöst 

sätt som vi gör nu, konstaterar Ulf. 

Men några är på gång. I Australien vill de 

göra något liknande, fast de har så otroligt 

många arter att det kommer att ta mycket 

lång tid, och vi samarbetar med norrmännen 

som också har startat ett artprojekt. 

När han får frågan hur det är att jobba 

med sin egen storartade idé som man mot 

alla odds lyckats driva igenom börjar Ulf 

leta vid sitt skrivbord. 

– Jo, visst är det fantastiskt, säger han, 

men det är en stor utmaning att få allt i 

hamn … Jag hade en liten devis här på väggen 

förut. Den försvann nog när jag bytte 

rum. Det stod i alla fall: ”Goda idéer urartar 

snart till hårt arbete”. 

Utgivna volymer 

Bladmossor: Kompaktmossor–kapmossor, 292 arter 

Bladmossor: Sköldmossor–blåmossor, 262 arter 

Fjärilar: Bronsmalar–rullvingemalar, 248 arter 

Fjärilar: Dagfjärilar, 140 arter 

Fjärilar: Käkmalar–säckspinnare, 256 arter 

Fjärilar: Ädelspinnare–tofsspinnare, 144 arter 

Karin Herlitz och 

Ulf Gärdenfors. 

Bilder på föregående sida: 

myskbock och aspfjäril. 

I Artdatabankens hus vid Sveriges 

lantbruksuniversitet i Uppsala sitter också 

de flesta av de 25 personer som jobbar med 

själva Nationalnyckeln. På väggen i korridoren 

hänger en stor kalender som sträcker 

sig från 2011 till 2014. Den är full med postit-lappar 

i olika färger som handlar om när 

korrektur ska vara klar, bilder fixade och 

layouten satt på plats. På översta raden 

står Bronsmalar–rullvingemalar kvar, utgivning 

den 19/9, 2011. Längst ner finns 

Sordariomycetes med planerad utgivning 

sommaren 2014. Det blir den första volymen 

om svampar och Roger Andersson har 

just tagit över som projektledare. 

– Så här ser de ut, säger han och plockar 

fram en murken träbit med små bruna 

svampkuddar. Det finns ungefär 800 olika 

arter i den här gruppen. 

Rogers små svampar är en tydlig illustration 

av ett dilemma som de tampas med 

på Nationalnyckeln. Grundambitionen är 

att alla Sveriges arter ska bli beskrivna med 

text och bild. 

– Det här är första volymen där vi ställs 

inför problemet att vi inte kan ha med alla 

Mångfotingar, 111 arter 

Ryggsträngsdjur: Lansettfiskar–broskfiskar, 87 arter 

Skalbaggar: Långhorningar, 128 arter 

Stjärnmaskar–slemmaskar, 78 arter 

Stövsländor, 82 arter 

Tvåvingar: Blomflugor, del 1, 169 arter 

Tvåvingar: Blomflugor, del 2, 243 arter

arter. Kanske kan vi få in 400 i boken, säger 

Roger och låter lite besviken. 

– För alla som inte är experter så är många 

av arterna ändå för svåra att artbestämma, 

och det kommer i alla fall att finnas med en 

lista med namn på alla arterna, så att den 

som är intresserad kan försöka leta vidare 

i annan litteratur. 

Roger Andersson och Karin Herlitz 

är båda biologer men de är inte experter 

på vare sig svampar eller tagghudingar. 

Som projektledare ser de sig mer som representanter 

för läsarna. Deras jobb är att 

tillgängliggöra den kunskap som finns utspridd 

i vetenskaplig litteratur eller i huvuden 

på forskare. Ambitionen med böckerna 

är att de ska vara fungerande redskap för 

experter, samtidigt som de ska vara populärvetenskapliga 

och förståeliga även för de 

som inte är det. 

– Att Nationalnyckeln tilltalar fler än 

bara biologer tror jag beror på att det inte 

bara handlar om naturvård, säger Karin. 

Böckerna är estetiska med ett fantastiskt 

bildmaterial. Och hela tanken med det 

här projektet – att man tar sig tid att gå 

in på små, små detaljer – är också helt annorlunda 

mot det mesta i dagens samhälle. 

Karin beskriver hur de i slutskedet av en 

bok alltid måste skaka av sig oron över om 

de verkligen fått med tillräckligt nu, och 

bestämma sig för att vara nöjda med det 

material de har. 

– Böckerna kan ju bara presentera kunskap 

som faktiskt finns, så det är ett slags 

ögonblicksbild de ger, förklarar Karin och 

tillägger att visst är det spännande att det 

finns mer att upptäcka! 

– Det är klart, när det hittas en ny art just 

när vi kommit ut med en bok känns det alltid 

lite deppigt att den inte kom med. Men 

så rättar hon sig snabbt och konstaterar att 

det är helt fel tänk: 

– Ett nytt artfynd är ju i själva verket 

något att jubla över! ••• 

Ordning och redan bland organismerna 

Systematik och taxonomi är de områden inom biologin som handlar om att beskriva, namnge 

och klassificera olika organismer. Inom systematiken eftersträvas en naturlig klassifikation, 

det vill säga en indelning efter organismernas släktskapsförhållanden, eller annorlunda 

uttryckt, deras evolutionära historia. 

Som systematiker för man samman arter till större, praktiskt hanterbara, grupper för 

att på ett så överskådligt sätt som möjligt hålla ordning på alla arter och tydliggöra hur de 

hänger ihop med varandra. Det finns inga klart fastställda definitioner av grupperingar som 

fylum, klass och familj, utan forskare har ofta olika åsikter om hur indelningen ska göras på 

bästa sätt. Det man är överens om är att indelningen ska spegla arternas verkliga släktskap. 

Bilden visar den grundstruktur som Nationalnyckeln bestämt sig för att använda. Den 

läses inifrån den första stora grupperingen riken och vidare ut till en allt mer detaljerad 

indelning. På bilden finns inte alla nivåer med, varje gren leder bara så långt ut i systemet 

som är lämpligt för dess funktion att dela in alla Sveriges arter i lagom tjocka böcker. 

Här visar en insekt, tagghuding och mossa exempel på fullständig systematisk indelning. 

I Nationalnyckeln finns en mer utförlig beskrivning av hur det funkar. 

Flyttblomfluga 

(Episyrphus balteatus) 

1. Riket Djur 

2. Stammen Leddjur 

3. Klassen Insekter 

4. Ordningen Tvåvingar 

5. Familjen Blomflugor 

6. Släktet Flyttblomflugor 

7. Arten Flyttblomfluga 

Foto: Anna Nordin 

Kamstjärna 

(Astropecten irregularis) 

1. Riket Djur 

2. Stammen Tagghudingar 

3. Klassen Sjöstjärnor 

4. Ordningen (Paxillosida) 

5. Familjen Kamsjöstjärnor 

6. Släktet Kamsjöstjärnor 

7. Arten Kamstjärna 

Bild: Helena Samuelsson 

Ordningen tvåvingar 

inom vilken blomflugor 

är en familj. 

Stammen tagghudingar inom 

vilken kamstjärna är en art 

i familjen kamsjöstjärnor i 

klassen sjöstjärnor 

Insekter. 

Leddjur. 

Deutrostomier. 

Protostomier. 

Bakterier. 

Djurriket. 

Svampriket. 

Växtriket. 

Protister. 

Tvåsidiga djur. 

Gröna växter. 

Klassen 

bladmossor 

inom vilken 

lapptrattmossa 

är en art inom 

släktet trattmossor 

och familjen 

Rhabdoweisiaceae. 

Lapptrattmossa 

(Amphidium lapponicum) 

1. Riket Växter 

2. Stammen Mossor 

3. Klassen Bladmosor 

4. Ordningen (Dicranales) 

5. Familjen (Rhabdoweisiaceae) 

6. Släktet Trattmossor 

7. Arten Lapptrattmossa 

Bild: Polyanna von Knorring 



Bäst på 

bottenskrap 

text och foto: Magnus Bjelkefelt bild: Helena Samuelsson 

Slemmaskar och sjögurkor lever i en värld som är okänd 

för de flesta. Malin jobbar med att reda ut havets hemligheter 

och plocka upp dem till ytan för allmän beskådning.

– 

Det är jätteviktigt att man korrekt 

lyckas bestämma arter, 

säger Malin Strand. Och det 

tycker jag framför allt för att man ska få ett 

mått på den biologiska mångfalden. 

Malin Strand är samordnare, och till 

viss del författare, av de marina Nationalnyckelvolymerna. 

Hon arbetar mestadels 

på Tjärnö marinbiologiska laboratorium 

söder om Kosterhavets marina nationalpark, 

men är anställd av redaktionen för 

Nationalnyckeln. Förra året kom boken 

om slemmaskar och stjärnmaskar – Malins 

specialområde. Den innebar inte bara att 

översätta hennes vetenskapliga forskning 

till populärvetenskapliga och folkliga texter, 

utan även att ställas inför problemet med 

obestämbara och hybridiserande arter. 

Tillsammans med vetenskapsillustratören 

Helena Samuelsson är hon nu i full 

färd med att färdigställa Nationalnyckeln 

Tagghudingar–svalgsträngsdjur, den fjärde 

Nationalnyckeln om marina djur. 

– Jämfört med slemmaskarna är tagghudingar 

enklare. Om man begränsar det 

till Sverige kan man oftast lätt bestämma 

åtminstone familj- eller släkttillhörighet. I 

alla fall nu sedan vi rett ut hur det hänger 

ihop. När vi började med den här volymen 

kollade vi igenom listor med arter som möjligen 

förekommit i svenska vatten, och till 

slut hade vi 130 olika namn … Så småningom 

visade det sig att någon art delats upp i 

två, några andra hade vid närmre kontroll 

inte påträffats, och vi hittade även arter som 

antagligen hybridiserar, säger Malin, men 

verkar ändå gilla det svåra läget. 

För det är något att bita i: Hur ska man 

kunna artbestämma djur som ter sig olika 

varje gång man tittar på dem? 

– På ett ställe i boken om slemmaskar var 

vi tvungna att konstatera att: de här arterna 

ser vi ingen skillnad på, mer än genom 

DNA. De arterna har vi med som ett släkte 

och så har vi skrivit en liten text om problematiken 

kring dem. På samma sätt har 

vi i Tagghudingar–svalgsträngsdjur beskrivit 

att vissa arter kan hybridisera och då vara 

omöjliga att artbestämma, säger Malin. 

Tagghudingar är en stam av djur som 

karaktäriseras av att de har kalkskelett och 

slangfotsystem – ett slags kärlsystem med 

fötter som sticker ut från kroppen. I Sverige 

finns tagghudingar i klasserna liljestjärnor, 

ormstjärnor, sjöstjärnor, sjöborrar och sjögurkor. 

I den kommande volymen ska även 

de få svenska arterna av svalgsträngsdjur tas 

med. Här har man fått gå långt upp i systematiken 

och klumpa ihop två djurstammar 

(fylan), med ingående klasser, ordningar, familjer, 

släkten och arter, till en volym. 

Detta som stor kontrast till exempelvis 

blomflugevolymerna som enbart representerar 

en familj (inom ordningen tvåvingar, 

klassen insekter, stammen leddjur). 

Malin Strand vid Tjärnö marinbiologiska 

laboratoriums klappakvarium. 

Bild på föregående sida: grön ålgräsmask 

jagar havsborstmask genom att snärja sin 

snabel kring bytet och sedan sluka det. 


– För de flesta är biologisk mångfald 

kopplat till många insekter eller fåglar. I 

fallen med de marina djuren är det också 

ett konceptuellt problem som vi, i och 

med Nationalnyckeln, stångas med hela 

tiden: folk har ju ingen aning om vad ett 

fylum är men man vill ändå att de ska 

förstå hur fundamentalt olika eller lika 

djur kan vara. 

Som exempel på detta kan man ta att det 

nästan hade varit möjligt att ha människa 

och sjöstjärnor i samma volym. Både tagghudingarna 

och ryggsträngsdjuren tillhör 

nämligen deuterostomierna, och på den 

grenen (överstammen) i systematiken är vi 

inte så många grupper. 

– Det är tagghudingar, svalgsträngsdjur 

och ryggsträngsdjur [dit däggdjuren hör] 

som är deuterostomier, alla andra djur är 

protostomier – det är en väldigt markant 

skillnad i djurriket som handlar om hur 

äggen klyvs efter befruktningen vilket har 

betydelse för hur fostret utvecklas, säger 

Malin och forsätter: 

– Sådant är ju väldigt intressant och det 

vill man ju gärna berätta. Men det är inte 

lätt, för samtidigt som man måste försöka 

förkorta och dra ut det viktiga så att även 

folk som inte har några förkunskaper ska 

förstå, så vill man inte förenkla för mycket. 

Att göra den här typen av ”översättningar” 

är det absolut svåraste när jag skriver texter 

till böckerna men jag tycker ändå vi har 

lyckats bra i de böcker som hittills kommit. 


I Tjärnölaboratoriet finns akvarier som 

representerar alla svenska bottentyper. Där 

lever alltifrån ålgräs och polyper av öronmanet 

till jättehummer och haj. Det finns 

även ett klappakvarium där besökare kan 

känna på djuren. Tagghudingarna är ofta 

väldigt långsamma djur, de gör sig bra i ett 

klappakvarium där man kan komma dem 

nära på ett sätt som annars är omöjligt med 

dessa havsbottendjur. 

En liten havsborstmask simmar snabbt 

förbi och några spindelkräftor går åt sidan 

när Malin sticker ner handen i vattnet. Även 

dessa djurgrupper ska få en Nationalnyckel 

inom en ganska snar framtid – Malin jobbar 

med dem också. Hon visar hur en röd 

sjögurka har börjat gå längs med ena akvarieväggen, 

hur man kan se tentaklerna och 

slangfötterna. 

– De är ju roliga, säger Malin, plockar upp 

en annan röd sjögurka och börjar plocka 

med den. 

Efter en stund är den alldeles hård till 

skillnad från de andra slemmigt mjuka 

gurkorna i akvariet. 

– Alla sjögurkor byggs upp av så kallad 

föränderlig bindväv som gör att de kan 

bli väldigt hårda eller nästan rinnande. 

Speciellt när de blir störda eller hotade, då 

händer något med bindväven. Varför vet vi 

inte, det är ännu inte helt utforskat. Den 

röda sjögurkan blir hård, andra arter gör 

tvärtom, de kan till och med börja rinna 

genom fingrarna om man tar i dem. 

Röd sjögurka Stichopus tremulus 

18 meter ner i havet och djupare lever den blinda tagg hudingen 

röd sjögurka. Den är sedimentätare och andas med en vattenlunga. 

Till skillnad från många andra tagghudingar har 

sjögurkan fram och bak. Man kan äta vissa delar av kroppsväggen, 

men det ska enligt utsago inte smaka särskilt gott. 

Det är mycket med tagghudingarna 

som är fascinerande: de har föränderlig 

bindväv, kan generera nya kroppsdelar och 

så är de sprungna ur samma evolutionsgren 

som människan. En del sjöstjärnor kan 

vända ut och in på sin magsäck och vissa 

sjögurkor kan som försvar spy upp delar 

av tarmen. 

– Jo, det är sant. Jag vet inte, men man 

kan tänka sig, att sjögurkorna lämnar en 

del av tarmen så att djuret som attackerar 

äter tarmen istället, och sjögurkan själv kan 

krypa iväg. Tarmen kan sedan lätt återbildas. 

Fast de är ju inte direkt snabba djur… 

Är det en stor fisk som attackerar fungerar 

nog inte den strategin, säger Malin och 

tycker nog själv att historien är lite häpnadsväckande, 

speciellt eftersom anledningen 

till tarmspyan ännu inte är utforskad. 

Den mångfald av minimala och enorma 

väsen som ryms under ytan är än så 

länge ganska okänd. Slemmaskar, sjögurkor, 

sjöpungar och ollonmaskar – genom 

Nationalnyckeln får de underliga djuren sin 

upprättelse. •••

Taggtecknaren 

text och foto: Magnus Bjelkefelt bild: Helena Samuelsson 

Att lyckas fånga naturen på bild, i all dess variation och uttryck, på ett sätt 

som kan jämföras med den levande verkligheten, är kanske något av det 

svåraste som finns. Det kräver skicklighet, tålamod – och öga för detaljer. 


– 

Många av havsdjuren är så 

himla konstiga, konstaterar 

Helena Samuelsson och 

bläddrar lite på måfå i sin stora pärm märkt 

”Tagghudingar”. 

Helena är vetenskapsillustratör på 

Tjärnölaboratoriet och jobbar med att 

avbilda djur till några av de marina 

Nationalnyckelvolymerna. Här på Tjärnö 

finns den stora fördelen att komma djuren 

nära. Kursverksamheten och den marina 

forskningen gör att det finns stor tillgång 

på levande djur att avbilda. På Helenas dörr 

sitter en lapp ”Inget just nu” under skylten 

”Wanted”, där hon brukar skriva upp 

önskemål på arter. Forskningsbåten går ut 

ganska ofta för att göra bottenskrap och då 

kan Helena få in de djur som hon behöver, 

och det är många som hjälper till att leta. 

– Levande djur är ett måste för att bilderna 

ska bli bra. Marina djur är ofta väldigt svåra 

att spara i sprit, eftersom de tappar både 

färg och form och till slut bara blir små 

grå högar. 

Helena vet vad hon pratar om, i femton år 

har hon varit här, i närhet av alla havsdjuren, 

och utvecklat sitt konstnärskap under 


Helena i arbete med tistelsjöborren. 

Bild på föregående sida: mosaikormstjärna. 

skarpa förhållanden. Sin egen gren av vetenskapen, 

illustrerandet, har hon i mångt 

själv fått arbeta fram. Att avbilda djur så att 

de kommer till sin rätt är inte det lättaste. 

–Alla arter inom samma grupp måste avbildas 

på liknande sätt och ur samma vinkel 

för att de ska gå att jämföra med varandra. 

Man kan inte göra en sjöstjärna uppifrån 

och en annan från sidan, förklarar Helena. 

– För alla grupper av arter finns konventioner. 

Är man konsekvent med hur man avbildar, 

hjälper man den som ska läsa bilden. 

Till exempel placerar man alltid ”huvudet” 

uppåt eller åt vänster. På så sätt kan man få 

en känsla för fram och bak även om djuret 

i sig inte har så mycket till fram och bak. 

För de är ofta väldigt små, djuren från 

havsbottnen, och Helena måste vara extremt 

noggrann. Varje djur får ligga en stund 

under luppen. Det räcker inte med nästan 

rätt – det måste stämma precis. Bilden som 

ska representera djuret i Nationalnyckeln 

ska vara representativ för många individer 

av arten och den måste vara så tydlig att 

man verkligen kan urskilja arterna från varandra. 

Här måste också bilden och texten 

samspela. 

– Lyckas man få text och bild att kommunicera 

får man fram utseendet väldigt 

bra. En bild är ju mer direkt än en text kan 

vara. För att lyckas hitta en bild på ett djur 

jag sett, så måste den bilden stämma in på 

väldigt många exemplar av arten. Som illustratör 

måste jag bestämma mig för hur 

djuret ser ut, typ: ska den ha en prick på tentakeln 

eller inte? Speciellt svårt är det om en 

art varierar väldigt mycket i färg och form. I 

tagghudingsboken blir det oftast en bild per 

art, men det är till exempel en liljestjärna 

som fått två bilder, efter som den antingen 

kan vara gul eller röd- och vitrandig. 

Pilligheten i alla detaljer, från minsta 

lilla sjöborretagg till hur långsträckta djur 

snurrar sig runt sig själva – det är något 

fantastiskt att se hur Helena Samuelsson 

jobbar, både med arten som sådan och med 

livet i bilden. 

– Jag har ju under åren tränat upp min 

finmotorik, säger Helena. Och så är jag rätt 

närsynt och det hjälper mig nog en hel del. 

Under tio års tid har Helena hållit på med 

bilder av tagghudingar, så hon känner de 

här djuren utan och innan. För det räcker

inte med att titta på ett djur en gång och 

sedan avbilda det, det gäller att studera 

djuret och dess rörelse, dess variation inom 

arten och alla små detaljer som vid en första 

anblick lätt kan missas. 

– Jag vill veta hur djuren rör sig, för rörelse 

är ju liv, och det vill jag förmedla. Ofta 

är det också viktigt med rörelsemönstret 

för artbestämningen, säger Helena som 

själv blivit väldigt duktig på tagghudingar 

genom att studera dem inför avbildningarna. 

Så trots att hon inte är biolog har hon 

hjälpt Malin Strand, en av författarna till 

Tagghudingar–svalgsträngsdjur, att göra bestämningsnycklarna 

till boken. 

På skåpsdörren, i Helenas arbetsrum 

med utsikt över Kosterhavet, hänger listor 

med alla djur som ska vara med i volymen 

om tagghudingar och svalgsträngsdjur. De 

som är färdiga har hon markerat med ett 

rött streck. Totalt är det ungefär 70 arter 

som ska avbildas, oftast bara med en bild 

men om specifika karaktärer måste lyftas 

fram kompletteras akvarellen med en linjeteckning. 

Just nu håller Helena på med en sjöborre. 

Hon bär in den i dess skål, som annars förvaras 

kylskåpskallt – en temperatur som 

sjöborrar gillar. Det lila-röda djuret har 

krupit upp på skålens kant och ligger nu 

precis under ytan. 

– Den är väldigt snäll, varje gång jag tar 

fram den kryper den upp och sätter sig 

Jagande sjöstjärnor 

En del arter av sjöstjärnor kan vränga ut sin mage ur 

munnen och lägger sedan magen runt bytet. Musslor är 

en favorit och faktiskt kan magen trängas in mellan skalen 

för att sedan omsvepa musslan. Vissa sjöstjärnor börjar 

alltså nerbrytningen utanför kroppen, men ändå i magen! 

sådär bra på kanten och då är den väldigt 

lätt att avbilda, säger Helena. Och även om 

jag svär lite över sjöborrarna – de har ju ganska 

många taggar … så måste varje djur jag 

jobbar med vara lite grann mitt favoritdjur. 

Och tittar man på ett djur så länge och så 

nära som jag gör är det oundvikligt att bli 

fascinerad. 

Bilden av tistelsjöborren (Strongylo centrotus 

droebachiensis) är nästan klar, bara 

några slangfötter saknas. Sedan scannas 

bilden och ibland görs några få justeringar 

i datorn. När sjöborren blivit avporträtterad 

måste den tyvärr avlivas och sparas. 

– Ibland är det lite tufft lägga dem i sprit, 

särskilt då djuren varit så snälla som den här 

sjöborren, säger Helena men tycker ändå att 

det är viktigt. 

Hon sparar alltid djuret hon avbildat som 

ett slags referensexemplar om det skulle bli 

oklarheter kring arten, bilden eller systematiken. 

På fönsterbrädet står några provglas 

och däri ligger bland annat en sjöstjärnearm 

av den ovanliga arten kamstjärna som 

kan bli upp till 60 centimeter i diameter. 

Kamstjärnan (Astropecten irregularis) fångades 

utanför Smögen men saknade armar när 

Helena fick in den. Bara en liten armstump 

låg bredvid, antagligen hade den fallit av 

under transporten. Helena försökte ändå 

hålla liv i den lemlästade sjöstjärnan. 

– Tagghudingar är väldigt bra på att återbilda 

kroppsdelar, så jag tänkte att armarna 

Kamstjärna (Astropecten irregularis). 

nog skulle växa ut igen och att jag skulle 

kunna avbilda djuret senare. 

Sjöstjärnan levde i två år i akvariet och 

armarna hann växa ut till häften. Men 

när Helena kom tillbaka efter semestern 

hade sjöstjärnan dött. När hon städade ur 

sjöstjärnesörjan från akvariet hittade hon 

massor av de små delar som utgjort sjöstjärnans 

kalkskelett. Hon har sparat några av 

de millimeterstora vita oformliga bitarna i 

en liten burk som minne. 

I Helenas stora tagghudingspärm finns 

alla de otroliga akvareller som ska publiceras 

i den kommande Nationalnyckelvolymen. 

Det är ormstjärnor med långa slingrande 

taggiga armar, liljestjärnor som vajar med 

vattnets rörelse, slemmiga sjögurkor med 

slangfötter åt alla håll, sjöborrar i gult och 

lila och rött och blått ... 

En bild är osannolik i sin svärta och lyster: 

en slags rot som likar en svart handske eller 

kudde, eller ett hjärta med ådror, och längst 

upp på toppen av fingrarna en stad av små 

gula buskar med toppar av ljus. ••• 


Strålande 

namn 

text: Kristin Axelsson bild: Helena Samuelsson 

Ferreola diffinis, Carinina ochracea och Molgula complanata 

heter nu också raggarvägstekel, apelsinstump och 

skäggstubbsknopp. Liksom oerfarna tonåringar stylas för att 

bli tv-idoler får slemmiga maskar coola svenska artistnamn 

när de ska stå i rampljuset. 

– 

Det är väldigt värdefullt, för 

folk har mycket lättare att 

relatera till svenska namn. 

Det kanske är krystat men det är värt det 

om man vill att folk ska intressera sig, är 

Malin Strands kommentar till att alla arter 

som beskrivs i Nationalnyckeln får svenska 

namn. Själv har hon kommit på de flesta av 

namnen på slemmaskarna och sjöpungarna. 

Kommittén för svenska djurnamn fastställer 

de svenska namnen på alla djur utom 

fåglar, som Sveriges ornitologiska förening 

har hand om. Per Alström är ordförande 

i kommittén, som består av biologer från 

Artdatabanken och Naturhistoriska riksmuseet, 

samt två språkvetare. Han berättar 

att det är experter, i regel författaren till 

en aktuell volym av Nationalnyckeln, som 

kommer med namnförslag. 

– Generellt förordar vi korta, snärtiga, 

trevliga, intresseväckande namn, men det 

kan vara lite svårt att få från de här experterna. 

Ofta blir det långa och tungvrickande 

namn som ska beskriva arten och särskilja 

den från alla andra. 

Men Per har sina favoriter: 

– Slemmaskarna och sjöpungarna tycker 

jag har väldigt bra namn, som havsfikon, 

bubbelsjöpung, slemsjöpung … hmm … 


låter lite äckligt kanske, tvålbit, skalkramare, 

sandplutt, russinknopp, havspotatis. 

Det är bra med fantasifulla namn. Sådant 

gillar folk i allmänhet, och vi finns till för 

folk i allmänhet. Slemmaskarna, till exempel, 

hade nog aldrig gått att marknadsföra 

utan de svenska namnen. Namn som rödvinsnemertin 

och slemsnöre får folk att bli 

intresserade. 

Namnkommittén diskuterar alla 

föreslagna namn utifrån sina 21 riktlinjer, 

som bland annat säger att namn ska vara 

lätta att uttala och gärna säga något om 

arten, men att etablerade namn bör behållas. 

Diskussionen resulterar i preliminära 

namnlistor, som läggs ut på Svenska artprojektets 

hemsida för granskning i tre 

månader, då allmänheten har möjlighet att 

komma med synpunkter. Sedan fastställs 

listorna och läggs ut på hemsidan igen. 

Kommittén samlas fyra till sex gånger om 

året och då är stämningen god. 

– Vi skrattar rätt mycket på våra möten. 

Både åt namn som är roliga och åt namn 

som är förskräckliga, berättar Per. 

Normalt sett är det inte namnkommittén 

som spånar namn, men när förslag inte alls 

fungerar får de rycka in. Per skulle önska att 

Röd julklappsmask. 

de, istället för långa, krångliga namn, fick 

fram fler av samma typ som lo, varg och 

lax. Problemet är att det är svårt att hitta 

på helt nya ord. 

– Egentligen skulle man låta en dagisklass 

spåna, säger han. Själv har han fått inspiration 

från sin dotter Josefin som när hon var 

åtta år kläckte ur sig ordet ”kamfiör”. Så 

om Per får bestämma kryper det snart en 

kamfiör någonstans. ••• 

Roliga artnamn 

dvärgtufs, läderlappslav, äggslevmossa, 

tarmsjöpung, fartrand, dubbeltut, bistergrå 

sorgstövslända, förvånad trägnagare, skär 

kattost, ishavshästsvans, mustaschfladdermus, 

paradoxmask, stor hästskonäsa, trångnavlad 

trips, fjädergälsnäcka, ryskt schackbräde, 

gummibåtskvalster, vattenfis, armfoting, 

näckhår, trögkryptare, större frågeteckenbock, 

kräkel, fågelsnultra, raggsträfse, havsrufse, 

klippspringsalg, skvalpalg, krulltrassel, 

grönkrull, molnslick, tångludd, olivslemming, 

mjukt käringhår, apelsinstump, rödplysch, 

ljusskyggt kapuschongfly,

Piratnyckeln 

text: Svante Hansson bild: Jenny Luukkonen 

Bestämningslitteraturen är stulen. Av invecklade 

prestigepublikationer och privata företag. Moss-Nisse 

tycker det är dags att kapa skutan och ro vetenskapens 

skatt i land. 

Under det senaste decenniet har debatten 

om upphovsrätt med jämna 

mellanrum blossat upp. Vad som 

föranlett diskussionen är ny teknik med nya 

spridningsmöjligheter för snart sagt varje 

typ av information. Detta har också väckt 

en kreativ ådra hos skribenter, musiker, 

filmmakare – och biologer. 

I Umeå bor Nils Ericsson, även kallad 

Moss-Nisse. Till vardags jobbar han på herbariet 

på Umeå universitet, men på fritiden 

bedriver han sedan ett år tillbaka projektet 

Piratnyckeln. Idén är att i ett lättillgängligt 

format sammanställa bilder och texter som 

tidigare gömt sig i dyra vetenskapstidskrifter, 

databaser eller ryska böcker som inte 

gått i tryck på decennier. På Moss-Nisses 

hemsida finns en databas över den litteratur 

som är ledande för växter, djur och encelliga 

organismer, och om man kontaktar honom 

kan man få ta del av de nycklar för bestämning 

av olika arter som han knåpar ihop. 

– Tanken är att sidan ska vara i Wikipediastil, 

vem som helst kan logga in och lägga 

till information, säger Moss-Nisse. 

– En av drivkrafterna bakom projektet 

är att det finns så mycket kunskap som 

är inlåst av absurda publiceringsnormer 

inom forskarsamhället, fortsätter han. En 

biblioteks prenumeration på ett internationellt 

vetenskapsmagasin, som till exempel 

Forest Ecology and Management, kostar uppemot 

40 000 kronor om året. 

Inte ett öre av de höga prenumerationsav- 

gifterna går i allmänhet till de verksamma 

forskarna. Forskarlagen får istället anslag 

från staten eller från stiftelser och fonder. 

Men för att meritera sig för anslagen måste 

de publicera sig i välrenommerade tidskrifter. 

Att till exempel skriva bestämningslitteratur 

ger inte samma status. 

Konsekvensen är att landvinningarna 

inom forskningen blir mycket svårtillgängliga 

för dem som vill studera biologi 

i fält, utan vita rockar. Forskarna inriktar 

sig inte heller på att arbeta fram den typen 

av resultat. 

Privata företag, som till exempel publiceringsjätten 

Elsevier, håvar alltså in ordentligt 

med pengar från universitet och 

bibliotek, och håller sedan på den forskning 

som vi skattebetalare redan har betalat för 

genom statliga anslag. 

Allt sedan tryckpressen såg dagens 

ljus har kopiering bedrivits i en eller annan 

form. Ibland har det varit till skada för kunskap 

och kultur. Andra gånger har det lett 

till att verk har spridits i större omfattning 

samt utvecklats och lett till nya idéer. 

Vad det blir av Piratnyckeln återstår att 

se, en avgörande faktor är hur många som 

använder den, bidrar med sin kunskap och 

vidareutvecklar projektet. ••• 

Adressen till hemsidan: 

http://www.norrlandsnatur.se/litt_base 


Fåglarna visade vägen 

text och foto: Meera Lee Sethi översättning: Kristin Axelsson och Jennie Wadman 

Sommaren 2011 arbetade Meera Lee Sethi vid Ånnsjöns fågelstation i Jämtland 

samtidigt som hon skrev på sin bok The language of the birds. Boken var till 

en början tänkt att bli en vetenskaplig essä om myten kring fåglarnas perfekta 

språk, men allt eftersom kom den mer att handla om vad som hände i henne 

själv när skyskrapornas Chicago plötsligt byttes mot en fjällby. 

Jag äter lunch på Getryggen i 

Jämtlandsfjällen, högst uppe på toppen 

av den underliga, ojämna ryggen 

som har gett fjället dess namn. Det är en 

strålande blå dag på 1 380 meters höjd över 

havet. Den sydliga vinden som piskar mitt 

hår blåser samtidigt de fluffiga vita molnen 

snabbt över himlen, likt en hund som vallar 

får, så att solen nästan inte har någonstans 

att gömma sig. Dess strålar träffar 

Ånnsjön och älven Handölan, så att de 

glittrar på avstånd likt diamanter. 

När jag ätit färdigt plockar jag upp 

min antenn och mitt headset från mossan. 

Jag är inte säker på var dubbelbeckasinen 

jag spårar idag gömmer sitt bo, sig 

själv och radiosändaren som är fäst vid 

hennes rygg. Men för en gångs skull vet 

jag precis var jag är – och det är här jag 

vill vara. 


Om du saknar en känsla för riktning 

är det inte du själv som går vilse, utan allt 

annat som vägrar stå stilla. Byggnader 

byter plats bakom din rygg och vägar ändrar 

riktning under dina fötter. Det låter 

knäppt, men det är så det känns. För den 

vilsna är en karta räddningen i en nyckfull 

terräng, ett sätt att hålla världen på plats. 

För mig – en person som inte bara behöver 

hjälp att hitta vägen i de flesta fysiska 

landskap, utan en som också försöker finna 

en väg genom den djupa förvirringen hos 

livet självt – är skrivandet som att rita kartor. 

När jag skriver kan jag se var jag är, 

var jag har varit och var en händelse i mitt 

liv befinner sig i förhållande till de andra. 

Det jag såg förra året var att jag hade 

fastnat. Jag var en vetenskapsjournalist 

som älskade naturen, fåglarna och den 

vilda, sjudande skönheten i världen. Men 

medan forskarna jag skrev om var ute och 

försökte förstå den här verkligheten, satt 

jag bara vid mitt skrivbord och skrev om 

den, innanför samma fyra orörliga väggar 

i min lägenhet i Chicago. 

Jag var olycklig. Jag var vilse. Och det 

stod klart för mig att jag måste rita en ny 

karta. Så jag frågade fågelstationer, fältforskare 

och naturreservat om de ville låta mig 

tillbringa sommaren med dem. Jag skrev 

till Kina, Israel, Kanada, Costa Rica. Och 

jag skrev till många platser i USA, där jag 

har bott de senaste 13 åren. 

De flesta av mina mejl förblev obesvarade 

– andra fick nekande svar. När allt 

kom omkring hade jag tillbringat mitt liv 

med att studera litteraturvetenskap, inte 

biologi. Jag hade ingen erfarenhet av vare 

sig fältforskning eller att hantera levande 

fåglar.

Ett av mina mejl kom hela vägen till 

Sverige. Och den underbara, nybörjarvänliga 

Ånnsjöns fågelstation i västra 

Jämtland erbjöd mig att komma och arbeta 

där under sommaren. Jag fick veta 

att jag kunde få delta i forskningen om 

dubbelbeckasinernas flytt- och häckningsvanor, 

lära mig att fånga och ringmärka 

fåglar samt hjälpa till med inventeringar 

för att dokumentera populationstrender. 

Jag visste att det skulle bli en fantastisk 

sommar – en sommar som skulle kunna 

förändra min plats i tillvaron. Jag visste 

också att jag behövde kartlägga mina erfarenheter. 

Annars var jag rädd att allt jag 

såg och kände skulle te sig på ett annat 

sätt när jag försökte minnas det, precis 

som gator och skyskrapor i en främmande 

stad alltid gör. 

Jag bestämde mig för att skriva en 

bok om min sommar i Sverige. Men jag 

ville ha ett sätt att organisera den – en 

karta över min karta. Jag hittade vad jag 

letade efter i myten om fåglarnas språk. 

I forntida skandinavisk mytologi berättas 

det att kung Dag den vise hade en 

sparv som kom till honom med nyheter 

från när och fjärran. Detsamma gjorde 

de lojala korparna Hugin och Munin för 

Oden. Och när krigaren Sigurd smakade 

en droppe drakblod insåg han plötsligt att 

mesarnas kvitter intill varnade honom för 

att hans fosterfar smidde planer på att ta 

hans liv. Det som löper genom alla dessa 

berättelser är en enda oemotståndlig 

tanke: att den som kan förstå fåglarnas 

språk har tillgång till en kraftfull kunskapskälla. 

Naturligtvis finns det inget sätt att bokstavligen 

översätta fågelsång till mänskligt 

språk – vare sig den förmedlar mystiska 

hemligheter eller ej. Men denna gamla, 

otroliga idé är en fantastisk metafor för 

vad vi gör varje gång vi observerar en fågel. 

När vi uppmärksammar, inte bara fågelsång, 

utan fåglars beteenden, flyttmönster, 

födo- och häckningsvanor och genetiska 

släktskap, samlar vi in vitala upplysningar 

om den värld vi lever i. 

Vad är sambandet mellan en miljö och 

dess livsformer? Hur förändrar mänskliga 

aktiviteter ekosystem? Det är frågor som vi 

kan försöka besvara genom att ”lyssna” på 

de bevingade djuren runt oss och ”avkoda” 

vad de har att berätta. Jag bestämde mig 

för att min bok skulle drivas av denna idé 

– att systematiskt insamlande av vetenskapliga 

data om fåglar sammanlänkar oss, i 

någon djup bemärkelse, med Oden, med 

Sigurd, med Dag. 

Jag har arbetat på den här boken, lite 

i sänder, sedan jag återvände från Sverige. 

Det är inte lätt, men jag börjar se sommaren 

ovanifrån. Jag antecknar saker. Här 

fångade jag en lämmelunge i mina händer 

och kände det plötsligt som om universum 

konspirerade för att överraska mig. 

Här tyckte den tjutande fjällvråken att jag 

var för nära hennes bo, och jag förstod 

att rädsla och vrede gör en vacker ibland. 

Och här – precis här – är dagen då jag satt 

på Getryggens topp och blickade ut över 

vattnet som glittrade i solen, och visste att 

jag var på exakt rätt platt. 

Jag nämnde det inte förut, men en stor 

korp – en av Odens gamla spanare – cirklade 

kraxande i skyn högt ovanför mig den 

dagen. För ett ögonblick väntade jag mig 

nästan att den skulle landa på min axel 

och viska något i mitt öra. ••• 


Bokslukare 

text: Kristin Axelsson bild: Kleo Bartilsson 

Har du hört misstänkta ljud från din bokhylla? De kan 

komma från ett av djuren som bokstavligt talat lever i 

litteraturen. 

Boklus/bokmal 

Liposcelis 

Har du någonsin undrat varifrån ord som bokmal och 

läslus kommer? Svaret är att det är boklössen (som tidigare 

kallades bokmalar) som har gett upphov till begreppen. 

De är egentligen inga löss utan ett släkte stövsländor. De 

är 1,5–2 millimeter långa och har bara små oanvändbara 

stumpar till vingar. Boklöss påträffas ofta mellan papper 

i boksamlingar och arkiv. De äter inte själva pappret utan 

bara limmet i till exempel bokryggar. Deras främsta föda 

är mögel. Om man hittar många boklöss bland sina böcker 

förvaras de troligen för fuktigt. 

Trots att de är så små kan boklössen göra tickande ljud, 

som är hörbara för människor, genom att de dunkar bakkropparna 

mot underlag som ger resonans. Både hanar och 

honor frambringar dessa ljud som lockläten. Linné skrev 

såhär om fenomenet: ”Böcker och Bräder hafva ock sina 

egna Löss, hvilka då de komma i et maskstungit Bräde eller 

hål, sitta de där och knäppa, som et litet urverk. Kärringar 

och barn, som höra det, mena det vara tomtgubbar eller 

vettar.” 


Bokoxe 

Dorcus parallelipipedus 

Bokoxen, som även kallas liten ekoxe, blir 19–32 millimeter 

lång. Larverna utvecklas i multnande lövträd. Trots 

att namnet skulle kunna antyda att bokoxen är beläst är 

den inte känd för att ha hög intelligens, snarare tvärtom. 

I boken Skalbaggar i färg av Lyneborg och Coulianos avslutas 

avsnittet om bokoxen med konstaterandet: ”De är 

rätt tröga djur.” 

Bokmask 

Bokmaskar är egentligen inte maskar utan larver av skalbaggsfamiljen 

trägnagare. Begreppet bokmask inkluderar 

helt enkelt de larver som äter papper. Larverna behöver 

hög luftfuktighet och därför är det numera ovanligt att de 

angriper böcker, men om böckerna under en längre tid får 

stå orörda i källare eller på vindar, kan det hända att bokmaskarna 

sätter tänderna i dem. Det som anses normalt 

för tvåbenta bokslukare – att börja från början av en bok 

och sluka den sida för sida – är inget för bokmaskarna. De 

mumsar i sig valda delar av boken i en helt annan ordning 

än författaren tänkt sig. Resultatet blir sidor fulla av hål, 

som tillsammans bildar gångar. 

Att bokmaskar och andra trägnagarlarver kan livnära 

sig på trämaterial – de kan faktiskt överleva på ren 

cellulosa – beror på att de har jästsvampar som lever i kolonier 

på deras tarmväggar. Svamparna bryter ner cellulosan 

till sockerarter som larverna kan smälta. Dessutom tar 

jästsvamparna upp kväve ur luften och ger larverna både 

det tillskott av kväve och av vitaminer som de behöver.

Bokskorpion 

Chelifer cancroides 

Bokskorpionen är boklusens värsta fiende. När boklusen 

sitter och äter boklim i godan ro kan bokskorpionen 

oväntat dyka upp och gripa tag i den med 

sina klor. Giftet från giftkörtlarna i spetsen på klorna 

dödar ögonblickligen lusen. I förhållande till sin storlek 

har bokskorpionen ett starkt gift som på stört kan 

döda djur större än dem själva. 

Bokskorpionen är ett spindeldjur, närmare bestämt 

en sorts klokrypare, som är 3–4 millimeter lång. Till 

utseendet liknar den faktiskt en minimal skorpion, 

men till skillnad från en äkta skorpion har den ingen 

lång svans med giftgadd. Bokskorpionen jagar, förutom 

boklöss, bland annat kvalster, hoppstjärtar och 

dammlöss. Dess klor används dock inte bara vid jakt 

utan är också försedda med känselhår, som är bokskorpionens 

främsta medel för att få information om 

omvärlden. 

Bokskorpioner trivs också i avfallshögar, där de 

bland annat lever av flugägg och fluglarver. Vuxna 

flugor är för stora för att vara möjliga byten, men 

det hindrar inte bokskorpionerna från att utnyttja 

dem för sina egna syften. När de får tillfälle kan de 

klänga sig fast på en fluga och på så sätt få skjuts till 

andra sophögar. 

Som föregångare inom miljövänliga transportsätt 

och som böckernas trogna beskyddare försvarar 

bokskorpionen väl sin plats som symbol för 

Fältbiologernas förlag. 

Inom kort: 

Nya böcker! 

Kryptogamer och inseksgnag. Det 

är innehållet i de två nya böcker som 

Fältbiologernas förlag har på gång. 

Kryptogamer, det vill säga mossor, svampar 

och lavar, är en grupp coola och 

snygga organismer som är något av doldisar 

i naturen trots att många arter är väldigt 

vanliga och kan dominera vissa miljöer totalt. 

Många kryptogamer är riktigt hardcore, de kan 

leva på ställen där få andra organismer klarar 

sig. Kryptogamerna har också en viktig roll i 

ekosystemet. Många svampar till exempel bryter 

ner sådant som är dött, och utan dem skulle 

världen bli en jättekompost. 

Tanken med kryptogamboken är att den ska 

fungera som en introduktion till mossor, svampar 

och lavar. Man kommer att kunna läsa om 

hur de här organismerna lever, var de finns, 

hur de är släkt med varandra, en hel del om 

ekologi och naturvård och lite grann om hur 

vi människor använder oss av dem. Det kommer 

också att finnas många fläskiga foton och 

snygga illustrationer! 

Den andra supercoola boken som förlaget 

har på gång är en fälthandbok för insektsgnag. 

Bengt Ehnström, en av landets främsta entomologer, 

har skrivit texten och fältbiologen 

Magnus Bjelkefelt fixar layout och snygga foton. 

Boken kommer att göra det möjligt att artbestämma 

gnag ute i fält. Den kommer att bli ett 

suveränt redskap för skogsinventerare – såväl 

som för fältbiologer och ideella naturvårdare 

och biologer. Både gnagboken och kryptogamboken 

kommer att fylla luckor i den litteratur 

som finns på dessa områden. 

Linnea Helmersson, 

fältbiologZorro och kryptogamboksförfattare 

www.faltbiologerna.se/forlag 

Fältbiologen 3/2011 | 23 

foto: Magnus Bjelkefelt

minifältis 

Bind en egen bok 

text och bild: Jenny Luukkonen 

Är dina anteckningsböcker trista? Vill du ha något fint 

att rita i? Då kan du binda dig en egen bok! Det är enkelt 

gjort och går att göra på flera vis, här har du ett förslag. 

Med denna mall får du en bok med sidor i storleken A5 

(en halv A4). Du kan såklart välja ett annat format och 

anpassa instruktionerna efter det. 


Ta fyra pappersark och vik dem på mitten så noga som 

möjligt. Sy ihop dem i vecket med 3–4 stygn. Använd 

gärna lite starkare tråd eller sy med dubbeltråd. Gör detta 

med de resterande papprena tills du har fem buntar. 

Klipp till en bit gasbinda. Den ska vara lika lång som 

papprets långsida (ca 21 cm) och 5 cm bred. 

Du behöver: 

• 20 stycken A4-ark 

(eller så många som du 

vill) 

• Kartong (ca 2 mm tjockt 

och minst 31 × 21 cm) 

• Bokbindarlim (går att 

köpa på Clas Ohlson 

och i butiker som säljer 

konstmaterial) 

• Gasbinda (köps på 

apotek) 

• 2 stycken klämmor (går 

att köpa billigt på Clas 

Ohlson) 

• Tyg eller papper att 

dekorera med (minst 

33 × 23 cm) 

• Papperstejp 

• Sax eller skärkniv 

• Pensel 

• Synål 

• Sytråd (gärna lite tjockare, 

exempelvis björntråd) 

Samla ihop alla fem buntar till en stor bunt med sömmen åt 

samma håll. Pensla på ett tunt lager bokbindarlim där du sytt 

ihop dina ark (har du inget bokbindarlim kan du pröva med till 

exempel trälim). Lägg på gasbindan så det blir lika mycket över 

på båda sidorna av bunten och pensla på mer lim i mitten.

Använd klämmorna för att hålla kvar hela 

kalaset medan limmet torkar. Har du inget 

som kan fungera som klämma kan du 

pröva att lägga på en riktigt tung bok. 

När limmet torkat viker du ner gasbindan 

på vardera sida av bunten och limmar fast 

den på de yttersta pappersarken. 

Skär/klipp två kartongbitar som båda är minst 

2 mm större än pappersbunten på alla sidor, 

alltså ungefär 15,3 × 21,5 cm. Klipp också ut 

en bit som är lika lång men bara 2 cm bred. 

Stryk lim på de stora kartongbitarna och placera pappersbuntens 

limmade rygg mot den smala kartongbiten. Limma fast buntens 

yttersta sidor på kartongbitarna. Stryk gärna med handen över 

det limmade pappret så det fastnar slätt och jämnt. 

Lägg de två kartongbitarna bredvid varandra 

med den lilla i mitten. Dessa kommer bli bokens 

pärm: den lilla biten kommer vara bokrygg och 

de stora bitarna fram- och baksida. Tejpa ihop 

alla bitarna med 3 mm mellanrum. 

När pappersbunten och pärmen nu sitter ihop kan du klä din bok! 

Välj en tygbit eller ett papper du tycker är fint. Se till att det är lika 

stort som bokpärmen med 1–2 cm extra runt alla sidor. Pensla lim 

på yttersidan av pärmen (men inte bokryggen!) och klä in allt med 

tyget/pappret. Vik in omslaget över pärmens insida så de täcker 

skarven mellan kartongen och pappret, då ser det extra snyggt ut! 

Nu är du redo att teckna och skriva 

i din alldeles egna bok! 


kultur 

Se blomman 

Kerstin Ekman, Gunnar Eriksson 

Albert Bonniers Förlag, 2011 

Vi är på resa runt Island med 

Fältbiologerna. Det är juli 2002 och 

jag sitter i minibussen som står parkerad 

vid campingen i Myvátn. I knät har 

jag Mossberg. Elsa och Magnus står bredvid 

och vi kör Kalle Anka-metoden. (Omöjlig 

att nyckla. På vår växt finns inga ståndare 


att börja räkna.) Om och om igen bläddrar 

vi igenom floran. Bladen på den lilla växt 

vi hittat i gräset är så karakteristiska att vi 

är övertygade om att vi kommer känna 

igen den, bara vi får ögonen på rätt bild i 

boken. Halvmåneformade och lite köttiga. 

Bläddrar fram och tillbaka och till sist, efter 

lumrar och fräken, hittar vi den. Låsbräken. 

I en egen liten familj vi aldrig lagt märke 

till tidigare. Lycka! 

Senare har jag lärt mig att låsbräknarna 

är urtidsväxter. De flesta ormbunkarna som 

frodades under dinosauriernas tid har ersatts 

av nya släkten. Men låsbräknarna har 

ihärdigt hängt med. 

I Se blomman ägnar Gunnar Eriksson 

flera hela stycken åt de låsbräknar som figurerat 

i hans liv som botaniker. Det finns 

sju arter i Sverige. Historien säger att om 

de nyckel-lika bladen plockas på rätt sätt 

har de kraft att öppna vilka lås som helst. 

Botrychium lunaria. Eriksson förespråkar att 

den vanliga låsbräken döps om till månlåsbräken. 

Ett namn värdigt en magisk växt. 

Jag gillar tonen i Se blomman. Oss amatörbotanister 

emellan behöver det inte 

försvaras att att det är en meningsfull sysselsättning 

att ägna en hel dag åt att leta efter 

dvärglåsbräken. Det är självklart. Ekman 

och Eriksson skriver också ideligen ut namn 

på olika arter och jag hänger med. Framför 

mig kan jag se purpurbräckan, kanelrosen 

och grådraban. 

Känn igen 25 fiskar 

Björn Bergenholtz 

Rabén & Sjögren, 2011 

Känn igen 25 är en nyutkommen serie 

naturböcker för barn och vuxna som 

beskriver det där lilla extra. Varje 

bok handlar om en speciell sak. Det kan 

vara 25 fiskar, 25 blommor, 25 fåglar eller 25 

av något helt annat från naturen. Som författaren 

själv skriver: Inte jättemånga, men 

heller inte för få, utan tillräckligt många. 

Björn Bergenholtz har lyckas med konsten 

att inrymma både humor, ny fakta, 

fångande liknelser samt konstnärliga, 

Det är något konstruerat i att namnge allt 

i naturen efter en av människan påhittad 

princip. Det finns definitivt intressantare 

saker att lära sig om en växt än vad en botaniker 

en gång bestämt att den heter. Men 

jag är ändå beredd att hålla med Kerstin 

Ekman och Gunnar Eriksson om att det är 

viktigt. Förlorar du tingens namn förlorar 

du också kunskapen om dem, har Linné en 

gång skrivit. Ekman hävdar att utan kunskap 

om namnen går också intresset förlorat. 

Vi behöver fästpunkter i det gröna virrvarret. 

Namn på växter som vi kan känna igen 

ute i markerna. Och som kan framkalla en 

inre bild av blomman när vi hör dem. 

Hela boken består av små stycken som 

utgår från författarnas erfarenheter och 

tankar och som spinns vidare och byggs 

på med fakta. Jag får till exempel veta en hel 

del om de män, och enstaka kvinnor, som 

är människorna bakom växternas namn. 

De som genom historien brunnit för att ge 

sig ut och inventera, kartlägga och författa 

floror. Allt är dock inte intressant. Jag tröttnar 

till exempel på att läsa hela kapitel om 

Rosseau och andra som skrivit högtravande 

poesi med blomsteranspelningar. Men så lär 

jag mig något nytt och blir nöjd igen. Som 

till exempel att alla blommor med lysande 

färg och stora regelbundna kronblad förr 

kallades för rosor. Därav namn som solros 

och näckros. 

Lisa Behrenfeldt 

talande och roliga bilder i en barnbok. 

Dessutom med en personlig touch. I Känn 

igen 25 fiskar har varje fisk sin egen sida med 

en illustrerad bild, små korta beskrivningar 

av vad som är smart att tänka på för att lära 

sig hur den ser ut, samt en väl tilltagen och 

mycket finurlig text. Som beskrivningen av 

fisken ruda där det står att den ruda som 

bor i en liten göl endast blir fem centimeter 

lång, medan den ruda som lever i en stor 

sjö kan bli nästan en halvmeter. 

Jennie Wadman

Audubon’s Birds of America 

John James Audubon 

1827–1838 

På mitt senaste födelsedagskalas kom 

en fågelskådare. Inte helt oväntat 

fick jag en fågelbok i present. Men 

Audubon’s Birds of America är inte din sedvanliga 

nördbok med ingående texter och 

sanningsenliga detaljer – detta är mötet 

mellan nörden och konsten. 

John James Audubon levde mellan 

1785–1851 i det som skulle komma att bli 

De Förenta Staterna, USA. Som naturintresserad 

konstnär specialiserade han sig tidigt 

på fåglar, vilka han först sköt för att sedan 

arrangera i olika positioner. Vi får betänka 

att detta var innan det fanns ens hyfsade 

kikare, så ville man studera djur på nära 

håll ansågs dödandet som en nödvändighet. 

I bokens inledande texter bedyrar 

man att det inte var fel på varken Audubons 

moral eller metoder (första kapitlet lyder 

The Audubon Ethic), något som mest verkar 

A sand county almanac, with 

Essays on Conservation from 

Round River 

Aldo Leopold 

1949 

handla om att undvika kritik för faktumet 

att Amerikas största organisation för bevarandet 

av fågelarter tagit sitt namn just 

efter denne man. Nå. Audubon fick vid ett 

tillfälle för sig att måla av alla Amerikas 

fåglar och skred så till verket. 

I boken finns 430 olika arter illustrerade 

och det som slår mig först är bildernas otroliga 

lyster. Kompositionen och färgerna låter 

dig aldrig förstå att verken är gjorda för nära 

200 år sedan. Till skillnad från sina föregångare 

var Audubon mån om att fåglarna 

skulle upplevas som levande och därför kan 

man se situationer som när blå kärrhök äter 

av sitt byte, backsvalor som flyger in och ut 

i boet och en östsialia som matar sin unge. 

Ibland blir synen näst intill komisk, med 

tornugglor som är förvridna i allt annat än 

naturliga positioner och en kungsörn som 

pressat in sin klo i ögat på en vit kanin. 

Audubon’s Birds of America är en mastig 

men näpen lunta. Med ett omfång som 

motsvarar fyra Ritter Sport-kakor staplade 

på varandra är det en ganska behändig bok 

och kompenserar därmed bildernas ringa 

storlek med att det lätt går att pressa den 

Detta är en amerikansk klassiker som 

kanske inte är så känd i Sverige. 

Jag har läst den många gånger, och 

fastnade nästan i den igen nu. Tyvärr finns 

den inte på svenska, men språket är så njutbart 

på engelska att jag inte skulle vilja läsa 

en översättning i alla fall. 

Aldo Leopold var en av grundarna av 

miljörörelsen i USA, och boken ger nya 

perspektiv när man är van vid svensk miljörörelse, 

eftersom USA har en annan kultur, 

historia och andra ekosystem. Boken börjar 

i det konkreta och slutar i det abstrakta. 

Den första delen består av naturbetraktelser 

kring författarens gård i Wisconsin under 

ett års tid. I januari spårar han en skunk, i 

februari sågar han upp en ek som brasved, 

och i mars flyttar gässen norrut: 

”One swallow does not make a summer, 

but one skein of geese, cleaving the murk 

of a March thaw, is the spring. A cardinal, 

whistling spring to a thaw but later finding 

himself mistaken, can retrieve his error by 

resuming his winter silence. A chipmunk, 

emerging for a sunbath but finding a blizzard, 

has only to go back to bed. But a migrating 

goose, staking two hundred miles of 

black night on the chance of finding a hole 

nära ansiktet (plus att den inte tar någon 

plats i min redan överfulla bokhylla). Jag 

skulle dock inte rekommendera den som 

fältmässig bestämningslitteratur. Använd 

den istället som en tröst efter misslyckade 

fågelmornar eller som ögongodis för regniga 

dagar när du inte orkar bege dig ut på barrikaderna. 

Jenny Luukkonen 

in the lake, has no easy chance for retreat. 

His arrival carries the conviction of a prophet 

who has burned his bridges.” 

Leopold använder den nedsågade ekens 

årsringar för att dyka ner i platsens historia, 

och skriver om hårda vintrar, torkan under 

30-talets depression, hararnas tioåriga cykler 

och deras samband med ekföryngring, samt 

dräneringen av våtmarker. 

Del två består av essäer från olika delar av 

Nordamerika. I Arizona beskriver han det 

höga betestrycket och erosionen som följde 

när man skjutit alla vargar: ”I now suspect 

that just as a deer herd lives in mortal fear 

of its wolves, so does a mountain live in 

mortal fear of its deer.” I Utah skriver han 

om den invasiva arten ”cheatgrass”, eller 

taklosta (som ofta växer på järnvägsstationer 

i Sverige), och i Illinois ser han från 

bussfönstret hur växter från den nästan helt 

försvunna prärien klänger sig kvar längs 

vägrenarna. 

Den sista delen av boken består av essäer 

om etik och människans förhållande till 

naturen. 

Elin Götmark 


kultur 

Hållbar utveckling och 

ekonomi inom planetens 

gränser 

Markus Larsson, Leif Bratt, Johanna Sandahl 

Studentlitteratur, 2011 

Jag vill säga om den här boken: läs den 

bara om du gillar grafer och matematiska 

ekvationer. Mycket. Men då riskerar 

jag att skrämma bort många som faktiskt 

skulle kunna lära mycket av texten, som 

informativt och inspirerande beskriver eko- 

logisk ekonomi, hållbarhetsteori och socialt 

entreprenörskap. 

Boken börjar med en historiebeskrivning. 

Begreppet ”hållbar ekonomi” spåras 

tillbaka till FN:s Brundtlandrapport från 

1988, årtiondet då ekologisk ekonomi blev 

ett akademiskt ämne. Bokens huvudtes är 

att ordet ekonomi (från grekiskans ”oikos” 

= hus) har tappat sin ursprungliga betydelse, 

nämligen ”hushållning”. Att neoklassisk 

nationalekonomi inte handlar så mycket 

om hushållande som maximal vinst är 

tydligt i dagens globala kapitalism. Som 

författarna påpekar i bokens början, ”vi kör 

planeten utan en egentlig balansräkning”. 

Den huvudsakliga slutledningen är således 

att ekonomi i framtiden måste ses som ett 

hushållande med ekosystemresurser, en aktivitet 

som omfattar alla människor, istället 

för en världsfrånvänd vetenskap förbehållen 

en begränsad mängd experter som tillåts 

sätta agendan. 

Då Hållbar utveckling och ekonomi 

är skriven främst av ekonomer handlar 

också större delen av boken om just ekonomi. 

Intressant blir det när boken djupdyker 

i nationalekonomisk teori. 

Dagens marknadsekonomi tar till exempel 

inte med kostnader för miljöpåverkan 

i beräkningen för en varas pris. För att 

hänga med i bokens argument förutsätts 

det vissa förkunskaper om nationalekonomiska 

termer, men å andra sidan finns det 

för den riktigt insatta fördjupande bilagor 

som diskuterar begrepp såsom efterfrågan 

och internaliserade kostnader. 

Det mest intressanta är dock de lösningar 

som exemplifieras i bokens sista delar. Grön 

skatteväxling framställs som en viktig del 

i byggandet av ett hållbart samhälle, tillsammans 

med en uppvärdering av socialt 

kapital och samhällsentreprenörskap. 

Politiskt lobbyarbete och samarbeten lyfts 

också fram som en central byggsten i det 

hållbara samhället, till exempel mellan politiker, 

forskare och miljöorganisationer i 

olika former av medborgardialog. 

Det jag tycker är mest positivt med 

den här boken är att den vilar på rationella, 

inte känslomässiga argument, för att omvända 

dagens ekonomiska system till ett hållbart 

sådant byggt på resiliens och samarbetsvilja. 

Den har en gedigen litteraturlista och bra 

sammanfattningar av de olika kapitlen, vilket 

uppmuntrar till vidare läsning. En bok 

som ofta citeras är Tim Jacksons Välfärd utan 

tillväxt, vilken förslagsvis kan komplettera läsningen 

av denna bok. För fördjupning inom 

miljöfrågor rekommenderar jag även Rachel 

Carsons Tyst vår från 1962 och Isabella Lövins 

Tyst hav från 2007. 

Det enda jag saknar är en längre diskussion 

om diskonteringsränta, det ekonomiska fenomen 

som innebär att kostnader som ligger 

långt fram i tiden (till exempel för miljöförstöring) 

blir så små på grund av ”omvänd” ränta, 

att de i stort sett försvinner. Detta påverkar 

alla stora samhällsinvesteringar och ligger till 

grund för vår fanatiska jakt på ekonomisk tillväxt 

utanför planetens gränser. 

Marian Söderholm 

V Ä R V A R T Ä V L I N G ! 

Tycker du att Fältbiologerna är Sveriges, ja kanske världens, bästa 

förening för ungdomar som är intresserade av natur och miljö? Det 

tycker vi. Och vi tycker att fler borde få chansen att uppleva allt det 

som vi gör ute i naturen och inne i miljödebatten. Fältbiologerna 

utlyser härmed en värvartävling. Vi är idag drygt 2 000 medlemmar 

och vi vill bli ännu fler! 

Bara personer som är 6–25 år räknas. Tävlingen håller på till den 18 december och senast då 

skickar du namnen på dem du värvat till varvartavling@faltbiologerna.se. Efter det koras vinnarna. 

Prisutdelningen kommer att ske den 5 januari på RÅM (riksårsmötet). Priserna bygger på varandra, 

så värvar du till exempel 10 personer får du gratis RÅM, valfri bok från Fältbiologernas förlag och ett 

fältbiolog-tygmärke. För frågor kontakta varvartavling@faltbiologerna.se eller ring Josefin Årevall på 

0730-86 63 80. 


Priser 

1 värvad medlem: Fältbiolog-tygmärke 

5 värvade medlemmar: Valfri bok från Fältbiologernas förlag 

10 värvade medlemmar: Gratis RÅM 

15 värvade medlemmar: En fin termos 

1:a pris: Stormkök 

Bli medlem såhär: 

• Skicka ett sms till 724 56 med texten: 

”FÄ + ditt personnummer” 

• Gå in på www.faltbiologerna.se/bli-medlem 

och fyll i formuläret.

I varje nummer har Fältbiologen en gästkrönikör som skriver om natur och miljö, 

samt en expert som svarar på frågor. Fråga vad som helst – experterna kan 

svara på allt! Skicka din fråga till redaktion@faltbiologerna.se. 

Inbundna 

ambitioner 

För mig och många andra är drömmen om det egna namnet 

på en bokrygg högst levande. Det händer ibland att 

jag slår i bibliotekskataloger, så som andra söker efter 

sig själva på Google, för att för en stund komma drömmen 

ett uns närmare. Hittills är nog titeln Politiska åskådningar av 

Svante Hansson den som jag mest önskar vore min. De nya 

publiceringsmöjligheterna via nätet lockar mig inte alls på 

samma sätt, de viktiga inslagen av kvalificerad granskning och 

godkännande samt bokens förföriska löfte om beständighet 

över tid, går där om intet. 

För trots att de senaste årens tekniska utveckling har ökat 

tillgängligheten till det skrivna ordet, behåller boken sin starka 

ställning som kunskapsmarkör och självförverkligande objekt; 

med författarskapet följer prestige och erkännelse. 

Precis som i fallet med det ständigt ökande antalet blogginlägg 

kan man fundera på för vem det skrivs och vem som 

faktiskt läser. Snart sagt varje dussinkändis med självaktning 

har vänt ut och in på sig själv mellan två pärmar. Visserligen 

tycks böckerna sälja väldigt bra men jag misstänker att de läses 

desto mer sparsamt. Extremfallet av denna tendens torde vara 

den aldrig sinande strömmen av kokböcker som ofta sockras 

med just ett känt ansikte. Enligt en undersökning används i 

genomsnitt tre recept från en kokbok. 

Jag har noterat hur boken alltmer blivit en dagslända, vilket 

åtminstone borde inverka negativt på dess skimmer av tidlöshet. 

Hur ofta ser man någon sitta med en bok ur det stora 

hav av utgivningar som varken är aktuella eller nått status 

som klassiker? 

Själv har jag först nu börjat ta itu med bokfloden om klimatförändringarna 

som kom kring 2007. Varken data, perspektiv 

eller slutsatser har åldrats nämnvärt, ändå lär snarlika böcker 

skrivas den dag problemet åter lyfts i den allmänna debatten. 

Sedan när har ett klokt ord ett bäst före-datum? 

Kanske ger bokförsäljningen en bild av vilka vi vill vara 

istället för att spegla ett faktiskt intresse. Bokhyllan är inte 

bara en förvaringsplats utan också en utställning där man 

definierar sig själv. Även i den meningen uppstår en förbindelse 

mellan bokskaparen och bokägaren, för båda parter ger boken 

möjligheter till självförverkligande och är i någon mening ett 

försök att göra sig odödlig. 

Svante Hansson är fältbiolog boendes i Umeå. 

Han vurmar för politik och cykling. 

krönika och experten 

UTELIV: Erik Börjesson är ute – extremt mycket. Han jobbar 

som natur- och landskapsvårdare och sover ute. Erik har både 

haft en tvestjärt i örat och en sädesärla på magen. 

Varför börjar det inte växa mögel 

på en gång på nybakt bröd? Vad 

jag förstår finns det sporer i 

princip överallt, men det dröjer ju 

rätt många dagar innan bröd blir 

mögligt! Jag fattar att exempelvis 

frukt har ett försvar mot mögel, 

men bröd borde ju vara utmärkt 

mögelmat redan från början. Elin 

Hej Elin, vilken intressant och knepig fråga du kom med! 

Själv kan jag inte se annat än att dina teorier verkar 

rimliga, men det är ju inget svar. Därför vände jag mig 

till en superexpert inom området, Robert Daun, vid företaget 

Botaniska Analysgruppen i Göteborg, vilka bland annat jobbar 

mycket med svamp kopplat till livsmedel. 

Robert svarade att bröd absolut är utmärkt mögelmat redan 

från början och att mögelangreppet av din limpa börjar så fort 

den kommer ur ugnen. Sporer finns, som du själv konstaterar, 

överallt och när mögelsporen landat på brödet börjar den i de 

flesta fall att utvecklas till mögel. Sedan tar det en tid innan 

möglet blir möjligt att se, lukta eller smaka. Det är först när 

mögelkroppen kommit till det stadium då sidogrenar utvecklas 

som det blir synligt, och sedan går det fort, riktigt fort. 

Robert förtydligar dock att det måste råda rimliga mögelförhållanden 

för att möglet skall utvecklas: att det är varmt 

och fuktigt. När man lägger brödet i en påse blir det fuktigt 

– mumma för möglet. Men låter man brödet ligga framme 

torkar det istället. Och vill man ha skorpa kan man köpa det 

från början. 

Ett scenario som fördröjer sporers utveckling till mögel är 

då de hamnar på ett köpebröd. Dessa har ofta konserveringsmedel 

i sig, vilket hämmar sporerna. Sedan är det upp till dig 

att avgöra vad som är läskigast, bröd som kan mögla eller 

bröd med mögelgift … 


foto: Lina Wu 

foto: Peder Winding 

internt 

De sista sidorna i Fältbiologen är reserverde för Fältbiologernas interna rapporter om vad fältbiologer runt om i landet har för sig. 

Har du, din klubb, ditt crew eller din miljögrupp haft ett schysst möte, fått tjugo nya kryss, gått en trevlig promenad, 

organi serat en blockad? Skicka in en bild och skriv en kort text. redaktion@faltbiologerna.se är adressen. 

Ny klubb på Färnebo 

Våren 2011 startades Färnebologerna, 

Fältbiologsklubben på Färnebo folkhögskola. 

Kursare från både Ecuadorpraktikantkursen 

och Tanzaniakursen blev medlemmar och 

vi bestämde oss för att utforska den vackra 

Färnebofjärden i Gysinge naturreservat. Under 

två dagar i maj paddlade vi, ordentligt utrustade 

med mat och kläder – tur var det, för snart 

hopade sig regnmolnen över oss och dropparna 

föll tungt. Men snart sprack det upp, och vi fick 

njuta av en underbar utsikt från ett högt utsiktstorn 

över hela fjärden. Det var väl värt mödan 

för dagens hårda slit som avslutades med en 

härlig grillning på kvällen. Vi lärde oss att konstruera 

nattens boning av de uppochnervända 

kanoterna och med en extra presenning blev 

det riktigt fint! 

Nu hoppas vi att de kommande kurserna 

på Färnebo folkhögskola också skulle vilja 

föra vidare klubben för att vara ute ännu mer 

i naturen. 

Lina Wu, Färnebologerna 

Massivt rovfågelsträck i Georgien 

För tredje året i rad deltog fältbiologer i Batumi 

Raptor Count, ett rovfågelsprojekt i sydvästra 

Georgien. 

Våra tre veckor blev precis så häftiga som 

man kunde vänta sig. Rovfågelräkningarna var 

en upplevelse utan gränser – två dagar med 

mer än 70 000 sträckande bivråkar, någon dag 

med tusentalet kärrhökar (mestadels ängshök) 

och mot slutet av perioden allt fler örnar, främst 

mindre skrikörn. Få ställen i världen kan rovfågelsträcket 

mäta sig med sydvästra Georgien 

– vi kände alla att det var något vi verkligen 

fick erfara. 


Under dagarna vi var lediga från rovfågelräkningarna 

tog vi oss till ett floddelta. Där möttes 

vi av mängder med tärnor, vadare och tättingar 

– samtliga av arter vi sällan eller aldrig får chans 

att se hemmavid. 

De sista dagarna i Georgien tog vi oss upp 

för Mount Kazbegi mot gränsen till Ryssland. 

Där, på 4 000 meters höjd, kunde vi alla njuta av 

bergsrödstjärtar, kaukasiska orrar och lammgamar 

och konstatera att resan till Georgien hade 

gett otrolig mersmak. Vi ses nästa år, liksom. 

Peder Winding, Skåne 

foto: Alva Sigtryggsson 

Miljöbovar i 

Almedalen 

Ur Almedalsbloggen, 6 juli 2011 

Almedalen är full av miljöbovar. Företag med 

miljardbudgetar lobbar järnet för att påverka 

politiker och allmänhet i en riktning som gynnar 

dem och deras egna egoistiska intressen. Vi 

och många andra ideella föreningar och organisationer 

är här på helt andra villkor, men vi 

är ändå här för att fungera som någon sorts 

motpol. Balansen är skev, men när företagen 

tar till oärliga tillvägagångssätt mot oss organisationer 

från civilsamhället, då blir man ändå 

lite förvånad över var den sista droppen värdighet 

tog vägen. Inför Fältbiologernas och Bevara 

Ojnareskogens aktion utanför Nordkalks seminarium 

hade Ojnareskogen haft svårt att skicka 

mejl och ringa från sina telefoner. Ojnareskogens 

vänner har flera gånger haft intrång i sina datorer. 

Någon har hackat sig in på deras e-post och saboterat 

kommunikationen mellan miljökämparna. 

I måndags låg även Naturskyddsföreningens kommunikation 

nere efter en massiv hackerattack. 

Detta händer mitt under Almedalsveckan. 

Bevara Ojnareskogen har polisanmält händelserna 

flera gånger, men ingenting har hänt. 

När vi står där utanför Nordkalks seminarium 

iförda svarta kläder, med kista och trumma och 

ropar ”Nordkalk kör Gotland i graven!” och ser förvåningen 

och rädslan i seminariehållarnas ögon, 

då inser man hur rädda de är. För oss. 

För företagen är det ofantliga mängder pengar 

som står på spel. För civilsamhället är det andra 

värden, miljön och naturen, den biologiska mångfalden, 

möjligheten för oss och kommande generationer 

att kunna dricka vatten, som står på spel. 

Det är först när miljöbovarna tar till sådana 

förkastliga metoder för att tysta oss, det är först 

då man inser vilket hot vi är. 

Vem ska föra utvecklingen framåt om de som 

försvarar de värden som är så oerhört viktiga 

blir nedtystade? Vad hände med demokratin? 

Almedalsveckan är på många sätt rentav äcklig 

och så som den ser ut i dag när den bara blir 

större från år till år är det en utveckling åt fel håll. 

Salomon Abresparr, Uppsalaklubben

foto: Kleo Bartilsson 

Loggbok från Östersjöseglats 

11/8 Nynäshamn 

Skorvutställningen kom upp på skeppet mellan 

vanten som vi ville. Det blev skitsnyggt! Jag 

blev så nöjd att jag misstänker att jag blev 

odräglig. Erik fick bli utklädd till pirat och vara 

inkastare hela dagen, ett jobb han gjorde så 

bra att han fick skriva autograf till en liten 

pojke. 

Själv fick jag följa med och leda en snorklingsexkursion. 

Det var första gången jag hade 

på mig en våtdräkt, jag kände mig som någon 

slags superhjälte, kanske rent av den havshjälte-figur 

som förekommer på disktrasorna som 

alla får som gör utställningens havsmiljö-quiz 

Barnen jag skulle guida i vattnet hade 

däremot inte våtdräkt så de blev kalla och gick 

upp efter en kvart. Jag skvimpade omkring 

själv och fångade djur åt dem som de fick ta 

emot i håvar från land. Bland annat fick vi en 

tångsnällshane med ungar i magen, och en stor 

skrubbskädda som senare blev utställningens 

stjärna i akvarierna ombord på skeppet. 

Sänkhåvarna som vi tillverkat för infångande 

av skorv har hittills inte givit någon fångst, men 

vi kämpar oförtrutet vidare i jakten på denna 

östersjöns jättegråsugga. Om vi har tur kanske 

vi lyckas ta en med bottenhuggaren i morgon 

när vi ska leta döda bottnar. 

12/8 Någonstans på havet 

Hurra, vi har strålande sol och idag ska vi segla 

på öppet vatten! 

Mitt på dagen någon gång satt mitt vaktlag 

nere i salongen och hade navigationslektion 

när taket plötsligt försvann och solen strömmade 

ner i vårt gungande klassrum. Eftersom 

vår skuta är en ombyggd fiskebåt och salongen 

är det forna lastutrymmet är det bara att lyfta 

av lastluckorna ifall man tycker det behöver 

vädras. Vi kunde se blå himmel, moln och 

glada skeppskamrater när vi såg upp över 

våra sjökort. 

Det var precis sådant jag drömde om i klassrummet 

när jag var liten. Att man mitt i en 

lektion plötsligt skulle upptäcka att man var 

någon helt annanstans, ute på äventyr. Och 

här händer det. Livet är ett roligt ställe ändå. 

Jag har försökt läsa navigering förut, men 

det är mycket roligare att göra det här eftersom 

man på rasten kan gå upp på däck och 

kolla in alla sjömärken och grejer man precis 

gått igenom. 

Bottenhuggaren fick endast upp sand och 

lite östersjömusslor förresten. Både den döda 

bottnen och skorven lyste med sin frånvaro. 

Alltså både bra och dåligt med andra ord. 

24/8 Soligt och varmt. 

För en gångs skull låg skeppet stilla en hel förmiddag 

utan lektioner. De flesta låg och slöade, 

några var på jakt efter fler akvarieobjekt i lilla 

mob-båten, och jag och Erik bestämde oss 

för att göra ett försök med bottenhuggaren 

från däck. Redan i första hugget började vi 

ana segervittring, det var levande sediment 

fullt av östersjömusslor, skorvens favoritmat, 

och några av dem hade konstiga hål i sig … 

Andra hugget. En massa sediment, i 

vannan med det. Hinkade upp lite vatten och 

sköljde igenom. Något rörde sig! Mera Vatten! 

SKOOOORV!!! 

Ropen ekade över halva Östersjön och folk 

kom farande upp på däck för att bevittna den 

stora fältbiologtriumfen. Jag och Erik dansade 

och hoppade omkring, skrattande och skrikande 

med den lilla varelsen sprattlande i Eriks 

hand. 

Elin Sandberg, Göteborgsklubben 

Fågelshow 

Falsterbo Bird Show anordnas varje år i början av 

september på den sydligaste spetsen av Sverige. 

Självklart var Skånes Fältbiologer representerade! 

Helgen bjöd, förutom på en massa coola flyttande 

rovfåglar (exempelvis stäpphök, brun glada och 

bivråk), en massa föreläsningar med olika naturteman, 

roliga aktiviteter för stora och små och den mycket 

uppskattade fågelbingon. Om du missade Falsterbo 

Bird Show detta året och är det minsta intresserad av 

natur så häng med Skånes Fältbiologer nästa år. Det 

kommer garanterat bli en tradition som håller i sig! 

Johanna Yourstone, Skåne 

Vitsiga layoutkursen 

En höstig fredag tog sig ett gäng fältisar till Alingsås 

för att besöka den ordvitsiga layoutkursen. På fredagen 

var det middag vid lägerelden i skogen och 

sedan skulle tarpen upp, ett vattenavstötande tygstycke 

som man spänner upp mellan träden ovanför 

sovplatsen. 

Morgonen därpå började layoutkursen i den andra 

bemärkelsen, inne i en näraliggande folkhögskolas 

datasal. Där lärde vi oss grunderna i programmet 

InDesign, det program som alla tidningstillverkare 

använder, innan vi gick ut i svampskogen för att hämta 

mat- och foto material. Under resten av lördagen och 

söndagen jobbade vi med att layouta var sitt reportage 

om en svamp som sedan sattes ihop till ett häfte. 

Det hela avslutades med ännu en tur in i skogen där 

vi fick i uppgift att leta fram bra övernattningsplatser 

och övade på att spänna upp en tarp med hjälp av 

olika knopar. 

Catarina Antikainen, Stockholm City 


foto: Minou Moon 

foto: Carin Fröjd

foto: Magnus Bjelkefelt 

internt 

Mäktig artjakt genom Polen 

– Det är en svart stork! Vi har stannat på en 

bensinmack i östra Polen för att laga lunch när 

vi hör Hannes vrål. I tuben ser jag den cirkulera 

uppe i skyn. Det skulle visa sig att fler oväntade 

platser skulle bjuda på spännande upptäckter 

under resans gång. 

Västsvenska distriktet har satt sig i en minibuss 

och gett sig av till östra Polen för att kika 

närmare på nationalparken Bialowieza, Europas 

sista urskog. Många av oss hade aldrig tidigare 

vandrat i en flera hundra-årig skog som varken 

blivit utnyttjad till skogs- eller jordbruk. Här har 

träd fått växa sig höga och knotiga, buskar och 

ungträd hade fått breda ut sig. Tänk att det 

var så här den svenska skogen såg ut innan 

allt skövlades och ersattes av trädplantager! 

Medan jag gick och var sentimental skuttade 

Kleo runt och tittade på lavar genom lupp och 

en bit bort stod Erik böjd över en fallen trädstam 

och beundrade gnag. Vår guide verkade 

irriterad över att vi insisterade på att stanna till 

Alkor och höksångare 

var och varannan minut, men det fanns alldeles 

för mycket intressant att titta på. 

Som sagt var det de udda platserna som 

överraskade mest. Ett fikastopp vid ett 

gammalt stenbrott resulterade i upphåvandet 

av lökgrodeyngel vars storlek var som pingisbollar. 

Något som mer liknade en vanvårdad 

grusplan visade sig vara ett paradis för en 

mängd ansenliga fjärilar. Dock kanske det mest 

otippade var då vi blev väckta av frustandet från 

tre stora visenter som betade precis bakom 

vår camping. Vanligtvis betalar turister stora 

summor pengar för att bli guidade i nationalparken 

i hopp om att få se en skymt av detta 

magnifika djur! 

Allt som allt såg vi 101 fågelarter, 46 olika 

fjärilar och massor med häftiga kärlväxter, 

däggdjur och insekter. Kanske den mest artrika 

resan i Västsvenskas historia ... 

Lisa Orrheim, Göteborgsklubben 

Alkor i havet. Alkor på klippor. Alkor på stranden. 

Alkor i luften. Alkor, alkor, alkor, överallt 

alkor! Vissa var så nära som 10 meter, de flesta 

betydligt mer avlägsna. 

Stora Karlsö, som ligger utanför Gotland, är 

i Östersjön närmast unikt ur fågelsynpunkt – ön 

(tillsammans med Lilla Karlsö) utgör Östersjöns 

enda motsvarighet till Atlantens gigantiska fågelberg 

till havs, med tusentals häckande havsfåglar 

på klipporna. 

När vi rört oss bort till Norderhamn fick 

Sixten plötsligt syn på något, och vi kollade 

intensivt. Det var en småfågel, som med jämna 

mellanrum återkom till samma buske. Inget konstigt 

med det – så gör häckande fåglar. Men det 

var en höksångare! Höksångare finns det inte 

många av i Sverige, och att få se den på närhåll 

Rudberg 

flyga med mat åt sina ungar är få förunnat. 

Leo 

Leo Rudberg, Gotlandsklubben foto: 


På klimatmöte 

i Bonn 

Förberedelserna inför den stora konferensen 

om hållbar utveckling i Rio de Janeiro nästa år 

är febrila. Möten och konferenser ligger så tätt 

i kalendariet att man skulle kunna göra dem 

till sin heltidssysselsättning. I strävan att vara 

tidseffektiva hade FN klämt in 4 konferenser på 

tema Rio+20 under den första veckan i september, 

i den tyska staden Bonn. Först två mindre 

möten som FN:s miljöprogram UNEP anordnade, 

sedan en stor konferens för frivilligorganisationer 

(NGO:s) med cirka 2 500 deltagare och slutligen 

en ungdomskonferens. 

Jag ville gärna sätta mig in mer i Riofrågorna 

och hoppade på (natt)tåget till Europas fastland 

tillsammans med fältbiologräven Sara som känner 

varenda kotte i FN-skogen. För det är rena rama 

skogen, eller bättre sagt djungeln. En djungel av 

avdelningar, utskott, organisationer, program, 

projekt och människor. 

Intrycken svämmade över under denna vecka, 

men en del saker fick jag med mig hem. Jag fick en 

inblick i hur långsam och byråkratisk processen är. 

Men att det också är många miljoner människor 

som engagerar sig ideellt för en hållbar utveckling. 

Under veckan såg jag så många exempel på stora 

förändringar som börjat på gräsrotsnivå, vilket 

gjorde att jag kände hur viktigt Fältbiologernas 

arbete är. Det jag säger har ni alla säkert varit 

mer eller mindre medvetna om tidigare, men ändå 

måste man ibland påminnas om att det faktiskt 

är så för att riktigt tro på det. 

Catarina Antikainen, 

Internationella nätverket 

Cyklister tog 

över gatorna 

Fältbiologerna och flera andra miljöorienterade 

föreningar i Göteborg samlade alla cyklande, miljöengagerade 

göteborgare för en cykeldemonstration 

lördagen den 17 september. 

Budskapet för dagen var: Stoppa bygget av 

Marieholmstunneln! Använd istället budgeterade 

infrastrukturpengar (till exempel från den kommande 

trängselskatten) till att bygga ut kollektivtrafiken. 

Och inte minst – Cykla och var glad! 

Hela demonstrationen var en positiv boost för 

cyklister och kollektivtrafikanter. Efter att talarna 

sagt sitt var det dags för alla hågade besökare 

att med cykeln ta över gatorna i innerstaden. 

Bilisterna fick denna dag definitivt komma i andra 

hand. Äntligen ombytta roller! 

Terese Martinsson, Göteborgsklubben

foto: Henrik Bergström 

Hästar och valar på Färöarna 

Tänk er ett dimhöljt sagolandskap med blomsterängar 

fulla med får på ena sidan och spikraka 

stup rakt ner i havet på andra. Så ser det ut på 

Färöarna i juli. Det kändes konstigt att anlända 

till ett nordiskt land som man knappt lärt sig 

om i grundskolan. 

– Inte så högt! Alfred påminner oss om var vi 

är någonstans så vi dämpar rösterna och börjar 

prata om vädret. Vi är på en liten färja mellan 

två av de arton öar som utgör Färöarna. Alfred 

har anledning att se bekymrad ut, för han har 

vid ett antal tillfällen förklarat för oss vad man 

inte pratar om som miljömedveten turist på 

Färöarna: grindvalar. Valjakt är en het potatis i 

landet, så vi Fältbiologer kände det som om vi 

var lite ”under cover” under vår vecka i detta 

bortglömda nordiska land. 

Första natten satte vi upp våra tält på en 

camping i utkanten av huvudstaden Tórshavn. 

Dimma, 100 % luftfuktighet och 10 grader 

celsius. Typiskt färöiskt väder alltså. Under 

veckan hann vi med en uppsjö av äventyr medan 

vi varvade boende i tält och i stuga. Bland annat 

red vi islandshäst längs en fjällsida som bestod 

av ett 100 meter högt stup ovanför oss till 

vänster och en trevlig lugn fjord nedanför oss 

till höger. Islandshästarna pinnade vant på över 

fjällbäckar och allsköns stenrelaterad terräng 

medan vi njöt av storspovar, strandskator, 

fjällabb och fjällhare. Fåglarna brydde sig inte 

så mycket om oss när vi satt på hästarna, så vi 

kände oss extra mycket ett med naturen. 

En annan dag besökte vi världens ände på 

sagoön Mykines. Efter en lång vandring på 

gräsbeklädda sluttningar fulla med får nådde vi 

Färöarnas västligaste punkt. Där satt vi närmast 

mållösa med Atlanten på tre sidor om oss tills 

det skymde, medan havssulorna bäddade i sina 

bon och stormfåglarna patrullerade nedanför. 

När vi skulle undersöka öns östliga delar nästa 

dag insåg vi snabbt att storlabbarna inte gav 

upp sitt territorium utan strid. Några av oss 

lyckades ta oss förbi deras revir genom att 

ducka vid attacker. 

Resans sista äventyr möter vi på ön Nólsoy. 

Vi ska träffa en biolog, konservator och legend 

vid namn Jens Kjeld Jensen som ska ta oss ut 

på nattlig vandring i världens största stormsvalekoloni. 

Vi slår upp tälten i duggregnet och 

inväntar kvällningen. Vid tiotiden går vi till hans 

kontor och tränger oss in mellan uppstoppade 

fåglar, olika skelett, råttor upphängda i svansen 

och kackerlackor i terrarium. När vi når kolonin 

är det mörkt. Sluttningen består av ett enormt 

stenröse och svalorna häckar under stenarna. 

Jens Kjeld varnar oss – stormsvalorna vet exakt 

var varenda sten ligger, men de är inte inställda 

på att det finns hinder i form av människor. Vi 

får snart erfara att han har rätt. 

När det blir som mörkast börjar det vina 

och susa överallt i luften och vi känner ideligen 

vingslagen mot kinden. Jens Kield fångar 

in ett antal av dem för ringmärkning och låter 

oss sedan hålla varsin i våra kupade händer 

innan vi släpper ut dem i det fria. Hela resan 

var fantastisk och jag rekommenderar alla som 

får möjlighet att åka till Färöarna! Jag hoppas 

också att Fältbiologerna kan anordna fler resor 

till detta karga nordiska land. 

Almina Isberg, Västsvenska 

Protest mot 

miljöbalken 

Varenda riksdagsledamot vet nu vad vi tycker 

om kalkbrottet på Gotland och att miljöbalken 

måste ändras. För i höst kommer ändringen av 

miljöbalken att diskuteras. Därför var det viktigt 

att vi gjorde den här aktionen just där, just då. 

Den ändring som regeringen gjorde i miljöbalken 

2009 var det som gjorde att Nordkalk fick 

tillstånd att bryta kalk. Och det var just den ändringen 

som vi kräver att det ändras på igen, så 

att inga kalkföretag ska få exploatera värdefulla 

naturområden i framtiden. 

Vi stod med banderollerna, rödmålade som 

STOPP-skyltar i ansiktet och delade ut flygblad 

när riksdagsledamöterna passerade. Vi skrek 

”Nordkalk kör Gotland i graven! Rädda Gotland! 

Skärp miljöbalken! Rädda Ojnareskogen! Rädda 

Gotlands grundvatten! Skärp miljöbalken nu!” så 

att det skallade på Västerlånggatan. TV4 filmade. 

Expressen var där, Sveriges Radio, Gotlands 

tidningar och Hela Gotland rapporterade. Vi 

hoppas in i det sista att Ojnareskogen får stå 

kvar med alla dess arter och att grundvattnet 

ska förbli oförgiftat. Inga kalkföretag ska få köra 

över miljön i framtiden och ett brott av det här 

slaget ska även i framtiden vara ett brott mot 

Miljöbalken. 

Catarina Antikainen, Stockholm City 

Vargen ylar 

i Värmland 

”I tordsags kväll hände något otroligt. Det var sista 

kvällen på vargexkursionen och vi stod i skogen 

ett par mil söder om Degerfors. Klockan halv elva 

provade jag att yla och gissa vad som händer?! 

Ett gäng vargvalpar svarar från skogen mindre 

än en kilometer bort! Strax efter ylar alfahanen 

med djup utdragen ton som får håret att resa sig 

på min kropp. I en hel timme hör vi flocken yla 

och det var helt magiskt med fullmånen och allt!” 

Andreas Hansen, Degerfors 


foto: Salomon Abresparr

foto: Michaela Neiglick 

kultur 

SUG:s framtid är säkrad 

SUG-distriktet har haft distriktsårsmöte, och 

den största nyheten är kanske just att distriktet 

fortsätter att vara SUG-distriktet. På mötet 

diskuterades om man skulle förminska distriktet 

till att enabart täcka Stockholmsområdet, men 

det röstades ner med en ganska klar majoritet. 

Det florerade mycket idéer och engagemang på 

mötet. Förutom de många aktiviteter som planerades 

skissades det en hel del på renoveringen 

av Rockstastugan. 

Det mesta av diskussionen om besluten skedde 

utanför mötet och plenum. Det spelades spel 

med papperspengar om budgeten och den ekonomiska 

berättelsen. Verksamhetsberättelsen 

presenterades ömsom med drama och ömsom 

med deltagande. Propositionerna diskuterades 

med med författarna på bryggorna. 

RÅM-kommitténs matlagning rörde sig mellan 

neonblå framtidsmat och thai-mat stekt till dödsmetall. 

Matlagningsspektaklet kulminerade på 

lördagskvällen när kommittén lagade kakor i 

en koreografi till power metal-bandet Sabaton. 

Under showen på lördagskvällen fick vi också se 

många fantastiska musiker, spelandes allt från 

gitarr och sång till dragspel och flaskflöjtar. Vi fick 

se framtidsteater och ett smakprov av framtidens 

dystopiska mode. 

När vi reste från Värmdö var det med en god 

känsla inför framtiden. 

Isak Gerson,Uppsalaklubben 

Fältbiologernas styrelse 

Bakre raden från vänster: Josefin Årevall, Carin Fröjd, Hilda Bergström och Klas Rosenkvist. 

Främre raden från vänster: Patrick Scott Rossi, Lovisa Nilsson och Salomon Abresparr. 

På bilden saknas Jakob Andrén och Elsa Sohlberg. Foto: Magnus Bjelkefelt. 


Skogsnätverket 

är livs levande 

Sedan slutet av augusti har Fältbiologernas 

skogsnätverk hunnit ha två möten. Det första 

hölls utanför Umeå där vi spånade på vilka 

aktiviteter vi vill ha och hur vi ska organisera 

oss. Vi hade också en fantastiskt lärorik exkursion, 

ledd av ett gäng gamla fältbiologrävar 

från bygden. 

För bara några veckor sedan sågs vi igen 

i Järna utanför Södertälje där vi fick en kurs 

i hur man kan bedriva kontinuitetsskogsbruk 

och klubbade igenom verksamhetsförslaget 

för 2012. 

Planen är att ha ett gäng nätverksträffar, 

läger och kurser under nästa år som förhoppningsvis 

väcker gensvar hos föreningens alla 

skogsintresserade. Vi är i alla fall peppade på 

att gotta ner oss bland lavar, insekter och 

gammelgranar under större delen av det kommande 

året. Känn er välkomna! 

Jenny Luukkonen, Skogsnätverket 

Lovisa Nilsson, ordförande 

0739-51 89 45 lovisa.nilsson@faltbiologerna.se 

Klas Rosenkvist, kassör 

0730-230 220 klasse_hbg@hotmail.com 

Elsa Sohlberg, sekreterare 

0736-24 71 59 whokilledmycarrot@gmail.com 

Patrick Scott Rossi, vice ordförande 

0730-82 87 09 patrick.scott.rossi@faltbiologerna.se 

Salomon Abresparr, informationssekreterare 

0708-14 20 82 salomon.abresparr@faltbiologerna.se 

Carin Fröjd, anställdasekreterare 

0732-29 88 36 cfrojd@gmail.com 

Hilda Bergström, medlemssekreterare 

0700-90 80 56 hilda.bergstrom@hotmail.com 

Josefin Årevall, ledamot 

0730-86 63 80 josefin.arevall@hotmail.com 

Jakob Andrén, ledamot 

0738-17 53 59 andren.jakob@gmail.com 

Vill du nå hela styrelsen mejlar du 

styrelse@faltbiologerna.se 

foto: Jenny Luukkonen

Monsterkurs 

4–6 november, örebro. Monsterkursen är 

en helg fullspäckad med allt du behöver veta 

för att engagera dig mer i Fältbiologerna. 

Du får alla de verktyg som behövs för att 

så smidigt som möjligt vara aktiv fältbiolog. 

Det kommer att hållas pass i hur man 

kan organisera sig, hur man driver en klubb 

eller distrikt inom Fältbiologerna, hur man 

gör en sjysst aktivitet, hur man gör en aktion 

och hanterar media och hur man värvar 

nya medlemmar och mycket mycket 

mer. Intressanta föredrag, XQ:s (exkursioner), 

teater och tårtbakartävling utlovas 

också! 

Kursen är gratis för alla medlemmar och 

du får reseersättning till Örebro. Sista anmälningsdag 

är 31 oktober. Därefter skickas 

ytterligare info som vägbeskrivning, packlista 

mm. till de som anmält sig. 

Så vad tvekar du för? Anmäl dig! 

monster2011@faltbiologerna.se eller Patrik 

Hagman, 0704-10 42 50 

Mellis höstplanering och årsmöte 

4 november, örebro. Välkommen på 

DÅM för Fältbiologernas vackraste distrikt: 

Mellis. 

Klockan 15.00 träffas vi utanför 

Studiefrämjandet (som ligger vid Örebro 

centralstation) och vi har lokalen ända 

fram till 18.00. Mötet kommer hållas precis 

innan Monsterkursen så att man kan 

stanna kvar och hänga med coola fältisar 

hela helgen. Vi ses för att strukturera upp 

oss, utse ordförande och kassör, och absolut 

utse bullbakare och fikaansvarig. Sen ska vi 

såklart planera vår höst! 

Har du ett aktivitetsförslag som du vill 

hålla i i höst men inte kan komma på DÅM? 

Skicka in tid, plats, kontakt uppgift och 

RÅM 

2012 

Solvik, Järna 

2–6 januari 

ungefär vad det kostar till Carin, cfrojd@ 

gmail.com, så tar vi med det ändå. 

Vi ses! Har ni frågor tycker jag ni ska 

ringa/maila så svarar jag direkt! Erika 

Wallberg 0738-40 61 74 

Vinterstickning och kexfest 

9 november, Uppsala. Stickning, glögg 

och kex för dig som vill lära dig att sticka, 

lappa byxor eller bara mysa inför den annalkande 

vinterkylan. Det blir apmysigt! 

Tid och plats uppkommer innan du fått 

på dig fingervantarna! Meddela gärna om 

du kommer och hur mycket du gillar kex, 

så att vi får ett hum om hur många vi blir 

och hur mycket kex vi ska fixa! 

Claes Lööw, claes@kafelillebror.se, 

0700-39 30 10 eller Lisa Reiter, lisa.reiter89@ 

hotmail.com 0708-79 26 27. 

Klimatnätverket + Internationella = 

SANT 

11–13 november, Stockholm. För den som 

vill lyssna på intressanta föreläsare, grotta 

ned sig i frågorna kring jordens framtid och 

planera det kommande årets nätverksaktiviteter 

närmare, kom på nätverkshelgen 

den 11-13 November i Stockholmsområdet! 

Temana för helgen är både det nära stundande 

COP-mötet i Durban och Rio+20konferensen 

nästa sommar. Plats är ännu 

lite osäkert men låt inte det hindra er från 

att anmäla er till denna efterlängtade aktivitet. 

Kontaktperson: Catarina Antikainen, 

catarinaantikainen@gmail.com, 0736-86 37 56. 

Naturhistoriska museet 

20 november, Göteborg. Västsvenska 

distriktets minifältisar får en guidad tur 

på Naturhistoriska museet i Göteborg. 

Kontakt: Elin Sandberg elinsand@gmail.com 

Låt Fältbiologerna förgylla det nya årets 

första dagar med riksårsmöte, en fet aktion, 

exkursion i Järnas vildaste vildmark, spännande 

föredrag, häng med sköna fältbiologer 

från hela landet, spektakulär RÅM-show, 

konsert och mycket mer. Vi ses klockan 18 

den 2 januari för att inta årets första fältbiologmiddag 

tillsammans. Därefter blir det tre 

fullspäckade dagar av råmande och vintermys 

som du inte vill missa! 

kalendarium 

Mer vinterstickning och kexfest 

23 november, Uppsala. Mer stickning, 

mer glögg och mer kex för dig som vill lära 

dig att sticka ännu bättre, fortfarande har 

byxor att lappa eller inte fick nog av allt mys 

från den förra festen! Meddela gärna om du 

kommer och hur mycket du gillar kex, så 

att vi får ett hum om hur många vi blir och 

hur mycket kex vi ska fixa! 

Tid och plats kommer att dyka upp! Claes 

Lööw, claes@kafelillebror.se, 0700-39 30 10 

eller Lisa Reiter, lisa.reiter89@hotmail.com 

0708-79 26 27 Uppsala. 

Långfärdsskridoskoåkning 

25 december–1 mars, Uppsala. Dagar 

med vackert väder. När isarna sen lägger 

sig så kommer vi att vara ute på isarna och 

glida när vädret, plugget och tiden tillåter! 

Om du tycker det låter intressant så är det 

bara att höra av sig så får du veta mer. När 

säsongen sen drar igång i slutet av december 

eller början av januari så kommer det 

att komma upp mer exakt info. Kontakt: 

jakob.andren@faltbiologerna.se 0738-175359 

Hallands Väderö 

26 december. Vi hänger med den klassiska 

julutflykten till Hallands Väderö som arrangeras 

av Bjäre Naturskyddsförening och 

Sällskapet Hallands Väderös Natur. Förra 

året såg vi bl.a. havsörn, toppskarv och 

skärsnäppa. Avfärd från Helsingborg så vi 

hinner med båten som går från Torekov 

vid 10.00. ToR med båten kostar 100 kr. 

Kontakt: Klas Rosenkvist, klasse_hbg@ 

hotmail.com 

RÅM (Riksårsmötet) 

2–6 januari, Järna. Fälbiologernas stora 

riksspektakel. Se annons här nedanför. 

RÅM är Fältbiologernas högst beslutande organ. 

Här fattas de viktigaste besluten, som gör att 

Fältbiologerna aldrig slutar att bli bättre och 

bättre. Boka din resa så snart som möjligt, självklart 

får du reseersättning till detta spektakel. 

Från Järna tar man bussen till Ytter Eneby. Mer 

information om anmälan, deltagaravgift med 

mera kommer i ett utskick och i nästa nummer 

av Fältbiologen. Uppdaterad info finns också på 

www.faltbiologerna.se/ram-2012 

Råmande hälsningar från RÅM-kommittén: 

Ellinor, Isak, Claes och Olof! 


POSTTIDNING B 

Fältbiologerna 

Brunnsgatan 62 

802 52 Gävle 

ADRESSUPPDATERING 

111 015 300 

Vid definitiv avflyttning eller felaktig adress sänds 

försändelsen vidare till nya adressen. Rapportkort med 

nya adressen sänds till postkontoret. 

110 06 Stockholm 

Med en gedigen kunskapstörst och 

en stor portion kärlek till det skrivna 

ordet har skribenterna i detta 

nummer tagit sig an allt från 

den lilla läsaren till världens största bokprojekt. 

De beger sig ut på resor till otillgängliga 

platser, fördjupar sig i litteraturens processer 

och blickar ner i piratens skattkista. 

Följ med till ett labratorium där havets mysterier 

kartläggs och livet förevigas. Upplev hur sinnet 

stärks i mötet med fjällens vidder. Ledsagas in 

i det egna skapandet! Denna tidning innehåller 

det mesta som är värt att veta inom litteratur, 

natur och organisering. 

”Ett redigt praktverk! Med sin glöd sprider de en vetgirig ideologi som 

sätter hjärtan i brand. Fältbiologen nr 3/2011 kommer vara ett måste i 

var mans hem.” — Göran Ejder 

“Absolutely stunning! With a remarkable eye for details and a loving 

gaze at the people who grace us with insight in nature’s mysteries, 

Fältbiologen gives us inspiration and a sense of awe.” 

— Gwen Holding, A National Geographic 

Ute i naturen. Inne i miljödebatten. 

Fältbiologerna är en organisation för miljö- och naturintresserade ungdomar. Inga 

vuxna ledare, inga religiösa eller partipolitiska bindningar. Ute i naturen: Lär dig mer 

om fåglar eller inventera hotade skogsområden. Inne i miljödebatten: Var med och protestera 

när motorvägar planeras i känsliga områden, konfrontera ansvariga politiker 

och samla in pengar för den sista spillran ursprunglig skog i Sverige. 

Bli medlem GRATIS genom att sms:a FÄ + ditt personnummer till 724 56

Fältbiologen 3/2011.pdf - Fältbiologerna

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?