Riv stängslen - Mediestudier

Traditionella elitdemokrater (eller valdemokrater) befarar att ökat
politiskt deltagande hotar allmänintresset. De tänker sig att medborgare
som kliver in i brukarråd och aktionsgrupper drivs av sitt egen- eller
gruppintresse, till skillnad mot riksdags- och kommunpolitikerna som
antas vägledas av det allmänna bästa. 21 Den kritiken, som har riktats mot
demokratiutredningen, understryker varför en dialog tvärs över sociala
gränser är så viktig. Enbart deltagande räcker inte. Det är ur samtalet som
det bredare ansvarstagandet föds.
En avgörande fråga är förstås om detta – att mobilisera ett medborgerligt
samtal – verkligen är journalistikens uppgift. Det förutsätter
ett aktivt ställningstagande för ett specifikt ideal, en värdering som aldrig
har gnuggats in i någon journalistutbildning och som många känner sig
obekväma med. Det är enklare att luta sig mot det inövade konceptet –
och en mindre uppfordrande demokratimodell – som ju ändå har fungerat
hyggligt i decennier.
Det finns också en annan möjlighet: Man kan hylla deltagar- och
samtalsdemokratin utan att för den skull anse att ansvaret ligger på massmedierna.
Man kan hävda att medborgerligheten mycket väl kan växa
till genom samtal på andra arenor, att journalisterna bara behöver tillhandahålla
politisk information som medborgarna sedan kan gå vidare
med i det civila samhället. Problemet med den hållningen är att det är så
ont om alternativa arenor – platser där människor möts som medborgare.
Vi lever i ett mediesamhälle. Massmedierna äger allt mer av samhällsdialogen
och medial uppmärksamhet blir allt mer avgörande som
ram för deltagande och mobilisering. Diskussioner som inte syns där
förlorar i betydelse. 22 I det läget är det svårt att se hur journalister – som
kontrollerar dagordningen, tolkningarna, urvalet och vinklarna – inte
skulle ha ett ansvar. ”If not journalists – who?” frågar public journalismpionjären
Davis ”Buzz” Merritt retoriskt. 23 Det är en fråga som måste
besvaras.
DEMOKRATI 53