Minnesanteckningar från workshop 30 november

Vision 2020
Operativt ansvarig: Uld Dalnäs
Sekreterare: Sylva Frisk
Workshop 30 november
Universitetsledningens kansli
Vasaparken, Box 100, SE 405 30 Göteborg
031 786 0000, 031 786 1064 (fax)
www.gu.se
2011-11-30
Utbildning på avancerad nivå och utbildning på forskarnivå – hur hänger de två nivåerna
ihop?
Inledare:
Hanne Smidt, senior advisor, European University Association
Magnus Bergquist, pro-dekan, IT-fakulteten, GU
Helena Lindholm Schulz, dekanus, samhällsvetenskaplig fakultet, GU
Antal deltagare: Cirka 45
Frågor och svar:
1. Vilken/vilka frågor väckte mest diskussion under workshopen?
Progression – vad menar vi med det? Stuprör/ämnesdjup och/eller bredd/fördjupade
generiska förmågor?
2. Kom det fram något nytt och i så fall vad?
Det finns en stor variation mellan/och inom fakulteter vid GU på hur man ser på
relationen mellan masternivån och forskarutbildningsnivån och behovet av en ökad
samsyn med avseende på detta blev tydligt.
3. Vad är det viktigaste att ta med sig i den fortsatta diskussionen?
Forskarutbildningen behöver ”bolognafieras” i meningen börja arbeta med
lärandemålsstyrd undervisning. Bolognareformens fokus på rörlighet skapar behov av
ökad internationalisering även på forskarutbildningsnivå. Kan ske i form av
engelskspråkliga forskarskolor t.ex.
1 / 4

Sammafattning
Hanne Smidt talade om masternivåns många ansikten i ett Europeiskt perspektiv.
Bolognareformen är implementerad och vissa gemensamma saker är på plats som de 3
cyklerna och användandet av ECTS t.ex. Men det finns fortfarande stora variationer både
inom och mellan länder inom EU, vilket skapar problem vad gäller behörigheter och
översättbarhet mellan olika utbildningar. Masterutbildningar varierar mellan stuprörsmastrar,
breddmastrar, ”pre-research masters”, professionsmastrar etc.
Hittills har processen i Sverige haft fokus på de mer tekniska aspekterna av Bolognareformen
som införandet av lärandemål, examensbeskrivningar och ECTS för att skapa jämförbarhet
mellan utbildningar. Nu behöver vi tänka på innehåll och hur vi förmedlar innehåll. Vi
behöver kanske anpassa oss till den IT-vana och rörliga nya studenten som gärna läser
distansutbildningar på nätet.
Vi kan i framtiden vänta oss att rörlighet kommer att öka, det livslånga lärandet får allt större
betydelse, behörigheter till forskarutbildningar kommer att bli mer flexibla, joint masters bli
vanligare och kvalitén i studentcentrerat lärande kommer att förbättras. Masternivån förväntas
också möta det behov av kunskap och kompetens som den globala finansiella krisen skapar i
Europa.
Magnus Bergquist talade om två olika sätt att se på relationen mellan de tre cyklerna eller
nivåerna i utbildningssystemet.
Ett sätt är att kandidat skapar förutsättningar för den avancerade nivå som i sin tur förbereder
för forskarutbildning etc. Här står ämnets behov i fokus och de olika nivåerna garanterar att
nästa nivå förses med de studenter som den nivån behöver, vilket genererar en struktur som
uppfyller ämnets behov.
Några fördelar med detta sätt att se är att progression kan säkerställas relativt enkelt, att
förkunskapskrav kan preciseras noga och att lokala profiler mellan nivåer kan utvecklas.
Några nackdelar är att man tenderar att tänka enbart intern rekrytering på avancerad nivå och
FU-nivåer, att utbildningar kan bli marginaliserade i nationellt och internationellt perspektiv
och att det inte är i linje med Bolognaprocessens mål.
Ett annat sätt att se på nivåer är att varje nivå leder till en examen och måste ses som
fristående från varandra. Här är studentens behov i fokus.
Fördelar med detta sätt att se på nivåer är att varje nivå blir autonom och kan arbeta utifrån
egna förutsättningar kring rekrytering, profil, examen, arbetsmarknad. Man kan med detta sätt
lättare tänka på förkunskaper i termer av generiska förmågor snarare än i termer av
innehåll/kurs x, y och z. Det skapar också förutsättningar för bredare rekrytering på avancerad

och FU-nivå och gör att varje nivå rekryterar utifrån vad man vill ha och inte utifrån vad man
tillhandahålls av föregående nivå.
Nackdelar med detta kan vara att det blir svårare att definiera förkunskapskrav, vilket kan
leda till sämre kvalitet och att det blir svårare att se progressionen mellan nivåer om de inte
måste förhålla sig till varandra.
På IT-fakulteten arbetar man enligt principen att varje nivå ska identifiera sina egna
rekryteringsytor och ha en klar idé om vart studenterna ska kunna ta vägen efter sin
utbildning. Grundtanken är att det ska finnas olika slags ingångar och utgångar på respektive
nivå. Forskarutbildningar ska rekrytera brett och internationellt. Den avancerad nivå
förbereder för FU (någon), men det är upp till forskarutbildningarna att fundera ut egna
förkunskapskrav och rekrytera utifrån dem.
För masternivån ställer detta krav på flexibilitet. En del studenter ser mastern som ett led mot
en forskarutbildning och vill ett forskningsintegrerat lärande, andra läser en master för att
kompetensutveckla sig och har behov av lägre tempo och flexibla arbetsformer, en tredje
grupp studerar som del av sitt arbete inom ramen för uppdragsutbildning och en fjärde grupp
siktar mot anställning och vill ha ett arbetsintegrerat lärande.
Man tänker sig också på IT-fakulteten att studenter inte nödvändigtvis vet vad de vill när de
börjar studera och därför har man lagt upp ett utbildningsutbud med flexibilitet bestående av
en kombination av fristående kurs, kurspaket och program. Man tänker också i termer av
breda kandidater och mer profilerade mastrar knutna till forskningsprofiler för fakulteten.
Helena Lindholm Schulz beskrev samhällsvetenskapliga fakulteten som en brokig fakultet där
stora professionsförberedande program samsas med ett stort utbud av fristående kurser och,
sedan Bologna, ett ökande antal masterprogram.
Det finns i dagsläget 14 masterprogram på fakulteten. Variationen är stor. En del är
institutionsbaserad och andra är fakultets- och institutionsöverskridande samarbetesprogram.
En del är ämnesfördjupande s.k ”stuprörsprogram”, andra är mer tematiska, eller
problemorienterade program. Det finns också en blandning av masterprogram på svenska och
engelska.
består av 12 ämnen och även här är bilden brokig. En institution kan t.ex. innehålla fler än en
forskarutbildning. De särskilda behörigheterna till FU är formulerade på lite olika sätt i olika
utbildningar. Men även när de hålls relativt breda så visar det sig ändå svårt för studenter i
t.ex. mänskliga rättigheter, som saknar en egen forskarutbildning, att slå sig in på någon av
fakultetens övriga forskarutbildningar.
Relationer mellan de tre nivåer på samfak varierar mellan de två modellerna ”stuprör” och
”hängränna”. I stuprören rekryteras kandidater till master i samma ämne och mastern förser i

sin tur FU med studenter i samma ämne. I den andra modellen kan en student läsa en kandidat
i ett ämne, gå vidare till en tematisk master och sedan gå till någon av forskarutbildningarna
vid fakulteten.
Samhällsvetenskaplig fakultet har sedan 2007 satsat på internationalisering i form av ett
relativt stort antal masterprogram på engelska. Däremot varierar möjligheten att läsa sin
forskarutbildning på engelska stort. Fakulteten upplever att det är svårt att själva leva upp till
den ökade efterfrågan på internationella forskarutbildningar.
Helena betonade avslutningsvis att vision 2020-arbetet behöver ta med sig behovet av att
forskarutbildningen genomgåt samma ”bolognafiering” som grund- och avancerad nivå redan
har gjort i termer av lärandemålsstyrd undervisning, ökad rörlighet och internationalisering.
Detta kräver att behörighet till FU ses över och att progression tänks om. Kanske kan GU
satsa på engelskspråkiga forskarskolor? Kanske också en 3-årig forskarutbildning?
Att ta med oss framåt
En viktig fråga är vad vi menar med och hur vi ska se på progression? Menar vi
ämnesprogression i form av stuprör eller menar vi kompetensprogression eller
studentfokuserad progression som inte nödvändigtvis ger ämnesdjup utan istället djup i
generiska förmågor. Går det att kombinera ämnesdjup med bredd?
En annan fråga som diskuterades var den 3-åriga forskarutbildningen och möjligheten att
forskningsintegrera masternivån tydligare genom att införa examensarbeten om 60 hp som
skrivs inom ramen för forskningsprojekt och i form av vetenskapliga artiklar.
När vi talar internationalisering behöver vision 2020 ta ställning till språk. Bör
engelskspråkiga masterutbildningar vara obligatoriska?