Riv stängslen - Mediestudier

esluten som få egentligen önskade. Men det var ju det där med att äga
själv … Plånboken vann nästan varje gång. Och jag intervjuade många,
många som kände sig olustiga och ibland nästan kränkta över att ha
”tvingats” sälja sin personliga och politiska moral. Som att bli förförd
mot sin vilja.
Detta dilemma var ingenting som vi konstruerade. Det fanns där i det
allmänna medvetandet, även om det inte låg i allas intresse att diskutera
det. För dem som drev på processen, de borgerliga i Stockholms stadshus,
var hela poängen att besluten skulle hanteras enskilt, bortanför offentligheten.
Vi valde att tvinga ut konflikten i ljuset eftersom det var uppenbart
att frågan – framtiden för Stockholms bostadsmarknad – ägdes av fler än
de aktuella förmånstagarna. Bostadsjournalisterna på vår egen tidning
hjälpte de hugade köparna att räkna ut hur mycket de kunde tjäna. Vi
hjälpte läsarna att räkna på de sociala konsekvenserna. Det blev en mer
fullständig kalkyl.
Tid, pengar och dunjackor
”Jag vill att kläderna ska vara dyra, då känner man sig mer värdefull.”
Citatet från en femtonårig tjej avslutade vårt första reportage om köphetsen
i skolan. Barnens klädkonsumtion – det var poängen – åderlåter
familjernas ekonomi och tvingar föräldrarna att jobba mer än de egentligen
orkar. Barnen är maktlösa. Föräldrarna är maktlösa. Ingen kan ställa
sig utanför jakten på social position. På den marknaden står vi alla ensamma.
Och dyrast jacka vinner. En privatsak? Eller en samhällsfråga som
måste hanteras gemensamt? DN öppnade sina spalter för ännu en rejäl,
medborgerlig, problemlösande dialog.
Men kläder som en samhällsfråga förresten. Är inte det att pressa konceptet
lite väl hårt? Inte om man ser hur vi hamnade där. Idén till artikelserien
föddes några veckor tidigare när vi skrev om tidsbristen som ett
socialt och demokratiskt problem. Det var ytterligare ett bra exempel på
hur det går att göra samhällsjournalistik av privatsaker. Vi ställde oss
PRIVATSAKER 75