Ladda ner - Vaasan yliopisto

ACTA WASAENSIA 197
ändring skall anses godtagbar. Enligt hovrätten kunde reklamavbrotten inte ses som så
obetydliga förändringar i filmverken att de av den anledningen skulle behöva godtas
av upphovsmännen. Enligt hovrätten kan inte det faktum, att lagstiftningen medger
reklamavbrott, tas till intäkt för att reklamavbrott inte skulle kunna kränka upphovs-
mannens ideella rätt. Hovrätten ansåg, att intressena bakom reklamavbrotten inte är av
sådan art, att de vid fastställande av vad som objektivt sett skall anses godtagbart,
skulle väga över rättighetshavarens intresse av att hans verk inte återges på ett sätt
som han finner kränkande.
Tingsrätten konstaterade, att avgörande var, om upphovsmannens personlighet
kränkts utgående från en objektiv synvinkel. 865 Hovrätten fann i likhet med tingsrätten
att reklamavbrotten i filmvisningarna inte innebar att filmverken skall anses ha visats i
en sådan form eller ett sådant främmande sammanhang att avbrotten av det skälet
skulle utgöra en kränkning. I en kommentar till rättsfallet anser Rosén 866 att det endast
i mycket exceptionella fall kan gälla att ett reklamavbrott innebär en kränkning av den
ideella rätten, dvs. att reklamavbrottet skulle förneka filmens originalitet, idé eller
grundläggande stilistiska drag. Tingsrätten höll inte med om att regissörernas litterära
eller konstnärliga anseende skulle ha kränkts i och med reklamavbrotten. Att visa film
med reklam utgör inte heller i sig en återgivning i främmande form eller samman-
hang, eftersom reklam är allmänt förekommande och även förekommer på bio, slår
tingsrätten fast. Det som däremot kränks, menade tingsrätten, är upphovsmännens
egenart, med andra ord det som är karakteristiskt för filmskapandet, själva helhets-
upplevelsen av filmen. Avbrott i filmen kan, i värsta fall, innebära att helhetsupplevel-
sen av det cinematografiska verket tar skada, förvrids och förvanskas, anses det.
Enligt hovrätten var det uppenbart, att de aktuella reklamavbrotten inte bara brutit mot
kontinuiteten och dramaturgin i filmerna, utan också fogat in miljöer som är främ-
hovsmannens respekträtt inte skett då ändring av firmamärke gjorts. Fråga var om att helhetsintrycket
inte ändrats och därmed inte heller varit väsentliga. Se om fallet Haarmann 1999: 108, Harenko, Niiranen
& Tarkela 2006: 53–54. I ett annat fall, som avgjordes i Åbo hovrätt 27.9.1985 S 3 Ruo 1 ”Mämmilä”
var fråga om kränkning av upphovsmannens respekträtt då ändring av reklamtavla gjorts. Se om
fallen Haarmann 1999: 65, 107, Harenko, Niiranen & Tarkela 2006: 54.
865 Som stöd för en tolkning att reklam i sig kan innebära att upphovsmannens verk framträder i ett
sammanhang som kan kränka hans respekträtt hänvisas till SOU 1956: 25: 126 samt till ett utslag från
en appellationsdomstol i Rom, enligt vilket ett reklamavbrott i sig kränkt den ideella rätten ifall upphovsmannens
medgivande inte förelåg.
866 Se Rosén 2004b: 692.