Riv stängslen - Mediestudier
Riv stängslen - Mediestudier Riv stängslen - Mediestudier
esluten som få egentligen önskade. Men det var ju det där med att äga själv … Plånboken vann nästan varje gång. Och jag intervjuade många, många som kände sig olustiga och ibland nästan kränkta över att ha ”tvingats” sälja sin personliga och politiska moral. Som att bli förförd mot sin vilja. Detta dilemma var ingenting som vi konstruerade. Det fanns där i det allmänna medvetandet, även om det inte låg i allas intresse att diskutera det. För dem som drev på processen, de borgerliga i Stockholms stadshus, var hela poängen att besluten skulle hanteras enskilt, bortanför offentligheten. Vi valde att tvinga ut konflikten i ljuset eftersom det var uppenbart att frågan – framtiden för Stockholms bostadsmarknad – ägdes av fler än de aktuella förmånstagarna. Bostadsjournalisterna på vår egen tidning hjälpte de hugade köparna att räkna ut hur mycket de kunde tjäna. Vi hjälpte läsarna att räkna på de sociala konsekvenserna. Det blev en mer fullständig kalkyl. Tid, pengar och dunjackor ”Jag vill att kläderna ska vara dyra, då känner man sig mer värdefull.” Citatet från en femtonårig tjej avslutade vårt första reportage om köphetsen i skolan. Barnens klädkonsumtion – det var poängen – åderlåter familjernas ekonomi och tvingar föräldrarna att jobba mer än de egentligen orkar. Barnen är maktlösa. Föräldrarna är maktlösa. Ingen kan ställa sig utanför jakten på social position. På den marknaden står vi alla ensamma. Och dyrast jacka vinner. En privatsak? Eller en samhällsfråga som måste hanteras gemensamt? DN öppnade sina spalter för ännu en rejäl, medborgerlig, problemlösande dialog. Men kläder som en samhällsfråga förresten. Är inte det att pressa konceptet lite väl hårt? Inte om man ser hur vi hamnade där. Idén till artikelserien föddes några veckor tidigare när vi skrev om tidsbristen som ett socialt och demokratiskt problem. Det var ytterligare ett bra exempel på hur det går att göra samhällsjournalistik av privatsaker. Vi ställde oss PRIVATSAKER 75
utanför tunnelbanan i Hallonbergen några eftermiddagar mellan fyra och sex och frågade alla som var på väg hem vad de tänkte göra med återstoden av dagen. Många svarade ungefär samma sak: hinner inte, orkar inte, tittar på tv. Många tog på sig skulden själva för sin passivitet, sin brist på tid och ork. (Det här var hösten 2000, innan debatten om utbrändhet hade kommit i gång på allvar.) Vi förde samman rösterna, visade att problemet inte var individuellt och organiserade en diskussion i åtta avsnitt om orsaker, konsekvenser och möjliga lösningar. 9 Det var under det arbetet, en kväll med några engagerade invandrarmammor som trotsade tidsbristen och ordnade skolfest, som mammorna började prata om barnens kläder. Om vad det kostade. Och om hur fullständigt självklart det var att ingen hade tid med någonting – att gå på möten, att jobba politiskt – när man satt fast i denna jäkla, tidsförbrännande tvångskonsumtion. Det är ofta så det ser ut. Det ena kuggar i det andra. Jag hade nog hört andra göra den kopplingen förr men det var först nu som poletten ramlade ner. När vi skrev om föräldraauktoritet och barnuppfostran ett halvår tidigare puttrade konsumtionskritiken också med i grytan: ”Det verkar inte vara meningen att vi ska hinna vara föräldrar”, kunde en eritreansk pappa säga. ”Samhället vill bara ha oss som producenter och konsumenter. Man dövar samvetet med att köpa dyra grejor till barnen i stället …” Trådarna knöts ihop – tanken att det som står i vägen för verkligt föräldraansvar, för gemensamt ansvarstagande i bostadsområdet, för politiskt arbete och vettiga sociala relationer överhuvudtaget är tidsbristen som i sin tur kommer av tvånget konsumera, vår främsta medborgerliga plikt. Så ser sambanden ut om man pratar med människor i Östberga, Hallonbergen och Skärholmen. Det är en problemformulering man kan agera utifrån. Och slänga upp högt på den mediala dagordningen – den enda plats där gemensamma problem verkligen kan hanteras. Diskussionen om ungdomars klädkonto tog en helt oväntad vändning. Skoluniform! började några föreslå i sina inlägg. Och de blev fler. 76 PRIVATSAKER
- Page 20 and 21: 2 Mötesplatser En fallgrop Mötet
- Page 22 and 23: i Husby och startat lokala diskussi
- Page 24 and 25: Den lokala paradoxen Alla vet att l
- Page 26 and 27: kerna. Förr eller senare kanske de
- Page 28 and 29: allvar nu, efter alla år? Äntlige
- Page 30 and 31: gefär samma sociala ställning som
- Page 32 and 33: Åbyborna och övriga DN-läsare, o
- Page 34 and 35: Läsardiskussion i mars 2000. Allt
- Page 36 and 37: I stället gällde det återigen at
- Page 38 and 39: • • • • • Gå bortom den
- Page 40 and 41: som förs av politiker och experter
- Page 42 and 43: esluten och resultaten, inte på de
- Page 44 and 45: deltagardemokrati med deliberativa
- Page 46 and 47: inriktning - och därmed dess inver
- Page 48 and 49: Traditionella elitdemokrater (eller
- Page 50 and 51: Det som skiljer är mest vem som sk
- Page 52 and 53: 4 Samtal Maktskillnader Redovisning
- Page 54 and 55: - Det enda man kan göra är att ly
- Page 56 and 57: Hur ser då ett fungerande offentli
- Page 58 and 59: möjligheten till kompromiss. För
- Page 60 and 61: gen fungerar. ”Jag är övertygad
- Page 62 and 63: från sammanhang), samtidigt som po
- Page 64 and 65: 5 Privatsaker ”Det föreligger en
- Page 66 and 67: Vi pejlade inställningen till valf
- Page 68 and 69: jamin Barber, är politiken något
- Page 72 and 73: Nittonåriga tjejer, fyrtiotreårig
- Page 74 and 75: 6 Lundquist (2001), 249 7 Samtidigt
- Page 76 and 77: skulle behövas att alla som flytta
- Page 78 and 79: mot ”invandrare”. ”Dom” är
- Page 80 and 81: samtalet. Hela poängen är att all
- Page 82 and 83: Det gemensamma - igen ”Ja, vad sk
- Page 84 and 85: för många av våra temasidor i ti
- Page 86 and 87: att hitta sätt att diskutera probl
- Page 88 and 89: 7 Folkets röst Idioter Telefonen r
- Page 90 and 91: människor på sidorna så att tidn
- Page 92 and 93: till läsarnas tio-i-topp-lista öv
- Page 94 and 95: fram det komplexa och svårtolkade
- Page 96 and 97: Medborgarens blick En mannen-på-ga
- Page 98 and 99: Ska programledare få bära slöja
- Page 100 and 101: tion to it”, skriver till exempel
- Page 102 and 103: per in fler, annars kan motsättnin
- Page 104 and 105: hamnar i Viksjö. Fast det är samm
- Page 106 and 107: Hej! Oerhört intressant tema. Viss
- Page 108 and 109: Noter 1 Janne Josefssons dolda kame
- Page 110 and 111: ten, Göteborgs-Tidningen, Vestmanl
- Page 112 and 113: Vi tillbringade tre veckor på Skä
- Page 114 and 115: Ett enkelt flygblad med frågor är
- Page 116 and 117: Tips 9: Sätt ihop en panel En läs
- Page 118 and 119: utbildad medelklass i bostadsrätt
utanför tunnelbanan i Hallonbergen några eftermiddagar mellan fyra<br />
och sex och frågade alla som var på väg hem vad de tänkte göra med<br />
återstoden av dagen. Många svarade ungefär samma sak: hinner inte,<br />
orkar inte, tittar på tv. Många tog på sig skulden själva för sin passivitet,<br />
sin brist på tid och ork. (Det här var hösten 2000, innan debatten om<br />
utbrändhet hade kommit i gång på allvar.) Vi förde samman rösterna,<br />
visade att problemet inte var individuellt och organiserade en diskussion<br />
i åtta avsnitt om orsaker, konsekvenser och möjliga lösningar. 9 Det<br />
var under det arbetet, en kväll med några engagerade invandrarmammor<br />
som trotsade tidsbristen och ordnade skolfest, som mammorna började<br />
prata om barnens kläder. Om vad det kostade. Och om hur fullständigt<br />
självklart det var att ingen hade tid med någonting – att gå på möten, att<br />
jobba politiskt – när man satt fast i denna jäkla, tidsförbrännande tvångskonsumtion.<br />
Det är ofta så det ser ut. Det ena kuggar i det andra. Jag hade nog hört<br />
andra göra den kopplingen förr men det var först nu som poletten ramlade<br />
ner. När vi skrev om föräldraauktoritet och barnuppfostran ett halvår<br />
tidigare puttrade konsumtionskritiken också med i grytan: ”Det verkar<br />
inte vara meningen att vi ska hinna vara föräldrar”, kunde en eritreansk<br />
pappa säga. ”Samhället vill bara ha oss som producenter och konsumenter.<br />
Man dövar samvetet med att köpa dyra grejor till barnen i stället …”<br />
Trådarna knöts ihop – tanken att det som står i vägen för verkligt föräldraansvar,<br />
för gemensamt ansvarstagande i bostadsområdet, för politiskt<br />
arbete och vettiga sociala relationer överhuvudtaget är tidsbristen som i<br />
sin tur kommer av tvånget konsumera, vår främsta medborgerliga plikt.<br />
Så ser sambanden ut om man pratar med människor i Östberga, Hallonbergen<br />
och Skärholmen. Det är en problemformulering man kan agera<br />
utifrån. Och slänga upp högt på den mediala dagordningen – den enda<br />
plats där gemensamma problem verkligen kan hanteras.<br />
Diskussionen om ungdomars klädkonto tog en helt oväntad vändning.<br />
Skoluniform! började några föreslå i sina inlägg. Och de blev fler.<br />
76 PRIVATSAKER
Change language