Riv stängslen - Mediestudier

elt förtryck. Men man kan också säga att det är just i ett sådant läge som
det är viktigast att slå broar över till de grupper som man faktiskt vill ha
med i samtalet. Den bild vi fick, ute på fältet, var att Fadimerapporteringen
effektivt stängde flertalet normala muslimer ute, genom att inte ta deras
upplevelse av situationen på allvar. Vill man bara ringa i larmklockan gör
det inte så mycket. Men vill man faktiskt åstadkomma en gemensam,
problemlösande dialog, då måste man bete sig annorlunda.
Ungefär samma sak hände våren 2003 när en TV-journalist med dold
kamera avslöjade ett antal muslimska friskolerektorers hårresande inställning
till barnaga. Ärendet var angeläget, men upplägget torpederade chanserna
till en konstruktiv dialog. Min kollega Josef El Mahdi följde inläggen
på en av de stora muslimska diskussionslistorna i Sverige. Det tog fem
dagar, berättar han, innan folk började medge att det var för jäkligt med
de här rötäggen till rektorer. Innan dess pratades det bara upprört om
”kampanjen mot muslimer” som svensk TV iscensatte. Det hade varit så
enkelt, påpekar Josef, att från början knyta an till alla de normala,
tvehågsna, muslimska föräldrar på skolorna, som hade mycket att säga
om rektorernas dubbelspel. Den bryggan slogs aldrig och samtalet uteblev.
Det normala
Det här kapitlet har handlat mycket om olikheter. Det kan verka kontraproduktivt.
Varför tjata om det som skiljer? Återigen handlar det om en
balansgång. En journalistik som vill underlätta möten i ett mångkulturellt
samhälle måste jobba på två fronter samtidigt: dels hjälpa till att bearbeta
de faktiska skillnader som skapar missförstånd och konflikter, dels motverka
de mekanismer i samhället som skiljer ut och håller isär. Gör man
bara det ena utan att göra det andra får man problem. Båda behövs för att
lösa upp den mentala segregationen.
Eftersom all journalistik gärna dras till det avvikande och har svårt att
skildra det normala finns det skäl att vara vaksam. Det räcker inte med
90 FRÄMLINGAR