Riv stängslen - Mediestudier

programslägenhet och önskar att samhället var en plats där man kunde
träffas och bli människor för varandra. Men de får inte frågan så ofta.
Inte av politikerna. Och framför allt inte av journalisterna. Åker journalister
ut till ett miljonprogramsområde vill de som regel få med sig något
betydligt mer köttigt hem. Och gärna vara lite andfådda. Därför syns inte
Solveig och Fikret, inte heller deras förslag. Därför handlar det offentliga
samtalet om andra saker, saker som ter sig lite mer begripliga – eller upphetsande
– från de professionella samtalarnas horisont.
Åskådarläktaren
Det sägs ofta att det är medierna och inte partierna som organiserar det
offentliga samtalet i dag. Då avses för det mesta kommunikationen mellan
styrande och styrda: Medierna har ersatt partierna som en länk mellan
folket och eliten. 3 Men det offentliga samtalet är också ett samtal mellan
människor, en inbördes länk mellan samhällets medborgare. Det är
där intressen korsas, konfronteras och reds ut, där tillit och ansvar växer
till. Och även det samtalet måste organiseras av någon. Partierna kanske
gjorde det tidigare, men knappast särskilt mycket längre. Och medierna –
ja vad gör medierna?
Många stora dagstidningar liknar sig själva vid ett torg. Det demokratiska
torget alltså, antikens torg, där medborgarna möttes och dryftade
sina gemensamma angelägenheter. Ett torg dit alla har tillträde. Så vill
tidningar som regel se sig själva. Det är en bra bild av hur mötet mellan
starka och jämlika medborgare borde se ut. Men fungerar det så? Vem
släpps egentligen in på torget? Och på vems villkor pratas det? Inte på
Solveigs och Fikrets i alla fall.
Precis som politiken är det massmediala samtalet ganska mycket en
åskådarsport. På tidningssidorna är det experter som möter experter.
Företrädare möter andra företrädare. Vanliga människor finns med, men
mest som åskådningsexempel, sällan som deltagare i samtalet. Medborgarna
sitter huvudsakligen på läktarna, om de alls orkar intressera sig för
STÄNGSLEN 21