Riv stängslen - Mediestudier

något utrymme för reformer. Om journalisterna saknar frihet, alternativt
är lika grundlurade som alla andra, är det knappast meningsfullt att
diskutera journalistisk idéutveckling. Ett ont system kan bara besegras på
ett sätt. Man spränger det i bitar.
Upp med rullgardinen
Den radikala vänstern har följaktligen en lite kluven syn på medborgarjournalistikens
anspråk. Första gången jag presenterade idéerna för DN:s
kulturredaktion, som är ett välkänt vänsterfäste, möttes jag av en del uttråkade
suckar: ”Men wake up, har du inte förstått någonting om mediekapitalismens
villkor?” Ungefär. Man ska vara mediekritisk, det är helt
klart. Men att argumentera för faktiska förändringar? Det verkar nästan
som om det hotade kulturvänsterns trygga revir. Om en tidning som
Dagens Nyheter faktiskt skulle kunna producera genuint demokratisk
journalistik, hur ska man då betrakta Bonniers ägarmakt? Det är liksom
inte meningen att det ska fungera på det sättet. Marknadsstyrda medier
ska vara lite onda.
Konsekvensen blir paradoxalt nog att kulturradikaler och andra som
gör anspråk på att slåss för demokratiska värden helt i onödan ger medierna
fribrev att fortsätta som de gör. Om journalisterna bara är kapitalets
lealösa lakejer är det ju ingen vits att bråka med dem, eller att ens föreställa
sig att de skulle kunna göra någonting annorlunda. 5 Men det tror
jag är ett allvarligt felslut.
Poängen här är inte att mediekapitalet (Bonniers till exempel) skulle
vara snällt eller demokratiskt sinnat, lika lite som McDonald’s stöder barnsjukhus
av allmän människokärlek. Poängen är att man måste ta till vara
den handlingsfrihet som trots allt finns inom de ramar som sätts av marknaden
och ägarintressen. Marknaden styr medierna – ja. Kapitalet vill se
oss som konsumenter och har starka resurser att påverka oss alla i den
riktningen, inte minst via medierna – jo, det är ganska uppenbart. Men
det betyder inte att människor – journalister eller medborgare – saknar
174 MÖJLIGHETERNA