Ladda ner - Vaasan yliopisto

200
ACTA WASAENSIA
åskådaren att skilja på placeringen, storleken och uppläggningen för reklammaterialet
för hushållsmaskinerna respektive de konstnärliga verken, desto mera sannolikt är det
fråga om en kränkning av upphovsmannens respekträtt. 870
Enligt Schönning och Wagle & Ödegaard förekommer en s.k. miljöregel, dvs. re-
spekträtten kan kränkas utan att verket ändras då verket offentliggörs på ett kränkande
sätt eller i kränkande sammanhang. Såsom exempel anför författarna att upphovsman-
nen Inger Hagerups dikt ”Våre små sösken” utnyttjades i en kampanj mot självbe-
stämd abort. Dikten hänvisade till krigstida utnyttjande av judar. 871 Hänvisning i lik-
nande fall kan göras till hur man tillgängliggör religiösa verk på Internet genom att
häda eller att utnyttja verk i reklamsammanhang, speciellt då upphovsmannen inte
sympatiserar med reklamens innehåll.
3.5.5. Satir, parodi eller travesti
Respekträtten skall dock inte tolkas alltför strikt. Möjligheter att göra satirer, parodier
och travestier av kända verk skall förekomma. Upphovsmannen förväntas tåla sådan
uppmärksamhet som en satir, parodi eller travesti kan medföra. Auktorrättskommittén
framhåller att ett grundläggande krav för att parodier eller travestier skall anses tillåt-
na är att de är självständiga verk, inte bearbetningar av originalverket, och att de inte
drar otillbörlig nytta av originalverket. Med andra ord har de ett annat syfte än bear-
betningar och den effekt man önskar uppnå med dem är en helt annan 872 . Satirer
nämns inte i förarbetena till upphovsrättslagen. 873 I den finska och de övriga nordiska
upphovsrättslagarna förekommer inte någon egentlig inskränkningsbestämmelse om
satirer, parodier och travestier. Enligt Infosocdirektivets artikel 5(3) k) tillåts använd-
ning av verk i karikatyrer, parodier eller pastischer. Vid harmoniseringsprocessen
ändrades inte upphovsrättslagen till denna del, 874 dvs. att man skulle ha infört dessa i
870 Se även Rajala 1996b: 3–4.
871 Se Schönning 1998: 170 och Wagle & Ödegaard 1997: 195–196.
872 Se SOU 1956:25: 137. Se även Rosén 1990: 603–605 och 2004: 690 samt Latman 1979: 215, enligt
vilken ”the issue is not whether the parody uses the same media as the copyrighted work – most parodies
do – but whether it is capable of serving as a substitute for the original.
873 Se SOU 1956: 25: 124 och 137. Se även Kivimäki 1966: 41, Rosén 2004b: 690 och Haarmann
2005: 67, 144.
874 Se RP 28/2004: 37