Riv stängslen - Mediestudier

som förs av politiker och experter; den kan fungera som forum för medborgares
gemensamma problemlösning …”
Medan vi talar försöker vi tolka blickarna från politikredaktionens och
ekonomiredaktionens chefer. Vi läser något stelt, något skeptiskt, kanske
defensivt – men det kan vara inbillning. Naturligtvis är vi inne och tafsar
på deras revir. Samtidigt delar de rimligtvis DN:s självbild om det ”sociala
och demokratiska torget”. Vi kanske slår in öppna dörrar. Vad kommer
de att säga?
Mållösa åker vi ner i hissen efteråt. Riktigt det här var vi inte beredda
på: ”Det finns faktiskt valda organ som har till uppgift att sköta det demokratiska
problemlösandet. Hur skulle det se ut om politikredaktionen
började driva ett tema bara för att ett antal läsare vill det? Nej, vi ser noga
till att de frågor vi tar upp är väl förankrade i riksdagens partigrupper –
annars vet vi ju inte var vi hamnar. Det kan aldrig vara vår uppgift att
förvandla tidningen till något slags parallellt forum. Vår roll är att bevaka
och referera de demokratiska arenor som finns.” Punkt.
Det känns som fritt fall från 23:e våningen. Krasch – rätt i betongen.
Samtidigt fattar vi inte. Är det möjligt? Det här är förvisso nidbilden av
den demokratisyn som hela reformrörelsen riktar sig mot – idén om politik
som en exklusiv angelägenhet för eliten. Men ändå: Partiväsendets
medlemskris. Förtroendeklyftorna. Politikerföraktet. Allt det är ju politikredaktionen
medveten om; de har nyligen skrivit långa artikelserier om
det. Hur kan man då fortsätta att betrakta riksdagen som en välfungerande,
tillräcklig, demokratisk arena? Hur kan de då motsätta sig en
demokratisyn som vill vidga samtalet och överbrygga gapet mellan folk
och elit?
Det kanske är orättvist att återge denna interiör. Jag har haft samma
diskussion senare med Henrik Brors, politikredaktionens chef, och jag
vet att han är mer nyanserad. Under valbevakningen 2002 bejakade han
mobila redaktionens nerifrånperspektiv, som blev ett viktigt komplement
på politiksidorna. Samtidigt illustrerar hans spontana reflex året innan
DEMOKRATI 45