Ladda ner - Vaasan yliopisto

ACTA WASAENSIA 147
”vana”, fastän vanan ifråga skulle vara allmänt och länge utbredd. Det är här alltså
fråga om att man bör särskilja det som ”är” från hur det ”bör vara”. 619 Enligt Pöyhö-
nen 620 kan man inte värdera god sed och sedvana juridiskt som om rådande sedvana
och god sed skulle ha samma innebörd. Sedvanan får inte samma juridiska innebörd
som god sed enbart av den orsaken att den används allmänt. Mer väsentligt är, att sed-
vanan utmärker sig genom att avspegla sakenligt och jämbördigt olika parters intres-
sen. En befäst sedvana kan sålunda representera den ena partens intressen på ett så-
dant sätt att man inte kan likställa dem med god sed.
Sedvanerätt kan å ena sidan ha sitt ursprung i ett handlingssätt i samhället som med
tiden blivit så enhetligt att det kan kategoriseras som sedvanerätt. Å andra sidan kan
konsistenta domstolsbeslut i liknande fall klassificeras som sedvanerätt när de katego-
riseras som rättspraxis. 621
Från ett brett perspektiv kan regelbundenheter i olika former av mänskliga verksam-
heter uppfattas som sedvanerätt. Det faktum att ett handlingssätt är regelbundet och
allmänt accepterat, implicit eller explicit, gör det dock inte nödvändigtvis till en sed-
vana som skall kategoriseras som tillhörande sedvanerätten. 622 Från ett mera snävt
perspektiv omfattar sedvanerätten således uttryckligen sådana handlingsnormer som
berör hur regler följs inom något specifikt rättsområde.
Effektiviteten i sedvanerättsnormer kan vara beroende av i vilken grad domstolar hän-
visar till sedvanerätten ifråga i sina motiveringar. All sedvanerätt har inte samma vali-
ditet. Sedvanerätten kan även anses omfatta delar av starka, svaga eller tillåtna
rättskällor. 623 Följaktligen skall inte sedvanerätten ses som en helt objektiv rättskälla.
Till exempel krävs det vid beslut om huruvida ett handlingssätt är i enlighet med god
sed alltid att de specifika omständigheterna för situationen ifråga beaktas, såväl plat-
sen som de berörda parterna. Enligt Kaisto kan det vid frågan om den konkreta till-
lämpningen av rättsprincipen om god sed gälla att lagstiftaren lämnar den öppen för
619
Se t.ex. Aarnio 1989a: 220, Peczenik 1988: 296. Se även Watson 1984: 561–562.
620
Se Pöyhönen 1999: 198.
621
Se t.ex. Peczenik 1990: 153–155.
622
Se t.ex. Peczenik 1980: 137 och Karlgren 1960: 41.
623
Om uppdelningen av rättskällor i 3 grupper, starka, svaga och tillåtna, i enlighet med deras grad av
validitet, se Aarnio 1989a: 220 och Peczenik 1988: 296. Se dock även Mähönen 1995: 125–139, Nuotio
2004: 1267–1291 och Pöyhönen 1999: 198.