Trovärdigt nr 16/2011 - Svenska kyrkan i Växjö

More documents

Recommendations

Info

Förundran! Det är en av de allra sista sommardagarna. Jag sitter på en balkong och ser ut över ett fantastiskt landskap. Rakt framför mig ser jag solen som går ner. Och ner mot höger skymtar jag Helgasjöns vatten bakom träd som om bara några veckor kommer att skifta i regnbågens alla färger. Jag hör skratt från lekande barn och ljud som bara naturen kan åstadkomma. Jag anar att någonstans i vår värld ler ett barn för första gången mot sina föräldrar. Det är en sådan där fantastisk kväll, så oerhört vacker. Jag fylls av en tacksamhet över skapelsen och livet. Det finns också ögonblick och tider då det känns svårt att vara tacksam. Det kan nästan kännas som ett övermänskligt krav. Hur ska en människa kunna tacka när livet slås sönder, när livet gett henne sår som känns omöjliga att helt läka. Jag tror på en Gud som är helig och varm, som ger kampglöd och identitet. En helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet. Jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt. En tröstande Gud som kan trösta lik den som väntar tills gråten gått åt. Jag tror på en Gud som bor inom mig och som bor i allt utanför. En skrattande Gud som vill skratta med mig, som lever med mig när jag dör.” (Svps 766) Tacksamhet är inget vi kan tvinga fram, det är lika hopplöst som att tvinga fram kärlek. Äkta tacksamhet och äkta kärlek kommer när den vill. Däremot tror jag, att vi kan göra plats för tacksamhet i våra liv, lära oss att se och förundras. Men det finns mycket som står i vägen. *När stressen tar över mitt liv och jag sammanbitet och med nedböjt huvud jagar från det ena till det andra. *När ouppklarade konflikter gör mig arg på allt och alla. *När jag tvivlar på min egen förmåga och allt jag kan känna är otillräcklighet. Allt detta gör att jag förlorar förmågan att stanna upp, lyfta blicken och förundras. Förundras över solen som går ner bakom träden, glädjas över busschauffören som stannade när jag kom springande till bussen, glädjas över barnet som strålande berättade vad dom fått för mat på dagis. Jag kanske fortfarande behöver ta tag i min stress och konflikten som ligger där och bara växer men stråken av glädje, tacksamhet och färger finns där. För mig vilar tacksamheten ytterst i ängelns ord till kvinnorna vid Jesu grav: ”Han är inte här, han är uppstånden!” Mitt i det som är mitt liv och precis så som mitt liv ser ut finns Någon. Någon som vill dela mitt liv här och nu, dela mitt mörker och dela mitt ljus. Dela ALLT. Carina Samuelsson, komminister i Växjö domkyrkoförsamling Tyck till och kommentera: carina.samuelsson@svenskakyrkan.se
Den flyktiga tacksamheten Tacksägelsedagen står för dörren. Det är en dag som sätter tacksamheten i fokus och som kanske väcker en del funderingar. Hur förhåller vi oss i vårt välfärdssamhälle till tacksamhet idag? Tini Berg McIlroy är legitimerad psykoterapeut och har arbetat i 10 år på kyrkans familjerådgivning i Växjö. Jag träffar henne för ett samtal om tacksamhet, men enligt henne börjar jag i fel ände. Vi kan inte tvinga oss att känna tacksamhet, eftersom känslan måste få växa fram inifrån för att vara äkta och vi bör därför inte heller känna skuld när vi inte förmår vara tacksamma. Den fråga vi istället bör ställa oss är: Hur närvarande är vi i livet? ”Vanans makt är väldigt stor och om vi stressar på genom livet och hela tiden tänker på morgondagen, så kommer vi att missa nuet där livet är.” Det Tini menar är att vi behöver stanna upp och bli medvetna om allt som finns omkring oss och alla sinnesintryck som präglar vår vardag, men som vi ofta tar för givna. Livet är fullt av små underverk för den som har ögonen öppna: Solljuset som silar ner genom ett grenverk. Mättnadskänslan efter en god måltid. En spontan kram. Ett snabbt leende. Smaken av en solmogen jordgubbe. Ljudet av regndroppar som slår mot fönstret när man ska sova… Närvaro handlar också om att vara sanna mot oss själva och visa erkänsla åt våra inre upplevelser. Detta gäller både de ljusa och de mörka sidorna av oss själva, för hur kan vitt existera utan relationen till svart? Tini drar ett exempel som säkert många av oss känner igen. ”När Alfons Åberg klagar över att han har tråkigt undrar hans farmor hur han ska kunna veta när han har roligt, om han ibland inte också har tråkigt.” Vi behöver hela vårt register av känslor. Tacksamhet hör därför ihop med att också erkänna missunnsamhet, avundsjuka, otacksamhet, habegär mm. Det ena möjliggör det andra och de känslor som är varandras motsatser står inte alls så långt ifrån varandra som vi ofta tror. Motpolerna inom människan skapar en dynamik och kreativitet, en rörelse och därmed energi till utveckling. Tini menar, att vi egentligen inte är dåliga på tacksamhet, även om vi kanske upplever det så när det ibland behövs en tragedi i vår närhet för att vi ska se oss omkring och upptäcka vad vi har. Det vi behöver träna är däremot vår förmåga att vara närvarande och dela närvaron med varandra - då når vi lättare upplevelsen av hela livets färgpalett av känslor, däribland tacksamhet. Många beskriver tacksamhet som förknippad med upplevelser av värme och känslor av berörelse, förnöjsamhet och ödmjukhet. Det är underbara och flyktiga förnimmelser som får oss att må bra och bli bättre medmänniskor. Tacksamheten gör att vi blir öppnare och mer givmilda som individer, både mot oss själva och mot andra i våra liv. Tini Berg McIlroy, familjerådgivningen, Svenska kyrkan i Växjö Text och foto: Johanna Andersson
Page 1: TROvärdigt Ett informationsblad fr
Page 5 and 6: Lördag 8/10 18.00 Gemensam gudstj
Page 7 and 8: Evelid Tisdag 11/10 15.15 Gudstjän

Trovärdigt nr 16/2011 - Svenska kyrkan i Växjö

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?