Riv stängslen - Mediestudier
Riv stängslen - Mediestudier Riv stängslen - Mediestudier
ydde sig om hans förslag. I den tomma biograflokalen i centrum ville han öppna ett allaktivitetshus, ett mångkulturellt center som skulle drivas av turkar, greker, somalier och svenskar tillsammans. Det skulle bli ett ställe med internetkafé, pingis och matservering, en mötesplats där alla skulle trivas. De svenska pensionärerna kunde bli kompis med ungarna. Folk skulle få koll på varann. Revan mellan generationerna, mellan nationaliteterna skulle lagas. Men det blev förstås inget. Vem skulle betala? Och det finns ju redan en ungdomsgård. Grekerna har sin förening, turkarna sin, de svenska pensionärerna sin. Solveig och Fikret har heller aldrig mötts. 1 Utanför mallen Solveig och Fikret är medlemmar av det svenska samhället. Medborgare. Men ingen av dem känner sig särskilt med. I vilket samhälle då? I Skärholmen? I Stockholms kommun? I Sverige? I det Sverige där Solveig Blomberg och Fikret Tümtürk bor pågår ett offentligt samtal. Det pratas dygnet runt genom tidningar, soffprogram och nyhetsinslag – om angelägna saker, absolut: om utbrändhet, sjukskrivningar, om EMU, om politikers skattemoral, om hedersmord och om skolgymnastik. Det är ett viktigt samtal och det formar vårt tänkande. Genom det samtalet görs det också tydligt vilka röster som räknas och vilka som kan förbigås med tystnad. Några hörs hela tiden. Solveig och Fikret hörs normalt sett inte alls. Och det är, på sätt och vis, inte så konstigt. Alla kan ju inte vara med och prata. Journalisterna måste ha något slags urval. Solveig och Fikret är ju inga experter. De företräder ingen intresseorganisation. De är inte folkvalda och inte heller betalda att föra någons talan. De är ganska vanliga Skärholmsbor med halvfärdiga tankar om hur samhället skulle kunna fungera bättre. Men det är ingenting som ger träff i den massmediala urvalsmaskinen. Hade de just blivit överfallna och rånade hade det varit en annan sak. Eller drabbats av en kommunal nedskärning, eller lyckats placera sina pengar STÄNGSLEN 19
i rätt aktiefond. Offer syns. Och vinnare. Sådant har journalister mallar för. Ibland öppnar sig också mallen för så kallade eldsjälar: de där få, riktigt engagerade supermedborgarna som gör det nästan ingen annan klarar. Men en vanlig, frustrerad tant och en turkisk farbror med orealistiska idéer – de faller liksom ur dramaturgin. Det är inte så konstigt; det ligger i journalistikens normala logik att välja bort det vanliga och odramatiska. Men konsekvensen är just att Solveig och Fikret inte tycker att samhället riktigt är till för dem. Och den känslan delar de med ganska många. Koll på läget I Stockholms stadshus, liksom i alla andra kommunalhus i Sverige, liksom i Sveriges riksdag, sitter folkvalda som försöker ha koll på läget. Det är de valda för att ha. De pratar mycket med varandra, med sina partiföreningar och med sina förvaltningar. De läser rapporter och handlingar. De försöker också hinna träffa vanliga medborgare2 så gott de kan. Men den kanske viktigaste bilden av läget får de genom massmedierna, de precis som alla andra. På Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Metro, Expressen, Sveriges Radio och Sveriges Television, liksom på alla andra redaktioner runt om i landet, sitter journalister som också försöker ha koll på läget. Det är de betalda för att ha. Och det är deras rapportering som styr den allmänna uppfattningen om vad läget är. Journalister pratar mycket med varandra, de konsumerar andra medier, läser pressmeddelanden, handlingar och rapporter. Många av dem försöker också träffa vanliga medborgare emellanåt. Ändå har inte våra folkvalda – och framför allt inte våra tongivande journalister – någon vidare koll på behovet av mötesplatser. Jo, för ungdomarna, visst. Fritidsgårdar vet både politiker och tidningsfolk att det behövs. Men ett allaktivitetshus? Vem vill ha det? Fråga Solveig och Fikret. Fråga vem som helst som sitter i en miljon- 20 STÄNGSLEN
- Page 6 and 7: Inledning DET HÄR ÄR EN BOK OM F
- Page 8 and 9: tyngdpunkter när de överförs til
- Page 10 and 11: där mobila redaktionen började oc
- Page 12 and 13: 1 Stängslen Våfflor i Skärholmen
- Page 16 and 17: programslägenhet och önskar att s
- Page 18 and 19: Måste det vara så? Många mediekr
- Page 20 and 21: 2 Mötesplatser En fallgrop Mötet
- Page 22 and 23: i Husby och startat lokala diskussi
- Page 24 and 25: Den lokala paradoxen Alla vet att l
- Page 26 and 27: kerna. Förr eller senare kanske de
- Page 28 and 29: allvar nu, efter alla år? Äntlige
- Page 30 and 31: gefär samma sociala ställning som
- Page 32 and 33: Åbyborna och övriga DN-läsare, o
- Page 34 and 35: Läsardiskussion i mars 2000. Allt
- Page 36 and 37: I stället gällde det återigen at
- Page 38 and 39: • • • • • Gå bortom den
- Page 40 and 41: som förs av politiker och experter
- Page 42 and 43: esluten och resultaten, inte på de
- Page 44 and 45: deltagardemokrati med deliberativa
- Page 46 and 47: inriktning - och därmed dess inver
- Page 48 and 49: Traditionella elitdemokrater (eller
- Page 50 and 51: Det som skiljer är mest vem som sk
- Page 52 and 53: 4 Samtal Maktskillnader Redovisning
- Page 54 and 55: - Det enda man kan göra är att ly
- Page 56 and 57: Hur ser då ett fungerande offentli
- Page 58 and 59: möjligheten till kompromiss. För
- Page 60 and 61: gen fungerar. ”Jag är övertygad
- Page 62 and 63: från sammanhang), samtidigt som po
i rätt aktiefond. Offer syns. Och vinnare. Sådant har journalister mallar<br />
för. Ibland öppnar sig också mallen för så kallade eldsjälar: de där få,<br />
riktigt engagerade supermedborgarna som gör det nästan ingen annan<br />
klarar. Men en vanlig, frustrerad tant och en turkisk farbror med orealistiska<br />
idéer – de faller liksom ur dramaturgin. Det är inte så konstigt;<br />
det ligger i journalistikens normala logik att välja bort det vanliga och<br />
odramatiska. Men konsekvensen är just att Solveig och Fikret inte tycker<br />
att samhället riktigt är till för dem. Och den känslan delar de med ganska<br />
många.<br />
Koll på läget<br />
I Stockholms stadshus, liksom i alla andra kommunalhus i Sverige, liksom<br />
i Sveriges riksdag, sitter folkvalda som försöker ha koll på läget. Det<br />
är de valda för att ha. De pratar mycket med varandra, med sina partiföreningar<br />
och med sina förvaltningar. De läser rapporter och handlingar.<br />
De försöker också hinna träffa vanliga medborgare2 så gott de kan. Men<br />
den kanske viktigaste bilden av läget får de genom massmedierna, de precis<br />
som alla andra.<br />
På Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Metro, Expressen,<br />
Sveriges Radio och Sveriges Television, liksom på alla andra redaktioner<br />
runt om i landet, sitter journalister som också försöker ha koll på<br />
läget. Det är de betalda för att ha. Och det är deras rapportering som styr<br />
den allmänna uppfattningen om vad läget är. Journalister pratar mycket<br />
med varandra, de konsumerar andra medier, läser pressmeddelanden,<br />
handlingar och rapporter. Många av dem försöker också träffa vanliga<br />
medborgare emellanåt.<br />
Ändå har inte våra folkvalda – och framför allt inte våra tongivande<br />
journalister – någon vidare koll på behovet av mötesplatser. Jo, för ungdomarna,<br />
visst. Fritidsgårdar vet både politiker och tidningsfolk att det<br />
behövs. Men ett allaktivitetshus? Vem vill ha det?<br />
Fråga Solveig och Fikret. Fråga vem som helst som sitter i en miljon-<br />
20 STÄNGSLEN
Change language