Riv stängslen - Mediestudier
Riv stängslen - Mediestudier Riv stängslen - Mediestudier
Texten låg under en stort uppdragen, suddig närbild på en hand, dignande av guldsmycken. Ovanför handen syns ett tungt guldkors i en blänkande halskedja. Inget ansikte. Bara en namnlös ”skön kille”. Mycket i texten hade förankring i våra reportage – det var så det såg ut i de klasser vi hade följt. Men det där med ”tunga guldsmycken och dyra kläder” måste ha slängts in enbart för att knyta an till bilden, som valts ut mer för sin bildmässighet än för sin förmåga att förmedla känsliga nyanser. Det hade inte så mycket att göra med den dominerande Adidasstilen på skolans kickers. De staplade schablonerna blev lite väl magstarka och vi fick rättmätig kritik för detta på skolan. Den bild som etableras i puffar, rubriker och bildspråk är svår att nyansera, vad man än skriver i de egentliga artiklarna. Det var en erfarenhet som vi tyvärr gjorde lite för många gånger. Tips 21: Glöm inte lösningarna Att slänga upp ett problem på tidningssidorna är knappast tillräckligt. Anslaget ska gärna också signalera ett intresse för att frågan blir löst, utan att för den skull föregripa diskussionen om vad som ska göras. En samtalsledare som struntar i om det går bra eller dåligt inger inget större förtroende. Om syftet mest verkar vara att sälja lösnummer på andras svårigheter har läsarna goda skäl att hålla distansen. Jag upprepar slutklämmen från vår programförklaring ”Ordning på ungarna?”: – Egentligen skulle man starta en folkrörelse för gemensamt ansvar. Vuxna måste börja backa upp varandra, så att det finns gemensamma regler som måste följas överallt. Att redan i anslaget lyfta fram konkreta förslag – i det här fallet från en förskollärare – är ett bra sätt att förmedla redaktionellt engagemang. Ändå är det påtagligt hur den föresatsen krockar med instinkten att ringa högt och ljudligt i larmklockan. På startsidorna till ”På gränsen till brott” spelar de konstruktiva lösningarna en ganska undanskymd roll, de kommer i sista tredjedelen av en sidoartikel. Det är kriminologen Jerzy Sarnecki som talar om den växande generationsklyftan: VERKTYG 141
– Varför kan inte skolsystemet dra in ungdomarna mer i skötseln av den egna skolan? Äldre skulle kunna undervisa sina yngre kamrater. De skulle kunna ta större ansvar för städning och ordning. Då skulle de bli behövda på ett annat sätt, och därmed också mer kontrollerade. I övrigt präglas hela det tidningsuppslaget av en ganska oroande problembeskrivning. Ofta, och särskilt i början, disponerade vi artikelserierna så: Dag ett: problem, dag två: ännu mer problem och först därefter en diskussion om lösningar. Eftersom problemsidorna alltid fick större utrymme och lyftes fram mer på ettan – sådan är ju tidningslogiken – är det troligt att många läsare aldrig nådde längre än så. På det sättet betedde vi oss som alla andra journalister. Det var också i de fallen när vi glömde lösningarna i upptakten som vi fick störst problem. Läsarnas vrede i Åby (se kapitel 2) var det tydligaste exemplet. Men också ”På gränsen till brott” hade ett anslag som riskerade att spä på rädsla och uppgivenhet – för den som inte läste vidare följande dag. Med tiden lärde vi oss också läxan. Vår stora artikelserie om det mångkulturella samhället – ”Ta seden dit man kommer?” – inleddes visserligen med problem och konflikter, men hälften av startuppslaget upptogs av konstruktiva initiativ från skolor och föreningsliv. Något annat hade också varit otänkbart i ett så laddat ämne. Under mobila redaktionens sista år hade vi slutat göra långa artikelserier och jobbade bara med endagspubliceringar. Då var vi tvungna att täcka in allt på en gång: problembeskrivning, lösningar, diskussion. De uppläggen blev aldrig lika hårtslående som de tidigare, utan förmedlade mer av balanserad dialog. Det var påtagligt hur redaktionsledningens intresse för verksamheten slaknade i och med denna förändring, vilket ganska väl illustrerar presentationens dilemma. Ett medborgarperspektiv kräver ett vidgat utrymme för nyanser. Tips 22: Ge plats för samtal Om det bara är kriminologer, projektledare och lärare som står för lösningarna lämnas inget självklart utrymme för läsarnas eget engagemang. 142 VERKTYG
- Page 86 and 87: att hitta sätt att diskutera probl
- Page 88 and 89: 7 Folkets röst Idioter Telefonen r
- Page 90 and 91: människor på sidorna så att tidn
- Page 92 and 93: till läsarnas tio-i-topp-lista öv
- Page 94 and 95: fram det komplexa och svårtolkade
- Page 96 and 97: Medborgarens blick En mannen-på-ga
- Page 98 and 99: Ska programledare få bära slöja
- Page 100 and 101: tion to it”, skriver till exempel
- Page 102 and 103: per in fler, annars kan motsättnin
- Page 104 and 105: hamnar i Viksjö. Fast det är samm
- Page 106 and 107: Hej! Oerhört intressant tema. Viss
- Page 108 and 109: Noter 1 Janne Josefssons dolda kame
- Page 110 and 111: ten, Göteborgs-Tidningen, Vestmanl
- Page 112 and 113: Vi tillbringade tre veckor på Skä
- Page 114 and 115: Ett enkelt flygblad med frågor är
- Page 116 and 117: Tips 9: Sätt ihop en panel En läs
- Page 118 and 119: utbildad medelklass i bostadsrätt
- Page 120 and 121: gör. Även om de verkar leda bort
- Page 122 and 123: • • • Modellen är enkel: Gå
- Page 124 and 125: Andra verktygslådan: Välja ämne
- Page 126 and 127: Gå till polisen? Aldrig. Artikelse
- Page 128 and 129: han vägrat låna ut sin mobil. Det
- Page 130 and 131: Tredje verktygslådan: Mötet med l
- Page 132 and 133: Men hur gör man, om föräldrar fa
- Page 134 and 135: Ovanliga bildlösningar kan väcka
- Page 138 and 139: Tidningen måste vara en plats där
- Page 140 and 141: Att lägga människorna högst upp
- Page 142 and 143: • • • Lyft fram fungerande ex
- Page 144 and 145: Ordning på ungarna? En diskussion
- Page 146 and 147: tar. Förvaltningen skulle kunna sa
- Page 148 and 149: f Också i vanligt nyhetstempo g
- Page 150 and 151: tycka att vi behöll samma grepp li
- Page 152 and 153: - Testa frågeställning och vinkel
- Page 154 and 155: 9 Resultat Den tändande gnistan So
- Page 156 and 157: vaktmästaren, uppvuxen i stadsdele
- Page 158 and 159: tiklarna fick uppenbarligen inte in
- Page 160 and 161: Erfarenheter utifrån Just ett öka
- Page 162 and 163: Farhågor och kritik Kritiken mot p
- Page 164 and 165: slutet blev mobila redaktionen bät
- Page 166 and 167: höja folkets åsikter till något
- Page 168 and 169: enda uppgiften att förse konsumtio
- Page 170 and 171: vilja och förmåga att hävda andr
- Page 172 and 173: Anmärkningsvärt är att 51 av de
- Page 174 and 175: Om de danska siffrorna och stämnin
- Page 176 and 177: Kritikern William F Woo skriver att
- Page 178 and 179: Ändå är det kapplöpningen om ny
- Page 180 and 181: Lösning tre: public service Nu har
- Page 182 and 183: antiglobaliseringsrörelsen som tar
- Page 184 and 185: Varför skulle den slags journalist
Texten låg under en stort uppdragen, suddig närbild på en hand, dignande<br />
av guldsmycken. Ovanför handen syns ett tungt guldkors i en blänkande<br />
halskedja. Inget ansikte. Bara en namnlös ”skön kille”. Mycket i<br />
texten hade förankring i våra reportage – det var så det såg ut i de klasser<br />
vi hade följt. Men det där med ”tunga guldsmycken och dyra kläder” måste<br />
ha slängts in enbart för att knyta an till bilden, som valts ut mer för sin<br />
bildmässighet än för sin förmåga att förmedla känsliga nyanser. Det hade<br />
inte så mycket att göra med den dominerande Adidasstilen på skolans<br />
kickers. De staplade schablonerna blev lite väl magstarka och vi fick rättmätig<br />
kritik för detta på skolan. Den bild som etableras i puffar, rubriker<br />
och bildspråk är svår att nyansera, vad man än skriver i de egentliga artiklarna.<br />
Det var en erfarenhet som vi tyvärr gjorde lite för många gånger.<br />
Tips 21: Glöm inte lösningarna<br />
Att slänga upp ett problem på tidningssidorna är knappast tillräckligt.<br />
Anslaget ska gärna också signalera ett intresse för att frågan blir löst, utan<br />
att för den skull föregripa diskussionen om vad som ska göras. En samtalsledare<br />
som struntar i om det går bra eller dåligt inger inget större förtroende.<br />
Om syftet mest verkar vara att sälja lösnummer på andras svårigheter<br />
har läsarna goda skäl att hålla distansen. Jag upprepar slutklämmen<br />
från vår programförklaring ”Ordning på ungarna?”:<br />
– Egentligen skulle man starta en folkrörelse för gemensamt ansvar. Vuxna<br />
måste börja backa upp varandra, så att det finns gemensamma regler som<br />
måste följas överallt.<br />
Att redan i anslaget lyfta fram konkreta förslag – i det här fallet från en<br />
förskollärare – är ett bra sätt att förmedla redaktionellt engagemang. Ändå<br />
är det påtagligt hur den föresatsen krockar med instinkten att ringa högt<br />
och ljudligt i larmklockan. På startsidorna till ”På gränsen till brott” spelar<br />
de konstruktiva lösningarna en ganska undanskymd roll, de kommer<br />
i sista tredjedelen av en sidoartikel. Det är kriminologen Jerzy Sarnecki<br />
som talar om den växande generationsklyftan:<br />
VERKTYG 141
Change language