Riv stängslen - Mediestudier
Share Embed Flag
Download ePaper

Riv stängslen - Mediestudier

Riv stängslen - Mediestudier Riv stängslen - Mediestudier

mediestudier.se
from mediestudier.se More from this publisher
12.09.2013 Views

mot ”invandrare”. ”Dom” är i det här fallet personer som inte delar en modern syn på kvinnors individuella rättigheter. ”Vi” är alla som gör det, oavsett nationalitet och etnisk bakgrund. Fokus ligger då på värderingar, inte på grupptillhörighet. Patriarkala värderingar kan visserligen vara vanligare hos vissa grupper – kurdernas roll som syndabockar kan ingen ha missat – men grupptillhörighet är knappast det enda som bestämmer människors åsikter. Och även om en modern kvinnosyn är ovanligt brett förankrad i Sverige är det avgörande för samtalet att jämställdhet inte görs till en fråga om svenskhet. Det finns självklart ingen motsättning mellan att vara kurd, irakier eller somalier och att hysa jämställda värderingar. Om man lär sig att se det föränderliga och sammansatta i alla människors identitet undviker man onödiga murar. 3 Då kvarstår det andra problemet, vad ”vi” ska göra med de andra som tycker annorlunda. Fortfarande är riktningen klar, hierarkin mellan värderingarna fastslagen. Hur hanterar man det i ett jämlikt samtal? Ur majoritetssvensk – eller iransk feministisk – synvinkel kan svaret verka självklart: Kör på. Jämställdheten är ju inte förhandlingsbar. Strategin är kamp snarare än samtal. Men den som någon gång har hört frågan diskuteras i Fittjaskolans matsal vet att den strategin möter rasande motstånd. Det finns många sjalmammor som är beredda att försvara kyskhetskulturen till sista blodsdroppen och som betraktar koranens kvinnosyn som helt överlägsen den västerländska. Vilken plats har de i diskussionen? Hur åstadkommer man egentligen förändring – om det nu är det som är målet? Är det ens meningsfullt att försöka mötas? En pedagogisk modell Marikka Patrakka, mellanstadielärare i Albyskolan, brottades med samma fråga vid tidpunkten för artikelserien. Hon hade gått in i yrket med en starkt patos för jämställdhet, men upptäckte snart att pekpinnarna inte räckte särskilt långt: ”I början tyckte jag att det var jättesvårt att vara representant för det svenska samhället, att inte köra över eller trampa på FRÄMLINGAR 83

någons integritet. Det får inte kännas som om jag ser ner på deras kultur, då får man inget samtal”. I stället hittade hon på olika övningar för att få eleverna att dramatisera och diskutera värderingar i känsliga frågor: Vad gör man om ens kompis i smyg blir tillsammans med någon av en annan religion? Vad gör man om en klasskamrat blir slagen av sina föräldrar? – Hur står det i lagen? frågar Marikka och alla vet förstås att aga är förbjudet. Men, inflikar en flicka, om barnet har gjort någonting och föräldrarna vill uppfostra det med en örfil, det kan man inte säga någonting om. Många i klassen är av samma åsikt. Misshandel är förstås fel och det är bra att föräldrarna anpassar sig och lär sig diskutera med barnen. Men en lag som förbjuder örfilar är svår att riktigt ta på allvar. Föräldrarna vill ju faktiskt ens bästa. Framför allt vore det taskigt för föräldrarna om de inte får vara sig själva. Marikka Patrakka fördömer inte. Hon förklarar, uppe i lärarrummet: – Man vinner ingenting på att börja med att säga ”det här är förbjudet”. Då hamnar de i försvarsställning. Det blir som att man ifrågasätter deras kulturella bakgrund. I stället måste man göra det möjligt för dem att prata om det. Det här, liksom med jämställdheten, är värderingar som jag inte kan ändra på en vecka eller en termin. Men jag kan få barnen att själva ställa frågan. Och jag är alltid tydlig med vad jag själv tycker. Marikka Patrakka ser sig som feminist och upprörs över när pojkar och flickor inte får samma frihet. Det första hon gjorde när hon började i höstas var att se till att flickorna fick prata lika mycket som killarna – en praktisk och utmanande lektion i jämställdhet. Men hon avskyr också generaliseringar och gränsdragningar mellan invandrare och svenskar: lika stora skillnader går att hitta mellan en svensk konstnärsfamilj i innerstaden och en arbetarfamilj på en bruksort i Bergslagen, påpekar hon. – Jag vet många invandrare som uppfostrar sina söner jämställt. De får lära sig att laga mat och tvätta hemma, men det vågar de inte berätta för då blir de retade. Därför är det jätteviktigt att prata med barnen om det här. Man måste börja tidigt så att de börjar ifrågasätta. Då kan de dra sina egna slutsatser. 4 Marikka Patrakkas metod kan ses som en modell för hur ett respektfullt men ändå tydligt normativt samtal kan bedrivas, också i offentligheten: det går att både som lärare och journalist ta ställning mot aga och patriarkal uppfostran utan att för den skull utesluta dem som tycker annorlunda ur 84 FRÄMLINGAR

mot ”invandrare”. ”Dom” är i det här fallet personer som inte delar en<br />

modern syn på kvinnors individuella rättigheter. ”Vi” är alla som gör det,<br />

oavsett nationalitet och etnisk bakgrund. Fokus ligger då på värderingar,<br />

inte på grupptillhörighet. Patriarkala värderingar kan visserligen vara<br />

vanligare hos vissa grupper – kurdernas roll som syndabockar kan ingen<br />

ha missat – men grupptillhörighet är knappast det enda som bestämmer<br />

människors åsikter. Och även om en modern kvinnosyn är ovanligt brett<br />

förankrad i Sverige är det avgörande för samtalet att jämställdhet inte<br />

görs till en fråga om svenskhet. Det finns självklart ingen motsättning<br />

mellan att vara kurd, irakier eller somalier och att hysa jämställda värderingar.<br />

Om man lär sig att se det föränderliga och sammansatta i alla<br />

människors identitet undviker man onödiga murar. 3<br />

Då kvarstår det andra problemet, vad ”vi” ska göra med de andra som<br />

tycker annorlunda. Fortfarande är riktningen klar, hierarkin mellan värderingarna<br />

fastslagen. Hur hanterar man det i ett jämlikt samtal? Ur<br />

majoritetssvensk – eller iransk feministisk – synvinkel kan svaret verka<br />

självklart: Kör på. Jämställdheten är ju inte förhandlingsbar. Strategin är<br />

kamp snarare än samtal. Men den som någon gång har hört frågan diskuteras<br />

i Fittjaskolans matsal vet att den strategin möter rasande motstånd.<br />

Det finns många sjalmammor som är beredda att försvara kyskhetskulturen<br />

till sista blodsdroppen och som betraktar koranens kvinnosyn<br />

som helt överlägsen den västerländska. Vilken plats har de i diskussionen?<br />

Hur åstadkommer man egentligen förändring – om det nu är det<br />

som är målet? Är det ens meningsfullt att försöka mötas?<br />

En pedagogisk modell<br />

Marikka Patrakka, mellanstadielärare i Albyskolan, brottades med samma<br />

fråga vid tidpunkten för artikelserien. Hon hade gått in i yrket med en<br />

starkt patos för jämställdhet, men upptäckte snart att pekpinnarna inte<br />

räckte särskilt långt: ”I början tyckte jag att det var jättesvårt att vara representant<br />

för det svenska samhället, att inte köra över eller trampa på<br />

FRÄMLINGAR 83

logo

products

Resources

Company

Terms of service
Privacy policy
Cookie policy
Cookie settings
Imprint
Change language
Made with love in Switzerland
© 2024 Yumpu.com all rights reserved

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!