En dag kommer det tillbaka

Jenny Becker
Globala Gymnasiet VT-11
En dag kommer det tillbaka
Jag har länge undrat över vad en vardagshjälte egentligen är. Finns det några kriterier
man måsta uppfylla? Om jag hjälper tanten över gatan, räknas det då? Jag tror att jag
för första gången i mitt liv har träffat en riktig hjälte. Mitt första intryck av Mary var
hennes fasta handslag. Hur hon glatt hälsade på mig som om vi alltid varit vänner. På
den torra, rödlätta jorden la hon ut en sliten handflätad matta och bad mig att sätta mig
ner. Så började hon berätta, berätta sin livshistoria.
Mary föddes i byn Malunga men växte upp i storstaden Blantyre. Där
levde hon ett lyckligt liv med sina föräldrar. Under dagarna gick hon i
skolan, föräldrarna jobbade som chaufför och i staden fanns allt
tillgängligt. Men när pappan i familjen pensionerade sig flyttade de
tillbaka till byn. Trots att Mary målade upp livet i staden som
bekymmersfritt kunde jag inte urskilja minsta antydan till bedrövelse
när hon började berätta om de liv hon lever idag. Mary är så, hon
klagar inte.
Mary är 37 år och bor tillsammans med 7 barn och sin man
Henry. Med leendet på läpparna berättar Mary hur hon
träffade Henry vid Trading Centret i byn för 16 år sedan. Han
frågade henne om hon var gift, blygt svarande hon nej, och
sedan dess har de levt sida vid sida. I mina tankar påminner
hennes berättelse om en lycklig film där två människors liv
kopplas samman likt länkarna till en kedja. Men leendet på
Marys läppar ändras långsamt till ett allvarsamt uttryck. Hon
biter sig i läppen, käkarna späns och hon berättar att 3 år efter
deras giftermål fick de en dotter, Rose.
‐ Hon var det fagraste barnet Gud någonsin gett vår jord, beskriver Mary samtidigt som
eftermiddagssolen tittar fram bakom molnen.
Det är varmt, säkert omkring 30 grader men Mary är oberörd, hon är van. Med allvarsam
blick berättar hon att bara några dagar efter födelsen gick Rose bort. Hon insjuknade i Malaria

Jenny Becker
Globala Gymnasiet VT-11
vilket är en vanlig dödsorsak i byn. Nu i efterhand har jag funderat över om det är Roses
dödsfall som ger henne motivationen till att göra det hon gör idag.
Mary tar hand om 7 barn, varav endast två av dem är hennes biologiska. Det var när hennes
yngre bror för 5 år sedan drabbades av Malaria och dog som hon tog över ansvaret för barnen.
Trots Marys ekonomiska begränsningar eftersom hon och hennes man endast försörjer sig på
deras egna jordbruk, tvekade hon inte över att ta över vårdnaden av brorsbarnen.
‐ Vi är en familj, och i en familj hjälper man varandra, berättar Mary samtidigt som
hennes allvarsamma uttryck övergår till en något mer harmonisk sinnesstämning.
Mary viftar oberört bort en fluga som satt sig på hennes ögonbryn och berättar sedan vidare
hur svårt det är. Hur hon vissa nätter ligger vaken, orolig över att inte kunna förse barnen med
frukost morgonen därpå. Redan innan solen går upp börjar Mary jobba ute på sitt majsfält.
Hon arbetar omkring 6 timmar för att sedan leta efter extrajobb på andras fält. Trots det
slitsamma arbetet hon utför varje dag, tvingas hon späda ut majsgröten med extra mycket
vatten för att det ska räcka till alla i familjen. Fjolårets reserver har nu tagit slut och fälten är
inte riktigt redo att skördas.
Jag frågar Mary vad hon tror skulle hända barnen om inte hon funnits där för dem.
‐ Jag är rädd att dem blivit ”street kids”, levt på gatan, börjat stjäla och vänt sig till
prostitution, svara Mary samtidigt som hon blint stirrar ner i marken och med sitt
finger ritar ett snirkligt mönster i jorden.
Hon tittar sedan på mig, utan att säga något, som att hon väntar på nästa fråga.
Vi sitter tysta, säkert bara en sekund, men sekunden upplevs som minuter. Solen har ändrat
läge på himlen. Trädet som tidigare skyddade oss mot de starka strålarna har nu förlorat sin
funktion och jag känner hur min blekvita axel börjar övergå till en mer kräftlik nyans. Mary
sitter fortfarande oberörd, bryr sig varken om värmen, flugorna eller den fuktiga doften av
växthus.
Inom mig ekar frågan jag inte borde ställa. Jag vet inte om det är Marys trygga utstrålning
som får mina läppar att formulera den mest egocentriska frågan någonsin.
‐ Du tar hand om 7 barn, jobbar hårt på fältet och är nu höggravid, hur kommer det sig?

Jenny Becker
Globala Gymnasiet VT-11
I samma sekund som jag hör mig själv uttrycka dessa 18 ord vill
jag sjunka ner i marken och fasar för vilken reaktion frågan
kommer få. Mary brister ut i det varmaste skratt jag någonsin
upplevt. Lättad över att hon faktiskt inte svara på frågan. För
Mary är tillökning till familjen inget konstigt. Snarare tvärt om,
en stor familj betyder mycket kärlek.
Mary berättar att alla barnen i familjen behandlas lika, oavsett
om det är hennes brorsbarn eller hennes biologiska.
‐ Som en familj gör vi allt tillsamman.
Det värmer i hjärtat när man som individorienterad får höra dessa omsorgsfulla ord. Mary
berättar att det är viktigt att familjen håller ihop för barnens sorgeprocess av föräldrarna. Det
händer att barnen frågar om sin riktiga mamma, speciellt den sist födde. Barnet brukar fråga
om mamman kommer komma tillbaka,
‐ En dag kommer de tillbaka, svara Mary.
Hon svarar så för att skydda barnet, en vit lögn. Det går inte att förklara för ett litet barn att
deras föräldrar har dött, det är något barnen får hantera när de blivit äldre.
Marys lugna karisma ger ett starkt intryck på mig och jag kan inte annat än tänka på den
påfrestande hets och stress som existerar hemma i Stockholm. Jag vet inte om det längre är
lämpligt att klaga över för mycket att göra när Mary klarar av att försörja 7 barn och
fortfarande behålla leendet på läpparna. När vi skakat hand för att gå skiljda vägar är jag
övertygad om att Mary är en riktig vardagshjälte.