Riv stängslen - Mediestudier
Riv stängslen - Mediestudier Riv stängslen - Mediestudier
Tredje verktygslådan: Mötet med läsarna ”Ibland säger jag till mamma och pappa: – ’Om du rör mig så ringer jag till polisen’, bara för att de ska sluta skälla och bli lite rädda.” ”Man kommunicerar med barnen några minuter per dag, resten är uppmaningar och tillsägelser. TV:n står på som barnvakt.” ”Ungarna ber en bara att dra åt helsike. Till slut ger man upp. Jag säger inte till en sjuåring längre.” ”Den generation som växer upp i dag, de kommer inte palla att få barn själva. De kommer inte att veta hur man styr. Barnen tar ju över. Barnen tar kommandot.” Ett träffsäkert formulerat problem är grunden för ett bra samtal. Men det är presentationen i tidningen – särskilt det första anslaget – som avgör om diskussionen kommer igång på allvar. Mobila redaktionen experimenterade lika mycket med formen som med innehållet. Citaten utgjorde starten på artikelserien ”Ordning på ungarna?” våren 2000. 12 Nästan hela första sidan på Stockholmsdelen täcktes av sådana lösryckta meningar – frustrerade, arga, engagerade röster som angav ramarna för ämnet: här stod det klart att det fanns ett problem att diskutera. Att rösterna är anonyma är en poäng i sig. Läsaren kan inte genast placera åsikterna i färdiga fack: ”aha, en typisk invandrare” eller ”gnälliga, jäkla pensionärer”. Det anonyma understryker det allmängiltiga och igenkännbara: vem som helst kan gå omkring och tänka så här. Längst ner på samma sida följer en kort text – redaktionens egen programförklaring: En man i 50-årsåldern är på väg hem och ser tre tioåringar som rycker upp blommor i rabatten. ”Sluta upp med det där” säger han ganska strängt. Pojkarna tittar på honom ointresserat. De känner honom inte. De drar upp några blommor till. Vem bestämmer över barnen? DN:s mobila redaktion inleder idag en artikelserie om vuxnas auktoritet och ansvar, om barnuppfostran som en gemensam angelägenhet. – Vuxenvärlden har svårt att markera gränser och det gör att ungarna får för mycket makt. Barn kan terrorisera sina föräldrar i affären. Föräldrarna vågar inte säga emot, rädda för att andra ska tycka att man är för hård, säger Eva Wieselberg, föreståndare på Öppna förskolan i Östberga. VERKTYG 135
Utbrutna citat förmedlar känslan av en öppen diskussion. I den kommunala parkleken har dagmammorna slutat att säga till andras barn. – Ungarna ber en bara att dra åt helsike. ”Håll käften jävla kärring, det har inte du med att göra”, får man höra från 7–8-åringar. Man ger upp. Förr respekterade ett barn en vuxen. Det gör de inte längre, eftersom de inte har några vuxna omkring sig. Det finns inga föräldrar ute, säger Lillemor Westrin, med 24 års erfarenhet som dagmamma. Har de vuxna resignerat? Hinner de inte? Vågar de inte? Orkar de inte bry sig? Närpoliser, rektorer, fritidsledare – nästan vem man än pratar med uttrycker samma sak. Barnen har fått för stort spelrum. Vuxenvärlden måste ta tillbaka kontrollen. – Egentligen skulle man starta en folkrörelse för gemensamt ansvar. Vuxna måste börja backa upp varann, så att det finns gemensamma regler som måste följas överallt, säger Eva Wieselberg på Öppna förskolan. 136 VERKTYG
- Page 80 and 81: samtalet. Hela poängen är att all
- Page 82 and 83: Det gemensamma - igen ”Ja, vad sk
- Page 84 and 85: för många av våra temasidor i ti
- Page 86 and 87: att hitta sätt att diskutera probl
- Page 88 and 89: 7 Folkets röst Idioter Telefonen r
- Page 90 and 91: människor på sidorna så att tidn
- Page 92 and 93: till läsarnas tio-i-topp-lista öv
- Page 94 and 95: fram det komplexa och svårtolkade
- Page 96 and 97: Medborgarens blick En mannen-på-ga
- Page 98 and 99: Ska programledare få bära slöja
- Page 100 and 101: tion to it”, skriver till exempel
- Page 102 and 103: per in fler, annars kan motsättnin
- Page 104 and 105: hamnar i Viksjö. Fast det är samm
- Page 106 and 107: Hej! Oerhört intressant tema. Viss
- Page 108 and 109: Noter 1 Janne Josefssons dolda kame
- Page 110 and 111: ten, Göteborgs-Tidningen, Vestmanl
- Page 112 and 113: Vi tillbringade tre veckor på Skä
- Page 114 and 115: Ett enkelt flygblad med frågor är
- Page 116 and 117: Tips 9: Sätt ihop en panel En läs
- Page 118 and 119: utbildad medelklass i bostadsrätt
- Page 120 and 121: gör. Även om de verkar leda bort
- Page 122 and 123: • • • Modellen är enkel: Gå
- Page 124 and 125: Andra verktygslådan: Välja ämne
- Page 126 and 127: Gå till polisen? Aldrig. Artikelse
- Page 128 and 129: han vägrat låna ut sin mobil. Det
- Page 132 and 133: Men hur gör man, om föräldrar fa
- Page 134 and 135: Ovanliga bildlösningar kan väcka
- Page 136 and 137: Texten låg under en stort uppdrage
- Page 138 and 139: Tidningen måste vara en plats där
- Page 140 and 141: Att lägga människorna högst upp
- Page 142 and 143: • • • Lyft fram fungerande ex
- Page 144 and 145: Ordning på ungarna? En diskussion
- Page 146 and 147: tar. Förvaltningen skulle kunna sa
- Page 148 and 149: f Också i vanligt nyhetstempo g
- Page 150 and 151: tycka att vi behöll samma grepp li
- Page 152 and 153: - Testa frågeställning och vinkel
- Page 154 and 155: 9 Resultat Den tändande gnistan So
- Page 156 and 157: vaktmästaren, uppvuxen i stadsdele
- Page 158 and 159: tiklarna fick uppenbarligen inte in
- Page 160 and 161: Erfarenheter utifrån Just ett öka
- Page 162 and 163: Farhågor och kritik Kritiken mot p
- Page 164 and 165: slutet blev mobila redaktionen bät
- Page 166 and 167: höja folkets åsikter till något
- Page 168 and 169: enda uppgiften att förse konsumtio
- Page 170 and 171: vilja och förmåga att hävda andr
- Page 172 and 173: Anmärkningsvärt är att 51 av de
- Page 174 and 175: Om de danska siffrorna och stämnin
- Page 176 and 177: Kritikern William F Woo skriver att
- Page 178 and 179: Ändå är det kapplöpningen om ny
Tredje verktygslådan: Mötet med läsarna<br />
”Ibland säger jag till mamma och pappa: – ’Om du rör mig så ringer jag till<br />
polisen’, bara för att de ska sluta skälla och bli lite rädda.”<br />
”Man kommunicerar med barnen några minuter per dag, resten är<br />
uppmaningar och tillsägelser. TV:n står på som barnvakt.”<br />
”Ungarna ber en bara att dra åt helsike. Till slut ger man upp. Jag säger inte<br />
till en sjuåring längre.”<br />
”Den generation som växer upp i dag, de kommer inte palla att få barn själva.<br />
De kommer inte att veta hur man styr. Barnen tar ju över. Barnen tar<br />
kommandot.”<br />
Ett träffsäkert formulerat problem är grunden för ett bra samtal. Men<br />
det är presentationen i tidningen – särskilt det första anslaget – som avgör<br />
om diskussionen kommer igång på allvar. Mobila redaktionen experimenterade<br />
lika mycket med formen som med innehållet. Citaten utgjorde<br />
starten på artikelserien ”Ordning på ungarna?” våren 2000. 12 Nästan<br />
hela första sidan på Stockholmsdelen täcktes av sådana lösryckta<br />
meningar – frustrerade, arga, engagerade röster som angav ramarna för<br />
ämnet: här stod det klart att det fanns ett problem att diskutera. Att rösterna<br />
är anonyma är en poäng i sig. Läsaren kan inte genast placera åsikterna<br />
i färdiga fack: ”aha, en typisk invandrare” eller ”gnälliga, jäkla pensionärer”.<br />
Det anonyma understryker det allmängiltiga och igenkännbara:<br />
vem som helst kan gå omkring och tänka så här. Längst ner på<br />
samma sida följer en kort text – redaktionens egen programförklaring:<br />
En man i 50-årsåldern är på väg hem och ser tre tioåringar som rycker upp<br />
blommor i rabatten. ”Sluta upp med det där” säger han ganska strängt.<br />
Pojkarna tittar på honom ointresserat. De känner honom inte. De drar upp<br />
några blommor till.<br />
Vem bestämmer över barnen? DN:s mobila redaktion inleder idag en artikelserie<br />
om vuxnas auktoritet och ansvar, om barnuppfostran som en gemensam<br />
angelägenhet.<br />
– Vuxenvärlden har svårt att markera gränser och det gör att ungarna får för<br />
mycket makt. Barn kan terrorisera sina föräldrar i affären. Föräldrarna vågar<br />
inte säga emot, rädda för att andra ska tycka att man är för hård, säger Eva<br />
Wieselberg, föreståndare på Öppna förskolan i Östberga.<br />
VERKTYG 135
Change language