Riv stängslen - Mediestudier

ligt ”dom” som lite mindre främmande. Till stor del delar vi faktiskt erfarenheter
och pratar om samma problem. Det ömsesidiga igenkännandet
kan resultera i två olika reaktioner: antingen sluter ”vi” oss tätare till varandra
i den upplysta gemenskapen och bestraffar avvikelsen (inom oss
och hos ”den Andre”) ännu hårdare. Eller så konstaterar vi att allt kanske
inte fungerar så perfekt hos ”oss” heller och antar utmaningen att lösa de
gemensamma problemen. ”Båda måste jobba mindre”, var den stort uppslagna
rubriken på artikeln som jag citerade ur ovan. Det är en uppfordran
som inte har någon specifikt etnisk mottagare och som inkluderar
föräldrarna både i Axelsberg och Skärholmen.
Dubbelt seende
Över huvud taget sätter närvaron av ”det mångkulturella” fingret på många
ömma punkter i det svenska samhällslivet. ”Dom har ju en helt annan
familjesammanhållning.” ”Dom bryr sig om sina gamla på ett helt annat
sätt”. Det som ”vi” trodde var den enda vägen – det moderna, funktionsuppdelade,
åldersegregerade och individualiserade – blir konkurrensutsatt
på ett intressant sätt. Plötsligt kan vi jämföra. Andra slags självsäkra
värderingar pockar på att bli tagna på allvar. I en artikel om krockande
uppfostringsideal uttrycker läkaren Riyadh Al-Baldawi det så här: ”Jag
tror att invandrarna har ställt frågan om vuxnas minskande auktoritet på
sin spets. Kan det vara så att det är lättare när främlingar bär våra problem?”
10 För den som inte ser världen med George W Bushs ögon går det
att inleda en mycket fruktbar, gemensam diskussion om samhällets färdriktning,
om hur man ska balansera det moderna projektets för- och nackdelar.
Under mobila redaktionens sista år, 2002, jobbade vi tillsammans med
en läsarpanel som vi satte samman så brett vi kunde. Det blev en intressant
blandning: en golfspelande oljedirektör, en somalisk ingenjör och
fyrabarnspappa, en nittonårig palestinsk boxartjej, en förtidspensionerad
sekreterare och så vidare. Diskussionerna i den gruppen satte ramarna
88 FRÄMLINGAR