Riv stängslen - Mediestudier
Riv stängslen - Mediestudier Riv stängslen - Mediestudier
Åbyborna och övriga DN-läsare, och vi ville ha en diskussion med båda grupperna. Samtidigt hade Åbyborna andra och mer närliggande behov, nämligen att skydda sig mot negativ stämpling, mot att att få sin självbild överkörd och uthängd som en schablon. Vi trodde att vi kunde klara den balansgången. I stället hamnade vi i den fälla vi gav oss ut för att undvika. Ett avgörande fel var att vi vid den tidpunkten inte alls hade förstått hur man närmar sig ett lokalt problem. Utskurna problem Mobila redaktionen var upptagen med problem, gemensamma angelägenheter som behövde hanteras offentligt. Om vi lyckades mejsla ut den lokala tolkning av problemet tillräckligt väl skulle vi klara oss undan safarifällan, trodde vi. Då skulle bilden bli sann och diskussionen fruktbar. Vi bortsåg då – besynnerligt nog kan man tycka i efterhand – från problemens förhållande till helheten. Det allra mesta i det gemensamma livet på alla platser fungerar ju bra. Ett problem – främlingsfientlighet till exempel – reser sig som en bergstopp över platån av fungerande vanlighet. För den som bor på en plats består sanningen av hela kartbilden, av platsens historia, av alla mer eller mindre osynliga orsakstrådar och sammanhang. Men i vår snäva fokusering på problem ägnade vi all kraft åt att kartlägga bergstoppen och struntade i slätten omkring. En sådan karta blir inte sann, även om själva problemet beskrivs aldrig så omsorgsfullt. Detta var en inbyggd begränsning i vår arbetsmetod under det första året: fyra veckor på en plats, och sedan vidare. Att få en känsla för samspelet mellan problem och normalitet i varje enskilt fall krävde längre tid än så. Vi insåg att vi behövde hitta ett bättre sätt att komma nära på allvar. Annars blev det ingen riktig skillnad mot vanlig journalistik. Efter det första året organiserade vi därför om oss. Vi upphörde med kringresandet och upprättade en fast bas i Östberga, ett litet miljonprogramsområde i Stockholms södra förorter med en social sammansättning hyfsat representativ för våra målgrupper. Östberga skulle fung- MÖTESPLATSER 37
era som referensstadsdel, den plats där vi kunde följa det lokala livets puls och lära oss se på världen med de boendes ögon. Östbergaborna skulle hjälpa oss med de sammanhang som vi själva missade, hjälpa oss att väga viktigt mot oviktigt. För att inte fastna i det lokala och framför allt för att inte stigmatisera, skulle vi plocka in fall också från andra ställen. Men problemformuleringarna skulle vara förankrade i Östbergas asfalt. Arbetet resulterade i ett par större artikelserier på känsliga teman: om bostadssegregationens mekanismer och om barnuppfostran (se kapitlets inledning). Konflikterna uteblev. Vi började lära oss hur man väcker ett bredare intresse utan att bränna de närmast berörda, hur man kan vara vass utan att förstärka schabloner. Och hur man tvärtom kan bryta upp stereotyperna genom att visa hur människor i mycket skilda sociala positioner kan dela utgångspunkt och problemformulering. Mötet i tidningen började arta sig. Den lilla människan Den vanliga journalistikens fixering vid officiella källor ställer sig i vägen för samtalet på flera sätt. För det första – som jag påpekade i avsnittet om lokalbevakning – därför att den lätt missar frågor av vikt som inte dyker upp på föredragningslistorna. För det andra därför att uppifrånrapporteringen har en tendens att tänka bort medborgarna. I ambitionen att försvara ”den lilla människan” mot makthavarna ligger ett mått av nedvärdering. Journalistiken har ju, som det påpekas ibland, ett lite kluvet förhållande till sin publik: folket både upphöjs och misstros. 8 Journalisterna ger gärna sig själva hjälterollen, de svagas beskyddare, de som klämmer åt politikerna, och riskerar därigenom att reducera människor till försvarslösa offer. Också ett mer odramatiskt rapporterande om politiska förslag och deras konsekvenser kan få den effekten. Småbarnsföräldrar, pensionärer och bilister ”drabbas” av än det ena, än det andra. Ibland är de ”vinnare” men oftast ”förlorare”. Det är en dramaturgi som inte lämnar mycket utrymme för eget medborgerligt agerande. 38 MÖTESPLATSER
- Page 6 and 7: Inledning DET HÄR ÄR EN BOK OM F
- Page 8 and 9: tyngdpunkter när de överförs til
- Page 10 and 11: där mobila redaktionen började oc
- Page 12 and 13: 1 Stängslen Våfflor i Skärholmen
- Page 14 and 15: ydde sig om hans förslag. I den to
- Page 16 and 17: programslägenhet och önskar att s
- Page 18 and 19: Måste det vara så? Många mediekr
- Page 20 and 21: 2 Mötesplatser En fallgrop Mötet
- Page 22 and 23: i Husby och startat lokala diskussi
- Page 24 and 25: Den lokala paradoxen Alla vet att l
- Page 26 and 27: kerna. Förr eller senare kanske de
- Page 28 and 29: allvar nu, efter alla år? Äntlige
- Page 30 and 31: gefär samma sociala ställning som
- Page 34 and 35: Läsardiskussion i mars 2000. Allt
- Page 36 and 37: I stället gällde det återigen at
- Page 38 and 39: • • • • • Gå bortom den
- Page 40 and 41: som förs av politiker och experter
- Page 42 and 43: esluten och resultaten, inte på de
- Page 44 and 45: deltagardemokrati med deliberativa
- Page 46 and 47: inriktning - och därmed dess inver
- Page 48 and 49: Traditionella elitdemokrater (eller
- Page 50 and 51: Det som skiljer är mest vem som sk
- Page 52 and 53: 4 Samtal Maktskillnader Redovisning
- Page 54 and 55: - Det enda man kan göra är att ly
- Page 56 and 57: Hur ser då ett fungerande offentli
- Page 58 and 59: möjligheten till kompromiss. För
- Page 60 and 61: gen fungerar. ”Jag är övertygad
- Page 62 and 63: från sammanhang), samtidigt som po
- Page 64 and 65: 5 Privatsaker ”Det föreligger en
- Page 66 and 67: Vi pejlade inställningen till valf
- Page 68 and 69: jamin Barber, är politiken något
- Page 70 and 71: esluten som få egentligen önskade
- Page 72 and 73: Nittonåriga tjejer, fyrtiotreårig
- Page 74 and 75: 6 Lundquist (2001), 249 7 Samtidigt
- Page 76 and 77: skulle behövas att alla som flytta
- Page 78 and 79: mot ”invandrare”. ”Dom” är
- Page 80 and 81: samtalet. Hela poängen är att all
era som referensstadsdel, den plats där vi kunde följa det lokala livets puls<br />
och lära oss se på världen med de boendes ögon. Östbergaborna skulle<br />
hjälpa oss med de sammanhang som vi själva missade, hjälpa oss att väga<br />
viktigt mot oviktigt. För att inte fastna i det lokala och framför allt för att<br />
inte stigmatisera, skulle vi plocka in fall också från andra ställen. Men<br />
problemformuleringarna skulle vara förankrade i Östbergas asfalt.<br />
Arbetet resulterade i ett par större artikelserier på känsliga teman: om<br />
bostadssegregationens mekanismer och om barnuppfostran (se kapitlets<br />
inledning). Konflikterna uteblev. Vi började lära oss hur man väcker ett<br />
bredare intresse utan att bränna de närmast berörda, hur man kan vara<br />
vass utan att förstärka schabloner. Och hur man tvärtom kan bryta upp<br />
stereotyperna genom att visa hur människor i mycket skilda sociala positioner<br />
kan dela utgångspunkt och problemformulering. Mötet i tidningen<br />
började arta sig.<br />
Den lilla människan<br />
Den vanliga journalistikens fixering vid officiella källor ställer sig i vägen<br />
för samtalet på flera sätt. För det första – som jag påpekade i avsnittet om<br />
lokalbevakning – därför att den lätt missar frågor av vikt som inte dyker<br />
upp på föredragningslistorna. För det andra därför att uppifrånrapporteringen<br />
har en tendens att tänka bort medborgarna. I ambitionen<br />
att försvara ”den lilla människan” mot makthavarna ligger ett mått<br />
av nedvärdering. Journalistiken har ju, som det påpekas ibland, ett lite<br />
kluvet förhållande till sin publik: folket både upphöjs och misstros. 8 Journalisterna<br />
ger gärna sig själva hjälterollen, de svagas beskyddare, de som<br />
klämmer åt politikerna, och riskerar därigenom att reducera människor<br />
till försvarslösa offer. Också ett mer odramatiskt rapporterande om politiska<br />
förslag och deras konsekvenser kan få den effekten. Småbarnsföräldrar,<br />
pensionärer och bilister ”drabbas” av än det ena, än det andra.<br />
Ibland är de ”vinnare” men oftast ”förlorare”. Det är en dramaturgi som<br />
inte lämnar mycket utrymme för eget medborgerligt agerande.<br />
38 MÖTESPLATSER
Change language