Ladda ner - Vaasan yliopisto

ACTA WASAENSIA 163
Enligt part A sände radiostation B musik verk på ett sådant sätt att det förblev oklart när ett musika-
liskt verk var slut och det följande började. Därtill blandades musiksändningarna med reklam. A me-
nade att detta stred mot upphovsmannens ekonomiska och ideella rättigheter, då det var omöjligt att
veta vems musikverk som spelades och då detta sätt minskade respekten för klassisk musik och degra-
derade den till en simpel vara.
Företrädare för radiostationen B menade att upphovsmännens namn alltid nämnts när deras verk sän-
des och att musikverk aldrig blandats med reklam. B var överlag av den åsikten att det är svårt för ra-
dio-stationer att förmedla programuppgifter till lyssnarna. De vanliga dagstidningarna hade inte pub-
licerat programuppgifterna och radiostationen hade börjat publicera en egen tidning Klassinen Musi-
ikki, för att uttryckligen förmedla programuppgifter åt lyssnarna.
Upphovsrättsrådets åsikt i saken var att principen om god sed förutsätter att kompositörernas och de
utövande konstnärernas namn nämns när deras verk spelas. I vissa fall kan detta krav uppfyllas genom
att namnen nämns i programkolumner i tidningar. Radiostation B:s verksamhet baserade sig på sänd-
ning av klassisk musik och den centrala ställning som de klassiska musikverken hade i dess verksamhet
gjorde sitt till att betydelsen av de ideella rättigheterna betonades. Upphovsrättsrådet ansåg att radio-
stationen B hade nämnt kompositörernas och de utövande konstnärernas namn i enlighet med god sed
men i vissa särskilda fall försummat att uppfylla kravet på att nämna namnet på kompositörerna och de
utövande konstnärerna. Radiostationen B ansågs sålunda inte ha gjort intrång i kompositörernas och
de utövande konstnärernas ideella rättigheter.
Kravet på god sed ansågs således ha uppfyllts i stort eftersom man vidtagit åtgärder
för att förmedla programuppgifterna åt lyssnarna. Det att upphovsmännens namn inte
framkom i vissa särskilda fall var inte en tillräcklig grund för att intrång i de ideella
rättigheterna skulle ha skett. Ur en helhetssynvinkel var försummelserna så ringa, att
man ansåg dem inte utgöra sådana kränkningar, som skulle ge upphov till upphovs-
rättsliga påföljder. 697 Det normala ansågs således vara att namnen på upphovsmännen
angavs. Till det kan man tillägga att det torde förekomma en god sedvana i branschen,
emedan det är enligt god sed att namnge upphovsmännen och de utövande konstnä-
rerna i radio och TV 698 . Förpliktelse att ange upphovsmännen och de utövande konst-
närerna vid framföranden gäller då det är fråga om ett tillgängliggörande för allmän-
heten. En tillräcklig grund för intrång är inte att det sker vissa, kanske sporadiska, un-
dantag från en allmän praxis. Man kan anlägga en objektiv måttstock för denna fadäs.
När musikverk framförs live för allmänheten är det oftast ingen tvekan om att namnen
på kompositörerna, andra upphovsmän och de utövande konstnärerna nämns i pro-
697 Se Sorvari 2005: 215. Se om fallet även Harenko, Niiranen & Tarkela 2006: 52.
698 Se Stannow et al 2005: 69.