3. Teoretiska perspektiv - Uppsatser och examensarbeten vid JMG ...

Abstract 

Titel: Min Hest – En genrebeskrivning av en nutida kröniketyp 

Författare: Christian Egefur & Einar Sundgren 

Handledare: Tomas Andersson Odén 

Kurs: Journalistikgranskning, Journalistprogrammet 100 poäng, JMG 

Termin: Vårterminen 2006 

Syfte: Syftet med vår uppsats är att analysera och beskriva den subgenre till tidningskrönikan 

som vi valt att kalla hest-genren. Hest står för den hobbykanoniserande, egocentriska, 

slentrianrefererande tabloidkrönikan och karakteriseras, förutom nämnda termer, av en blasé 

attityd, postmodernt förhållningssätt och ett återkommande fastslagande av vad som är rätt 

och fel. 

Teoretiska perspektiv: Genreteori och postmodernism 

Metod: Silanalys utifrån ett genreteoretiskt perspektiv 

Material: Svenska tabloidkrönikor mellan åren 1975-2006 

Huvudresultat: Vi har identifierat de drag som särskiljer hest-krönikan från övriga 

kolumntexter i kvällstidningarna. Vidare har vi tittat på vilka svenska nutida krönikörer som 

ingår i genregemenskapen.

Innehållsförteckning 

1. INLEDNING......................................................................................................................... 2 

2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR............................................................................. 2 

2.1. FRÅGESTÄLLNINGAR........................................................................................................ 3 

2.2. SAMHÄLLELIG RELEVANS................................................................................................. 4 

2.3. VETENSKAPLIG RELEVANS ............................................................................................... 4 

2.4. REFLEXIVITET .................................................................................................................. 4 

3. TEORETISKA PERSPEKTIV........................................................................................... 6 

3.1. GENRETEORI .................................................................................................................... 6 

3.2. POSTMODERNISM ............................................................................................................. 8 

3.3. SAMMANFATTNING ........................................................................................................ 10 

4. GENREBESKRIVNING ................................................................................................... 11 

5. METOD............................................................................................................................... 12 

5.1. STILISTIK SOM VETENSKAPLIG METOD ........................................................................... 12 

6. MATERIAL........................................................................................................................ 16 

7. HISTORISK ÖVERSIKT ................................................................................................. 18 

8. ANALYS ............................................................................................................................. 21 

8.1. NUTIDA KRÖNIKOR......................................................................................................... 22 

Per Bjurman –Aftonbladet ........................................................................................... 22 

Quetsala Blanco – Expressen ....................................................................................... 22 

Filip Hammar – Aftonbladet ........................................................................................ 23 

Andres Lokko – Expressen .......................................................................................... 24 

Jan Guillou – Aftonbladet ............................................................................................ 24 

Cecilia Hagen – Expressen........................................................................................... 25 

Fredrik Virtanen – Aftonbladet.................................................................................... 25 

Johan Hakelius – Aftonbladet ...................................................................................... 26 

Ebba von Sydow – Expressen ...................................................................................... 27 

Anders Nunstedt – Expressen ...................................................................................... 27 

8.2. GENREÖVERSIKT ............................................................................................................ 28 

8.3. FRAMVÄXTEN AV GENREN ............................................................................................. 29 

8.3.1. Personligt och superpersonligt .............................................................................. 30 

8.3.2. Fastslående av åsikter och namedropping............................................................. 31 

8.3.3. Blasé ironi och distans ........................................................................................... 33 

8.3.4. Sammanfattning av framväxten.............................................................................. 34 

9. VALIDITET ....................................................................................................................... 36 

10. SAMMANFATTNING AV RESULTAT....................................................................... 37

1. Inledning 

Min hest är kanske inte så mycket min eller vår hest, som sin egen. Förkortningen står för den 

hobbykanoniserande, egocentriska, slentrianrefererande tabloidkrönikan, och är en 

samlande beskrivning av vissa kvällstidningskolumner. Dessutom tyckte vi det var skojigt att 

döpa den så då titeln i sig är en pastisch, vilket är en vanlig ingrediens i dessa texter. 

Föreliggande uppsats handlar om denna speciella krönikestil, vanligt förekommande på 90- 

och 2000-talet och oftast funnen i kvällstidningarna. Vi ämnar att med vetenskapliga 

argument och resonemang identifiera denna subgenre till tidningskrönikan, samt klargöra 

vilka stiltypiska drag som utgör dess genregemenskap. Det har bedrivits försvinnande lite 

forskning om krönikan som helhet och, vad vi kunnat finna, inga som helst genredefinitioner. 

I stort sätt allt som publiceras i tidningarna med subjektivt tyckande och stor bildbyline 

klassas idag kort och gott som ”krönika”. Ändå krävs inget tränat öga för att upptäcka 

skillnader mellan, låt oss säga, Jan Guillou och Ebba von Sydow. 

Vårt intresse för ämnet väcktes av just denna allmänna ”vetskap” om att många krönikor 

inte har mycket mer gemensamt än namnet. Tittar man på andra kulturella texter eller verk 

vimlar det av genredefinitioner. Inom såväl film, litteratur, musik och konst finns det mesta 

klassificerat i både genrer och subgenrer. Att kalla alla olika sorters krönikor endast för 

krönikor är lite som att kalla all amerikansk film för Hollywoodfilm oavsett om det är science 

fiction eller film noir. Eller varför inte all gitarrbaserad musik för gitarrmusik istället för pop, 

rock, punk etc. Då tid och storlek på uppsatsen naturligtvis spelar stor roll kan vi inte 

kartlägga alla olika subgenrer till krönikan. Vi har därför fått nöja oss med att lyfta fram en 

utmärkande stil, och klargöra dess innehållsmässiga attribut samt vad som särskiljer just den 

från övriga krönikor. 

2. Syfte och frågeställningar 

Krönikor, kåserier, ledare och kolumner utgör en relativt stor del av både kvälls- och 

morgontidningar idag, men genreindelningarna är långt ifrån lika självklara som inom film, 

musik eller litteratur. Syftet med vår uppsats är att analysera och beskriva den subgenre till 

tidningskrönikan som vi valt att kalla hest-genren. Vid en första, överblickande analys av 

olika krönikor lade vi märke till en viss slags stil som är tämligen vanligt förekommande i 

2

framförallt kvällspressen. Denna har en stark populärkulturell anknytning och utmärkte sig 

genom att vara mycket oformell i sitt förhållande till läsaren, gärna fastslå ”sanningar” utan 

att argumentera för varför och ha starka postmoderna drag i form av ironi, egen-refererande 

och pastischer. Syftet är därför att identifiera denna form av krönikestil genom att fastslå 

vilka stilmässiga drag som är talande för den. När subgenren är identifierad är syftet att 

genom innehållsanalys av krönikor som har och inte har dessa gemensamma drag, ytterligare 

definiera genren. 

2.1. Frågeställningar 

Vårt arbete bygger på två huvudfrågor: 

1. Kan man identifiera en hest-genre i svenska kvällstidningar? 

2. Hur ser hest-genren ut? 

Förutom dessa båda huvudfrågor ämnar vi få svar på en rad underfrågor: 

A. Vilka av dagens svenska kvällstidningskrönikörer ingår i genren? 

B. På vilka sätt är de olika krönikorna av dessa journalister lika respektive olika? 

C. På vilket sätt är genren i förändring? 

Genom att först överskådligt studera nutida krönikor kommer vi välja ut ett empiriskt material 

för analys. Genom att blanda krönikor som till en början synes ha och inte ha de stilmarkörer 

vi satt upp som gemensamma för subgenren, avser vi kunna frilägga dess ingredienser. Detta 

betyder i realiteten att vi först får arbeta med en ganska vag bild (det den första överblickande 

analysen ger) av genrens komponenter för att sedan i mer ingående analyser klargöra vad som 

faktiskt är de gemensamma dragen. Då kommer det även att bli klarlagt vilka krönikor i vårt 

material som ingår i genren, och vilka som faller bort. 

3

2.2. Samhällelig relevans 

Krönikor och kåserier i olika former läses av många människor varje dag. Formen får även 

stort utrymme i tidningarna och dess opinionsbildande funktion är inte att underskatta. 1 Det är 

därför intressant att identifiera och beskriva en subgenre som kan klassas som modern, i den 

bemärkelsen att den tycks vara ett stilistiskt nutidsfenomen. 

2.3. Vetenskaplig relevans 

Vetenskapligt är ämnet intressant då genrebeskrivningar av krönikor saknas i tidigare, 

anknytande forskning. Detta tycks vara talande för hela krönikan som grundgenre, men av 

utrymmesskäl har vi riktat in oss på en viss del av den. Då denna uppsats är skriven av och för 

journaliststudenter finns en ytterligare relevans då krönikor som journalistisk form får relativt 

stort utrymme i dagens tidningar. 

2.4. Reflexivitet 

I en kvantitativ undersökning förväntas man kunna uppnå objektiva sanningar och 

subjektiviteten i bedömningen försöks göras så minimal som möjligt. I kvalitativa 

undersökningar är det subjektiva dock oundvikligt. Intryck och tolkningar kan aldrig bli 

objektiva sanningar utan måste alltid ses som just tolkningar av en människa med sina egna 

erfarenheter och preferenser. Reflexivitet är en metod för att handskas med subjektiviteten 

och ens egen roll som undersökare genom att kritiskt granska en själv och ens handlingar, 

samt hur detta kan komma att påverka undersökningsresultaten. Genom att vara medveten om 

problematiken kan man försöka vända det till något konstruktivt. Om man genom hela arbetet 

försöker se saker och ting från ett annat perspektiv och kontinuerligt ifrågasätter sina egna 

tolkningar och val av tillvägagångssätt, kan man få ett tydligare och mer insiktsfullt resultat. 

Detta kommer förhoppningsvis leda till att man bättre redogör och argumenterar för sina val. 

1 Fernberg 2003: 35. 

4

I vårt fall är vi bägge två både konsumenter och till viss del producenter av de slags texter 

vi ska analysera. Båda två studerar på journalistprogrammet och skriver själva, och båda 

konsumerar sen tidigare den här sortens journalistik. Detta skulle kunna betyda att vi har en 

viss föreställning om hur en krönika bör se ut. Vi är båda två även födda i slutet av 70-talet, 

vilket skulle kunna medföra att vi tolkar äldre eller yngre krönikörer på fel sätt. Särskilt de 

postmoderna dragen ironi, pastish och refererande skulle kunna gå oss förbi ifall vi inte ingår i 

tänkt målgrupp. För att kringgå problemen har vi båda två studerat alla krönikörer samt 

diskuterat dess innehåll innan vi dragit några slutsatser. Risken att båda skulle feltolka på 

samma sätt är mycket mindre än om vi delat upp materialet och tolkat var för sig. Även det 

faktum att vi är medvetna om problematiken gör att vi analysen igenom försökt tänka i olika 

vinklar och på så sätt minimerat riskerna. 2 

2 Stycket bygger på Fogelberg 1995. 

5

3. Teoretiska perspektiv 

Vi har lagt grunden för vår undersökning i två olika teoretiska perspektiv; genreteori och 

postmodernism. Genreteorin faller sig naturlig efter ämnesvalet. Vi kommer även att använda 

oss av den i utformningen av vår analysmodell som finns närmre beskriven i metodkapitlet. 

Då vår intention med arbetet är att kartlägga vissa krönikors genretillhörighet blir det även 

viktigt att närmre studera vad det textmässiga innehållet i dessa faktiskt är. Bästa verktyg för 

detta bör vara en stilanalys. Hur denna blev utformad finns som sagt beskrivet i metodkapitlet, 

men det kan vara värt att redan här poängtera att vi kommer kombinera våra teoretiska 

perspektiv med en kvalitativ analys av själva texterna. 

Ganska snabbt i arbetets process stod det även klart för oss att många nutida krönikor bar 

starka postmoderna drag, och att detta kunde vara den ingrediens som mest särskiljde dem 

från tidigare texter. Därför har vi valt att ha även denna teori som en grund. 

3.1. Genreteori 

”When we examine works of litterature from the perspective of genre, we engage in a very 

particular enterprice: we discover a principle operative in a number of texts, rather than what 

is specific about each of them.” 3 

Ordet genre härstammar från det latinska ordet genus som betyder “släkt” eller “familj” 

och det är ganska precis vad teorin handlar om. 4 Genom att identifiera olika gemensamma 

karaktärsdrag och attribut i medietexter, placerar man in dem i olika grupperingar, eller olika 

familjer. Fiske beskriver det som ett försök att ordna en struktur bland ett vitt spann av texter 

och andra företeelser i vår kultur, till fördel för både producenter och publik. 5 Todorov delar 

in begreppet i historiska och teoretiska genrer. 6 De historiska genrerna delas då in utifrån 

kollektiva överenskommelser och konventioner i samhället. Genrekonventionerna är outtalade 

överenskommelser mellan producenter av texter (författare, filmskapare, musiker, förlag med 

3 

Todorov 1973: 3. 

4 

Gripsrud 2002: 156. 

5 

Fiske 2003: 109. 

6 


6

mera) och dess publik. 7 Denna överenskommelse gagnar bägge parter. Producenten har hjälp 

av konventionerna i skapandet av texterna. Dels kan man förutsäga i vilken kontext och av 

vilken publik texten kommer att läsas, och dels kan den användas som en mall i den kreativa 

processen. Publiken kan i sin tur kategorisera det den är på väg att ta del av utifrån vilken 

genre det tillhör. Exempelvis väntar man sig lite pang-pang i en västernfilm eller lite 

mysterielösning då man läser en deckare. Detta gör det lättare för en publik att välja bok, film 

eller skiva i ett annars oöverskådligt medieutbud. 

Teoretiska genrer har, när eller om de blir etablerade, samma funktion. Men till skillnad 

från de historiska har de inte uppkommit i samma interaktion mellan producenter och publik, 

utan är efterkonstruktioner av forskare eller andra teoretiker. 8 Ett populärt exempel på sådan 

är filmgenren film noir. För sin samtid (40-50-tal) var dessa filmer endast amerikanska 

deckare, om än lite tuffare och mer ”hårdkokta” än annars. I efterhand blev det populärt bland 

franska filmforskare att teoretisera över dessa och man hittade gemensamma nämnare som 

den mörka suggestiva stämningen, den hårda ljuskontrasten, det ständigt ödesdigra slutet med 

mera och de fick ett gemensamt släktnamn. Ett annat exempel är uttrycket tabloidjournalistik. 

Tabloid är från början ett visst tidningsformat, men uttrycket har i medieforskningen kommit 

att bli synonymt med en viss typ av lättsam och förenklad text. 

En genres stiltypiska drag är dock aldrig konstanta utan i ständig förändring. Detta kan 

förklaras med att varje ny text, även om den ingår i en tydlig genre, måste tillföra något nytt 

för att inte uppfattas som en upprepning eller ett plagiat. En genremässig text innehåller alltså 

för sin stil typiska karaktärsdrag, men inte nödvändigtvis alla. Lacey uttrycker detta med att 

en text är ”the same and different” det vill säga både likadan och olik den genre den tillhör. 9 

Även Fiske tar upp problematiken med att precisera specifika texters genretillhörighet på 

grund av detta. Han menar på att man blir tvungen att välja ut de karaktärsdrag som är av 

störst betydelse i texten för at kunna placera den korrekt. 10 Men det är det nya, det som är 

olikt, som banar väg för en genres utveckling. Om förändringen blir väl mottagen av publiken 

kommer det genom kommersiellt intresse med stor sannolikhet dyka upp fler med samma 

förändring. På så sätt skapas även nya genrer eller subgenrer. 11 Ett tydligt nutida exempel på 

7 

Ibid. 

8 

Ibid. 

9 

Lacey 2000: 226. 

10 

Fiske 2003: 111f. 

11 


7

detta är de så kallade ”dokusåporna” eller ”reality shows”. Från ett första trevande försök som 

kanske skulle kategoriseras under genren ”lekprogram” har den idag en stor plats i våra TV- 

tablåer under eget genrenamn. 

Även förändringar i samhället har stor inverkan på genrers utveckling och uppkomst. 

Exempelvis omvälvande politiska händelser eller tekniska framsteg kan påverka eller vara 

grunden för en ny genre. Inom musiken har nya tekniska hjälpmedel spelat stor roll. Varken 

pop eller rock hade funnits om inte elgitarren, förstärkaren och senare en rad olika effekter 

uppfunnits. Hip hopen som genre växte fram ur discjockeykulturen, där man använder 

skivspelaren som skapande instrument. 12 

I vårt fall, tidningskrönikor, är det mindre troligt att tekniska framsteg varit med och 

förändrat genren. Mer troligt är det däremot att exempelvis nutida texter är mer uppblandade 

med andra genrer som kåserier och recensioner. Vi har valt att fokusera på förändring, snarare 

än uppkomst av genren. Detta kommer vi göra genom att utföra en innehållsanalys av utvalda 

tidningskrönikor från olika tidsperioder. 

3.2. Postmodernism 

För att förklara postmodernismen måste man först beskriva modernismen. Det förstnämnda är 

nämligen en, eller snarare ett antal reaktioner mot den senare. Modernismen strävade på det 

kulturella planet mot saker som renhet, unikhet och neutrala stilideal. Postmodernismen kan 

betraktas som en direkt reaktion mot detta. André Jansson beskriver det genom en rad begrepp 

och teorier som utvecklats inom semiotik, narrativ teori och genreteori. 13 : 

Från renhet till eklekticism: Modernismens renodlade stilmässiga ideal byts i 

postmodernismen ut mot en benägenhet att plocka element från olika texter och genrer för att 

sammanföra dem till något nytt. 

Från autencitet till reproduktion: Från synen att varje enskilt verk är unikt för den enskilde 

konstnären eller författaren, och värdesättande av det autentiska, blev reaktionen ett ökat 

intresse för återanvändning genom till exempel parodi eller pastish. 

12 

Lacey 2000: 142f. 

13 

Vi går inte in närmre på semiotik och narrativ teori i denna uppsats utan hänvisar till Jansson 2002. 

8

Från internationalism till kulturell särart: Där modernismen hade som vision att uppnå en 

slags universialism, ett neutralt stilideal som kunde appliceras oberoende av kulturella 

gränsdragningar, bejakar postmodernismen kulturell olikhet och särart. 

Från narrativitet till intertextualitet: Här handlar det om berättarlogik. Inom modernismen 

skall en berättelse bestå av klara logiska samband och en stor tydlighet. Inom 

postmodernismen bryts detta ner på det eklektiska vis som är genomgående i hela begreppet. 

Istället för att skapa en rak, logisk berättelse etableras en mer flytande meningsstruktur genom 

att låna in, referera och kombinera brottsstycken från andra texter. 14 

Postmodernismen kan även ses i ett flertal olika dimensioner och olika beroende på vilket 

akademiskt ämne man kommer ifrån, eller vilket samhälligt fenomen man vill betrakta. Olika 

teoretiker hävdar olika förhållningssätt och argumenterar för det ena eller andra. 15 För oss är 

det kulturella synsättet det som är aktuellt och relevant, så därför nöjer vi oss med att belysa 

begreppet ifrån den vinkeln. 

Postmodern kultur tenderar att vara reflexiv och egen-refererande. Det finns en stor 

medvetenhet om vad man knyter an till men det görs nästan alltid på ett distanserat och 

ironiskt sätt. 16 Det vanligaste stilgreppet i till exempel TV-program och reklamfilmer är dock 

inte parodi utan pastish. Man leker så att säga med konventioner för ”gamla”, kulturella 

utryck. Den amerikanske pratshowvärden David Letterman bygger till exempel ständigt sina 

skämt kring aktuella händelser. Förhållandet till händelsen i fråga finns endast till för att dra 

ett skämt om det i avslappnad, neutral ton och med en ganska självgod ”yeah, whatever” 

respons till det som refereras till. I en film som Pulp Fiction finns en nästan obeveklig 

reflexivitet men med ett nästan absurt distanserat, ironiskt perspektiv. 17 

”High theory was simply not equipped to deal with multilayered pop” Skriver Angela 

McRobbie. 18 Även andra teoretiker som Huyssen 19 är inne på samma sak, nämligen att 

postmodernismen växte fram ur popen. I denna stil fanns ingen plats för modernismens förakt 

14 Stycket bygger på Jansson 2002: 183-184. 

15 Stam 2000: 300-301. 

16 Stam 2000: 303. 

17 Ibidf. 

18 

McRobbie 1994: 3. 

19 

Refereras till av McRobbie 1994: 3f . 

9

av masskultur, och ett av postmodernismens mest framstående drag blev att utmana högt- och 

lågt-teorin om kulturen. 20 

I detta arbete kommer vi i vår analys av krönikor titta efter just ingredienser som ironi, 

reflexivitet, och refererande i ”lek” med läsaren. Vi har en föraning om att det i framförallt 

90-talet och framåt finns många postmoderna drag. Genom att titta efter dessa stilgrepp 

hoppas vi kunna se hur mycket postmodernismen eventuellt varit med om att förändra genren 

och/eller skapat en egen subgenre. 

3.3. Sammanfattning 

Genreteori och postmodernism är de teorier vi bygger vårt arbete kring. Tillsammans med de 

kriterier för stilanalys vi sätter upp i metodkapitlet kommer de även utgöra basen för vår 

innehållsanalys. Genreteorin är ju direkt relevant för att undersöka den subgenre av krönikan 

vi valt att kalla hest-krönikan och även för att från början definiera denna. Det genreteoretiska 

perspektivet är även ett bra verktyg för att titta på hur dessa krönikor förhåller sig i likhet eller 

skillnad mot äldre varianter, samt vilken utveckling dessa genomgått med tiden. Postmoderna 

drag visade sig vara ett viktigt innehåll i senare krönikor. Därför blev det närmast omöjligt att 

handskas med material från det senaste årtiondet utan att blanda in begreppet. 

20 McRobbie 1994: 14. 

10

4. Genrebeskrivning 

Vår modell för vad som beskriver hest-genren har vi gjort i två steg. Först tittade vi 

överskådligt på alla krönikor vecka 20 år 2000-2005 i kvällstidningarna. Sedan satte vi upp 

punkter som utifrån dessa första resultat, och även vår tidigare erfarenhet (krönikor vi läst 

privat utanför analys) särskiljde vissa krönikor från mängden. Utifrån dessa punkter plockade 

vi ut ett empiriskt material för mer djupgående analys från Expressen och Aftonbladet. Vi 

valde medvetet att ha med vissa som inte alls passade in i vår första beskrivning av genren, 

för att på så sätt kunna tydliggöra vad som var gemensamt och typiskt för de andra. Efter 

analys av dessa krönikor kunde vi förtydliga vår genrebeskrivning utifrån de svar vi fått. 

Namnet ”hest” står som vi nämner redan i inledningen för den hobbykanoniserande, 

egocentriska, slentrianrefererande tabloidkrönikan. Namnet är beskrivande för dessa 

krönikors innehåll, men förklarar inte helheten. 

Hest-genren har ett relativt stort krav på läsarens förkunskaper. Krönikören lägger sig ofta 

på en nivå över sin läsare där han eller hon kan raljera med sina kunskaper på ett skrytsamt 

sätt. Vi har valt att kalla detta ”von oben-nivån” i analysen. Vidare har den starka 

postmoderna drag som refererande, pastischerande eller ironiserande utan källa. Detta hör 

ihop med ”von oben-nivån” på så sätt att man måste vara insatt i ämnet eller krönikörens 

tidigare texter för att kunna förstå vad som syftas på. I metodkapitlet har vi satt upp fyra 

nivåer av pragmatisk hållning. Det vill säga på vilket sätt texten framför sin åsikt. Hest-genren 

hamnar under ”oargumenterad kanonisering” vilket betyder att krönikören fastslår sina egna 

subjektiva åsikter så som ”de rätta” utan att förklara varför. Stilnivån i dessa krönikor är ett 

oformellt tilltal direkt till läsaren. Detta passar dock in på många krönikor även utanför 

genren, men inom hest har man tagit ett steg till och skriver ofta som till en vän eller 

familjemedlem och drar sig inte för att bli i det närmsta privat. Genren behandlar ofta ett 

populärkulturellt ämne på ett distanserat sätt. 

11

5. Metod 

För att skapa oss en överblick av utbudet av krönikor i kvällspressen gick vi igenom samtliga 

krönikor som publicerats i Aftonbladet och Expressen under en specifik vecka (vecka 20) 

mellan 2000 och 2005. Det resulterade i en lista på skribenter som stilistiskt i större eller 

mindre grad stod ut från de övriga. 

Genom sökningar på mediearkivet och presstext på dessa skribenters namn breddades 

underlaget för undersökningen. Ur det stora material (sammanlagt några tusen träffar) som vi 

därigenom fick fram valde vi några som bra exemplifierar den genre vi vill illustrera. 21 

Genom stilanalyser på materialet både beskrivs en subgenre såväl som skillnaden mellan den 

och andra närliggande genrer. 

Tidningsprosa och kvällstidningsprosa är breda begrepp som omfattar flera olika genrer 

och stilar. Det gör även de texter som mer explicit uttrycker åsikter och som ryms inom 

tidningsprosan som krönikor, kåserier, recensioner och ledare. 

För att undvika att beskriva hestgenren i så generella ordalag att den blir för inkluderande 

och allmän ställer vi upp fem punkter där denna tydligt kontrasterar sig mot åsiktstexter i 

allmänhet och krönikor i synnerhet. 

5.1. Stilistik som vetenskaplig metod 

I Stil stilistik & stilanalys drar Peter Cassirer upp den definitionen av stil som hans 

stilanalysmetod baseras på. Han anger där stilen det som förhållandet mellan form, innehåll 

och effekt. Stilen omfattar då både vad som sägs, hur det sägs och vilken effekt det kan få på 

läsaren. 22 Metoden utgår från ett antal variabler i texten som systematiskt undersöks. 

Hur vet man då vilka variabler som är relevanta att beakta och vilken vikt de ska ges i 

förhållande till texten? Cassirer menar att det bara går att avgöra genom resultatet. Ger 

analysen tillfredsställande svar på de frågor man ställt till texten har man undersökt relevanta 

fenomen. 23 

21 För en mer grundlig genomgång av material och urval se kapitlet ”material”. 

22 Cassirer 2003: 32. 

23 Ibid s. 44. 

12

Stilistik som vetenskap har många förgreningar. Vilken man väljer att använda sig av beror 

på vad man vill åstadkomma med analysen. Det som är aktuellt här är framförallt två 

områden. Dels den distinktiva stilistiken där syftet är att särskilja texter från varandra och dela 

in dem i genrer och stilarter. 

Skillnaden mellan de två inriktningarna är inte särskilt stor. ”Den distinktiva stilistiken är 

till sin natur jämförande. Dess uppgift är att etablera vissa kategorier i vilka en viss text skiljer 

sig från (eller liknar) en viss annan text eller flera texter.” 24 Medan den deskriptiva stilistiken 

beskriver en enskild text och därför inte nödvändigtvis tar till vara på samma faktorer som den 

distinktiva. 

I sin metod för stilanalys beskriver Cassirer ett stort antal nivåer i texten som alla i viss 

mån skapar stilen. Oavsett om det gäller en deskriptiv eller distinktiv stilanalys är 

nivåindelningen relevant. 25 

Det som skiljer analyssätten åt är inte vilka nivåer i texten som undersöks utan snarare 

skälen till att man finner den ena eller andra nivån intressant. Genom att innehålla många ord 

som rör bilar skiljer sig inte en artikel i en motortidning från de övriga där, eller från 

motorjournalistik som genre. Om den däremot är skriven på ett sätt som skulle göra att min 

mormor klarade av att laga sin bil särskiljs den från genren i övrigt, rimligtvis genom bland 

annat språk, tydlighet, attityd till ämnet och ordval. För en mer generell stilbeskrivning är alla 

dessa drag relevanta. Därför är Cassirers analysnivåer tillämpbara oavsett vilken gren av 

stilistiken man ägnar sig åt. 

Den metod som används i uppsatsen baseras på en förenklad variant av Cassirers modell. 

Vissa stildrag, som en enkelhet i språket och att texten uttrycker en personlig hållning i fråga 

om något är sådant som förutsätts finnas i de personliga åsiktstexter som omfattar bland annat 

krönikor kåserier och ledare. För att särskilja hest från övriga krönikor och kvällspresstexter i 

allmänhet har vi riktat in oss på fem områden där dessa skiljer sig stilistiskt från varandra. 

1. Kravet på läsarens förkunskaper och skribentens inställning till ämnet 

Hur stort kunnande kräver texten av läsaren för att bli helt tillgänglig, och inom vilka 

områden? Det visar sig ofta på den lexikala nivån där vissa ord inte alltid är sådana att 

24 Cassirer 1970: 78. 

25 Cassirer 2003: 234-249. 

13

man kan förutsätta att de förstås av flertalet läsare. Orsaken till det är ofta ämnesvalet 

och hur skribenten förhåller sig till detta. Det skulle kunna sammanfattas med frågan 

om skribenten är förklarande eller ej? Det går att urskilja tre generaliserbara nivåer. 

Dels den elitistiska ”von oben”-nivån där skribenten snarast skryter om hur 

mycket han kan och vet. Det handlar inte att upplysa läsaren om ett svårt ämne utan att 

skribenten visar vad han vet och kan. 

Dels ser vi den variant där skribenten lägger sig på samma nivå som läsaren och 

endast diskuterar det som går att förvänta sig att flertalet är bekanta med. Om något 

inte faller inom den ramen så ger skribenten en kort beskrivning av ämnet. 

förklarande. 

2. Kåseriska drag 

Sist kan man också tänka sig, en kategori där innehållet är överdrivet enkelt och 

Det är ett område som kännetecknas av skämtsamma, lite raljerande drag. Trots att 

skribenten mycket väl kan se seriöst på sitt ämne så skrivs det på ett sätt som 

signalerar att inget går att ta på allvar. Det kåseriska omfattar också sådant som ett 

mycket oformellt språk. Det kan kännetecknas av att välja ord med lägre stilvalör som 

dom i stället för de eller dem. Skribentens egna mer okonventionella 

sammansättningar går också att räkna dit. 

3. Postmoderna drag 

En stor grupp av de stildrag som vi uppmärksammar är sådant som beskrivs som 

typiskt postmoderna i kapitlet om postmodernismen. I korthet är dessa huvudsakligen 

den refererande ”leken”, ironin och själreflektionen. 

4. Pragmatik 

Att krönikor är en typ av åsiktstexter gör att de alla förhåller sig personligt till sina 

ämnen. De ger explicit uttryck för en åsikt. Däremot finns många sätt att göra detta. 

Hur skribenten går till väga för att uttrycka sin åsikt och påverka andra är sådant som 

hamnar under den här punkten. Återigen går det att urskilja några generaliserbara 

varianter. 

En ledare utgår ofta från en politisk ståndpunkt i sin argumentation. En krönika 

är gärna argumenterande och försöker framföra sin åsikt genom att visa på alla små 

delar och indicier som pekar mot att åsikten är ”rätt”. 

14

Det hestgenren ofta använder är ett fastställande av ståndpunkter som inte går att 

argumentera emot. Skribenten påstår något utan att argumentera för det utan att hävda 

att åsikten är förankrad i något annat än honom själv. Då ämnet ofta är 

populärkulturella fenomen kan åsikten ses som en snabbkanonisering 26 eller ett 

förkastande av detta. 

Att det är på det sättet förklaras delvis av ämnet. I en postmodernt relativistisk 

värld är det svårt att argumentera för rätt eller fel utifrån givna ståndpunkter som delas 

av hela samhället och alla läsare. Då argumentationen rör sig runt populärkulturella 

fenomen där det inte finns någon helt ovedersäglig kanon ännu slås åsikten fast bara 

utifrån recensentens personliga åsikt. 

5. Det oformella tilltalet 

Även om vissa skribenter glömmer det har texter som publiceras oftast en läsare. Hur 

en skribent riktar sig till läsaren kan dock variera mycket. 

Tidningstexter i allmänhet och därför också många krönikor håller en viss 

distans till läsaren. De är mer formella i sitt språk och tilltal även om ämnet som 

behandlas är lättare. 

Hest vänder sig i tonen i tilltalet ofta direkt till läsaren. Eftersom den inte är 

direkt argumenterande utan väldigt ofta förutsätter ett medhåll och en igenkänning 

från läsaren har den ofta karaktären av att rikta sig till vänner. Språket och tilltalet får 

ofta karaktären av ett informellt samtal mellan bekanta. 

26 Kanonisering betyder i sammanhanget är ett upptagande i kanon, den samling av text eller musik som anses 

vara normerande och utgör den nödvändiga kulturella bakgrunden. 

15

6. Material 

Det urval av krönikor undersökningen baseras på uppfyller två grundkriterier. De är 

publicerade mellan 1/1 2000 och 1/5 2006 i Expressen eller Aftonbladet. Skälen är dels att 

genren är relativt sentida. Många av de skribenter som ingår har varit aktiva under hela 

perioden, andra bara under en kortare tid. Valet av tidningar är gjort på grundval att det är i 

kvällstidningarna som genren är livaktigast. Att inte GT eller Kvällsposten är representerade 

under egna namn beror på att de huvudsakligen publicerar samma krönikörer som Expressen. 

Tidningarna och perioden var en enkel gränsdragning. Vad som räknas som en krönika och 

inte är svårare? Som framgår av det historiska kapitlet är kvällstidningstexter i hög grad 

personligt hållna och flera av de skribenter som finns med i undersökningen skriver också i 

andra personliga genrer framför allt musikrecensioner (Bjurman, Virtanen, Nunstedt och 

Lokko). 

Det som skiljer ut krönikan från recensionen är ofta vinjetten. Stilistiskt skiljer sig 

recensioner och krönikor av samma skribent huvudsakligen genom att recensionerna 

behandlar en skiva en konsert eller motsvarande. I krönikan är det ett något bredare ämne. I 

övrigt kan skillnaden vara minimal. 

Att söka gemensamma drag mellan allt i kvällspressen vars vinjett säger ”krönika” är 

visserligen genomförbart men skulle inte särskilja en genre utan bara generalisera stildragen 

hos de samlade kröniketexterna. 

Genom en översiktsläsning av krönikor som publicerats under vecka 20 alla åren fick vi 

namnen på ett antal skribenter som passar väl in i genren och vilka kan sägas skriver inom 

den. Dessutom resulterade det i några namn som har tydliga influenser och spår av genren 

men som på det ena eller andra sättet avviker på ett betydande sätt. Till sist gav det också ett 

stort urval av namn som visserligen skriver sådant som har likheter med Hest men bara genom 

att de är explicita uttryck för personliga åsikter på redaktionell plats i kvällspressen. 

Av de som passar bra in i genren finns Fredrik Virtanen, Per Bjurman, Anders Nunstedt, 

Andres Lokko och Filip Hammar. De vars krönikor har stora likheter med genren men som 

ändå inte riktigt passar syns Ebba Von Sydow, Quetzala Blanco och Johan Hakelius. De är väl 

värda att få ingå i undersökningen då de utgör gränsområdet för genren. 

För att kunna visa att uppsatsens metod är relevant och resulterar i en genreindelning som 

inte inkluderar för mycket finns även Cecilia Hagen och Jan Guillou med i undersökningen. 

16

De får kontrastera mot de andra. Att de är med ska inte på något sätt förstås som att vi 

försöker inkludera dem i genren, tvärt om. Att ta med dem resulterar också i en mer 

läsarvänlig framställning då de många gånger får exemplifiera vad som inte menas med Hest. 

Bara att göra urvalet av material innebär en gränsdragning mellan genrerna eftersom det 

redan där dras upp flera genregränser. Därför är det första urvalet viktigt och utgör de möjliga 

ramarna för det fortsatta arbetet. 

17

7. Historisk översikt 

Att skissa den historiska bakgrunden till det som i dagligt tal går under benämningen krönika 

är av flera skäl ett svårt och osäkert projekt. För det första är forskningen på området relativt 

tunn och den här uppsatsen inte platsen för den omfattande presshistoriska forskning som 

skulle behövas. För det andra framgår av det som ändå finns skrivet att de ”lättare” texter som 

krönikan hör till benämns olika under olika historiska perioder. Det som kallas krönika vissa 

år har stora likheter med det som under en annan period kallas kåseri eller till och med 

kolumn. Den beteckning som använts vid de olika tillfällena speglar inte innehållet tydligt. 

För diskussionen nedan är det viktigt att veta att som framför allt Fernberg 27 använder 

orden kåseri och kåsera omfattar de i någon mån alla lättare, mer personligt hållna 

tidningstexter. 

Precis som framgår av analysavsnittet förändras också typen av innehåll i krönikorna över 

tiden. Är skvaller populärt under en viss epok blir kanske politik eller kultur populära ämnen 

några år senare. Det stämmer också överens med påståendet att genrer inte är statiska över tid. 

Följande avsnitt är skrivet utifrån premisserna att linjerna i framställningen blir grova och 

att det inte enbart går att följa det som vid ett godtyckligt tillfälle kallas krönika för att föra 

den historiska diskussionen. 

Som med mycket annan historieskrivning är också nutiden det minst utforskade. Därför 

blir sambanden otydligare och bristen på grundligare forskning större och större ju mer vi 

närmar oss idag. 

I Kåseristil redogör Magnus Fernberg för kåseriets bakgrund. 28 I den franska tidningen 

Journal de Débats skapades år 1800 en speciell avdelning för lätt material, som kåserier och 

kultur, men genren går längre tillbaka. I början av 1700-talet publicerades kåseriliknande 

essäer i dagstidningar i Storbritannien. I Sverige var Olof Von Dahlins essäer i Then Swänska 

Argus tidiga föregångare för det som skulle utvecklas till kåseriet. 29 

27 

Fernberg 2004: 36-38. 

28 

Fernberg 2004: 33f. 

29 

Ericsson 1974: 7ff. 

18

Den som av Ingemar Unge utses till ”[D]et svenska kåseriets fader” 30 är dock Oscar Patric 

Sturtzen-Becker med signaturen Orvar Odd i Aftonbladet från 1860. Han raljerade måndagar 

över aktuella händelser under rubriken Memoir öfver den förlidna veckan. 31 

Nationalencyklopedin beskriver krönika som en ”översikt över händelser och företeelser i 

samtiden” 32 . Sturzen-Beckers kåserier som alltså rör aktuella händelser ”den förlidna veckan” 

har därigenom klara likheter med en renodlad krönika enligt NEs definition. 

Fernberg hävdar dock att det är först efter 1870 som krönikan som form verkligen får fäste 

i Svensk press. Han diskuterar krönikan som en form av ”kåseri utan humor” och beskriver 

den som att ”[m]an registrerade det som hänt under senaste tiden, ofta utan djupare analys 

eller sammanhang. I allmänhet handlade det om nöjen, stadsliv och skvaller.” 33 Gränsen 

mellan kåseriet och krönikan var oskarp och kända kåsörer fungerade också som krönikörer. 34 

Under 1900-talets första decennier utkristalliserade sig den moderna kåserigenren med 

inslag av ironi, satir och crazyhumor och skiljde sig ytterligare från krönikan som saknade 

humor. Av Fernbergs framställning framgår att den typen av kåseri och krönikor är den 

huvudsakliga platsen för en explicit författarnärvaro och ett personligt/privat språk i den 

svenska pressen fram till slutet av 60-talet. 

Strömningarna i det sena 60-talet förde med sig att tidningsprosan blev mer personligt 

hållen och reportrarna i större utsträckning närvarade även i nyhetstexterna. Kåseriernas 

position som de enda personligt hållna texterna blev utmanat. Det område de hade som tydligt 

särskiljde dem från den övriga nyhetstexten minskade och de sjönk sakta i popularitet. 

Under 80-talet införde svenska tidningar det som Fernberg efter amerikansk förebild kallar 

kolumner. 35 Som begrepp betraktat är kolumn besvärligt. Fernberg menar att dessa är 

personliga och kåserande till sin stil och regelbundet återkommande men skrivs av personer 

utan journalistisk bakgrund. 36 

Nationalencyklopedin i sin tur beskriver kolumn snarare som ett samlingsnamn för 

regelbundet återkommande åsiktstexter i dagspress med ursprung i den amerikanska 

30 

Unge 1999: 9. 

31 

Ericsson 1974:. 7. 

32 

Nationalencyklopedin ”Krönika”. 

33 

Ericsson 1974: 25f. 

34 

DSHP II 2001: 313f och 336f. 

35 

Fernberg 2004: 38. 

36 


19

pressen. 37 Med Fernbergs definition riskerar man att exkludera en stor grupp skribenter som 

inte har det raljerande och humoristiska inslaget. 

Även påståendet att det var på 1980-talet som kolumnerna infördes i svensk press är 

tveksamt. 1975 hade expressen spalter där regelbundet återkommande skribenter som Olle 

Svenning 38 , Stig Sjölin 39 och Åsa Moberg 40 uttryckte åsikter om aktuella händelser. 

Oavsett vilket sätt man ser på kolumner, som en ny form eller som ett anglosaxiskt 

inspirerat ord för det som dittills hetat krönika eller kåseri går huvudpunkten i Fernbergs 

argumentation fram. Textmängden med ett personligt innehåll i den svenska pressen ökar mer 

och mer under 1980-talet. Det innebar en ökning av det personliga innehållet i tidningarna 

med flera nya röster men det han kallar för ”professionella kåsörer” 41 fick en allt mindre 

betydelse. 

Idag talas det sällan om kåserier utan snarare om krönikor. Definitionen av krönikan som 

ett kåseri utan humor har idag också mist lite av sin relevans. Många av de texter som 

förekommer i undersökningen innehåller en god dos humor. Däremot syns inte den 

amerikanskinspirerade crazyhumor som Fernberg nämner som karaktäristiskt för kåseriet. 42 

Ett rimligt antagande är att det är bland annat i reaktion mot den som det, humor till trots, idag 

kallas för krönikor. 

Det är vanskligt att följa texttypens historiska utveckling längre fram i tiden än så. Det visar 

ändå den grund ur vilken det som i den här uppsatsen kallas för krönika växt fram. Väljer man 

att se det ur ett lite större historiskt perspektiv skulle termen lika gärna kunna vara kolumn 

eller kåseri. 

37 

Nationalencyklopedin ”Kolumn”. 

38 

Expressen 12/5 1975 & 5/5 1975. 

39 

Expressen 8/5 1975 & 15/5. 

40 

Expressen 13/5 1975 & 4/5 1975. 

41 


42 


20

8. Analys 

Vi kommer att inleda detta kapitel med att relativt kortfattat gå igenom de krönikörer som vi 

valt att ha med i analysen en och en. Dessa är: 

Per Bjurman – Aftonbladet 

Quetsala Blanco – Expressen 

Filip Hammar – Aftonbladet 

Andrés Lokko – Expressen 

Jan Guillou – Aftonbladet 

Cecilia Hagen – Expressen 

Fredrik Virtanen – Aftonbladet 

Johan Hakelius – Aftonbladet 

Ebba von Sydow – Expressen 

Anders Nunstedt - Expressen 

Stiltypiska drag, vad som skiljer, binder samman krönikorna med andra i urvalet, pragmatisk 

nivå, postmoderna drag och på vilken nivå till den gemene läsarens kunnande texterna ligger, 

är saker vi tittat på. Detta finns noggrannare beskrivet i metodkapitlet. Andra steget i analysen 

blir att titta på dessa resultat i en helhet. Det vill säga vad de här krönikorna gemensamt säger 

om genren, och då framförallt hest-krönikan som subgenre. Sista steget i analyskapitlet blir att 

härleda hest-krönikan bakåt i tiden genom att göra nerslag en bestämd vecka 1975, 1985 och 

1995. 

21

8.1. Nutida krönikor 

Per Bjurman –Aftonbladet 

Bjurman är i grund och botten en musikrecensent, och det märks. Hans stil är något av ett 

typexempel på den subgenre vi valt att skriva om. Den har starka postmoderna drag, 

oargumenterade, fastslagna åsikter och ett ovanifrånperspektiv till den gemene läsarens 

kunnande. Stilnivån är ett mycket oformellt tilltal, på sina ställen nästan som brev till bekanta 

där han skriver både om, och till, vänner eller familj. Detta gör att du som läsare inte bara 

behöver ha koll på de musiker som ”namedroppas” allt som oftast, utan du behöver även vara 

väl bekant med Bjurmans tidigare krönikor för att veta vem som är vem, eller vad, när han 

refererar till dessa personer, ofta endast med deras smeknamn. Recensentdelen märks tydligt i 

hans sätt att fastslå, eller hobbykanonisera, sina egna subjektiva åsikter om musik eller annan 

populärkultur, utan att argumentera för varför. Det som om möjligt skiljer sig från att vara 

mitt-i-prick på hest-krönikan är just blasédelen. Bjurman tar musiken på största allvar och 

”von oben” perspektivet tar sig snarare uttrycket av allvetande musiknörd som inte har tid och 

plats att i varje krönika underrätta den oinvigde. Vi har i de texter vi analyserat inte märkt av 

någon ”yeah, whatever” förhållning i övrigt. Förutom refererandet finns gott om andra 

postmoderna drag som: pastish och igenkänning. Bjurman bygger till exempel vid ett antal 

tillfällen upp sin krönika kring någon låttext eller trycker in enskilda rader som är tagna från 

någon film- eller TV-seriereplik. 

Quetsala Blanco – Expressen 

Detta utrymme i analysen skulle lika väl kunna behandla Karolina Fjällborg 43 i Aftonbladet. 

De skriver om precis samma saker och på ungefär samma sätt, nämligen kändisar, dokusåpor 

och övrigt så kallat skvaller. ”Krönikorna” är inte så mycket krönikor som en tillhörande bit 

brödtext med subjektiva åsikter till den topplista (inne eller ute, barometer på de för tillfället 

mest uppskattade doku-såpadeltagarna) som står i fokus. Det är relativt svårt att fastställa 

genre på detta. Måhända för att det är en ganska så ny stil. Det finns vissa likheter med hestgenren 

men här saknas den ryggsäck av kunskap i ämnet som är tydlig hos de krönikörer som 

kommer från musikrecensentavdelningen. Detta gör att det inte finns möjlighet till någon 

43 Se exempelvis Aftonbladet 16/5 2006 

22

”von oben” nivå i förhållande till läsarens kunskaper. Den enda förkunskap du behöver är att 

ha sett gårdagens avsnitt av exempelvis ”Big Brother”. Det tar även bort de postmoderna 

dragen av pastish och refererande. Självklart refereras det till TV-programmet eller 

”kändisen” som texten behandlar, men inte på ”lek med läsaren” sättet som vi beskriver som 

postmodernt i teorikapitlet. De drag som finns kvar är: blasédelen, ämnet behandlas inte som 

något viktigt, och den oargumenterade kanoniseringen (exempelvis att X i ”let’s dance” är 

sämst). Dessa krönikor framstår därför som en lightversion av hest-krönikan. De lodar aldrig 

djupet på sitt ämne utan blir till små subjektiva åsiktsparanteser med kort bäst-före-datum. 

Filip Hammar – Aftonbladet 

Philip Hammar skriver till skillnad från många andra vars krönikor vi undersökt inte så tydligt 

i en tradition av musikrecensioner. Visst syns en god del av populärkulturella referenser i 

vissa krönikor, exempelvis när han diskuterar Michael Moores Bowling for Columbine 44 eller 

när Elvis fetma får utgöra basen för ett skämt. 45 Dock är båda dessa företeelser så pass 

omtalade och kända att det inte är en liten ”elit” förunnat att förstå syftningarna. 

Det som är starkt hos Hammar är däremot ironin och de kåseriska dragen. Ironisk är han 

nästan hela tiden. Ett exempel är där han beskriver vilken ”höjdarproduktion” en musikal 

måste vara genom att räkna upp alla halvt bortglömda, men aldrig ansedda skådespelare som 

är med i den. 46 Ett annat bra exempel är en krönika där han med utgångspunkt i 

”pizzakulturen” försöker belysa skillnader mellan småstäder (Köping) och storstäder 

(Stockholm). Ironin blir dubbeleggad och det är svårt att vara riktigt säker på om han hånar 

småstäderna och deras ”uppgivenhet” eller faktiskt tar deras parti. 

I sin ton vänder han sig ofta direkt till läsaren och det som skrivs bygger ofta på ett 

igenkännande från läsarens håll. I de mer själrefererande delarna så använder sig även 

Hammar av mediehändelser som en bas för skämt. 

44 

Aftonbladet 30/5 2003. 

45 


46 


23

Andres Lokko – Expressen 

Lokkos krönikor är ett bra exempel på vad vi menar med hest-krönikan fast minus blasédelen. 

Han har ett enormt kunnande om musik och hållningen är snarare att ämnet är viktigt. Fast på 

postmodernt manér får det inte behandlas på för stort allvar. Detta gör att hans krönikor oftast 

går mer på djupet på det de behandlar, utan att för den sakens skull analysera. På sina ställen, 

oftast de musikrelaterade, finns mycket refererande utan källor och en tämligen stor portion 

ironi. Det sistnämnda är även det något som särskiljer Lokko, nämligen humorn. Även om 

andra krönikörer i denna analys kan komma med humoristiska tilltag de med, så är det mycket 

mer genomgående hos Lokko. Han ingår ju även i humorgruppen ”Killinggänget” och har 

bland annat producerat det kanske mest postmoderna musik-humor-programmet i svensk 

television; ”Rock” 47 . Texterna ligger på en diskuterande nivå med läsaren, men då de, 

återigen postmodernt, lägger sig på en hög nivå som kräver diverse förkunskaper av läsaren 

får man ändå betrakta dem som det vi kallar ”von oben”. Den pragmatiska nivån kan bara 

hamna under oargumenterad kanonisering. Även om texterna ibland kan argumentera för 

varför den artisten, eller den TV-serien, är bra så finns det lika många exempel då detta anses 

som självklart. Summerande och exemplifierande finns det tre genomgående punkter i Lokkos 

krönikor: Musik, postmodernism och humor. 

Jan Guillou – Aftonbladet 

Jan Guillou skiljer sig kraftigt från de övriga och hör inte till hest-krönikörerna. Det finns 

dock vissa likheter, men att hans krönikor diskuteras här är framförallt för att de ska belysa 

skillnaderna. 

Guillou diskuterar även han gärna mediehändelser (Dit räknas här även bokproduktion) 

men hans krönikor kopplar mycket starkare samman sakfrågan med dess samhälleliga 

konsekvenser. Man skulle kunna säga att frågan om vilken effekt det publicerade får i 

samhället är genomgående. 

Han använder sig också av en mer traditionell argumentation för den sak han driver. Han 

utgår från en ganska allmän åsikt för att sedan gå vidare med mer svårsmälta argument som 

följer av det som lagts som grund. Att Guillou tar ställning för eller emot något kommer mest 

fram genom hans användande av öppna positionsmarkörer som ”Vilket är nys”. Att han slår 

fast saker som att ”den journalistik som bedrivits kring Tumbamålet och Knutbyhärvan är ett 

47 Blomqvist & Egefur 2004. 

24

ent hån mot pressetiken” visar på likheten mellan positionen till ämnet, läsaren och 

skribenten med hest-krönikan. Skillnaden är snarast i ämnesval där, återigen, Guillous bas 

finns i samhällsfrågorna. 

Tonen mot läsaren är inte så direkt och väldigt sällan familjär. Den kan snarast beskrivas 

som målinriktat argumenterande. Det han däremot gärna gör är att framhålla den egna åsikten 

som bäst och gärna bättre än ”folk” och ”medier” eller en ”stolle” 48 , men även en doktor i 

statskunskap. 49 


Cecilia Hagens texter skiljer sig på många sätt från övriga vi har analyserat, just för att inte 

heller hon inte passar in i subgenren. Hennes stil är mer klassisk krönika och det finns vare sig 

postmoderna drag, ovanifrånperspektiv eller oargumenterad hobbykanonisering. Hennes 

pragmatiska nivå är snarare ”berättande” än de vi letat efter och förvisso har även hon ett 

oformellt tilltal till läsaren, men på en mycket mindre utbredd nivå än de inom hest-krönikan. 

Det som är intressantast i analysen av Hagens texter är det fallet då hon skriver om teater 50 . 

Denna kulturform är på många sätt jämförbar med musik, film och TV som andra av våra 

krönikor behandlar, men här är hela förhållningssättet annorlunda. Det finns inga spår av 

recenserande eller de postmoderna dragen refererande/pastisherande. Om detta är ett resultat 

av Hagens stil på att skriva krönikor eller skulle kunna förklaras med högt- och 

lågtteoretiserande av kultur låter vi vara osagt. Det faller utanför ramen av den här uppsatsen 

och vi kan därför bara konstatera att det skiljer sig från förhållningen som står att finna hestgenren. 


I sina krönikor håller Fredrik Virtanen en uttalat elitistisk linje. Ett gott exempel är krönikan 

”Snobbar bär landets kulturliv” 51 . Referenserna är hit och dit, personliga och opersonliga, täta 

och ofta kryptiska och svårdechiffrerade. Det finns gott om enskilda rader som ”Barn har 

48 Aftonbladet 16/05 2004 och 22/2 2004. 

49 

Aftonbladet 21/8 2005. 

50 

Expressen 20/12 2001. 

51 


25

ingen känsla för kvalitet” 52 som refererar till mer eller mindre välkända ”one-liners”. 53 Men 

även hälsningar av mer personlig karaktär som ”På måndag börja Olla jobba. Skönt” 54 finns 

det gott om. Virtanen slänger sig med en hel del populärkulturellt ”namedroppande”, 

exempelvis då han redogör för den långa lista av mer eller mindre kända svenskar som 

kommer att få vackra nekrologer när de dör. 55 

Att Virtanen inte drar sig för att oargumenterat berätta vad som är rätt och fel är hans 

återkommande ”inne”- och ”utelistor” goda exempel på. Där listar han i huvudsak kulturella 

fenomen som utan omsvep betecknas som ”rätt” eller ”fel”. 

Som man kan ana av de personliga hälsningarna i texten är den också väldigt personligt 

riktad till läsaren. Det finns inte ett ”du”-tilltal men att så mycket utgår från Virtanen själv och 

hans familj och vänner gör att innehållet, trots att det ofta handlar om kulturella fenomen får 

en tydligt familjär prägel. Dessutom har han mycket av vad man skulle kunna kalla för 

”vardagsbetraktelser”. Det är ett monologliknande samtal till en nära vän. Virtanen har idag 

en av Sveriges mest besökta bloggar men även hans krönikor har känslan av dagbokskaraktär 

där man bäst förstår vem eller vad som syftas till om man hängt med en stund. 

Johan Hakelius – Aftonbladet 

Hakelius skriver snarare kåserier än krönikor. Hans stilgrepp är att behandla något litet, ibland 

minimalistiskt, dagsaktuellt ämne från ett ”tjurig gubbe”-perspektiv. Förvisso refererar han 

därför ofta till andra mediehändelser eller populärkulturella fenomen, men i skenet av 

kåseriskt raljerande snarare än som ett postmodernt grepp. Stilnivån och tilltalet är direkt till 

läsaren, men då det känns som att Hakelius ständigt skriver genom ett påhittat alter-ego (den 

tjuriga gubben) 56 skapas ändå en viss distans till både läsare och ämne. Hakelius krönikor 

ingår alltså inte i hest-genren även om där finns gemensamma nämnare som att han ibland 

ironiserar eller fastslår subjektiva åsikter oargumenterat. 

52 


53 

Denna mening sades av dam ur borgarklassen angående barnarbete, och har blivit flitigt spridd. 

54 


55 


56 

Detta kan vi naturligtvis inte ta för givet. Måhända är Johan Hakelius precis såhär. 

26

Ebba von Sydow – Expressen 

Att Ebba von Sydow finns med i den här uppräkningen kan ses som oväntat. Stilmässigt har 

hon vissa likheter med hest-krönikan medan hennes läsekrets troligtvis är något yngre är de vi 

har diskuterat hittills. 

Von Sydow är återigen en vän av att lista bra och dåliga saker utan att argumentera för vad 

som egentligen placerar dem i respektive kategori. 57 

Det rör sig om ämnen som mode, populärmusik och mediahändelser. Däremot försöker 

hon inte tillhöra den lilla skara av konnässörer som känner till filmerna, kläderna eller banden 

långt innan de får sitt genomslag. Hon nischar sig snarare som den som talar om vad som är 

trend. ”Tänker jag ta upp tennisen bara för att det är trendigt? Självklart, för trender är kul” 58 . 

Det övergripande ämnet för von Sydow är livvstil, på samma sätt som för huvuddelen av hestkrönikörerna. 

Det är dock en annan sorts livsstil. Inte desto mindre är hennes del av referenser 

till populärkultur stort. Skillnaden är att det rör det sig om sådant som är mer allmänt känt 

som exempelvis Paris Hilton (Simple life), Britney Spears och Beverly hills 90210. 

Anders Nunstedt – Expressen 

Anders Nunstedt visar tydligt sin bakgrund som musikrecensent. Han slår ofta fast bra eller 

dåligt, bättre eller sämre än tidigare. Men förhåller sig väldigt personlig till sina läsare. 

Hans ämnen är samlade kring populärmusik fast tendenserna till att namedroppa okända 

artister är svagare än hos till exempel Virtanen, Lokko eller Bjurman. Mycket av det han 

nämner är sådant som, i stunden det publiceras, kan antas vara välkänt för de flesta. 

Exempelvis artister som deltagit i melodifestivalen. 

Kombinationen av att vara personlig med läsaren och att diskutera allmängods gör att 

Nunstedt håller sig på en nivå mycket nära sina läsare. Hans lite snällare stil innehåller dock 

inte den skrytsammare ”von oben”-nivån till läsarens kunnande som återfinns hos mera 

precisa exempel på denna slags krönika. Han slänger sig inte heller med referenser, 

ironiserande eller pastisher till, för den genomsnittlige läsaren, udda saker som är svåra att 

relatera till. På det stora hela befinner sig Nunstedt lite i utkanten av hest-krönikan, och han 

har med nöd och näppe kvalat in där. 

57 

Expressen 11/04 2003. 

58 


27

8.2. Genreöversikt 

En genremässig text är alltså både likadan och olik den genre den tillhör, som vi skrev redan i 

teorikapitlet. 59 Detta stämmer väl in även på hest-krönikan. Bland de undersökta krönikörerna 

kan vi fastställa vissa stilgrepp som är talande för genren, men de har alla olika mycket och 

lite av dessa ingredienser. För att exemplifiera så har Filip Hammar ont om musikreferenser 

men istället gott om ironi. Andrés Lokko mycket av båda dessa saker, men går djupare in i 

sina ämnen och förhåller sig inte alls lika ytligt till dem som exempelvis Blanco eller von 

Sydow. Virtanen har mer av blasédelen än Bjurman, annars är dessa två de som står varandra 

närmast i stil. De är, vilket framgår i deras texter, även nära vänner, så likheterna kan kanske 

härledas till det. Exemplen kan göras många, men det dom pekar på allihop är att dessa 

krönikor är både likadana och olika. Cecilia Hagen, Jan Guillou och Johan Hakelius ingår inte 

i denna genre men var givande att ha med som förhållningspunkter för de övriga.. 

En bit in i analyserandet blev det tydligt att recensionsjournalistik var en stor komponent 

av hest-krönikan. Många av de krönikörer som passar in i genren är, eller har varit, 

musikrecensenter, och krönikorna handlar påfallande ofta om musik. Detta stämmer bra 

överens med den starka förekomsten av postmodernism då den vanligtvis går hand i hand med 

populärkulturen. 60 Men varför det är just musikjournalister som är i majoritet i denna 

subgenre och inte till exempel filmrecensenter har vi inte funnit något svar på. 

Hest-krönikan påminner mycket, med sitt direkta tilltal och ibland nästan dagboksaktiga 

form, om nutidsfenomenet bloggar. Tittar man till exempel på Fredrik Virtanens blogg som är 

en av de mest lästa i Sverige så återkommer många av de stildrag han använder sig av i sina 

krönikor. Då bloggar bygger just på att vara som små subjektiva vardagsbetraktelser är 

likheterna inte förvånande. Förvisso finns det förmodligen lika många olika stilar på bloggar 

som det finns människor som skriver dem, men på det stora hela är likheterna i uppbyggnad 

ganska träffande. 

Alla genrer är i ständig förändring, så även hest-krönikan. Två exempel visar tydligt på 

detta. Det första är att de postmoderna inslagen blir mindre och mindre. Filip Hammar och 

Andrés Lokko hade båda tydliga sådana i form av ironi och pasticherande, men ingen av 

dessa skriver kontinuerligt krönikor längre. Både hos Bjurman och Virtanen fanns det både 

fler och tydligare sådana inslag i äldre texter. Det finns fortfarande relativt gott om 

59 

Lacey 2000: 226. 

60 

Se bl.a McRobbie 1994: 3 eller gå tillbaks till teorikapitlet. 

28

efererande utan hänvisning, men i de äldre texterna var det mer genomgående och en större 

stilmarkör att slänga sig med namn, händelser med mera och den som förstod, förstod. Det 

andra exemplet är de yngre och nyare krönikörerna. De texter vi har analyserat, Blancos och 

von Sydows, saknar tydlig postmodern stil. Bägges ämnen är vad man skulle kunna benämna 

som ”superytliga” (dokusåpor, kändisar och överklassmode) och där tycks inte finnas någon 

plats för ”namedropping”, pastich eller refererande. Däremot har blasédelen fått en större 

plats. Det är en stor stilmarkör på dessa krönikor att det ska vara så lättsamt som möjligt. Den 

pragmatiska nivån, oargumenterad kanonisering, och det oformella tilltalet finns dock kvar. 

Eventuellt bryter den här sortens krönika av så mycket från de andra att det är, eller kan bli, 

en egen subgenre. Men den är ännu så pass ny att det får framtiden utvisa. 

Hest-krönikan är mer vanligt förekommande i Aftonbladet än i Expressen. Den enda 

Expressen-krönikör som passar väl in i genren är Andrés Lokko, medan den är representerad i 

Aftonbladet av både Virtanen, Bjurman och Hammar. Även i den tillbakablickande delen av 

analysen på 80- och 90-tal syns det tydligt att genren har större spelrum i Aftonbladet. 

8.3. Framväxten av genren 

Vi gör med det här kapitlet inget anspråk på att hitta den absolut första förekomsten av olika 

stildrag vare sig i kvällspressen, eller någon annan stans. Frågeställningen som är vägledande 

för kapitlet är när är det möjligt att påstå att ett drag är tydligt som en del av tidningsspråket. 

Därmed syns också ungefärligt hur genren växt fram. 

Metoden har varit att undersöka Expressen och Aftonbladet från tre olika veckor, 1 – 7 maj 

1975, 1985 och 1995. Om något beskrivs som ett återkommande eller generellt inslag i någon 

tidning antas det utifrån förekomsten den veckan. Då något enskilt inslag varit av större 

intresse som Aftonbladets bilaga ”Ung” har flera veckor samma år dragits in i 

undersökningen. Då hänvisas särskilt till det datum det gäller. Det huvudsakliga intresset för 

undersökningen är om det varit möjligt att se tendenser till något av de stildrag som definierar 

genren. 

Kapitlet är disponerat så att det är möjligheten att följa dessa drag som fått styra texten. I 

det första avsnittet beskrivs var den personliga stilen och det familjära tilltalet kommer från. 

Nästa avsnitt behandlar tendensen att fastslå och kanonisera saker utan någon argumentation 

eller förklaring och även den återkommande ”namedroppingen”. Det sista avsnittet tar upp de 

29

postmoderna dragen. Framför allt ironin och distansen till ämnet, den blasé hållningen, blir 

centrala. 

Precis som man idag kan se att Aftonbladet är den tidning där hest-krönikan förekommer 

mest är det också där som det tydligast går att se hur genren vuxit fram. Intentionen i följande 

kapitel är att exemplifiera med avsnitt ur både Aftonbladet och Expressen. Det framgår därför 

inte tydligt att tendenserna finns i god mängd i båda tidningarna men, så vitt det gått att se, 

något rikligare i Aftonbladet. 

8.3.1. Personligt och superpersonligt 

Den personliga stilen är lätt att följa och dyker upp på flera platser. I veckan från 1975 finns 

signaturen Cellos kåseri som exempel. 61 Han skrev där om latrinavgifter och hur onödigt det 

är att solen skiner när Björn Borg spelar match. Tidningarna innehöll vid alla 

undersökningstillfällen sidor med lättare material som rykten, skämt, skvaller och småsaker. 

Detta samlades under några olika vinjetter. I Expressen 1985 var den ”Folk”. Lättare 

lokalnotiser blandades där med kuriosa. Under vinjetten ”Bekantas bekanta” i samma tidning 

förekom ett liknande material 1975. Sidorna var nöjesinriktade och skvallertäta. 

I Aftonbladet fanns motsvarande utrymmen både 1975 och 1985. ”Innerspalten” var en 

blandspalt i början av tidningen, strax efter ledarsidan. Där förekom ett flertal kortare inlägg 

av varierande karaktär. Vissa kommenterade någon politisk händelse medan någon annan tog 

upp något kuriöst. Nöjes och skvallersidan hette både 1975 och 1985 ”Folk i farten”. Det som 

är noterbart är att den i sitt innehåll gått från att 1975 bestå av både skvaller, nöjesartiklar, 

korta kåserande texter och liknande material, till att tio år senare vara en mer renodlad 

skvallersida där kändisskandaler var det huvudsakliga ämnet. 

Aftonbladet hade även 1985 en insändarsida med ett ledarliknande kåseri under vinjetten 

”Ett ögonblick redaktörn”. Där skrev Ingemar Lyshag med ett väldigt personligt tilltal. Det 

kunde röra sig om en monolog riktad direkt till en enskild läsare. Visserligen var ämnet 

intressant för en större grupp men tilltalet var ofta riktat till den enskilde. 62 

61 


62 


30

Det sidorna, trots sitt ganska blandade innehåll, har gemensamt är en liknande stil. Den är 

företrädelsevis enkel, lite pratig och med en låg stilnivå. Ibland syns också det 

superpersonliga där skribenten verkar tala till en nära vän om någon liten sak som just 

inträffat. Sidorna är dagligen återkommande och varken innehåll eller stil varierar mycket 

mellan dagarna. Anmärkningsvärt ofta är innehållet dessutom osignerat eller bara signerat 

”redaktionen”. Det går utifrån det undersökta materialet att sluta sig till att dessa stildrag är 

väl etablerade i kvällspressen redan för 30 år sedan. 

8.3.2. Fastslående av åsikter och namedropping 

Fastslåendet av åsikter utan att argumentera för dem går även det att följa bakåt i tiden. 

Eftersom flera av de skribenter som tydligast skriver inom hest-genren har sin bakgrund som 

populärmusikskribenter faller det sig naturligt att söka bakgrunden i recensioner av 

populärmusik. En översiktlig undersökning av sådana recensioner visar också att det är ett 

möjligt ursprung till den stadigt återkommande ”namedroppingen”. 

1975 syntes Jan Gradvall som poprecensent i Expressen. 63 Han talade om vad som var bra 

och dåligt samtidigt som han exemplifierade det han försökte förklara med hjälp av andra mer 

kända band och skivor. På ett liknande sätt skrev Tommy Rander samma år i Aftonbladet. 64 

Tidningen hade vid den tiden en regelbundet återkommande sida ”popsidan” som behandlade 

populärkultur, främst musik. Randers krönika är pratig och refererar mycket till olika musiker. 

Här har refererandet inte alls samma tydligt pragmatiska funktion som hos Gradvall utan 

Rander har referenser som mer visar på hans egen pålästhet än hjälper läsaren att förstå. Han 

nämner exempelvis Buddy Miles för att i förbifarten säga att det är Jimi Hendrix trummis. 

I recensionsgenren finns inbyggt att det fälls värderande omdöme. Det var inget nytt eller 

anmärkningsvärt 1975. 65 Tomas Forser menar dessutom att recensionen i sig är ”inskriven i 

massmediernas dramaturgiska krav och järnhårda lönelag” 66 Det visade 1975 och 1985 sig 

genom att populärkulturrecensioner i båda tidningarna var mycket korta, i extremfallen bara 

någon spaltcentimeter. Med recensionen kom nästan alltid ett sifferbetyg. På ett så litet 

63 


64 


65 

Jfr Forser 2002:13-20 för en diskussion om vad en recension är. 

66 Forser 2002:20. 

31

utrymme är det av förståeliga skäl svårt att göra en nyanserad och djuplodande analys av det 

som recenseras. Innehållet anpassades till utrymmet och tidningens krav. Därmed begränsades 

recensionen också till ett omdöme och ibland en jämförelse med något annat, en referens. Det 

fanns inte utrymme att argumentera eller förklarande belägga den egna åsikten på något annat 

sätt. Det slogs helt enkelt fast hur bra eller dåligt något var på en skala, oftast mellan ett och 

fem. 

Det är få skillnader man kan skönja i recensioner av populärkultur mellan 1975 och 1985. 

Det mest markanta är att utrymmet för ämnet ökar. Från en sida 1975 hade båda tidningarna 

1985 flersidiga nöjesavdelningar där populärkulturen gavs ett stort utrymme. I Aftonbladet 

från1985 märks också bilagan ”Ung”. 67 

”Ung” är värd att återkomma till senare i kapitlet. För stunden räcker det att notera att 

fastslagandet av åsikter utan argumentation växer där. Det finns till exempel en ”innelista” 

och en ”utelista”, något som är rikligt förekommande idag. Dessa listor slog enkelt fast vad 

som var bra och dåligt bland olika fenomen som inte nödvändigtvis var musikrelaterade 

Vid nedslaget 1995 märks att tidningarna visat ytterligare intresse för populärkulturen. 

Expressen hade då infört en ”spalt” som varje dag hade en populärkulturell krönikör som 

framhävdes som specialist på sitt ämne. Där dök Anders Nunstedt upp varje måndag under 

vinjetten ”pop”. 68 Aftonbladet hade i sin tur Per Bjurman som även han skrev om ”pop”. 69 

Under samma vecka försökte tidningen med en helsidespresentation dra uppmärksamheten till 

sina varje vecka återkommande krönikörer. Bland dessa syntes Robert Aschberg, Göran 

Skytte, Anette Kullenberg och Jan Guillou. Att döma av veckans urval är dessa långt ifrån 

hest-krönikan. Det man kan ser är att tidningen tog sina krönikörer på stort allvar och till och 

med marknadsförde sig med dem. 

Forser menar angående kritikerns trovärdighet att ”[d]et är kritikerns referenssystem som 

gett honom auktoritet att värdera och rangordna” 70 . För att sammanfatta diskussionen om 

populärkultur i tidningen finns det i recensionen som genre ett värderande och kritikern får sin 

pondus som värderare av att ha ett stort ”bibliotek” av referenser. Med ett så litet utrymme för 

recensionen som 1975 och 1985 finns det bara plats för värderingen och för recensenten att 

visa att han är kompetent att fälla omdömet. När populärkulturen fick större utrymme i 

67 

Aftonbladet 3/5 & 10/5 1995. 

68 

Expressen 1/5 & 8/5 1995. 

69 

Aftonbladet 1/5 & 8/5 1995. 

70 Forser 2002:116. 

32

tidningarna var den korta formen inarbetad och skribenterna fortsatte i en liknande stil. Lästa 

skribenters stil får rimligtvis efterföljare och nästa generation kritiker skrev även de på ett 

liknande sätt. 

I Tommy Randers spalt i Expressen 1975 syns också den ”von oben”-attityd som finns i 

hest-krönikan. Det är dock inte möjligt att säkert hävda att Rander och hans text är annat än 

ett undantag 1975. Den attityd Rander där visar i förhållande till läsaren och ämnet syns inte 

tydligt igen förrän i början av 2000-talet. 

8.3.3. Blasé ironi och distans 

Det som i uppsatsen lagts samman under benämningen postmoderna drag är i sig 

problematiskt att följa. Postmodernismen som kulturellt fenomen började bryta fram på 60talet. 

Tidiga svenska exempel är Torsten Ekbom och Öyvind Fahlström som båda 

återkommande syntes på bland annat Expressens 71 och Dagens Nyheters 72 kultursidor. De 

postmoderna strömningarna har varit en allmänkulturell trend under de senaste decennierna 

och att spåra den är ett för stort projekt för uppsatsen. 

En linje som förhållandevis framgångsrikt går att följa i tidningsvärlden är det distanserat 

ironiska. Med det kommer också användandet av aktuella händelser lösryckta ur sina 

sammanhang, bara som bas för ett skämt eller en poäng. 

Ironi var en betydande ingrediens även i äldre kåserier. 73 Men att påstå att den 

postmoderna distanserade ironin härstammar ur denna vore ohistoriskt då ironityperna skiljer 

sig åt. Den som kåsörerna använder torde vara snällare och udden riktas mot det som det 

ironiseras över. Den postmoderna riktar inte den ironiska udden mot något särskilt, även om 

den ibland träffar. Ironins syfte är bara att få fram ett skämt eller en punchline. 

Ironisk eller ej, är den distansering och världsfrånvändhet som utmärker hest-krönikan svår 

att finna i kvällspressen före nedslaget 1995. Då var den däremot tydligt förekommande. Den 

dök därför rimligtvis upp någon gång i slutet av 80-talet eller början av 90-talet. Perioden var 

i övrigt fylld av omvälvande händelser i Sverige och resten av världen (Berlinmurens fall, 

71 

Expressen 29/1 1962, 21/5 1962, 15/3 1962. 

72 

Dagens Nyheter 18/10 1962, 16/2 1962, 27/2 1964, 10/3 1964. 

73 Fernberg 2004: 37. 

33

operation desertstorm, estoniaolyckan m.m.) och att ett sådant annorlunda förhållningssätt till 

omvärlden och världshändelserna slår igenom i masskulturen just då framstår inte som särskilt 

förvånande. 

I Expressen saknades det renodlat ironiserandet så sent som 1995. Nunstedts 

krönikor är inte idag särskilt ironiska och var inte heller det 1995. 

Det ironiska däremot syntes tydligare i Aftonbladet. I ”Ung”, den tidigare nämnda bilagan, 

fanns redan 1985 ett embryo till det ironiserande som växt till sig ordentligt och flyttat in i 

tidningen tio år senare. Jakob Dahlin skrev 1985 i ”Ung” en raljerande krönika om sex. 74 Till 

formen var det en filmrecension som han använde för att ironisera över den fåniga sexualsyn 

som filmen förmedlade. Exemplet är svagt då han faktiskt engagerar sig tydligt i en sakfråga, 

synen på sex. Trots det är hans hållning blasé och slutsatsen mest att de beter sig fånigt i 

filmen. 

När ironin 1995 flyttat från ungdomsbilagan in i tidningen hade den blivit hårdare och mer 

oengagerad i annat än att just skämta. Det var framförallt texter av Tom Hjelte som kom med 

exempel efter exempel. Under vinjetten ”Tom tycker” skrev han en sorts kortkrönikor (bara 

några spaltcentimetrar) på nöjessidan. Det mest talande exemplet var då han använde 

Estoniaolyckan som bas för ett skämt. Han jämför olyckan med det bråk som varit mellan 

programledaren Lydia och Thabo i tv-programmet Svart eller vitt. Med tanke på de känslor 

som förlisningen fortfarande rör upp och att publiceringen skedde 1995, mindre än ett år efter 

att den inträffat måste texten ses som mycket vågad. 75 

8.3.4. Sammanfattning av framväxten 

Från det perspektiv som ges ovan är det av flera skäl inte märkligt att hest-krönikan växt fram 

under det sena 90-talet. 

Krönikor där välkända skribenter med en viss regelbundenhet på ett seriöst och engagerat 

sätt skriver om händelser från den senaste tiden får mycket utrymme i tidningarna. 

Aftonbladet lyfter även tydligt fram och marknadsför dem med en helsida. 

74 Aftonbladet ”Ung” 10/5 1995. 

75 Aftonbladet 6/5 1995. 

34

Båda tidningarnas avdelningar för populärkultur växte likaså. Som resultat av detta fick 

den stil som utvecklats där med ”namedropping” och ett fastslående av åsikter utan argument 

en större utbredning och därmed ett större inflytande som stilförebild. 

Den superpersonliga, pratiga, nästan intimt dialogartade stilen har varit möjlig att se vid 

alla de historiska nedslagen. Det som skiljer är vilket ämne som avhandlas och under vilken 

vinjett, ibland var det kuriositeter, ibland skvaller och ibland insändare. Stilmässigt är det 

möjligt att se en tydlig kontinuitet i det pratiga i kvällspressen. Ingen enskild undersökt 

tidning har saknat det helt. 

Den mest senkomna ingrediensen är den världsfrånvända och blasé ironin som ser 

omvärlden som något man skojar om och som inte påverkar en själv. Den är svårfunnen i 

Expressen så sent som 1995 men där är också hest-krönikan minst representerad. 

35

9. Validitet 

Ett relativt stort problem dök upp tidigt arbetet. Det var den historiska förankringen. 

Ursprungstanken var ett relativt stort historiskt kapitel som redde ut och förklarade krönikans 

uppkomst, dess olika utseende genom tiderna och dess ursprungliga skillnad gentemot 

kåserier och ledare. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort då det finns lite litteratur, och 

inte bedrivits så mycket forskning i ämnet. Det visade sig senare även att begreppen var 

mycket vagare än att krönikan uppfanns då och då, och har sett ut så här och så här. Detta 

förklaras närmre i det historiska kapitlet. Något som kan uppfattas som ett ytterligare problem 

är den subjektiva bedömningen som krävs i ett kvalitativt arbete med innehållsanalys. 

Svårigheterna med detta försöker vi reda ut i kapitlet reflexivitet. I övrigt har inga större 

problem uppstått. Material var lätt att få tag på genom kurs- och tidningsbiblioteket och så 

snart vi bestämt vilka krönikörer vi skulle analysera närmre var det bara att söka på dessa i 

mediearkivet och presstext. I de fall där nutida krönikörer varit verksamma en längre tid 

försökte vi sprida ut deras material över hela 2000-talet för att få en så nyanserad bild som 

möjligt. Sättet vi har analyserat texterna på och de komponenter vi letat efter som talande för 

en genregemenskap är väl förankrade i vedertagna begrepp och teorier. Vi gör inga anspråk på 

att generalisera över krönikan som journalistisk form i dess helhet, men anser vår analys av 

den subgenre vi identifierat vara giltig och bära validitet. 

36

10. Sammanfattning av resultat 

Huvudfrågeställningen för den här uppsatsen har varit om det finns något som hest-krönika 

och vilka som skriver inom genren. Dessutom frågades om dess bakgrund och om hur 

utvecklingen framåt kan komma att te sig. 

Genom en granskning av ett stort antal krönikor i tidsperioden 2000-2006 framkom att det 

går att se en genre som definieras av ett idogt och slentrianmässigt refererande till 

populärkulturella fenomen, en snabbkanonisering och en tendens till att enkelt och utan 

egentliga argument slå fast bra och dåligt. Den innehåller också en stor del av det vi kallat 

postmoderna drag som ironi och självreferens. Språkligt håller den ofta en pratig stilnivå och 

är direkt riktad till läsaren, som i sin tur behandlas som en nära vän. 

Några skribenter som Andres Lokko, Fredrik Virtanen, Per Bjurman, Filip Hammar 

skriver/skrev regelbundet med tydliga inslag av det som definierar genren. Även Anders 

Nunstedt får ingå fast han inte är lika utpräglad som de andra. Andra som Quetsala Blanco, 

Ebba Von Sydow och Johan Hakelius har många beröringspunkter med hest-krönikan men 

gör samtidigt stora avsteg från genren. 

Två krönikörer av det traditionella slaget, Jan Guillou och Cecila Hagen, är med i 

undersökningen för att tjänstgöra som kontraster mot Hest och visa att genreavgränsningen är 

relevant. 

En trend 2006 verkar vara att von Sydows och Blancos varianter får ett allt starkare 

fotfäste med ytliga reflektioner kring masskulturella – snarare än populärkulturella – 

händelser. En annan trend som är växande är det personligt pratiga dagboksaktiga, som har 

likheter med och skulle kunna härledas ur ett ökande bloggande. 

Den historik som ingår i uppsatsen visar också i någon mån framväxten av krönikeformen i 

svensk press från kåserier under 1800-talet fram till införandet av ”kolumner” under sent 

1900-tal och den svårplacerade mix som uppstått. Den mer ingående spårningen av de för 

hest-krönikan konstituerande stildragen visar hur genren kunnat hämta sina beståndsdelar ur 

redan existerande delar av tidningsprosan. 

37

Källförteckning 

Litteratur 

Cassirer, Peter: (2003) Stil stilistik & stilanalys, Natur och kultur: Stockholm 

Cassirer, Peter: (1970) Deskriptiv stilistik : en begrepps- och metoddiskussion, Göteborgs 

universitet institutionen för svenska språket: Göteborg (Diss.) 

Den svenska pressens historia II, (2001) Dag Nordmark, Eric Johannesson, Birgit Petersson 

(Red.) Ekerlid, Stockholm 

Fernberg, Magnus: (2004) Kåseristil, Göteborgs universitet Institutionen för svenska språket: 

Göteborg (Diss.) 

Fiske, John: (2003) Television culture, London: Routledge 

Forser, Tomas: (2002) Kritik av kritiken: 1900-talets svenska litteraturkritik, Anthropos: 

Gråbo 

Gripsrud, Jostein: (2002) Mediekultur, mediesamhälle, Göteborg: Daidalos AB 

Jansson, André: (2002) Mediekultur och samhälle Lund: Studentlitteratur 

Lacey, Nick: (2002) Key concepts in media studies, New York: St. Martins Press, Scholary 

and Reference Division 

McRobbie, Angela: (1994) Postmodernism and popular culture, London: Routledge 

Nationalencyklopedin: (1999) [Cd-rom], Bra böcker: Höganäs 

Stam, Robert: (2000) Film theory – An introduction, Oxford: Blackwell publishers inc. 

Todorov, Tzvetan: (1975/1995 6.e upplagan) The Fantastic – a structural approach to a 

literary genre, New York: Cornell University Press 

Unge, Ingemar: (1999) Att skriva kåseri, Ordfront: Stockholm 

Uppsatser, artiklar 

Fogelberg, Karin: (1995) Reflexivity – A Methodological concept in etnographic research, 

Uppsats, doktorsutbildning, Göteborgs Universitet 

Ericsson, Anita: (1974) ”Det svenska tidningskåseriet 1850-1900”, s. 7-58 I: Press & 

litteratur 2: Åtta presshistoriska studier, Litteraturvetenskaplig institutionen Lund, Lund 

Presskällor 

Enskilda krönikörer 

Bjurman, Per: Aftonbladet, 14/5 2001, 18/5 2001, 12/11 2001, 3/2 2003, 27/4 2003, 4/5 2003, 

11/5 2003, 16/5 2003, 27/2 2004, 25/4 2004, 24/7 2005, 8/4 2006, 23/4 2006 

Guillou, Jan: Aftonbladet, 19/8 2002, 30/11 2003, 22/4 2004, 16/5 2004, 30/11 2004, 21/8 

2005 

Hakelius, Johan: Aftonbladet, 22/11 2004, 30/11 2005, 22/4 2006 

Hammar, Filip: Aftonbladet, 24/1 2003, 4/4 2003, 18/4 2003, 30/5 2003, 3/7 2003 

Virtanen, Fredrik: Aftonbladet, 18/5 2001, 21/9 2002, 21/5 2005, 18/9 2005, 18/2 2006, 22/4 

2006 

Blanco, Quetzala: Expressen, 9/6 2005, 9/12 2005, 21/1 2006, 24/4 2006 

Hagen, Cecilia: Expressen, 8/2 1996, 20/12 2001, 6/4 2006 

Lokko, Andres: Expressen, 8/8 2001, 24/12 2001, 28/6 2002, 27/6 2003, 26/9 2003, 2/1 2004, 

6/2 2004, 19/3 2004, 16/4 2004, 30/4 2004, 8/11 2005, 6/12 2005 

Nunstedt, Anders: Expressen, 3/12 2001, 14/10 2002, 28/10 2002, 13/1 2003, 20/2 2004, 26/7 

2004, 20/11 2004, 10/3 2005, 17/2 2006 

38

Von Sydow, Ebba: Expressen, 10/5 2002, 25/10 2002, 11/4 2003, 2/5 2003, 16/1 2004, 11/6 

2004, 18/6 2004, 9/7 2004, 4/2 2005, 22/4 2005, 7/10 2005 

Övrigt 

Expressen 

1-7/5 1975, 8/5 1975, 12/5 1975, 13/5 1975, 15/5 1975 

1-7/5 1985 

1-7/5 1995 

Aftonbladet 

1-7/5 1975, 10/5 1975, 

1-7/5 1985 

1-7/5 1995 

18/5 2001, 14/5 2001, 16/5 2001, 25/4 2001, 16/5 2003, 11/5 2003, 4/5 2003, 27/4 2003, 

39

Per Bjurman – Aftonbladet 

Nästan inget är mer själfullt än cajun-pop 

Aftonbladet 2004-04-25 

Sida: 38 

Det är här, på en gisten veranda by the bayou, jag inser varför cajun-samlingarna aldrig låter som de ska hemma 

i Stockholm. Dragspelet i en Balfa Brothers-stänkare får rätt svikt i steget först när luften är fuktig, vindarna 

doftar av het gumbo och alligatorerna rör sig ute i träsket. 

Har under ett antal besök i New Orleans och de omgivande träskmarkerna blivit väldigt kär i den speciella musik 

som görs här. 

Särskilt zydecon och cajun-popen ni vet den rustika, våldsamt svängiga musik som ofta framförs på dragspel 

och tvättbräda och gärna sjungs på klagande franska har gjort djupt intryck på Biffen. 

Det finns nästan ingenting jag upplever som mer själfullt. 

Följaktligen har jag köpt på mig en försvarlig samling skivor med namn som Austin Pitre, Balfa Brothers, 

Rockin Sidney, Maurice Barzas & The Mamou Playboys, Iry Lejune och Doug Kershaw. 

Jag älskar dem alla. 

Men: 

Hemma på Södermalm låter de aldrig riktigt, riktigt lika bra som jag minns från jukeboxarna i franska kvarteren. 

Det är alltid nåt som saknas. Nån dimension. Nån nyans. 

Här, på verandan på en av Rocky Sonniers suveräna bayou cabins i Breaux Bridge mitt i hjärtat av cajun-landet, 

inser jag varför. 

Stockholm är för kallt. 

För doftfritt. 

För okryddat. 

Här för de fuktiga vindarna med sig heta, lockande, okända dofter från den fräsande gumbon, de stöddiga 

andoullie-korvarna och de röda kräftorna de tillreder på Mulate"s några hundra meter söderöver. 

I bäcken som flyter trög under verandan kväker en groda slött. 

Och när skymningen faller och cikadorna börjar sjunga sin symfoni i cypressträden och moskitos stora som 

talgoxar dyker mot våra vinterbleka armar vet vi att alligatorerna rör sig ute på träsket. 

Då, plötsligt, börjar Austin Pitres "Bosco stomp", svänga med magisk hetta igen. 

Då, plötsligt, börjar dragspelet i Balfa Brothers "Lacassine brothers" lysa igen. 

Då, plötsligt, sjunger Papa Link Davis som en gud igen. 

Se det som en rekommendation. 

Åk till Breaux Bridge, sätt dig på en träveranda och lyssna på vinda dragspelsstänkare. 

Livet blir inte mycket större. 

Minns ni Virtanen? Den hippe electroclash- och drum "n" bass-konnässören som låg i själva fronten på 

Stureplan? 

Han lyssnar numer bara på modern country & western à la rustik Toby Keith. 

Men skratta ni. 

Det är så den fan knäcker mig i det klassiska bland-cd-kriget den här gången. 

Just andouille-korvarna ... herregud, att mat får vara så god. Det borde inte vara tillåtet. 

Kärleken till den här cajun-musiken har fått mig att tro att jag ska trivas ute i Louisianas träsk. 

Men när Marcus de la Houssaye ränner sin rangliga plåteka rakt in i ett cypressträd och en stor alligator börjar 

snegla hungrigt åt mitt välgödda håll inser jag att jag är och förblir en city boy. 

Rocky Sonnier, legenden som hyr ut Bayou cabins, kommer fram med en cd och undrar om jag känner igen det 

svenska band som gett ut den. 

Och visst. Det är ju den svenske banjobaronen Jesper Lindbergs band. 

De har bott här vid tre tillfällen, berättar Rocky. 

Jesper Lindberg har alltid haft koll. 

The highway goes on for-ever, sjunger Rodney Crowell. 

Den gör ju det. 

Och därför kommer jag aldrig, aldrig att sluta älska det här landet.

Jan Guillou - Aftonbladet 

Nazismens retorik riktas mot muslimerna 

Aftonbladet 5x 2005-08-21 

Sektion: Nyheter Del: ab Sida: 26 

För en vecka och en dag sedan predikades det rena och vitglödgade rashatet på en helsida i Dagens Nyheter. Det 

var en text som innehöll de flesta kända klangerna från den nazistiska antisemitismen på 1930-talet. 

Men det som framställdes som den judiska faran då hade nu blivit den muslimska faran, annars allt lika. 

Nazisterna menade ju till exempel att alla världens judar var anslutna till en hemlig konspiration som syftade till 

judiskt världsherravälde. Judarna hade för avsikt att stjäla alla våra tekniska landvinningar, alla våra rikedomar 

och förinta all vår kultur. Och man kunde aldrig lita på en jude ens om han bedyrade att han var icke troende 

eller till och med lömskt gift sig med en kristen kvinna. Ty inom sig bar alla judar ett outsläckligt hat mot den 

kristna civilisationen och närde all tid en öppen eller dold lojalitet med den judiska konspirationen för att nå 

världsherravälde. 

För en vecka och en dag sedan framfördes hela denna tankefigur på den debattsida i morgontidningen som 

vanligtvis tjänstgör som en sorts överhetens anslagstavla. 

Skribenten slog inledningsvis fast att den muslimska konspirationen syftade till att "med alla medel ta över 

västvärlden och införa ett världskalifat". Och vår fiende fanns "överallt i Europa, från norr till söder, från väst till 

öst". 

Och denna muslimska fiende bestod inte av några små enskilda galningssekter utan av alla muslimer ty "oavsett 

vad de otaliga islamistiska församlingarna kallar sig så är de förenade i sin strävan (efter världsherravälde)" och 

ville således "göra sig till herrar över de landvinningar som västvärlden gjort under flera århundraden utan att 

själva behöva anstränga sig". 

Och vidare i resonemanget var fienden oerhört svår att identifiera, eftersom "deras infiltrationsteknik går så långt 

att de inte ens skyggar för äktenskap med en icke-muslim. Men under ytan är de fanatiska islamister ..." 

Dessutom var det av största vikt att inte inleda någon form av dialog med fienden ty "denna dialogberedskap från 

islamister och deras sympatisörer är ännu en villfarelse" eftersom det bara är en lömsk krigslist, nämligen "den 

islamistiska vilseledande strategin" som bara skenbart syftar till dialog "mellan den långsiktiga strategin är 

raserandet av de västliga demokratierna". 

Slutligen hade skribenten, som heter Lisbeth och konstigt nog är filisofie doktor i statskunskap, en del praktiska 

förslag om hur vi borde handskas med den muslimska världskonspirationen, exempelvis vi- 

deoövervakning av något hon kallade "misstänkta moskéer" samt en intensifierad takt i deportationerna av 

muslimer ut från Europa. 

Som framgår av denna lilla citatsamling ovan har vi i dr Lisbeth att göra med antingen en kristen 

högerfundamentalist eller en svårt störd paranoiker, i båda fallen dock en stolle. 

Även stollar har yttrandefrihet. Skinnskallar skall exempelvis, liksom allehanda religiösa fundamentalister, 

bemötas med argument och inte med åsiktsförbud. Och att det finns en och annan person som dr Lisbeth är i och 

för sig inte så märkligt. 

Det märkliga, och rent av skrämmande, är att dessa klassiskt rena rashatarteorier stod att läsa på 

morgontidningens debattsida utan att någon reagerade under en hel vecka. En debattredaktör på 

morgontidningen måste dessutom ha läst igenom detta stollebidrag och funnit att det höll sådan kvalitet att det 

kunde sorteras in i den minoritet av många inlägg som faktiskt skulle in i tidningen. Citaten ovan har alltså gått 

igenom debattredaktörens hjärna och då måste man ju fråga sig vad den hjärnan hade för sig, eller haft för sig 

kvällen innan. Nazistliknande teorier om judisk eller muslimsk världskonspiration borde ju annars få även trötta 

eller små hjärnor att piggna till. 

Den mer oroväckande förklaringen till publiceringslapsusen i Dagens Nyheter är dock att det som kallas kriget 

mot terrorismen håller på att avtrubba oss alla till den grad att inte ens nazistisk retorik känns igen om den riktas 

mot muslimer. 

En sådan mental förslappning är ett större hot mot vår demokrati än ens justitiemister Thomas Bodströms 

vildaste förslag till antidemokratiska lagar. Kriget håller på att äta sig in i våra huvuden. Och då gäller det att stå 

emot.DEN mer oroväckande förklaringen till publiceringslapsusen i Dagens Nyheter är dock att det som kallas 

kriget mot terrorismen håller på att avtrubba oss alla till den grad att inte ens nazistisk retorik känns igen om den 

riktas mot muslimer. 

"Det märkliga, och rent av skrämmande, är att dessa klassiskt rena rashatarteorier stod att läsa på 

morgontidningens debattsida utan att någon reagerade.

Johan Hakelius - Aftonbladet 

Om vi ska flukta borde vi få recensera showen 


Sida: 40 

Hur hinner folk med all denna gruppsex? Ni som läst tidningar det senaste halvåret måste undra. För tydligen 

har, för att tala klarspråk, knullandet blivit en folkrörelse. Ordvitsar undanbedes. Jag menar det inte som en 

liknelse. 

Ska man tro reportagen är det bokstavligen sant. Folk går med i gruppsexföreningar. De dricker kaffe 

tillsammans, iklädda höfthållare, kedjor och latexkalsonger. De har styrelser och årsmöten och voteringar. 

Kanske har de bak- (ordvitsar undanbedes igen) och städveckor, som vilken hembygdsförening som helst. 

Allt för att få till det. 

Jo, jag vet vad man måste säga. "Att vara en, två eller flera är upp till varje enskild individ", som Sören 

Andersson, förbundsordförande i RFSL, uttryckte det här i tidningen häromsistens. Det är alltid rätt svar. Oavsett 

om det handlar om gruppsex, transsexuell strypsx med gummistövlar eller ormgropar i sockerkakssmet. 

Men när varje vecka innehåller ett nytt reportage om orgier i landets radhuslängor, verkar det lite krystat att 

respektera privatlivets helgd. Har vi tvångsrekryterats som fluktare borde vi åtminstone få recensera showen. 

Så därför: Den är inget vidare. 

Erkänn att det är något konstigt med denna blomstrande klubb- och föreningssexualitet, utan tvivel snart 

organiserad i ett riksförbund. Genitalier gnids mot varandra, andra kroppsdelar eller utvalda ting. I formell 

mening är det sex. Men är sex fortfarande sex om det organiseras som en syförening? Är det sexigt att ha nästa 

orgasm införd i fickkalendern? 

Och det här tjatet om att "våga leva ut sina fantasier". Varför ska man göra det? Det innebär bara att man drar ut 

fantasierna i en värld av snöglopp, skavsår, folkpartister och räkskal. Där dör de förstås. Och sedan står man där, 

utan sina fantasier, som en tråkigare människa. 

Är inte gruppsexföreningar dessutom den trista jämlikhetens slutliga triumf? Något som får allsång att framstå 

som en elitidrott. För alla kan inte tralla, men alla kan dra en tralla. Gruppsex är ett sätt att mötas där ingen 

behöver kunna något, veta något, ha en personlighet eller en historia. Allt som krävs är en kropp och lite instinkt. 

Med Viagra och en aning uppfinningsrikedom behövs inte ens en kropp att tala om. Instinkt räcker. 

Ni gör förstås som ni vill, därute i radhusen. På så sätt har alla Sören-utan-synpunkter rätt. Men man kan väl få 

fråga, ändå? 

Hur sexigt är det att pippa i demokratisk folkrörelseordning? Egentligen?

Filip Hammar - Aftonbladet 

Resignationen gör mig ledsen 


Sida: 7 

Jag var i min hemstad förra helgen. Köping heter den, och är mest känd för att Jan Guillou en gång i tiden - och 

helt oförtjänt - utsåg den till Sveriges tråkigaste stad i ett elitistiskt tv-program. 

Hursomhelst: Min korta visit blev 

som de brukar bli. Ett intensivt festande på lördagen, och sen hem på söndag 

eftermiddag, efter ett snabbt stopp på pizzeria "Verona", där jag och Henke 

sopade i oss var sin gigantisk kebabtallrik, med "rödsås" och extra "vitsås" 

(majonäsbaserad!). 

En hint om volymen på denna portion är svår att vidareförmedla. Det handlar om 

så mycket mat att till och med Elvis hade blivit mätt, om han nu - mot förmodan 

- hade vågat lämna det bisarra köttfärslimpsuniversum han svävade runt i mot 

slutet av sitt liv. 

Ingen annanstans är pizzakulturen, så utbredd som i svenska småstäder, och det 

går inte att värja sig. Visst, det finns många pizzerior i Stockholm också, men 

antalet ställen per capita är betydligt högre i det som i folkmun - och lätt 

föraktfullt - brukar kallas "hålor". I storstäderna ser de platta anrättningarna 

dessutom annorlunda ut. De bakas i vedugn och bagarna älskar att slänga på 

ruccola, färsk basilika och lufttorkad skinka. I Köping har man kebab på 

pizzorna. Eller tacokrydda. 

Jag hade dåligt samvete när jag hoppade på tåget för att åka hem. Det hade 

blivit lite väl mycket fett inom loppet av alldeles för få timmar och med tanke 

på min redan runda karaktär är det inte direkt av godo att vräka i sig skräpmat. 

Men jag reflekterade åtminstone över konsekvenserna av min dålig karaktär. Det 

tycks man inte göra i Köping. Det gör man säkert inte i andra småstäder heller. 

Och det var den insikten som satte djupast spår efter helgen på hemmaplan. 

Varenda människa jag såg kliva in på "Verona" gjorde sina beställningar med en 

sorglig uppgivenhet i rösten, som signalerade att varenda partikel i deras 

kroppar hade gett upp alla drömmar om att betraktas som snygga. De var 

överviktiga, de flesta hade träningsoverall på sig, förmodligen för att jeansen 

inte är så bekväma längre, och de sa inte ens "en kebabtallrik, tack", de sa 

bara "en tallrik, tack", och när den generösa portionen serverades kastade de 

sig i maten på ett par minuter, för att sen susa hem. Fulla i magen. Men tomma i 

blicken. Som sagt: Jag ska inte säga nåt. Jag är också småtjock. Jag äter också 

kebab. Men uppgivenheten, jag tror inte att jag utstrålar den. Resignationen. 

Den gjorde mig ledsen. Måste det verkligen bli så i en liten stad bara för att 

man har bestämt sig för att stanna kvar?



Sektion: Nöje Del: ab Sida: 36 

Att vara snobb har ansetts fult och därför har folkets kultur blivit medioker. Det är inte fult att vara snobb. 

Snobbar bär landets kulturliv. 

Det mediokra har på ett obehagligt sätt fått breda ut sig under 2000-talet. Kommersiell succé har på ett alltmer 

självklart sätt blivit ett sätt att mäta kvalitet även bland kritiker. 

Finkulturen har ignorerats medan vulgär Stureplanskultur och märkeshysteri blivit trendnorm. 

Det har lett till att mediokratin brett ut sig i den stora mittenfåran. 

En helg med tv betyder för majoriteten "Så ska det låta", "Rampfeber", "Högsta domstolen", nåt skit med Martin 

Timell, "Tv-huset" och "Bingolotto". 

Etta på hyrfilmslistan ligger ännu en beige Kurt Wallander-film, på bio gör ännu ett inställsamt halvpekoral med 

Colin Nutley succé och lätt debilt bonnkomiska "Pistvakt" köps på dvd i vansinniga mängder. Och i radion 

dominerar hemmafrurock av David Gray, James Blunt och Daniel Powter. 

Dessa exempel är inte alltid usla, bara mediokra. 

Men mainstream behöver per definition inte vara medioker. Den blir medioker om spjutspetsarna sviker. 

Tyvärr har recensenterna på 2000-talet gett upp. Kritikerna har fått barn och tycker om sånt som deras barn 

tycker om (och barn har ingen känsla för kvalitet). 

Kanske är recensenterna inte ens recensenter. Kanske är de människor som gillar att titta lite på tv och som också 

råkar kunna skriva. Kanske anpassar de sig till kommersiella krav. 

Klart är att snobbismen har gått förlorad på 2000-talat. Underklassunderhållning och överklassvurm fick plötsligt 

fäste som godkända ytterligheter och mitt i den skiten sitter en ledig brevbärare på lördagskvällen utan bättre val. 

Saknas gör den bildade övre medelklassen och kreddpajasarna som vill något vackert med vår kultur. 90talssnobbarna 

som var så besvärligt pretto behövs igen. 

Bara snobbens goda smak kan ge ringar på vattnet och rädda oss från den här sövande, kommersiella 

mediokratin som gör folk till mindre lyckliga kulturkonsumenter.

Quetzala Blanco - Expressen 

050609 

Coldplay-hysterin på väg till Sverige 

I Storbritannien säljer bandet 105 skivor i minuten. 

Är Coldplay-hysterin på väg till Sverige? 

Från att vara ett halvstort popband i samma skola som Travis och 

Radiohead har nu brittiska Coldplay förvandlats till en 

arenarockgrupp med osannolikt stora framgångar. 

När bandets kritikerrosade album "X & Y" (som släpptes i Sverige i 

går) i måndags släpptes i England såldes, enligt The Sun, 105 

exemplar i minuten. 

I USA har singeln "Speed of sound" nått åttonde plats på Billboards 

topplista, en lista brittiska band haft klara problem att ta sig 

högt på de senaste åren. 

Coldplays pampiga sound har tydliga influenser från arenarockgenrens 

giganter U2 och REM, vilket bandets sångare Chris Martin heller inte 

förnekar. 

Skivan fick fyra getingar 

- Jag älskar idén om flera människor som samlas och sjunger samma 

sak, säger han till tidningen Entertainment Weekly. 

I går fick nya skivan fyra getingar av Expressens musikrecensent 

Anders Nunstedt. 

I höst kommer Coldplay till Sverige på sin stora Europa-turné. 

Datum är ännu inte bestämt.


060406 

Lena Endre får agera gisslan 

Jag går ganska ofta på teater. Jag vet, jag tillhör målgruppen. Även om jag är emot att behöva tillhöra någon som 

helst förutsägbar, av smarta krafter uträknad grupp. 

Medelålders, hyfsat bildad kvinna i storstad. Sådan är jag och det är kvinnor av min typ som bär upp kulturen. 

Även om vi inte tycks vara många nog, det pågår en blodig kamp om oss teaterbesökare out there. 

Att gå på teater är inte alls alltid upplyftande, det finns ett mentalt tuggmotstånd hela tiden men det känns nyttigt 

att utsätta sig. Ofta är man frestad att gå i pausen. Men ibland snuddar man inte ens vid tanken. Ungefär så är 

det. 

Det blir mycket Dramaten och en hel del Stadsteatern om man bor i Stockholm och för ögonblicket är det som 

om just Stadsteatern har ett försprång. 

En "Midsommarnattsdröm" där är hur bra som helst. Och snart är det dags för den nya versionen av "Jösses 

flickor", kvinnopjäsernas kvinnopjäs, det kan bli succé. 

Dramaten då? Tja, ingen "Fröken Julie" mer, ingen lysande Persbrandt-Bonnevieduo som fått draghjälp vad 

biljettförsäljningen anbelangar av oss inom skandalpressen. 

Det är ingen officiell kamp mellan de båda teatrarna som pågår, men utifrån kan man inte låta bli att betrakta 

dem som huvudkonkurrenter. Dramaten är lite finare av hävd och marmor och kristallkronor och Ingmar 

Bergman. Men kan ibland just därför bli sig själv väl nog, tycks det. 

"Dramaten gynnar vita män" stod det i en rubrik i en morgontidning häromdagen. Och då blir man, eller i alla 

fall jag, nyfiken och tänker att jojo, så är det säkert. 

Och nu sätter de upp Shakespeares "Macbeth" och alla kvinnoroller är strukna sånär som på själva den mordiska 

lady Macbeth. Lena Endre har fått agera kvinnogisslan här. Skrev någon och då tänkte jag åter att minsann, 

minsann. Som de gör, gubbarna. Och att hon ställer upp! 

Satt där i salongen i lördags, på första raden närmare bestämt så att jag kunde skåda ner på parketten, på bland 

andra Lena Endre. Gisslankvinnan var lös. Hon som dessutom skulle ha varit dragplåstret i den pjäs som nu hade 

premiär, men hon hoppade av ett antal veckor i förväg. Smart drag, skulle det visa sig. 

"De sju städerskorna" hette dramat och är, spekulerades det konspiratoriskt mellan bänkraderna, Dramatens svar 

på Stadsteaterns "Jösses flickor". Men redan i början av första akten kändes det att här var det bäddat för en 

flopp på självaste Stora Scenen, ojoj, Endre hade förstås insett varthän det barkade innan hon beslöt sig för att 

hon inte ville vara med där längre. 

Vilken teatersoppa. Vilka intrigändar. Så jag ringde jag upp Lena Endre för att få alla härliga spekulationer 

bekräftade. Men tji fick jag. Och hon var arg som ett bi. 

Att hon hoppat av "De sju städerskorna" berodde, vilket meddelats, på att hon fått en blödning på stämbanden 

och därför talförbud, inte på att hon lämnade ett sjunkande skepp, en läckande skurhink. Att "De sju 

städerskorna" kommer just nu beror inte alls på politisk korrekthet, sådant sysslar man inte med på Dramaten. 

Regissören Åsa Kalmér och Lena har slagits för projektet i två års tid. 

Dramaten gynnar förresten inte alls vita män, de som skriver i tidningarna tycks ha drabbats av tunnelseende, 

före Kalmér satte Hilda Hellwig upp den aktuella Ibsenpjäsen med Malmsjö-Göranzon. Till exempel. 

Och hur kommer det sig att ingen någonsin påpekade att Ingrid Dahlberg, förra Dramatenchefen, bara lät unga 

män regissera? För så var det. Dags för tv-debatt om allt detta! 

- Och dessutom, sa Lena Endre, är jag ingen gisslan i "Macbeth". Det finns nog många som går och drömmer om 

att ha min roll där. Och just detta är väl det enda man som förvirrad, knappt halvinitierad utanförstående kan vara 

fullständigt övertygad om.

Andres Lokko – Expressen 

051206 

om Svullo och alla andra stora humorister: Det finns inga lyckliga komiker 

Det finns inga lyckliga komiker. Jag har aldrig träffat någon glad humorist. Inte ens hört talas om någon. 

Min vän Jonas Inde, till alldeles nyligen medlem i Killinggänget, sade en gång att alla som pysslar med humor 

är, jag citerar, fullkomligt jävla stukade i huvudet. Jag tror att han har rätt. 

På ett eller annat sätt är humor som uttrycksform alltid något som börjar som en ren försvarsmekanism och sakta 

utvecklas till ens enda sätt att ta sig igenom livet, den enda metod man känner till. I vissa olyckliga fall blir det 

också ens yrke. 

Jag vet att det må låta som en klyscha att humorn är en sköld, ett oftast verbalt vapen mot mobbare i skolan, mot 

idioter och överhet, men det är likväl förbannat alldeles sant. 

Fast det är vad som händer senare i livet med oss maniska skämtare som är intressant. 

Varför en del av oss väljer att droppa sarkasmer, avväpnande trams och tvetydiga ironier omkring i oss i stället 

för att lära oss att slåss med knytnävarna "som riktiga män" är kanske inte så underligt, men det växer nästan 

ofelbart upp till en destruktiv reflex – där det enda som betyder något är att vara roligast. I hela världen och 

hela tiden. Det är en konstant tävling som pågår i ens inre dygnet runt, år in och år ut. Allt som sker i ens liv, allt 

du ser och upplever ska förvandlas till comedy. 

Om humorn föds ur en försvarsmekanism redan i ens barndom har den i vuxen ålder blivit säcken man stoppar 

all sin ångest i. Och så knyter man igen den och rusar vidare. Vi skrattar åt det vi är rädda för. Ju närmare, 

personligare och privatare, desto längre skratt. 

Humoristens är ett ensamt yrke. Här är ett tomt papper. Fyll det med kul. Här är en publik. Fyll dem med kul. 

Ingen annan konstform har heller så hårda kritiker. Om publiken inte skrattar så är du dålig. End of discussion. 

Och du får aldrig en andra chans. Tåget har gått. Komiker är livrädda hela tiden. De må inte alltid vara det innan 

de gör sitt yrkesval men sedan blir de det ofelbart. 

Min terapeut sade en lika klok som paradoxal sak för sex år sedan när jag efter tio års komediförfattande brakade 

ihop - sluta ta med dig jobbet hem. 

En sann men motsägelsefulll diagnos att idissla. Humor är ju roligt. Även på ens fritid. Kan man tycka. 

Det finns inget svårare än att få folk att skratta. Jo, en sak. Att få folk att fortsätta skratta. Komiken förändras 

ständigt och inget har en mer uppenbar datumstämpel tatuerad i pannan. 

Vi har alla sett komedikaraktärer bli omoderna, passé och omåkta. Inte minst Micke Dubois en gång så geniala 

Svullo. Men man måste upp i sadeln igen. Detta är ju vad jag kan och gör. Och bekräftelsen från en publik som 

applåderar och skrattar är en drog starkare än heroin. 

Och vad är det vi skrattar åt? Andra människors olycka? Ja, ofta. Oavsett om det är en elak polis som halkar på 

ett bananskal eller världens ensammaste mellanchef i brittiska Slough, och någonstans måste detta bottna i 

komikern själv. 

Läs Jonas Indes bok "Too fast for love" om hans resa mot en psykos som drev honom att hoppa ut genom sitt 

fönster på tredje våningen. Läs allt som någonsin skrivits om Bill Hicks, Richard Pryor och Peter Sellers. Eller 

om Moltas. Det är en plågsamt mörk lektion att lära sig komikens mekanik genom dess främsta utövare. 

Alla genuint roliga människor har ett avgrundsdjupt mörker som de öser sitt existensberättigande ur. Och de går 

längre och längre in i det för att överleva. Hyran måste ju betalas. Micke Dubois var en av dem. 

Det är inte speciellt förvånande att Ing mar Bergman skrev sina klassiska komedier när han mådde som sämst, 

medan de ångestladdade dramerna författades i nyförälskad harmoni. Slutresultaten är olika men 

tillvägagångssättet detsamma.

Det förklarar också hur så många komiker i mogen ålder har en förmåga att bli så framstående 

dramaskådespelare. Carl-Gustaf Lindstedt och Gösta Ekman, för att nämna några svenska exempel. 

De kan desperation och mörker som sin egen bakficka, på ett sätt som man aldrig kan lära ut på scenskolan, de är 

ju komiker. Och det är först när man i efterhand studerar så till synes enkla komedikreationer som Gösta Ekmans 

stela Papphammar eller Rowan Atkinsons Mr Bean som man inser att de är komplexa porträtt av ensamhet. 

En logisk följd av detta är just möjligheten att lära oss av tidigare komedigenerationer. Därför är det år 2005 inte 

så konstigt som det först verkade att många av vår tids mest uppmärksammade komedier för bara några år sedan 

aldrig hade sorterats in på humor-hyllan hos din lokala videouthyrare, utan snarare i facket för "kolsvart drama". 

En tv-serie som "The office" är ett uppenbart exempel på humor som har betydligt närmare till Lars Norén än till 

Helan & Halvan. Eller till "Vänner" för den delen. 

Humorns framtid ser väldigt mörk ut. Fast det har den alltid gjort. Det är bara vid sådana här sorgliga tillfällen 

den blir synlig för oss alla.

Anders Nunstedt - Expressen 

050310 

För lite dagisrefränger 

Totalt antal barnbidrag när schlager-SM avgörs i Globen: 0. 

Kommer kidsen att bojkotta schlagen i år? 

Tävlingens eldsjälade överhuvuden Christer Björkman och Thomas Hall samt jurybossen Jovan Radomir har 

under de fyra långa veckor som schlager-SM hittills pågått försökt trumma in att de haft som mål att bredda 

tävlingen i år. 

Well done grabbar, i finalen ryms ju stilar som disco, schlager, folkrock, gitarrpop, vegas-stomp, bossa och rock. 

Sedan är det förstås en smaksak om schlager-SM blivit bättre – rent låtmässigt. Och frågan är vad tävlingens 

mest hängivna fans - barnen - egentligen tycker. 

I fjol lärde sig alla dagisbarn texten till After Darks "Dolce vita" över en natt. Året innan var det Sareks folkvise 

euro som småttingarnas oskuldsfulla små hjärtan bultade så passionerat för. 2003 föll alla yngre tittare pladask 

för de tokroliga brändmännen i Brandsta City Släckers. Listan går att göras lång. 

Ovan nämnda låtar var inga slutvinnare, fast de skakade liv i sina respektive finaler. Men vad finns det 

egentligen för ungarna att engagera sig i den här gången? 

Det ser oroväckande tunt ut. Min egenproducerade expertpanel, som redan innan han fyllt tre kunde gasta "Det 

gör ont", "Min kärlek", "Olé olé" och "Dolce vita", har varit avmätt inför årets underhållning. Visserligen gjorde 

han tummen upp för Date och Rickard Engfors, men jag är rädd för att det är på grund av att han såg dem 

genrepa live. Och de är hur som helst fett utslagna. 

Men några bidrag med möjlighet att fånga landets mäktiga barnaskara finns det ändå. o Jimmy Jansson, finalens 

ena söta tonåring (Caroline Wennergren är den andra) har en rivig gitarrpoptrudelur som borde tilltala alla 

ungar som älskar Gyllene Tider. Vilket alla ungar gör, väl? o Linda Bengtzing, som fick låten Christer Björkman 

& co ansåg att Pernilla Wahlgren var för rynkig för. Linda är glad. Jätteglad. Till och med jättejätteglad. Som 

Pippi på rymmen. 

o Nanne Grönwall är förvisso klassad som tant av såna som inte hunnit lära sig cykla, men hon ser nog ändå 

häftig ut i kidsens ögon. Och "Håll om mig" låter förmodligen precis lagom tuff och annorlunda för att de ska 

orka tjata på mamma och pappa på att få rösta lite. 

Men några klockrena barnbidrag är de inte. Det är för lite kostymer, buskis och dagisrefränger helt enkelt. 

schlager-SM 

Anders Nunstedt

Ebba von Sydow - Expressen 

051007 

SHOPPING Rätt i rosett 

Få stiltrick får en att känna sig så söt, så snabbt och med så enkla medel som att knyta en rosett av ett sidenband 

runt tofsen, midjan eller över kavajen. 

I helgen avslutas den sista internationellt viktiga modeveckan, 

nämligen den i Paris. Nu dröjer det till februari innan modepressen 

reser världen över igen, då för att spana in höstmodet 2006 och 

trenderna för vintern 2007... 

VECKANS HIT 

o Huva på toppen blir en trend våren 2006, konstarerar Fredags Ebba 

efter att ha spanat in Milanovisningarna. Coolt! 

!"Jag älskar vackra kläder och jag har det stora privilegiet att få tillgång till dem... Men de är inte mina, jag 

måste lämna tillbaka dem nästa dag", sa Sarah Jessica Parker till Vogue i veckan. Skönt, nu blev vi lite mindre 

avdunsjuka. 

Lite, alltså. De ser ut som hemlösa! 

Modeskaparen Valentino tycker inte att Julia Roberts och Cameron Diaz kan mäta sig med de klassiska 

filmstjärnorna! 

Handväskan fortsätter att sno uppmärksamhet i modet i vår, men på Milanovisningarna lyste väskorna i rött, 

grönt och klarblått. Vilket inte betyder att din bruna höstväska är long gone nästa säsong, de finns också där. 

Däremot köper vi kanske en budgetvariant av färgklicken som komplement. 

Ebbas topp-3 favoritrouge för höstrosiga kinder 

1. Clarins multiblush i Raspberry ger en frisk vardagslook. 

2. Nars puderrouge i Orgasm eller rosatonade Angelicka för party... 

3. Face Stockholms puderrouge i hot pink fejkar mina promenadrosor 

lätt som en plått!

3. Teoretiska perspektiv - Uppsatser och examensarbeten vid JMG ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?