Riv stängslen - Mediestudier

Om de danska siffrorna och stämningarna på DN alls är representativa
för den svenska journalistkåren kan man dra följande slutsatser i utgångsläget:
begränsade försök går att genomföra utan större motstånd,
men knappast några mer radikala förändringar. Ändå bör det vara möjligt
att med journalistkårens bibehållna stöd försiktigt förskjuta balansen
i yrkesutövandet: lite mindre hetsig nyhetsjakt, lite mer fokus på medborgerlig
problemlösning. Detta tror jag är ett helt rimligt mål att sträva
mot.
Frågan är varifrån initiativet ska komma. På många redaktioner finns
eldsjälar som vill driva förändringen aktivt. Men de är ändå för få för att
någonting ska hända. Och ur den lite ljumma både-och-inställningen
bland kollegorna föds inga stordåd. Vanans makt är stor och traditionen
vinner i längden. Kanske är det så att det krävs impulser utifrån.
Förutsättning tre: Vill allmänheten?
Jag frågade Jay Rosen, den kanske främsta inspiratören bakom public journalism,
hur man ska göra för att intressera sina kollegor och chefer. Svaret
kom snabbt: ”Låt dem sitta med när ni träffar era diskussionsgrupper.
Kraften i det medborgerliga samtalet kommer ofta som en överraskning
för traditionella journalister. Att uppleva det själv kan många gånger fungera
som en ögonöppnare.” 15
En redaktion som är avskärmad från det omgivande samhället har svårt
att veta vad läsarna egentligen vill ha. För mig personligen har kontakterna
utanför tidningen varit den helt avgörande kraftkällan. När man
väl börjar diskutera viktiga samhällsfrågor med annars röstlösa och uppgivna
Skärholmsbor blir det ganska tydligt vad de kräver av journalistiken:
att bli tagna på allvar, att bli inkluderade och att få hjälp att hitta
lösningar på de problem de lever med. De önskemålen bekräftades också
tydligt av den läsarundersökning som gjordes för mobila redaktionens
räkning 1999. Det råder ingen tvekan om att många människor, särskilt i
förorterna, längtar efter att bli tillfrågade och indragna i diskussionen.
MÖJLIGHETERNA 179