Fullpackat i Sölvesborgs småbåtshamn när Åkesson höll tredje ...

www.sverigedemokraterna.se SD-Kuriren 101 September 2012
Sverige/Utrikes | 5
DEBATT:
Överstatlig asyl- och
flyktingpolitik med Dublin II?
I december ska alla delar av
EU:s så kallade ”asylpaket” vara
färdigförhandlade. Paketet som
helhet syftar till att frånta de
enskilda länderna sin territoriella
suveränitet beträffande vilka som
ska beviljas asyl och uppehållstillstånd
i landet. Besluten ska i stället
tas centralt på EU-nivå. Efter
tre år av vad som hoppfullt har
sett ut som utsiktslösa förhandlingar
kommer nu oroande signaler
från Bryssel om att asylpaketet
kanske ändå blir verklighet.
LAND ANNAT ska Dublinförordningen
ersättas
med något som går under
namnet Dublin II.
Förordningen är hörnstenen i EU:s
asylpolitik och innehåller regler för
i vilket EU-land en asylsökande ska
söka asyl. Grundregeln har varit att
detta ska ske i det första EU-land
som den asylsökande kommer till.
Det ska nu ändras och Sverige är ett
av de länder som driver på.
Problematiskt av Wikström
Dels har vi genom en prejudicerande
dom i Migrationsöverdomstolen
redan börjat åsidosätta Dublinförordningen
och ta över asylprövningar
från bland annat Grekland
och pröva dessa i sak i Sverige istället
för att pröva om de ska återsändas
till Grekland i enlighet med
Dublinförordningen. Dels heter
Europaparlamentets förhandlare
för en ny Dublinförordning Cecilia
Wikström (FP) och har en uttalat
federalistisk syn på hur EU:s
framtida asyl- och flyktingpolitik
bör utformas.
Och som om detta inte vore
illa nog är hennes skäl för att inte
en federalistisk hållning de värsta
tänkbara – att kraftigt öka flyktinginvandringen
till EU. Så här sa Wikström
i en intervju nyligen om sina
intentioner:
– En afghansk asylsökande som
kommer till Irland har mindre än en
procents chans att få stanna. Kommer
han till Grekland får han inte
ens asylprövningen gjord men kommer
flyktingen till Belgien har han 60
procent chans att få stanna. Så kan vi
inte ha det, vi är ju en union och då
måste vi använda liknade kriterier.
Wikströms uttalande är problematiskt
på flera sätt. För det första
framställer hon det som en politisk
självklarhet att EU-länderna ska
fråntas rätten att besluta om nivån
på sin invandring. För det andra anför
hon som argument för detta att
EU är en union, ett argument som
bara fungerar om man med union
avser en vertikal federation med
ett överstatligt styre i motsats till
ett horisontellt mellanstatligt samarbete.
För det tredje ger Wikströms
åberopande av unionen utifrån en
sådan underförstådd definition en
fingervisning om hur utbrett det federalistiska
synsättet på EU-projektet
numera är bland makthavarna
i Bryssel och den styrande eliten i
många EU-länder.
För det fjärde försöker Wikström
genom sitt sätt att argumentera på
ett bedrägligt sätt sälja in ett gemensamt
asylsystem för flyktinginvandring
till EU som vore det en
rörlighet inom ramen för de fyra
friheterna på EU:s inre marknad. I
själva verket är det fråga om något
kvalitativt helt annat.
Inget hindrar
Harmoniserade regler för rörlighet
för varor, tjänster, kapital och personer
handlar om fria flöden inom
unionen, mellan medlemsländerna.
Det Wikström pratar om handlar
i stället om personflöden från
länder utanför EU till unionen.
Om hennes argumentation om
enhetliga regler skulle tillämpas på
de någon av de övriga friheterna,
exempelvis varor, då skulle inget
EU-land tillåtas införa eller ta bort
nationella importrestriktioner gentemot
länder utanför EU. All import
till EU skulle regleras centralt från
Bryssel och alla EU-länder skulle
tvingas köpa av EU-parlamentet
beslutade kvoter av de varor som
togs in till EU.
EU:s flykting- och asylpolitik är på väg åt fel håll,
menar artikelförfattaren. Foto: Sverigedemokraterna
Att tvinga på EU-länderna centralt
beslutade flyktingkvoter är ett
uttryck för precis samma sorts politik,
en politik som har mycket lite
med frihet att göra men desto mer
med tvång, föga gemensamt med en
inre marknad men åtskilligt med
planhushållning.
Det framgår också med all önskvärd
tydlighet av Wikströms resonemang
att det avgörande skälet till
att centralisera flyktingpolitiken är
att tvinga de EU-länder att rätta in
sig i ledet som hittills valt en annan
väg än den av EU – inte minst då
vår egen EU-kommissionär Cecilia
Malmström – påbjudna. De länder
som sagt nej till massinvandring
och till att låta den konventionsfästa
tillfälliga asylrätten förvandlas
till ett verktyg för permanent
migration.
Dessa länder ska med Dublin II
nu förmås att ”ta sitt ansvar”.
Av Wikströms svar på frågan om
vilka de mest påtagliga förändringarna
med Dublin II blir, framgår
det att det är Sverige hon ser som
förebild för den nya förordningen.
– Vi har till exempel definierat
familj på ett mer generöst sätt, hur
människor med särskilda behov ska
tas emot, regler för ensamkommande
barn och att ingen ska behöva sitta
inlåst i förvar längre än max tre månader.
Det är stora förbättringar. [...]
I framtiden ska det inte spela någon
större roll om du kommer till Sverige
eller till Grekland. Du ska bemötas
på samma anständiga sätt
överallt.
De som ställt i utsikt att en EUcentralisering
skulle innebära att
svenska politiker tvingas överge
dagens ansvarslösa invandringspolitik
och börja bedriva en mer
restriktiv dito blir därför troligen
gruvligt besvikna. Dessutom får
flertalet regler av denna typ i Dublin
II karaktären av ett golv, inte
ett tak.
En icke-fråga?
Eftersom ett tiotal länder ska
tvingas upp till ett väsentligt
högre flyktingmottagande men
inget land tvingas ned blir den
sammantagna effekten att antalet
flyktingar i EU totalt ökar. EU:s
inre marknad och Schengensamarbetet
möjliggör sedan sekundärt
att fler kan söka sig till länder
med utbyggd skattefinansierad
välfärd och generösa bidragssystem
som Sverige.
Man måste också räkna med
att antalet illegala invandrare i
Europa ökar när den totala flyktinginvandringen
gör det och att
möjligheterna till inomeuropeisk
rörlighet medför att den ökningen
kommer att märkas särskilt
tydligt i länder som Sverige med
generösa regler för illegala.
Wikströms tal om ett anständigt
bemötande tycks vara begränsat
till flyktingar och inte
gälla medlemsländernas medborgare,
i synnerhet inte i de länder
för vilka Dublin II innebär en
kraftigt ökad flyktinginvandring,
En folkmajoritet i EU-länderna
är därtill allmänt kritiska till att
mer makt flyttas från de nationella
parlamenten till Bryssel och de
flesta vill se en minskad flyktinginvandring,
inte en ökad.
Demokratisk anständighet,
som att låta politiska beslut spegla
folkviljan, är av allt att döma en
icke-fråga för Wikström.
En gemensam asylpolitik är ett
av flera inslag i ett paradigmskifte
för nationalstatens suveränitet
i EU där medlemsländerna snart
har berövats allt innehåll och bara
yta och formalia återstår. En alternativ
och diametralt motsatt
färdväg är dock möjlig för Europa
På asylpolitikens område innebär
det att de medlemsländer som
idag bedriver en ansvarsfull invandringspolitik
inte påtvingas
de övriga ländernas ansvarslösa
massinvandring , att möjligheterna
att på nationell nivå besluta om
nivåer för flyktingmottaggande
stärks – om så krävs även genom
mindre tvingande skrivningar i
internationella konventioner –
och att Sverige och andra länder
med på tok för stor invandringskostym
lägger om kursen med de
i dag ansvarsfulla länderna som
förebildg. <
Mats Dagerlind
Redaktionen
robert.stenkvist@sverigedemokraterna.se
R O B E R T S T E N K V I S T
A N A L Y S E R A R
Mer pengar till historiskt arv
– mindre till flumkultur!
Vi har ett tungt ansvar att värna vårt kulturella, historiska och arkeologiska
arv. Det är allas vår skyldighet att ge våra kommande generationer
en historia och rötter till dessa generationers härkomst. Ett historielöst
folk blir ett folk utan trygghet och självkänsla och kommer dessutom bli
ett lätt offer för politiska manipulationer.
Förutom dessa argument har människan alltid varit intresserad av sin
egen historia, det visar den våg av släktforskning och de TV-program där
diverse kändisar rotar i sin mer eller mindre obskyra släkthistoria. Det
handlar också sålunda om vanlig rudimentär livskvalitet. Vad exakt som
är vår kulturella historia, vårt kulturarv och annan typ av historia är svårt
att avgöra och är kanske inga spörsmål av högre dignitet.
Gränserna är suddiga och gråzonerna många, vilket på intet sätt förändrar
de avgörande principerna. Rent statsekonomiskt kan dock dessa
definitioner ha en viss betydelse. Vad staten skall satsa pengar på är en
fråga ansvariga politiker inte kommer undan.
Att staten skall satsa pengar på vårt historiska och arkeologiska arv
är samtliga riksdagspartier eniga om. Blott Skolverket är av annan åsikt,
vilket det visade när det för några år sedan föreslog en kraftigt minskad
historieundervisning i skolan. Regeringen skrev i sin forskningsproposition
2008 på sidan 183 följande:
”Kulturens och kulturarvets betydelse för samhällsutvecklingen – såväl ur
ett historiskt som ur ett samtids- och framtidsperspektiv – uppmärksammas
allt mer, inte minst i fråga om individens levnadsförhållanden.”
Tyvärr blandar regeringen ihop kulturen i allmänhet och kulturarvet
i sin proposition. I verkligheten har det visat sig att kulturen i allmänhet
får oerhört mycket mer pengar än den kultur som kan anses tillhör vårt
historiska arv.
Hur skall vi annars veta vilken kultur som är värdefull och vilka kulturuttryck
som inte förtjänar vår uppmärksamhet? All den kultur som
tillhör det vi kallar ”kulturarv” har överlevt sin tids konkurrens, annan
kultur har glömts bort. Om staten öser in pengar till all slags kultur, som
kanske omhuldas av vissa samhälleliga minoritetseliter, kommer vi aldrig
att få ett naturligt urval av värdefull kultur. De principer som alla är
överrens om i det ekonomiska livet, att misskötta eller samhällsonyttiga
företag går i konkurs medan de livskraftiga blomstrar, gäller inte inom
kulturområdet, märkligt nog.
Dagens samhällsunderstödda kultur är vänster-liberalt influerad, det är
tydligt för alla som tagit del av denna kultur. Det finns ingen direkt kulturell
styrning av politiska kulturkommendanter, som Lena Adelsohn Liljeroth
så riktigt har påpekat i TV. Nu spelar tillsättandet av officiellt opolitiska
kulturchefer ändå en avgörande roll för vilken politisk inriktning kulturen
kommer att anta. Att cheferna är officiellt opolitiska innebär inte att de är
opolitiska självklart.
Sverige är ett litet land där alla känner alla inom de olika moderna
skråen. Skall du klättra i karriärstegen så får du självklart inte vara politiskt
obekväm. Jag vill därför påstå att till stor del är regeringens och Liljeroths
”fria” kultur en chimär. En annan aspekt av den ”fria” kulturen är att
inom vissa sektorer så lever kulturarbetarna på statliga eller kommunala
stödpengar. Det amerikanska uttrycket follow the money är här relevant.
Kulturarbetarna inom vissa sektorer vet (möjligen rent instinktivt) att de
alltid kommer att få mer bidrag från vänstern i vårt land.
Att nationellt sinnade regeringar driver en politisk riktad kultur är varken
en framkomlig eller önskvärd väg. Det går inte att styra kulturen med
politiska pekpinnar i den västliga hemisfären. Att vänstern lyckats med
detta konststycke beror på att de just gått de bakvägar vi ovan beskrivit, inte
att de tillsatt politiska kommendanter. Dessutom har de politiska vindarna
från 60-talet spelat dem i händerna, med en hel barrikadgeneration som
nu sitter på de rätta posterna. Detta är ett cirkustrick som aldrig går att
göra om. Det finns sannolikt inget folkligt stöd för en sådan politik heller.
Människor är trötta på att stödja politisk kultur med sina skattepengar
överhuvudtaget, inte bara en viss sorts politisk kultur.
Det är heller inte önskvärt att införa en kulturpolitik som liknar den
gamla sovjetstatens, det torde strida mot grundläggande konservativa värderingar.
– ”Men den sovjetiska kulturpolitiken var ju inte nationalistisk”
kanske någon invänder. Fel! Den var oerhört nationalistisk med ett evigt
tjat om ”det stora fosterländska kriget”. Vi skall självklart värna vårt kulturella,
historia och arkeologiska arv. Vi skall göra det mer än i dag. Det
behövs mer pengar för att skydda vårt arkeologiska arv undan vår rastlösa
samhälleliga framfart. Det behövs hårdare straff för de som gör sig skyldiga
till fornminnesbrott. Det behövs mer historisk undervisning i våra skolor.
Dock måste övrig kultur överleva och frodas mycket mer på egna meriter.
Vi kan inte via statsbidrag underhålla en stor kader av kulturarbetare
där det folkliga intresset för deras värv närmar sig den absoluta nollpunkten.